- “Kom ur med hedern i behåll”
- Karlskogas galna resa.
- “Att just HAN avgör”
- Den otroliga sviten.{{ PAYWALL LIMIT }}
Domarvalet
Jag var nog inte ensam om att sätta kaffet i vrångstrupen när kvällens domare offentliggjordes ett par timmar före nedsläpp. De otroligt kritiserade Mattias Enroth och David Laksola, som dömde match ett och match tre och som fick kritik från alla möjliga håll, fick döma matchen.
Ett både oväntat och vågat val.
Jag tycke att det inte kändes helt schysst mot dem att låta dem döma mer i den här serien, när alla (däribland båda lagen!) var ganska överens om att de jade kommit in snett i serien.
Risken fanns att så otroligt mycket fokus skulle läggas på domarna - helt i onödan.
Men nej, det blev faktiskt inget överdrivet domarfokus. Det är klart att de gjorde några misstag (det blev hett bland publiken i den tredje perioden), men det hör liksom till. Domarna är inga robotar, precis som att spelarna inte är det. Med tanke på hur jobbigt de hade haft det i sina två tidigare matcher tycker jag de hanterade allt på ett bra sätt. Och kom ur det här med hedern i behåll.
Kontrasterna mellan perioderna
I den första perioden kom Brynäs ut i en oerhörd fart, och även om BIK Karlskoga skapade ganska många chanser när de väl tog sig in i offensiv zon, var min bild att Brynäs var tämligen överlägsna och att de i ganska stora drag spelade den här “vuxna” hockeyn (som Tomas Mitell brukar säga) som de generellt spelat i Brynäs under slutspelet.
I den andra perioden var det nästan tvärtom. Karlskoga var det bättre laget, och hade ett gäng lägen att kvittera efter Johannes Kinvalls 2-1-mål. Och Brynäs spelade återigen den här “släng och chans”-hockeyn som jag tycker de spelade framför allt fram till årsskiftet. Och spelar man den hockeyn - ja, då är man allt annat än överlägsna i HockeyAllsvenskan.
Karlskoga gjorde det bra fram till det sista lilla, och jag tycker faktiskt det var en av deras bättre perioder i den här matchserien.
Brynäs spelade med “armen under huvudet” även i tredje perioden och det kändes som att alla ville köra sitt eget race utan att tänka på de eventuella konsekvenserna. När BIK gjorde 3-2-målet i slutminuterna var det ett ganska logiskt mål, med tanke på Brynäs ostrukturerade spel i egen zon.
Och Karlskoga gjorde det förstås bra.
Att just HAN avgör
Johan Larsson har varit den här seriens huvudperson. Efter “watergate” i match två (där han sprutade vatten på kameran och kameramannen) fick han en uppsträckning av klubbdirektör Håkan Svedman inför öppen ridå - och var märkbart arg efteråt.
Nu, någon vecka senare, är det han som skjuter Brynäs till final efter den oerhört dramatiska femte semifinalen mot BIK Karlskoga.
Brynässupportrarna har sedan incidenten stått bakom sin kapten och försvarat honom in i döden, medan resten varit minst sagt ilskna mot gotlänningens agerande.
Oavsett vilken sida man står på i det här är det klart det är speciellt att lagkaptenen till sist är den som avgör.
Med tanke på att Larsson också var en av de stora hjältarna när Brynäs vann SM-guld för tolv år sedan är han på god väg att bli odödlig i Brynäs IF.
Dessförinnan var det Anton Rödin som tog matchen till förlängning. När det väl gällde var det Brynäs rutinerade ”egna” spelare som klev fram.
Karlskogas resa - en av säsongens häftigaste
Den resa Karlskoga gjort de senaste månaderna är alldeles sensationell. Jag minns när de hade förlorat här i Gävle i omgång sex, när jag sa att de hade tangerat alla tiders bottenrekord med sex raka nollpoängare från starten av säsongen, och Hampus Plato svarade att de skulle bli det första laget att förlora mest i början av säsongen - och vinna mest i slutet av den.
Det var fasen inte långt ifrån att han fick rätt.
Ja, det blev 4-1 i matcher och då går det inte att säga att man var nära att rubba Brynäs. Men de var trots allt 2024 års näst bästa lag - och de hade garanterat gett både Mora och Djurgården en ruskig kamp i en semifinal.
Snacka om imponerande.
Backstjärnan Henrik Larsson sade efter matchen att de haft en stark grupp som dragit åt samma håll, och att det var nyckeln. Det är lite typiskt “Karlskoga” att ha det så.
Tyvärr är det också typiskt Karlskoga att hela tiden vara nära att utmana om att gå upp - men aldrig vara riktigt, riktigt nära.
Klarade skamgränsen
På något sätt känns det som att Brynäs klarade “skamgränsen” när de nu gick till final. Det är klart att man även fortsättningsvis kommer vara den stora favoriten, och att det kommer ses som ett misslyckande om de inte går upp, men ingen kan påstå att det är ett fiasko om de skulle förlora över sju matcher mot exempelvis Djurgården.
Det är klart det måste vara svårt att ha 7000 euforiska supportrar i arenan, som jublar som om man gjort något otroligt, och ändå måste Brynässpelarna intala sig själva att de ju inte gjort någonting annat än det som förväntats av dem. Att allt annat hade setts som ett dunderfiasko.
Brynäs har nu 19 (!) raka matcher utan förlust efter ordinarie tid, och 18 segrar på dessa 19 matcher. Det är faktiskt vansinnigt imponerande, och något som det pratas lite för lite om.
Det lär dröja innan man får en sådan svit igen.
