FRÖLUNDA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Jörgen Pettersson blev den första göteborgare att spela i NHL när han efter SM-finalen med Frölunda HC 1980 reste över till St Louis Blues. Han satte svenskt rookierekord med 73 poäng på 67 matcher, ett rekord som höll i sig ända till 1994 då Mikael Renberg slog det med 82 poäng. Han spelade sex säsonger i NHL och på 435 matcher svarade han för 174 mål och 366 poäng. Ett poängsnitt per match på 0.84 vilket placerar honom bland dom riktigt stora svenskarna i NHL.
I somras fyllde denne legendar 70 år och här får ni möta honom i serien OLD SCHOOL HOCKEY.
Resan genom Jörgen Petterssons karriär började i Demonerna, en klubb från Hisingen i Göteborg.
– Jag spelade aldrig någon match med Demonerna, men det var klubben i Biskopsgården där jag växte upp. När jag började åka skridskor vid fem eller sex års ålder höll man till på gården hemma. Jag fick vara med min bror, som är sju år äldre, och spela vilket inte var fel. Det där höll man på med från morgon till kväll och var på is sex, sju timmar per dag.
– Egentligen började jag inte spela i ett lag förrän jag kom till Frölunda. Man hade en hockeyskola på Hisingen där Sven-Erik Thorén var ledare. Sedan var det ett läger i Frölundaborg där det var killar från olika delar av Göteborg – Kortedala, Frölunda, Hisingen och så vidare – med för att ta ut dom bästa.
– När jag kom dit, det här var en lördag, var det Frölunda som skulle träna. På så sätt kom jag med i Frölundas pojklag. Då var jag tolv år och jag minns att jag veckan efter fick spela i GP-pucken och sedan var det igång.
En av Jörgen Petterssons lagkamrater redan från början var Magnus Olsson som skulle spela närmare tio säsonger med Västra Frölunda i elitserien.
– Magnus Olsson och jag är årsbarn och han var med hela tiden. Han är från Frölunda och hans pappa, Bert Olsson, var en stor ledare i Frölunda. På det viset hade jag en väldig tur att jag spelade med Magnus eftersom hans pappa fixade och donade så det var a la carte.
– Han fixade så vi kunde träna efter A-laget. Jag kunde ta spårvagnen eller bussen från Hisingen för att träna en halvtimme eller fyrtio minuter efter dom
Magnus Olsson avled 2022.
Fanns Arne ”Muffen” Eriksson också bland ledarna i Frölunda som kom att betyda mycket för din karriär?
– ”Muffen” tränade A-laget något år. Det kan ha varit 1969/70. Sedan tränade han oss i juniorlaget ett år, men ”Muffen” hade jag inte så mycket kontakt med.
– När jag växte upp som spelare i Frölundas pojklag hade vi en ledare som hette Jan ”Tarasov” Edberg. Det var han som tränade oss hela tiden.
"Jag var 16 år då jag fick chansen"
Hur minns du i dag tillbaka på A-lagsdebuten i Västra Frölunda?
– Det var under Jack Bowness sista år i Frölunda. Jag var 16 år då och fick chansen att vara med och träna där uppe. Då mötte vi Winnipeg Jets och London Lions i träningsmatcher på Scandinavium och jag vara med och spela dom matcherna, men jag gjorde aldrig några seriematcher det året.
– Säsongen efter när (Lars-Eric) Lundwall kom in som tränare fick jag A-lagskontrakt och det var också min första säsong.
Säsongen 1974/75 svarade Jörgen Pettersson för 19 mål på 29 matcher och det var också under den här säsongen som han fick lite av ett nationellt genombrott.
– Det var inte så många matcher på den här tiden och första året spelade jag inte speciellt mycket.
– Jag kommer ihåg att efter halva säsongen fick jag spela med Willy Lindström och Mats Lindh i stället för Leif ”Blixten” Henriksson. Jag hade väl rätt så stor tur där eftersom det var landslagskillar bägge två och båda blev också proffs i Winnipeg året efter.
Lagkamraterna överlevde frukansvärda flygkraschen
Samma säsong, 1974/75, var sju av Jörgen Petterssons lagkamrater, Lars-Erik Esbjörs, Svante Granholm, Kjell-Ronnie Pettersson, Henric Hedlund, Leif Henriksson, Krister Sterner och Christer Ståhl, med i en flygolycka på väg till en bortamatch mot Brynäs.
Piloten Reijo Junno tvingas att kraschlanda planet strax före inflygningen till Sandviken-Gävle Flygplats efter att bränslesystemet hade gjort tändstiften sura. Junno lyckades ta ner planets fart till absolut minimum och även om träden föll som plockepinn så klarade samtliga ombord livet.
Svårast skadad blev Lars-Eric Esbjörs.
– Först hörde jag att en motor började hosta och sedan dog den. Då tänkte jag att vi klarar oss på en motor. Men när den andra började hosta, stånka och lägga av började jag fundera på vad i helvete det var som hände. Jag satt bakom piloten i den tiosittsiga Cessnan. Dom andra halvsov och jag tror att det bara var jag och Krister Sterner som var vakna, berättar Lars-Eric Esbjörs och fortsätter:
– När det blev dödstyst tänkte jag att nu jävlar är det bara att sitta stilla, vänta och hoppas att jag klarar mig. Som tur var tog han trädtopparna. Vingarna slets, av men flygplanskroppen förblev hel fast piloten var fastklämd och skadade sig ganska allvarligt. – Efter kraschen såg jag ett hål vid sidan som jag kunde gå ut igenom. Då märkte jag att det inte var så lätt att gå eftersom höften hade hoppat ur led.
– Någon dödsångest hade jag väl inte. Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Man trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar, men dom blev som gummiarmar när det small i trädtopparna. Armarna vek sig givetvis och jag slog näsan och tänderna i pilotens stol.
– Jag hade ena benet ute i gången och bara vänsterbenet bakom honom. Det var också därför som höften hoppade ur led eftersom jag körde in knäet i ryggen på honom.
Platsbytet blev räddningen: "Inga jävla juniorer"
Hur fick din fru Eva reda på olyckan?
– Eva fick reda på via radion att det hade hänt någonting, men hon visste inte vilka som var med på det planet. Det tog någon timme innan dom hittade oss. Det första jag sa till läkaren efter det att dom hade hittat oss och jag kommit in på lasarettet var att ringa hem till Eva för att tala om att jag lever.
– Det dröjde lång stund innan hon fick reda på det eftersom läkarna först ville ha reda på vad det var för fel på mig innan dom kunde rapportera vad det var. Eva fick nog reda på det genom att alla spelarna som inte var med i planet hade ringt till henne. Svante Granholms fru var hemma hos min fru. Eftersom jag och Svante inte hade ringt hem så förstod dom att vi var med på det planet.
Jörgen Pettersson:
– Vi hade chartrat plan då vi skulle spela mot Brynäs. När vi kom upp till Torslanda, som då var flygplatsen i Göteborg, stod det tre små Cessnaplan där som tog åtta, nio man. Magnus (Olsson) skulle hoppa in i det planet som störtade, men det var några äldre gubbar i det planet som ville spela kort och som sa: ”Inga jävla juniorer i det här planet”.
– Jag tror att vi startade som andra plan och kom upp först till Gävle. Sedan fick vi höra att ett plan hade störtat nära flygplatsen. Det var ju skog där och vi trodde inte någon kunnat klara det. Som tur var hade det gått bra och alla klarade sig, men jag minns att det var en väldigt jobbig väntan.
– Det blev ingen match givetvis. ”Om ni vill åka med planen hem så går det i kväll. Annars får ni åka tåg hem imorgon bitti”, sa man till oss i laget. Jag, Kjell Rune Milton och Magnus flög hem med det plan vi åkte upp med. Dom andra åkte tåg hem dagen efter.
Uttagen till både JEM och JVM: "Genomskinlig sarg"
Samma år spelade Jörgen Pettersson Junior-EM i Grenoble i en kedja tillsammans med Kent Nilsson och Hans Edlund. Sverige slutade trea.
– Jajamän, det stämmer. Jag kommer ihåg att det var en genomskinlig sarg där, men inte så mycket mer hockeymässigt. Kari Eloranta var med för Finland och han var stjärna redan då.
Du spelade även JVM samma år.
– I Winnipeg. Det var roligt och det var nog första gången jag var i Kanada. Vi spelade en match i Fargo, USA. Det var fantastiskt att få komma dit och jag minns när vi landade i New York såg vi Inge Hammarström på tv. Han hade gjort tre mål en match den dagen.
Sverige slutade trea i JVM-turneringen i Kanada och året efter, när turneringen spelades i Finland, slutade svenskarna femma.
Till SM-final: "Du kan inte spela i sådana skridskor"
Säsongen 1979/80 tog sig Västra Frölunda till SM-final. I semifinalen hade man slagit ut Björklöven med 2-1 i matcher och i finalen väntade Brynäs. I den avgörande matchenledde Västra Frölunda med 1-0, men Brynäs vände och vann med 2-1.
– Vi gjorde även 2-0. ”Bros” (Anders Broström) spelade fram Ove Karlsson, men då blåste domaren (Lars Henriksson, Ljungby) av för någonting och dömde bort det målet. Helt fel. skulle det blivit 2-0 där hade vi vunnit. Jag tycker att vi var bättre än Brynäs och kunde ha avgjort redan där uppe i Gävle efter att Peter Gustavsson kommit fri i sudden, men inte fått in pucken.
– Det var små marginaler. ”Esa” (Lars-Erik Esbjörs) passade fel till Stig Salming som gjorde 2-1, vilket blev slutresultatet.
Jörgen Pettersson ser ändå tillbaka på säsongen med ett leende på läpparna.
– Hela den säsongen var fantastisk. Jag kommer ihåg att jag bytte skridskor den säsongen. Tidigare och fram till jul hade jag alltid vanliga CCM eller Bauer. Ove Karlsson, Christer Kellgren och Göran Nilsson hade nya plastskridskor det året. Dom tjatade på mig att jag också skulle ha det och till slut testade jag väl och då öppnades det en helt ny värld, skrattar Jörgen Pettersson.
– Det var så jäkla roligt och lätt att åka skridskor och jag tyckte att jag fick en helt annan fart. Sedan hade jag dom i alla år. Det var faktiskt bara för några år sedan som det sista paret gick sönder.
– Vi spelade en oldtimers-turnering och vi hade en match i Scandinavium. Börje Salming var med, Calle Johansson, ”Masken” (Anders Carlsson) med flera. Vi hade ett jäkla lag. När vi sitter i omklädningsrummet ser ”Masken” mina skridskor som har silvertejp runt om: ”Dom kan du inte ha Jörgen för helvete. Du kan inte spela i sådana skridskor”. Det var inga problem och jag satte väl fyra. ”Masken” var ganska tyst efteråt, skrattar Jörgen Pettersson.
Nobbades till OS 1980: "Då var jag jävligt besviken"
Samma säsong debuterade Jörgen Pettersson i Tre Kronor under en turnering som spelades i Prag och gick under namnet Rude Pravo. Sverige möttte Tjeckoslovakien och förlorar med 3-0. I samma kedja som Jörgen Pettersson spelade Tommy Själin och Ulf ”Nubben” Norberg.
– Det var kul att komma in i den här stora hallen i Prag. Jag fick alltid spela högerforward i landslaget, men jag hade aldrig spelat på den positionen i hela mitt liv. Så det var lite ovant och kände att jag inte kunde göra mitt bästa.
Fanns du med i snacket kring OS i Lake Placid 1980?
– Vi låg tvåa i elitserien och jag hade varit med och spelat varje landskamp innan OS. Tommy Sandlin var förbundskapten, men även tränare för MoDo som låg sjua. Frölunda fick inte med någon spelare till OS medan MoDo hade fem gubbar med. Då var jag jävligt besviken.
– Det var någon journalist som frågade Sandlin om varför inte Jörgen kom med. Sandlin svarade att han brukade köra trettio övningar varje träning och tyckte att han fick ett bättre ”flow” om han hade gubbar som kände till träningarna
Imponerade direkt i St. Louis: "Alla sa: 'Det kommer inte gå bra'"
När kom du i kontakt med St. Louis Blues första gången?
– St. Louis ringde och frågade om vi skulle käka frukost på Park någon morgon. Man frågade om jag var intresserad och på den vägen var det. Jag var intresserad och det gick rätt fort där egentligen efter det.
– Ulf Jansson, som var sportchef på GT på den tiden, kände Emelie Francis som var general manager i St. Louis då. Dom hade tidigare jobbat ihop i New York Rangers. Han hade antagligen rekommenderat mig för Francis.
Var du svår att övertala?
– Svårövertalad vad jag väl inte, men jag hade i princip aldrig sett en NHL-match. Alla sa, med tanke på min spelstil, att det inte kommer att gå bra.
– Det var också tufft på den tiden och jag hade aldrig fajtats i hela mitt liv. Det var inte min grej. Frölunda erbjöd mig en bra slant. På den tiden tjänade man 5 000 kronor i Frölunda vilket i princip var som en arbetarlön. I St. Louis skulle jag få 70 000 dollar om året och 30 000 dollar i signing bonus. Då stod dollarn visserligen i 4,40 men det var ändå mycket pengar på en här tiden.
– Klubben tog över mig och min tjej Karin på sommaren så vi fick bekanta oss med staden och hela den biten. Att det sedan gick bra också där borta gjorde allt mycket lättare.
I St. Louis omklädningsrum första säsongen fick han lära känna storspelare som Bernie Federko, Wayne Babych, Brian Sutter och Mike Liut.
– Jag visste inte vilka det var och hade inte en aning om vad någon hette. Vi var på träningsläger i Port Huron nära Detroit. Jag var bra tränad och tyckte att allt var väldigt lätt.
– Det var åttio gubbar där och första veckan spelade vi matcher morgon och eftermiddag. Jag vann skytteligan och Joe Mullen var tvåa. Han var jätteduktig men blev nedskickad i farmarlaget eftersom man tyckte att han var för liten. Idag är han med i Hall of Fame, skrattar Jörgen Pettersson och fortsätter:
– Visst var det lite fighter, men jag tyckte inte att det var något speciellt tuff på träningslägret.
– Sedan började matcherna och vi mötte Detroit i Windsor. En liten hall på andra sidan floden i Detroit. Dom var ju stora som hus och när jag kom ut till uppvärmningen sa Brian Sutter till mig att är det någon som ska testa mig eftersom jag är rookie så släng inte handskarna utan nita till honom direkt. Då tänkte jag ”var fan har jag hamnat?”
Succédebuten i MSG: "I första bytet satte jag den i krysset"
Hur minns du själva NHL-debuten?
– Den glömmer jag aldrig. Det hade gått jättebra på träningslägret, men när vi sedan kom hem och skulle möta Hartford i premiären fick jag inte ens byta om. Jag fick inte spela i andra matchen heller, men sedan skulle vi åka ut på en roadtrip till New York för att möta Islanders och Rangers.
– Jag skulle få spela andra matchen på roadtrippen och fick alltså inte spela mot Islanders. Dag två skulle vi möta Rangers. Då sa coachen till mig att jag skulle få spela den matchen. Bara det här att få gå från Waldorf Astoria där vi bodde till Madison Square Garden för att värma upp var kul bara det. I första bytet fick jag pucken och satte den i krysset till 1-0. Sedan vann vi med 2-1. Blues hade inte vunnit där på tretton år innan.
– Efter det spelade jag i fjärdekedjan länge. Jag kom ihåg att vi spelade i Boston och mina föräldrar hade kommit över och kunde se matchen på tv. Det var första matchen jag spelade i tredjekedjan med Blake Dunlop och Wayne Babych. Vi vann med 5-2 borta i den lilla rinken och jag gjorde två mål.
– Det var ju så att jag egentligen var fjärdecenter, men varje gång jag hoppade in gjorde jag mål och gjorde 37 mål på 67 matcher under min första säsong. Det slutade med att efter säsongen var vi den tredje bästa kedjan i hela NHL, jag, Wayne och Blake.
– Kommer ihåg första gången jag mötte Börje med St. Louis. Det var i Toronto. På uppvärmningen åkte han fram till mig och klappade mig på benskydden och önskade mig lycka till. Det glömmer jag aldrig
Vad är ditt starkaste minne från dina fem säsonger i St. Louis?
– Slutspelet mot Detroit, 1983/84. Man möts ju två gånger hemma och sedan åker man bort och spelar två matcher. Vi vann en match hemma och när vi kommer till Detroit vann vi första i sudden. Där passade jag fram till det avgörande målet.
– I den fjärde matchen vann vi med 3-2 och jag gjorde alla tre målen. Det var trevligt.
Köptes ut: "Jag kände mig färdig med NHL"
Inför säsongen 1985/86 såldes Jörgen Pettersson först till Hartford och efter 23 matcher där vidare till Washington.
– Jag hade varit fem år i St. Louis. Grejen var att jag hade gjort 37 mål första säsongen, 38 mål andra, 35 tredje och sedan 28 och 23 fjärde och femte. Hade det gått åt andra hållet hade jag säkert blivit kvar där.
– Då var jag 30 år och motivationen var inte densamma och då kändes det rätt att komma till ett nytt ställe. Uffe Samuelsson var i Hartford då och Emelie Francis, som tog över mig till St. Louis, var general manager där. När jag kom dit fick jag problem med ljumskarna och låg mest på massagebordet under träningslägret så jag fick ingen riktigt bra start. Jag var inte så bra tränad heller eftersom jag hade slarvat med sommarträningen och hela den biten. Jag var helt enkelt inte bra.
– Efter halva säsongen blev jag trejdad till Washington Capitals. Då var Bengt-Åke Gustafsson och Peter Andersson där vilket var kul. Jag lyckades inte bra där heller och efter den säsongen åkte jag hem.
Varför valde du att åka hem?
– Dom köpte ut mig, men jag ville också åka hem. Man frågade om jag ville åka ner i farmarlaget, men det ville jag inte. Jag kände mig färdig med NHL.
Vände hem till Frölunda: "Pinsamt så dålig som jag var"
Nygammal klubbadress i Sverige blev Västra Frölunda som då låg i gamla division 1.
– För mig var det givet med Frölunda. Anders Kallur var tränare i Italien på den tiden och jag hade chansen att åka dit, men då ville jag i stället hem.
– När jag kom hem var det ett stort intresse och man trodde att jag i princip skulle komma hem och rädda Frölunda. Så dålig som jag var första året där var pinsamt. Jag hade inte tränat eller spelat mycket året innan eftersom jag mest var skadad. Det tog ett år att bygga upp mig och jag skämdes verkligen. Det var inte kul att höra burop och grejer i Scandinavium när man spelade.
– Sedan fick vi Conny Evensson och jag sa till honom att jag inte visste om jag skulle fortsätta. ”Nu kör vi”, sa han bara och jag har mycket att tacka honom för. Han är den bästa tränare jag har haft. Conny är inte världens bästa tränare på is, men på det sätt som han snackar i omklädningsrummet, kan motivera grabbarna och hela den biten är han i världsklass.
Conny Evensson var också den tränare som tillsammans med bland andra Jörgen Pettersson tog tillbaka Västra Frölunda till elitserien säsongen 1988/89.
– Då var jag tillbaka och det kändes riktigt bra när vi gick upp. Sedan blev jag skadad näst sista matchen i kvalserien när vi mötte Björklöven och kunde inte vara med Malmö.
– Det var såklart kul och jag minns väl hur man fick tårar i ögonen när vi gick upp samtidigt som intresset var grymt i stan. Vi hade 11 000 på matcherna inne i Frölundaborg.
Det blev bara en säsong i elitserien för Jörgen Pettersson innan han varvade ner med spel i Hanhals.
– Jag var 34 år vilket ansågs vara rätt gammalt på den tiden. Det var så här att jag skulle spela en säsong till där. Då pratade jag med ordföranden, ”Hasse Bula” (Andersson). Han ringde mig på kvällen och frågade om vi skulle köra. ”Jag vill ha 27 000 i månaden”, svarade jag. Då sa han ”Jag ringer upp dig om 20 minuter för vi sitter här med styrelsen”. Det var okej bara jag får ett besked, ja eller nej.
– Han ringde inte och det gick säkert två veckor. Då träffade jag ”Bula” och frågar vad som hände eftersom du aldrig ringde. ”Vi bestämde oss för att ta Micke Andersson i stället”. Det var ju hyggligt och det där gillade jag inte riktigt.
Efter tiden i Västra Frölunda spelade Jörgen Pettersson bland annat i Hanhals, Härryda och så vidare.
– Jag spelade fram till det att jag var 40 år. Varför? Jo, jag tyckte att hockey var så väldigt skoj.
"En väldigt liten skillnad mellan succé och fiasko"
Tre Kronor reste med ett mycket fint lag till Canada Cup 81 under förbundskaptenen Anders ”Ankan” Parmströms ledning. I truppen fanns förutom Jörgen Pettersson bland andra Börje Salming, Pelle Lindbergh, Kenta Nilsson, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Thomas Gradin, Tomas Jonsson med flera. Turneringen slutade med att Tre Kronor inte tog sig till semifinal utan hamnar på en femteplats.
– Det var en skojig tid med alla dom här stjärnorna och fantastiskt roligt att få vara med där. Men jag vet inte varför det blev som det blev i turneringen. Det är en väldigt liten skillnad mellan succé och fiasko.
– Vi gjorde en bra match mot Kanada där vi förlorade med uddamålet. Även en bra match mot ryssarna. Finland slog vi, men sedan var det matchen mot tjeckerna. Hade vi vunnit den hade allt varit frid och fröjd. Matchen var i Ottawa och fick styrk stort (7-1). Vinst där och vi hade kunnat vunnit hela turneringen.
Du spelade ett VM, 1983 i Västtyskland.
– Mats Näslund och Bengt-Åke Gustafsson var med. Vi kom väl fyra, men det är kul att fått gjort ett VM
– Pelle Lindbergh var också med och han var en underbar gubbe. Matchen efter att han kört ihjäl sig mötte vi Philadelphia, när vi var i väg och tränade i deras träningsanläggning visade dom var olyckan hade skett. Han måste haft en fruktansvärd fart eftersom det inte var någon skarp kurva på något sätt. Det var hemskt.
Tackade du nej till spel i VM vid något tillfälle?
– Man var rätt trött efter säsongerna där borta så VM var inte det första man direkt tänkte på. Men tackade nej gjorde jag aldrig.
Hur ser livet ut idag?
– Bor i Göteborg. Inte långt ifrån en golfbana. Jag är över nästan varje år till St. Louis. Det har blivit lite av en tradition att vi träffas, min center Blake Dunlop, Rob Ramage, Perry Turnbull, Bernie Federko och deras fruar och det är alltid trevligt.
Jörgen Petterssons drömfemma med spelare han spelat med:
MÅLVAKT
Mike Liut
”Det är bästa målvakten jag sett och spelat med. Han var grym men också speciell. En kaxig jäkel som jag slogs med på någon träning. Det var en gubbe som snackade mycket och hade koll på allting. Som målvakt var han otroligt bra”, som sagt var, den bästa målvakt jag någonsin sett”
BACKAR
Rob Ramage
”Vi kom jättebra överens. Han var väldigt duktig och spelade även i Kanadas landslag. Jag var alltid hemma hos honom och hans fru för att käka ”pre-games meal” innan matcherna. Vi hade en jättebra kontakt och har så fortfarande. Rob hade ett bra skott, var en tuffing, men kunde även spela hockey. Han hade det mesta. Han hade koll på grejerna”
Börje Salming
”Även om jag inte spelade så mycket med Börje Salming så måste jag få ta med honom. Vi spelade ändå Canada Cup ihop. Det är en underbar gubbe på alla sätt och vis. Toronto var i samma division som oss så vi möttes mycket och han var ”outstanding”. Börje Salming var kung i Canada Cup-laget och vi såg upp till honom. Själv ville han inte vara den här ”kungen” som alla såg upp till utan han var världens enklaste och goaste kille på alla sätt och vis. Alla gillade honom och jag tror inte det finns någon som kan säga ett ont ord om den gubben”
CENTER
Blake Dunlop
”Blake spelade jag med under tre eller fyra år i St. Louis. Det var han som tog hand om mig då jag kom över dit och blev nästan som en liten pappa för mig. Han var fantastisk och vi har bra kontakt nu också. På isen var han en lirare, högerfattad. Han spelade i Flyers innan han kom till St. Louis. Det var ingen toppspelare, men han var bra för mig och vi kom bra överens. Kemin mellan oss var suverän”
FORWARDS:
Peter Gustavsson
”Peter var en kille jag spelade tillsammans med i Frölunda under åtta år. Efter att vi lagt av i Frölunda spelade vi tillsammans i Härryda under tre år. Jag fick alltid passningarna av Peter och vi visste vart vi hade varandra. Om jag skulle satt Wayne Babych, som jag spelade under många år på den platsen, så var en ren målskytt. Jag fick aldrig en passning av honom. Han skulle göra allting själv även om han var grym. Det var också Peter och Christer Kellgren som lärde mig snusa. När Peter och Christer var i Colorado kom dom och hälsade på mig över jul. Bägge två snusade. Jag var 25 år då och hade aldrig snusat tidigare. Det var ju vansinnigt att jag började med det eftersom det inte fanns något snus i USA.”
Jörgen Pettersson
Anders Broström berättar:
”Det finns mycket att säga om Jörgen. Han är ett bollgeni och hade blivit grym oavsett vilken idrott han satsat på. Som hockeyspelare var han fantastisk. Allt han gjorde på isen såg så lätt ut. Jörgen är lite bortglömd av alla så kallade experter, tyvärr. När media hade en tiobästalista på svenska rookies genom åren var inte ens Jörgen med trots att han ligger tvåa där efter Mikael Renberg. Nu är det svårt att gradera, men han kanske är den bästa jag spela med. Dessutom var han en fantastisk lagkamrat. När vi spelade tillsammans umgicks vi inte så mycket privat. Idag är vi jättebra kompisar, vilket vi givetvis var innan också, men jag spelade i den så kallade gröna femman och han med den blå. Vi hade våra duster på träningarna och retades lite. Efteråt var vi alltid jättekompisar”
COACH
Conny Evensson
”Han är outstanding bland alla coacher jag haft. I alla lag finns det fem, sex, sju spelare som inte får spela och då inte gillar coachen. Jag tror att Conny var en som alltid fick med sig hela truppen. Alla gillande Conny Evensson. Även dom som inte fick spela så mycket. Han hade tre gubbar som han hade mer kontakt med. Det hände då att jag då fick åka hem till honom. Vi satt där och snackade om laget, hur vi skulle spela och hela den biten. Det var flera olika gubbar från olika skikt i laget som han gjorde så med. Då blev det att vi killar gick och pratade med gubbarna så han slapp att ta den biten. Conny gav sig aldrig. Jag kommer ihåg en gång då vi satt och snackade. Jag har alltid tagit hem på vänsterkanten. Nu skulle jag inte få göra det utan i stället flytta över till högerkanten. Jag tyckte att det skulle bli lite avigt för mig, men han gav sig inte med sig så jag fick lov att spela där och det fungerade bra. När han snackade lyssnade gubbarna helt enkelt”
