Supportrarna som reser land och rike runt för att stötta sitt lag.
Hardcore-supportrar som verkligen brinner för sin klubb vars humör och välmående tydligt påverkas av tabelläget och resultatet i den senaste matchen.
Jag började följa med min far på hockey ungefär vid sjueller åtta års ålder och såg nästan varenda hemmamatch i ungefär tio års tid.Jag minns tydligt anspänningen som infann sig på matchdagar. Det blir en annantyp av nervositet som supporter än som spelare inför en viktig match. Man blirladdad på ett annat sätt.
Jag minns tydligt hur man noggrant läste tabellen itidningen och räknade ut olika scenarion beroende på utgången av omgångensmatcher. Jag räknade vilka resultat som var till gagn vid förlust respektivevinst för det egna laget. Med tio omgångar kvar visste man precis vad somkrävdes för att laget skulle ta sig till slutspel eller nå fjärdeplatsen sominnebar hemmaplansfördel etc.
När det var bortamatch var det sportradion som gällde. Vidmål på valfri arena blev det några nervösa, förväntansfulla sekunder närsignaturmelodin och måljingeln ”na nana na – mål” spelades.
Innan kommentatorn hunnit berätta om målet lyssnade jagalltid om det var jubel hos publiken eller om det var tyst i arenan. På så sättfick man snabbt informationen om det var hemmalaget eller bortalaget som gjortmål och vid publikjubel var det bara att hålla tummarna för att det var enannan match.
Skolmaterial från låg- och mellanstadiet vittnar om att detnästan enbart var hockey och just MoDo Hockey i mitt huvud.
JAG AVUNDAS ER DET
Många år, många klubbar och många flyttar senare har mittintresse och engagemang för ett och samma hockeylag svalnat. Mitt intresse förishockey och att titta på en bra hockeymatch är däremot hetare än någonsin ävenom jag kanske inte brinner för ett och samma lag på samma sätt som många av erläsare gör.
Och vet ni vad, jag avundas er det.
Jag avundas er att vakna upp på matchdag och känna det härpirret i magen, att längta till mörkret faller sig över vinterkvällen så man igod tid kan bege sig till hallen. Att vara på plats över en timme innan matchenför att diskutera hockey med likasinnade, kolla på värmningen för att försökaavgöra vilka spelare som ser heta ut för dagen osv.
Jag avundas er till och med att spy galla över domaren ochdomslut som inte gagnar den egna klubben. För så gör man som supporter, manstår upp för det laget man håller på i ur och skur. Även om gränsen passerasibland så grundar det sig oftast inte i något ont, ibland bara sker saker dåman vill klubben i sitt hjärta det allra bästa.
FORTSÄTT VARA GRYMMA
Att förväntansfullt se fram emot den där långhelgen då mankanske har tagit ledigt från jobbet på fredagen för att åka iväg på ”roadtrip”med likasinnade supportrar och kompisar för att stötta laget. Det stöts ochblöts in i absurdum hur spelet ska förändras, vilka spelare som levererar ochvilka som inte gör det, hur klubben ska lyckas ta nästa steg, vilka spelartypersom saknas osv.
Jag avundas er hela den här grejen att ha en ”egen” klubbatt sympatisera med. Ibland får jag känslan att det t om kan vara på ett ickehälsosamt eller destruktivt sätt. I med- och motgång.
Jag avundas er som har den här lågan som aldrig tycksslockna.
Det är väl knappast någon hemlighet att mitt hjärta klappar liteextra för MoDo och Västervik, men det är inte ens i närheten av alla er hardcore-supportrardär ute i landet.
Fortsätt att vara så grymma som bara ni kan vara, stötta ertlag i såväl med- som motgång. Utan er skulle inte ligan vara densamma.
