Old School Hockey - John Klingberg: "Han är den backpartner jag trivts bäst med"

FRÖLUNDA/GÖTEBORG (Hockeysverige.se/Old School Hockey)

Lerum tycks vara ett speciellt ställe att växa upp på om man vill bli en bra hockeyspelare. Loui och Lennon Eriksson, Anton Karlsson och Erik Jinesjö Karlsson, Carl, Olle och John Klingberg inledde alla sina hockeyresor i just Lerum ett par mil utanför Göteborg.

-- Nu nämnde du inte ens Stålberg-bröderna (Viktor och Sebastian), säger John Klingberg då vi slagit oss ner på ett kafé inne i Frölunda Torg för att prata om hans karriär på isen och som nu övergått till att vara hockeyexpert på SVT
-- Om man ser till mig, Calle och även min lillebror (Olle spelade som junior i Frölunda) så var det ganska hög nivå. Bröderna Karlsson, Stålbergs, Lennon, Loui…
-- Jag har faktiskt inget svar på varför just Lerum är en bra plats att växa upp på för att bli en framgångsrik hockeyspelare.

Däremot har han många fina minnen från just den tiden.
-- När jag var liten och växte upp där var det bara hockey. Då jag inte var i ishallen spelade vi ”streethockey” och allt sådant.
-- Av alla mina bästa vänner är många från den åldern när vi spelade olika turneringar.

Bästa tiden?
-- Ja, när jag ser tillbaka på den var det verkligen så. Glädjen från att vara på en cup från U10 upp till U14, innan jag började se mig om för Frölunda HC, var roligt.
-- Vi hade ett riktigt bra lag i Lerum. Jag är 92:a, men spelade med 91:orna. Vi var alltid finalister och var där och nosade på GP-pucken varje år. Dessutom vann vi två eller tre år, vilket var jättestort.
-- Göteborgs Ishockey cup, när jag var 14 år, var också den väldigt stor. Där kom vi trea. Ett starkt minne därifrån är att jag var kvar i Lerum medan storebrorsan hade bytt till Frölunda. Då mötte vi varandra i en match där, vilket såklart var roligt, säger John Klingberg med ett leende och hyllar vikten av att haft Carl Klingberg som även han spelat ishockey på absolut högsta nivån.

-- Han har varit otroligt viktig för mig. Vi har verkligen pushat varandra och det skiljer inte så mycket i ålder mellan oss. Han är tidig 91:a och jag augusti 92:a, så vi har egentligen gått hand i hand hela tiden. Han var alltid stor, stark och väldigt bra då han var liten. Dessutom spelade han med 89, 90 och 91:orna. Han gjorde aldrig bort sig. När jag såg att han kunde ville jag också kunna det.
-- När vi sedan kom till satsningar med Frölunda och Juniorlandslaget var han på alla samlingarna och en av toppspelarna där. Det blev en sporre för mig. Jag ville visa att jag också var bra eftersom det var så mycket snack om att han var så himla bra.
-- Det gjorde också att jag fick utvecklas i lugn och ro och i min takt. Jag tävlade alltid om att bli bättre och att jag också kunde samtidigt som jag fick ligga lite i vassen.

Omställningen från Lerum till Frölunda

När och hur blev Frölunda aktuellt för dig?
-- Efter att han bytt blev jag alltså kvar i Lerum en säsong. Sedan bytte jag till Frölunda i U14. Det var nog främst för att vi hade många 91:or i Lerum som var bra och också gick till Frölunda i samma veva och skulle satsa till U15 och U16.
-- Frölunda plockade in bästa spelarna till U15 och som sedan fick vara med och nosa även på U16. I och med Calle redan var där och inne i det var enkelt för mig också att då gå till Frölunda. Det blev naturligt på det sättet.
-- Sedan klättrade jag hela vägen upp från U14, U15 till juniorerna.

Blev det en stor omställning hockeymässigt att gå från Lerum till hårt satsande Frölunda?
-- Nej, inte där och då. Själva träningsmängden ökade någonstans vid U16. Jag hade två år innan i Frölunda, U14 och U15, som i princip var ganska likt hur det var i Lerum. Det var mer pendlandet fram och tillbaka som var annorlunda, mycket kommunalt.
-- Jag har alltid varit ganska social och hittat vänner snabbt. När jag kom till Frölunda blev jag tidigt väldigt tajt med Johan Sundström. Vi gick hela vägen han i hand i Frölunda från U14 upp till A-laget innan våra karriärer tog fart på olika håll.

Säsongen 2010/11 fick John Klingberg vara med om att vinna Junior-SM guld med Frölunda.

-- När jag ser tillbaka på det är det verkligen en av större grejerna. Det var tillsammans med mina klasskamrater och lagkompisar som jag umgicks med dag ut och dag in.
-- Att då få vinna krönte hela juniortiden i Frölunda. Då var det redan klart att jag skulle lämna Frölunda och åka till Finland.

-- När det var klart att vi inte skulle kvala med A-laget det året gick jag, Johan Sundström, Peter Andersson och kanske någon till ner till J20. Stephan ”Lillis” Lundh var assisterande tränare i A-laget så även han gick ner till J20 för att hjälpa till eftersom hans son, Fabian, spelade där då.
-- Vi fick ihop något bra där, men var lite ”underdogs” och hade inte gått vidare till det här som då hette J20 SuperElit utan spelade fortsättningsserien under våren. Vi tog oss in bakvägen och gick sedan hela vägen.

JVM-guldet 2012: "Var nog gladast av alla"

Dessutom blev John Klingberg historisk då han säsongen efter fick vara med om att vinna Sveriges andra Junior-VM guld.

-- Det ser jag också tillbaka på med glädje även om det just där och då gick lite kämpigt för min egen del. Jag hade varit med i JVM året innan. Då var jag sista gubbe in och hade gjort min Juniorlandslagsdebut under den hösten när Roger Rönnberg tog över.
-- Jag var på andralagsturneringen och var så pass bra där att jag fick åka med till Tjeckien veckan efter. Där gick det också bra. Efter det var jag påtalad att spela JVM. Anledningen till att jag fick spela JVM var att Oliver Ekman Larsson tog plats i Arizona direkt. Hade han spelat skulle jag nog inte varit med i det JVM.
-- Andra året var jag i Finland och spelade. Där gick det inte jättebra för mig och jag var nog inte redo att flytta hemifrån då.

Det blev sparsamt med speltid för John Klingberg under just Junior-VM 2012 och han var ofta sjunde back.

-- Jag skulle vara den ledande backen offensivt, men en klassisk John Klingberg-grej, att jag blev så jäkla taggad, ville visa upp mig för svenska folket och scouter till NHL-klubbarna så det sket sig.
-- Jag försökte göra för mycket och blev bänkad mot slutet. Kom in i semifinalen när vi låg under med 2-0 mot Finland inför tredje perioden. Jag var högst delaktig i den vändningen och då vi lyckades vinna på straffar.

-- Sedan spelade jag inte en sekund i finalen, men var nog ändå gladast av alla att vi vann JVM-guld. Det var hur härligt som helst när Mika (Zibanejad) gjorde sitt mål. Hela den matchen, ju längre den gick insåg jag att jag inte skulle få spela en sekund. Jag var sjukt nervös när jag inte kunde göra något utan bara satt bredvid och fick se killarna spela.
-- Under hela finalmatchen var vi det betydligt bättre laget och sköt mycket mer skott än Ryssland, men gjorde inte mål på deras målvakt. Jag tror att det var (Artemi) Panarin som dessutom hade en puck på mållinjen då det var 30 sekunder kvar av tredje perioden, men ”JG”, Johan Gustafsson, gjorde en bra räddning.

Redan tidigt i karriären fick han alltså vara med om att vinna både Junior-SM och Junior-VM.

-- Jag tänkte inte så mycket på det utan med att det var ”nice” att vi lyckades vinna dom här grejerna eftersom det inte går att gå tillbaka till juniortiden och vinna det där.

Svävade du i väg i framgångarna?
-- Nej, det gjorde jag inte. Jag var så fokuserad på mitt. JVM-året vi vann och jag spelade i Finland var ganska bråkigt. Jag var inte så nöjd med hur mitt spel hade varit under det året. Inte heller fram till JVM-guldet.
-- När jag sedan kom tillbaka från JVM kände jag ”Jag fortsätter inte här utan behöver komma hem till Sverige”. Det blev svinbra för mig att då komma till Skellefteå.

Vad låg bakom att du lämnade Frölunda för Jokerit 2011?
-- Jag lämnade Frölunda mycket för att Dallas precis hade sajnat mig. Deras europachefsscout var i Finland och när jag var där hade jag en nära kontakt med honom.
-- Då jag var och hälsade på Jokerit fick jag dessutom en bra känsla. Jarmo Kekäläinen var deras General Manager samtidigt som Dallas tänkte att det här skulle bli bra för mig. Jag kände att vi skulle köra på det, men i bakhuvudet hade jag någonstans att om det inte skulle gå bra kunde jag ändå komma hem igen.

Klingberg om tuffa perioden i FInland

Trivdes du inte alls i Finland?
-- Nej, det gjorde jag inte. Jag hade inte heller bott själv i någon lägenhet i Göteborg utan det blev en första flytt där och då. När jag var på Landvetter kände jag att det var jobbigt att åka och egentligen ville jag inte göra det så jag kom inte alls förberedd mentalt.
-- Ser jag tillbaka på det fick jag käftsmällar den våren och JVM inte alls blev som jag ville. Jag fick motgången rätt tidigt och kände där och då att hela världen var på väg att rasa. Egentligen var det bara ett steg i rätt riktning som gjorde att jag hårdnade ännu mer mentalt, vilket kanske sedan har varit min största styrka.
-- Jag var alltid talangfull och bra när jag var liten, men jag fick verkligen kämpa för speltid och allt sådant. Sedan såg jag Calle som bara flög fram samtidigt som jag inte ville vara sämre.

Kände du en press att prestera som Calle?
-- Ja, det gjorde jag.

 Satte folk utifrån också en press på dig?
-- Nej, så var det inte. Det var mest snack att det gick bra för Calle och han var i landslaget.
-- Jag var jätteglad för det, men jag knöt också näven i fickan och ville visa ”Fan, jag ska också bli bra”.

Under säsongen i finska Jokerit, där han även blev utlånad till Kiekko-Vantaa i andra ligan, valde John Klingberg åka hem till Sverige, men inte till Frölunda utan ny klubbadress blev Skellefteå.
-- Frölunda sa nej. Jag ville hem, men då hade dom sju backar och sa att man inte hade plats för mig. Det var nog också det bästa som kunde hända eftersom skulle ha varit lätt att komma hem till Göteborg, kanske inte spela så mycket, men ändå vara nöjd med att vara hemma.
-- Då valde jag mellan HV71, Skellefteå AIK och MoDo Hockey som alla hade uttryckt sina intressen. I slutändan var det mellan HV71 och Skellefteå. HV71 hade väldigt bra backar, Johan Åkerman och Adam Almqvist bland andra och hade verkligen satt sina sex backar.
-- Jag kände att det skulle bli svårt för mig att ta en plats där. Samtidigt var det ganska nära hemma. Jag sa till mig själv att jag inte kunde kolla på vart det ligger, att ta HV71 bara för att det är närmst Göteborg.
-- Samtidigt kände jag flera i Skellefteå från Juniorlandslagstiden och blev tidigt tajt med bland andra Oscar Lindberg.

Guldåret med Skellefteå: "Bästa som kunde hända mig"

Under sin korta tid i Skellefteå, en och en halv säsong, gick hans utveckling snabbt framåt. Dessutom fick han spela två SM-finaler i Skellefteå-tröjan som resulterade i ett SM-guld.

-- Man ser det fortfarande i Skellefteå, att dom har en röd tråd genom hela verksamheten. Det sitter i väggarna.

Kände du det redan när du kom upp till Skellefteå från Finland?
-- Ja, verkligen. Sedan hade vi ett jäkla lag. Jag kom det året när vi förlorade mot Brynäs IF i finalen. Det var då Brynäs hade Calle Järnkrok, Jakob Silfverberg  och Johan Larsson. Även Elias Lindholm var med på något hörn.
-- Vi hade Jocke Lindström, Jimmie Ericsson, Oskar Möller, ”Bud” Holloway, Erik Forsell, Anders Söderberg…
-- Att komma dit var det bästa som kunde hända mig. Dessutom kände jag Anders Forsberg sedan tidigare, Han hade följt mig från min juniortid. Eftersom han var huvudtränare där var det lätt för mig att välja Skellefteå. Det var också han som såg till att Erik Karlsson blev draftad till Ottawa Senators och jag kände då att han gillade sådana spelartyper som mig och Erik.
-- Jag kände att det skulle bli bra och fick komma till Sverige igen, vilket skulle kännas som hemma, samtidigt som jag, som sagt var, kände jättemycket folk i Skellefteå från juniorlandslagstiden. Det blev även som att komma hem att komma till Skellefteå.

Hur ser du idag tillbaka på guldresan 2013 med Skellefteå?
-- Efter att vi förlorat finalen mot Brynäs hade jag min första höftoperation. När säsongen startade spelade jag inte förens första matchen efter jul. Jag missade hela hösten.
-- Något som visar hur bra det här laget var är att jag spelade 25 matcher den säsongen. Vi förlorade en. Mitt record när jag var i line-up var alltså 24-1. I slutspelet vann vi med 4-0 mot Brynäs i kvartsfinalen. 4-1 mot Linköping i semifinalen och 4-0 mot Luleå i finalserien. Under min säsong var jag med om att förlora två matcher. Matchen vi förlorade mot Linköping i slutspelet var på ”overtime”.
-- Det här laget… Först dom jag nämnde förut, men sedan kom Melker Karlsson, Oscar Lindberg, jag, Niclas Burström och Petter Emanuelsson underifrån. Det var topp, topp av juniorspelare som bidrog till laget och pressade äldre spelarna.

-- Där och då var Jocke Lindström överlägsen. ”Bud” Holloway var överlägsen. Oscar Möller var överlägsen. Jimmie Ericsson var också överlägsen och en gris. Jocke Eriksson i mål var ung då och väldigt bra.
-- Snacket var ”Hur ska man slå Skellefteå? Dom har inget bra defensivt spel utan är bara offensiva.” Det sjuka där var att vi inom laget visste att vi var riktigt bra defensivt. Det var för att vi alltid hade pucken. När vi inte hade den var vi snabba med att få tillbaka den. Presspelet bara satt i ryggmärgen. Det var en helt sjuk känsla och det gick inte att förlora samtidigt som vi visste hur bra vi var.
-- Det är också en sjukt imponerade grej, att nu se då jag sitter som expert att se hur Skellefteå inte saktat ner utan att det där verkligen sitter i väggarna. Idag är Oscar Lindberg det som Jocke Lindström var tidigare. Alla som kommer upp nu ser upp till ”Ogge” på samma sätt som vi såg upp till Jocke. Skellefteå tar fram nya bra spelare hela tiden. Det är imponerande.

Inför säsongen 2013/14 återvände trots allt John Klingberg till Frölunda.

-- Det var inte lättaste valet jag gjort. Jag satt och funderade över det där ett längre tag. Också om jag skulle ta klivet till NHL inom en snar framtid, vilket Dallas var rätt måna om. Jag hade sagt att jag inte var redo ännu för mina höfter.
-- Jag kände att jag behövde spela hemma i Sverige och känna att jag är en av bättre spelarna i ligan. Och att jag fått känna på Tre Kronor.
-- Skellefteå där och då hade ett väldigt bra lag så min roll hade inte där varit densamma där. När sedan Roger (Rönnberg) skulle ta över Frölunda, även om han bänkade mig och jag hade ett tufft JVM hade vi en väldigt bra relation. Han ville verkligen ha mig till Frölunda. Jag kände att det var för bra för att inte ta den här chansen med Frölunda som jag växt upp med och varit klubben i mitt hjärta.

-- Samtidigt som Roger kom och skulle få hela Frölunda att byggas om visste jag att det kanske bara skulle bli en säsong. Jag visste att jag skulle få väldigt mycket istid och en stor roll inom laget. Till slut föll då valet på Frölunda och det är inget jag ångrar.
-- Jag tycker att jag verkligen slog igenom som en av bättre backarna i ligan min sista säsong i elitserien. Jag lärde mig mycket om ledarskap för att vara i en ung ålder. Bland annat blev jag assisterande när jag kom hem och hade en roll att vara lite av dom drivande för unga spelarna i laget.
-- Vi hade då spelare som (Andreas) ”Ante” Johnson som nu är i Skellefteå. Han kom upp, fick en stor roll och gjorde det väldigt bra. Sedan var det jag, Christian Bäckman och Joel Lundqvist som var kaptener den säsongen.

"Han betydde mycket för mig"

Säsongen därpå åkte du över till Dallas Stars organisation, hade du då nytta av att varit över ett par vändor och spelat för farmarlaget, Texas.
-- Jag hade varit över både efter säsongerna i Skellefteå och Frölunda. Efter vi åkt ut med Frölunda mot Linköping HC i kvartsfinalen åkte jag också över.
-- Det året hade jag ändå varit med två landslagsturneringar. Jag hade snackat en del med Pelle Mårts. Han ville ha med mig på förturneringarna inför VM. Vi kom överens om att jag skulle åka över och spela några matcher med Texas och sedan komma hem till sista turneringen ifall att jag skulle ta en VM-plats. Skulle jag inte göra så var tanken att jag skulle åka över igen och spela slutspelet med Texas.
-- Det som hände i tredje matchen efter att jag kommit över drog jag ledbandet i knäet. Det blev ingen landslagssamling och inte heller någon fortsättning i Texas. Vi valde att stänga ner och operera höfterna andra gången på två år, vilket inte var optimalt. Knäet behövde jag inte göra något med.

Hade du ändå en nytta socialt att ha varit över till organisationen och lärt känna spelare och ledare i kanske främst Texas?
-- Ja, det hade jag absolut. När jag kollar tillbaka på det gjorde jag helt rätt i min situation med att stanna hemma dom extra två, tre åren.
-- Dallas var på mig om att komma över för att se mig utvecklas i AHL och hela den här grejen. Jag ville, som sagt var, känna att jag var en toppspelare i SHL och att jag klarade att spela internationellt mot bästa spelarna i Europa i Karjala-turneringen och så vidare innan jag åkte.
-- Det gjorde att när jag väl flyttade kände jag mig mer redo och var ändå då en av dom bättre spelarna hemma i Sverige innan jag åkte. Jag kände mig redo, men jag hade då också precis gjort min andra höftoperation och kört rehab hela den sommaren.

Kände du dig otränad då du kom över?
-- Nej, jag skulle inte säga att jag var otränad, men det var rätt in i campen efter att bara ha kört rehab. Det var inte mycket skridskor, kondition eller att jag spelat några kamper eller så.
-- Campen innan sa Dallas ”Du kan ta en plats nu, varför ska du åka hem?” ”Jag behöver det här året eftersom jag inte spelat på ett år och vill känna att jag är en av dom bästa”.

Vilket Dallas accepterade.

--”Kör en säsong till, men sedan ska du komma över.”
-- Väl där åkte jag ner i AHL och fick en flygande start. Då blev det automatiskt att man plockade upp och testade mig i NHL. Det blev aldrig att jag tittade tillbaka utan där och då satte Dallas upp en spelare på Waivers och trejdade (Sergei) Gonchar. Helt plötsligt hade dom gjort plats för mig, vilket jag såg. Då kände jag att nu jävlar har jag chansen. ”Gör jag det bra här nu kommer dom inte klara av att släppa mig”.
-- Under hela den säsongen lät jag mig aldrig sväva i väg. Jag förstod och visste om att det kommer vara väldigt lätt för Dallas att plocka bort mig om jag inte fortsatte i varje match att bevisa att dom inte kunde det.

Vem spelade du med i början av din tid i Dallas?
-- Då spelade jag med Alex Goligoski. När jag kollar tillbaka är han nog den backpartner jag trivs absolut bäst med även om Esa Lindell också var en jag fungerade väldigt bra med.
-- När jag spelade med ”Gos” tänkte vi spelet exakt likadant. Vi hade pucken hela tiden, vilket gjorde att jag slapp spela defensivt. I och med det kom mina styrkor fram.

Redan under sin första säsong blev John Klingberg Dallas poängbästa back med elva mål och totalt 40 poäng på 65 matcher. Dessutom blev han efter säsongen uttagen i NHL:s All Rookie team.

-- Det var as-coolt att bli uttagen där. Det var nog många med mig som tänkte ”vad fort allt gått nu”. Jag var en sådan spelare som när jag fick spela med bättre och bättre spelare blev jag bättre, bättre och bättre själv.
-- Min styrka har varit speluppfattningen. När jag då fick spela med någon som tänkte likadant som mig fick jag mycket feedback.

När han kom över till Dallas var även Jhonas Enroth, Anders Lindbäck och Patrik Nemeth där.

-- Det betydde mycket. Framför allt betydde Patrik Nemeth mycket för mig. Vi båda blev draftade till Dallas samma år. Han var i andra rundan och åkte över till Texas väldigt tidigt.
-- När jag kom över efter mina säsonger i SHL var det väldigt ”najs” och viktigt att han var där. Han kunde visa mig hur allt fungerade så det var lätt för mig att ta rygg på honom.

Vad tror du låg bakom att du fick den här både fina och snabba utvecklingen i Dallas?
-- Jag gjorde mina utvecklingsår hemma där jag fick mitt spel att stämma och en tro på mig själv. Jag klarade att vara en av dom bästa i SHL och spela internationellt i landslaget.
-- Pelle Mårts tryckte in mig i landslaget under några turneringar och fick spela mest av alla backar. När jag fick mest istid av alla kände jag att det var ”nice”. Det var ett kvitto på att jag gjorde någonting bra och jag kände mig då redo när jag sedan åkte över till Dallas.

Nu är det givetvis olika från person till person, men upplever du att för många unga spelare åker över för tidigt?
-- Ja, så är det nog, vilket man sett. Det där är så väldigt individuellt. Vi kan ha den här diskussionen hur mycket vi vill. Jag vet att det snackas här hemma i media att folk sticker för tidigt, men du måste individuellt som person och spelare känna vad som är bäst för dig.
-- Du kan ha en agent, en SHL eller NHL-klubb som säger till dig vad dom tror är bäst, men det är du själv som vet bäst. Du måste ta det ansvaret och veta vad som är bäst för dig själv.
-- Jag litade på mig själv och ville verkligen känna att jag skulle vara en tongivande och bra spelare hemma innan jag skulle åka över.

Redan under sin fjärde säsong i Dallas fick John Klingberg ett ”A” på bröstet.

-- Det var, som sagt var, mycket som gick fort. Först hade jag Lindy Ruff som tränare och efter honom anställde Dallas Ken Hitchcock. Då var det många i Dallas, eftersom dom visste vilken typ av spelare jag var, som lite halvt varnade mig. ”Det kommer vara annorlunda mot vad vi har haft. Han kommer vara på dig och krävande, så heads up.”
-- Han var i St. Louis innan och vi hade mött dom i slutspelen så även han visste vilken typ av spelare jag var. Antagligen såg han någonting i mig. Han kallade tidigt in mig på ett möte och sa ”Jag vet vad du är för typ av spelare och kan. Fortsätt göra exakt det du gör och fortsätt vara den du är. Det jag kommer kolla på nu är hur du är som person och kan vara ledare för det här laget så jag kan sätta ett ”A” på dig.”

-- Bara redan där och då kände jag ”Fan, vad nice. Han gillar mig som spelare.” Han visste väl vilken knapp han skulle trycka på och gav mig direkt lite fria tyglar. Jag skulle inte säga att jag förändrade mig någonting som person utan jag har alltid varit väldigt framåt, social och älskat att tävla. Det var mer att jag tog ett större ansvar runt laget och spelarna.
-- Säsongen med ”Hitch” blev egentligen bästa jag gjort i min karriär. All cred till honom. Jag blev varnad innan och hade hört storys om honom, men han fick mig att inse vilken typ av spelare jag var, att fortsätta spela det spelet, men också minimera riskerna och vara ännu mer involverad.
-- Han fick mig att justera små, små grejer i mitt spel som gjorde att jag blev ännu mer effektiv utan att egentligen behöva riskera något. ”Du kommer vara otroligt viktig för oss om vi ska vinna”.

Flyttade till Anaheim efter åtta säsonger

Totalt gjorde John Klingberg åtta säsonger i Dallas.

-- När jag ser tillbaka på allting är höjdpunkten egentligen alla kontakter jag har knutit där. Jag är god vän med alla som fortfarande spelar där. Jamie Benn, finnarna…
-- Vi kommer vara vänner för livet och hörs av. Jag var faktiskt över i somras på en golfresa där jag träffade några av dom. Det är vad jag kommer ta med mig mest av allt från tiden i Dallas.

-- Vi hade ett bra lag, var med och slogs en del, men fick aldrig till det i slutspelet. Under Covid gick vi hela vägen till final, men lyckades inte vinna. Jag ser tillbaka på Dallas-tiden med en enorm glädje. Det känns fortfarande som mitt andra hem samtidigt som jag kan staden både utan och innan.
-- Nu har organisationen ändrats lite sedan jag lämnade, men det känns som mitt hockeyhem på något sätt.

Inför säsongen 2022/23 blev det att packa kappsäcken och först flytta till Anaheim Ducks.

-- Mitt kontrakt gick ut med Dallas och vi enades inte om kontraktslängd och pengar. Dallas sa att dom skulle gå vidare. Det förstod jag relativt tidigt. Då sajnade jag med Anaheim.
-- Där gick det inte jättebra och sedan dess har det egentligen bara gått utför. Min kropp hade redan där och då verkligen börjat fallera. Jag hade haft två dubbla höftoperationer innan jag ens hade kommit till NHL.

-- Under mina åtta år i Dallas var jag inte heller riktigt bra i höfterna, men tillräckligt bra även om jag egentligen gick på smärtstillande hela tiden. I Anaheim gick jag haltande in till matcherna. Nytt lag, ny organisation och nya spelare. Det var mycket nytt.
-- Jag pratade med (Joe) Pavelski, (Jason) Spezza, Patrick Sharp och många andra jag spelat med innan och som nu bytt klubb. Det är inte så enkelt som många tror. Man har varit ledande i någon organisation. Sedan byter man och helt plötsligt blir det annorlunda. Du ska hitta din roll och plats i laget och hela konstellationen.

Anaheimtiden gick inte alls som han hade hoppats på hockeymässigt.
-- Dessutom var vi som lag inte heller jättebra. Jag spelade inte bra, men kroppen tillät mig inte att vara den jag ville vara.
-- Sedan blev det ett upplyft då jag under säsongen blev trejdad till Minnesota Wild i och med att laget där var lite bättre. Vi åkte ut mot Dallas i förstarundan, skrattar John Klingberg och fortsätter:
-- Efter det sajnade jag med Toronto Maple Leafs. Det var otroligt coolt att få spela med Maple Leafs i och med vad dom gjort som organisation och vilka typer av spelare som funnits där genom alla åren. Att få se hur proffsigt det var i ett av ”Original six”.

-- Det var skillnad med pressen utifrån och allt det där, men det började väldigt bra i Toronto. Hemma, innan jag åkte över, hade jag tagit en kortisonspruta för höfterna. Det gjorde jag utan att klubben visste det. Så gjorde jag även i Anaheim. Jag ville inte gå ut och visa att jag hade jätteproblem med mina höfter. Sprutorna var också att för mig visa att jag var redo när säsongen började.
-- Alla klubbar har tillgång till min sjukjournal. Där har det inte varit något problem någonsin under min karriär förutom att det står höfter, höfter, höfter…

-- I alla fall började det väldigt bra i Toronto och jag fick jäkligt bra hjälp från organisationen när det kom till att hitta nya sätt att få en bättre rörlighet och att höfterna skulle kännas lite bättre. Toronto var väldigt proffsiga på det.
-- Efter att det börjat bra smällde det till i tredje eller fjärde matchen. Jag kände ”Ska jag spela 80 matcher till och med samma skit som det varit senaste åren?” Då valde jag att göra nästa operation eftersom jag kunde inte ens gå. Det blev pannkaka av hela den tiden i Toronto.

Nådde Stanley Cup-final med Edmonton

William Nylander, Auston Matthews, Mitch Marner, John Tavares, Morgan Rielly, Max Domi… Det var inte direkt något dåligt lag John Klingberg kom till.

-- Nej, det var det verkligen inte. Hade jag varit frisk, hel och hade kunnat spela på det sättet jag kunde tror jag att det hade varit ett exceptionellt ”fit” för mig själv, men det gick inte. Jag kunde inte röra mig riktigt, vilket jag inte hade kunnat gjort på några år. Även i slutet av Dallas-tiden.
-- Skulle jag fortsätta ge mig själv bästa chansen behövde jag göra den där operationen.

Trots tuffa förutsättningarna gjorde han ytterligare två säsongen, en var med Edmonton Oilers och San Jose Sharks.

-- Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde den där höftoperationen för det har blivit väldigt mycket bättre i det vardagliga livet efter den. Bättre än det någonsin har varit.
-- Däremot så fort jag skulle vara atletisk på isen eller utanför när jag tränade, jag kände att jag inte var där det krävdes att jag behövde vara. Det sög.

-- Jag gjorde två höftoperationer tidigt, körde ner höfterna i skiten, lagade det som gick och laga, men det var för mycket kvar av ärrvävnad och annat. Kroppen förändrades och jag kände där ute att jag blev långsammare, hängde inte riktigt med, hade inte samma speed längre och fick förändra mitt spel.
-- Jag visste vart jag kunde vara, men kunde inte nå upp till det. Till slut kände jag ”nu räcker det”. Motivationen hade tynat och jag ville inte mer. Jag kommer sakna det som fan, men inte sista åren.
-- Det blev dessutom för många olika lag mot slutet. Jag hittade inte rätt. Samtidigt kände jag att det var på grund av mig själv eftersom jag inte var tillräckligt bra. Till slut kände jag att det räckte.

Under näst sista säsongen fick han trots allt vara med om ytterligare en Stanley Cup-final med Edmonton.

-- Det var grymt. Att spela ett slutspel är så otroligt roligt. Både i Dallas och i Edmonton ko hela stan i gång. Stan blev annorlunda och man märkte av att det är slutspel.
-- Absolut roligast med slutspel är att man möter samma lag många gånger. Man vrider och vänder på exakt allting för att få en minsta liten fördel. Oavsett motstånd går det ändå ofta till sex, sju matcher Så tajt är det och det är väldigt svårt att vinna i NHL. Det är ingen klyscha utan det är verkligen så. Du måste drafta rätt för att få ett riktigt bra lag, utveckla spelarna rätt och sajna rätt kontakt.
-- När jag var i final med Dallas var det Covid, men i Edmonton, att spela en Stanley Cup-final där, vilket jäkla drag det var. Inte bara i arenan utan i hela stan. På så sätt märkte man av det även om jag själv var i den finalbubblan och antingen var på arenan och gjorde mig redo eller annars mest hemma och vilade. Jag var inte ute och gjorde något speciellt, men märkte ändå efter matcherna att det var ett väldigt liv runt arenan.

John Klingberg om VM-gulden

John Klingberg fick under sin karriär vara med om att tvina två VM-guld och vi börjar med 2017.

-- Väldigt coolt. Vi gick inte till slutspel med Dallas och vi spelade först den här förturneringen, Tjeckien Hockey Games. I andra matchen, mot Tjeckien, slog jag ut tänderna. Det har varit en följetång under min karriär, att jag inte haft några framtänder. Det hände där och då.
-- Missade sista matchen. Åkte hem och fixade tänderna i Sverige. Sedan var det samling inför VM. En oroligt kul resa och att få dela den med storebrorsan som också var med i det laget.

-- Sedan anslöt ganska sent Nicklas Bäckström och Henrik Lundqvist. Då blev Calle extraspelare. Han var ändå med på hela resan.
-- Alla snackar om att Joel och Henrik Lundqvist vann VM-guld ihop, men det fanns brödrapar till som vann, vilket var väldigt coolt, skrattar John Klingberg och fortsätter:
-- Det var hur kul som helst att få vinna med Calle. Vi var dessutom rumskompisar under hela det VM. Otroligt minne och fräckt att få vinna på straffar.

Andra guldet var han med och vann 2018.

-- Det kändes att det blev som en dominoeffekt efter det vi hade gjort 2017. Det gjorde att alla som missade slutspel där borta tackade ja väldigt snabbt. ”Han ansluter, han ansluter, han ansluter…” Det blev ett enormt mega-lag.
-- Till Köpenhamn kom dessutom alla Nashville Predators-svenskarna, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm och Filip Forsberg. Vi blev bättre och bättre. I det laget var det jag, Oliver Ekman-Larsson och Dennis Everberg som var med 2017 och 2018.

-- Det här var också en av främsta anledningarna till att jag åkte 2019 när vi åkte ut med Dallas mot St Louis Blues i andra rundan. Oliver var också med och vi hade även då ett väldigt bra lag. Jag kände att det ville jag vara med om det igen. Tänk om jag skulle få vara med om att vinna VM tre år i rad. Det har ingen gjort i svensk hockeyhistoria.
-- Det blev pannkaka. Jag spelade två matcher. Sedan åkte vi ut i kvarten mot Finland. Jag är så lack över det. Vi ledde matchen. ”Bengan” (Patric Hörnqvist) hade öppet mål från röda linjen efter att Finland tagit ut sin målvakt. Missade. Pucken gick till icing och på den gjorde dom mål, (Marko) Anttila. Sedan förlorade vi i ”overtime”.

Du har nästan alltid tackat ja till landslagsspel, vad har Tre Kronor betytt för dig?
-- Tre Kronor har betytt mycket och alltid varit väldigt roligt. Man träffar många man känner och vi har alltid haft ett bra lag. Jag ville ju vinna så mycket jag kunde innan jag slutade
-- Jag trodde att jag skulle spela mer i landslaget, men det blev inte så. Något år tackade jag nej, men sedan kom alla skador och det blev det rehab i stället.

Från spelare till TV-expert

Varför just TV-jobb?
-- Jag tror ändå att det är något som passar mig. Jag tycker att jag är ganska bra på att formulera mig och inte har problem att prata, säger 34-åringen med ett leende och fortsätter:
-- Jag tycker också att jag kan mycket hockey. Som spelare var min främsta styrka att jag såg isen bra, kunde passa pucken bra, skjuta och vara involverad i spelet med puck. Jag kunde även läsa spelat utan puck väldigt bra, även om det defensiva kanske inte var min styrka.
-- Jag tror att jag kommer kunna se olika situationer som händer och diskutera det på ett bra sätt.

Hur blev det aktuellt över huvud taget med tanke på att du tog det här beslutet – i alla fall utåt sett – för bara en vecka sedan?
-- Vi har haft hyfsat flyt i kontakten under hela sommaren. SVT har vetat om hur mina tankar har gått.
-- Sedan har vi hållit det väldigt internt med tanke på att jag själv inte vetat vad jag ska göra. Jag har velat ha alla korten på bordet och kunnat göra ett val i lugn och ro.

Nu har du gjort dina första sändningar, hur var det?
-- Det var kul. Jag tycker ändå att det har gått helt okej. Sedan gäller det att komma in i allt lite mer. Bli lite mer bekväm. Jag tycker Jonas (Andersson) är väldigt proffsig efter att han har gjort det här under många år. Där kan jag ta rygg. Dusan (Umicevic) är bra och det märks att Johanna (Lagus) är väldigt hockeykunnig och har lätt för att prata.
-- Den roligaste biten och det jag kommer vara bäst på är när jag följer en match med landslaget eller under JVM. Sedan prata om vad jag ser händer i spelet med mitt hockey-öga.

Kan du se dig själv jobba som hockeytränare i en framtid?
-- Man ska aldrig säga aldrig, men det får vi se senare. Nu ligger mitt fokus på TV, avslutar John Klingberg.