Peter Popovic har nu tagit över som sportchef i Västerås IK, men han har också en mycket respekterad karriär bakom sig i NHL.
Även om största delen av hans karriär tillbringades i Västerås och så var det i Arboga som allt började. Där fostrades även blivande elitseriespelare som Johan Rosén och Christer Olsson.
– Jag är två år äldre än Christer men honom umgicks jag med en del som liten grabb när vi växte upp. Johan umgicks jag inte alls med på samma sätt. Egentligen vet jag inte varför, men det kan bero på att han var ett år äldre än jag.
– Däremot har Johan flera brorsor. Det är tre Rosén bröder (Johan, Pål och Roger) och en av dom är samma årskull som mig, Pål. Han spelade också hockey i Arboga.
Vad var det som gjorde den här generationen hockeyspelare så pass bra i Arboga?
– Jag tycker att i alla fall vi i 68:orna hade en bra tränare. Det fanns ett väldigt engagemang. Han som var head coach på den tiden, Kjell Bark, var jäkligt skön. Han var så klassiskt hård men rättvis på något vis.
Vad är ditt första hockeyminne från tiden hemma i Arboga?
– Oj… Första minnena har jag egentligen från innan det jag började spela i något lag och stod och tittade på träningarna. Jag tyckte alltid att det såg så kul ut att spela hockey.
– Jag tror att jag hann bli uppåt tio eller elva år innan jag började spela. Det var i sådan här skol-ishockey som jag så småningom började. Det är väl egentligen mina första hockeyminnen.
Lyftes upp i Västerås A-lag – av Pär Mårts
Efter pojkåren i IFK Arboga flyttade Peter Popovic till Västerås för att spela hockey och plugga.
– Ett väldigt enkelt svar på varför jag flyttade till Västerås var hockeygymnasiet. Det var en grej man fick för sig var nästa steg på något vis. Det var i alla fall ett naturligt nästa steg att komma in på hockeygymnasiet i Västerås.
– Västerås var första alternativet och jag och en till från Arboga, Johnny Kucska (idag: Sterner) kom in. Vi bodde ihop och delade på en liten lägenhet inne i Västerås.
Säsongen 1986/87 lyfter Västerås dåvarande coach, Pär Mårts, upp Peter Popovic i klubbens A-lag.
– Jag minns nog inte första matchen i A-laget, vilket är så typiskt mig, skrattar Peter Popovic och fortsätter:
– Det var häftigt att få komma upp i A-laget. Jag minns att man åkte ganska mycket in och ut i laget. Eftersom man var ganska ung fick man inte spela alla matcher samtidigt som det fanns äldre backar som skulle spela. Det tog ändå inte så lång tid innan man var hyfsat ordinarie. Jag tror att det var redan andra säsongen.
Det var ett profilstarkt Västerås som Popovic kom upp till. I truppen fanns rutinerade ”rävar” så som Roland Eriksson, Kent ”Kneten” Andersson (idag: Liljekvist), Anders Berglund, Göran ”Flygis” Sjöberg, Stefan Lunner, Ulf Rådbjer med flera.
– Det var ett härligt gäng och vi hade otroligt kul ihop även på sidan av. Det tävlades på både träning och match samtidigt som det var en fantastisk stämning. Det här var nog några av dom roligaste säsongerna under hela min karriär.
– Utav de äldre var det väl ”Flygis” som surrade mycket, men även Anders Berglund. Rolle sa väl sitt ibland också även om han är lugnare som person. Många av dom äldre pratade och drev laget medan vi yngre tävlade utav bara helv-e. Vi ville inte prata så mycket utan vi gick bara in och körde.
Hur tror du att det äldre gänget uppskattade att ni tävlade på det sätt som ni gjorde?
– Jag tror att dom uppskattade det. Det var trots allt det som drev oss framåt. Vi hade en hel drös från framför allt 68-, 70- och 71-kullarna som kom fram nästan samtidigt under några säsonger.
– I 70-kullen fanns bland andra ”Lidas” (Nicklas Lidström), (Stefan) ”Loppan” Hellkvist med flera. Bland 71:orna var det Tommy Salo och ”Freddan” Nilsson exempelvis. I 68:orna var det jag, Leffe Rohlin, Tomas Strandberg och Jocke Lundholm.
En spelare som också kom fram några säsonger före Peter Popovic i Västerås A-lag var backen Peter Karlsson. Den 11 mars 1995, då Peter Popovic var i Montréal, fick han beskedet om att Karlsson blivit mördad. Polisens teori efter dådet var att Karlsson mördades för att han var homosexuell.
– Det var overkligt… Jag var i Montreal då och, som sagt var, overkligt var nog rätt ord på den känslan jag hade då jag fick det här beskedet.
– Peter var en ganska glad kille, som hade lätt till skratt och gärna bjöd på sig själv… Det var ett tungt besked.
Tog bakvägen till Elitserien: "Alla stod upp och sjöng"
Säsongen 1987/88 lyckas Svenåke Svensson, sedan många år scout för Boston Bruins, ta upp Västerås i elitserien bakvägen. Det vill säga att man inte tog sig till det som hette allsvenskan efter jul utan gick den långa vägen via playoff och slutligen kvalserien.
– Vi gick inte så bra i serien den säsongen och efter jul var det någon sorts allsvenska. Fram till jul spelade man i fyra olika division 1-serier. Det var meningen att, alltså vår målsättning, vi skulle vara med i allsvenskan, men vi klarade inte det.
– Vi spelade först mot Piteå och sedan mot Nacka och Sundsvall innan vi hamnade i kvalserien. Vi fick en kanonstart. I första matchen hade vi Västra Frölunda borta och vi gick och vann. Sedan rullade det på och det kändes som allting gick vår väg. Det var vi, Frölunda, Örebro och Väsby som spelade i den här kvalserien och det var bara segraren som gick upp eftersom Skellefteå hade hållit sig kvar i elitserien efter att ha spelat en allsvensk final mot Frölunda och vunnit.
Allt avgjordes i den sista omgången då Västerås hemma besegrade Västra Frölunda med hela 7-3 efter att haft ledningen med 6-0 tidigt i tredje perioden.
– När vi ledde med 6-0 var det ändå ett tag kvar att spela, men det kändes trots det avgjort redan. Sista fem minuterna stod alla fansen upp i Rocklundahallen och sjöng ”Vi går upp, vi går upp”.
– Det här var häftigt eftersom jag inte hade varit med om det tidigare och dessutom var relativt ung. Jag måste väl ha varit 20 år då.
Ett internationellt genombrott: "Hade knappt en chans i finalen"
Vi flyttar fram till säsongen 1992/93. Tränare för Västerås var Mikael Lundström och Thomas Sjögren. Elitseriens målvaktsliga vanns av Tommy Salo och tabellen i grundserien av Västerås. Men i slutspelet räckte man inte till och åkte ut mot Djurgården redan i kvartsfinalen.
– Det här var nog första säsongen i elitserien där jag upplevde det som att vi trodde att vi kunde slå alla lag. Vi hade också ett bra lag med Tommy Salo och Mats Ytter, vilket var två bra målvakter. Dessutom hade vi rätt så bra backar och fyra jämna kedjor.
– Det som var tokigt var egentligen två saker. Vi hade inte riktigt den här slutspelsrutinen och det lag som jag upplevde att vi hade svårast att spela mot var Djurgården, som fick vi i kvartsfinalen. Även om vi inte hade slutspelsrutinen så tror jag att vi hade kunnat gå längre om vi hade fått möta vilket lag som helst förutom Djurgården.
– Vi hade hemmaplansfördel och vann första matchen ganska övertygande med 5-2, men vi gick sönder på centersidan. Någon var småskadad redan innan och någon gick sönder i första matchen (Fredrik Nilsson). Det här gjorde att vi hade det lite tunt på centersidan.
Samma säsong får Peter Popovic sitt internationella genombrott när förbundskaptenerna Curt Lundmark och Pär Mårts plockade med honom till Hockey-VM.
Så här skrev Singel Ericson i Årets Ishockey om Popovic insats:
”Överraskande stabil. Bra med pucken, stor och stark. Synd att han inte använde det dragskott (modell Josef Horesovsky) som gjorde honom till målskytt i de båda finnmatcherna innan VM. Som alla storväxta spelare litet orörlig, vilket märktes speciellt i VM-finalen mot blixtsnabba ryssarna. Bör förbättra spelet i egen zon.”
– Hela den säsongen spelade jag varenda landskamp som var. Sedan fick jag avsluta med att spela VM i Tyskland. Det var väldigt roligt och en häftig upplevelse.
– Vi gick till final, men torskade mot ryssarna med 3-1. Vi hade knappt en chans i finalen. Ryssarna spelade otroligt bra, framför allt defensivt. Man gjorde första två målen under första tio minuterna i matchen och det tredje tidigt i andra perioden. Efter 3-0 var det som att dom stängde igen.
– Jag började spela med Frölundabacken Stefan Larsson, men när Peter Andersson kom in från NHL så spelade jag med honom i stället under resten av turneringen.
”Den snälla jätten” i Montréal: "Det var helt magiskt"
Du draftades redan 1988 av Montreal Canadiens, när blev det klart att du skulle sticka över dit inför säsongen 1993/94?
– Det var först efter VM 1993. Det tog tid och det var av olika orsaker tror jag. Jag blommade sent och hörde heller nästa ingenting från det att jag blev draftad till det jag fick kontraktsförslaget. Då var jag ändå 25 år gammal så det var inte så mycket att fundera på. Det var bara att åka. Jag var, som sagt var, 25 bast, hade ändå spelat ett VM, varit kapten i VIK och vunnit elitserien. Jag kände att jag inte kunde bli mer redo.
Västerås som stad i alla ära, men hur skulle du beskriva din nya hemstad Montréal som hockeystad?
– Det var helt magiskt. Det var egentligen bara hockey som gällde trots att det ändå fanns ett basebollag i högsta serien där vid den här tiden. Men Montréal kändes inte som någon basebollstad.
– Folk var fanatiska och engagerade samtidigt som det var otroligt med media. Eftersom Montréal är både fransk- och engelsktalande så blir det lite extra media eftersom det ska ut på två olika språk i radio, TV och i dagstidningarna. Allt det här var en ny upplevelse kan man väl säga.
Hur upplevde du första dagen på nya jobbet?
– Som häftig och inte så nervös faktiskt. Jag lyckades på något sätt njuta i allt det här. Först åkte jag över och var med på en rookie-camp som var ungefär en vecka innan den riktiga campen.
– Jag hade aldrig tidigare varit över på något läger innan och inte heller någonsin på semester i vare sig USA eller Kanada. Det var nyttigt att jag fick den där veckan på mindre rink så jag han känna mig för lite innan stora campen drog igång.
Peter Popovic lyckades redan från början mycket bra i Montréal och tog ganska snabbt en ordinarie plats i laget.
– Riktiga campen pågick under ungefär fyra veckor. I där ligger det träningsmatcher, men jag minns inte vem jag spelade med då. Första träningsmatchen var i alla fall mot Toronto borta. Vi hade varit någon annanstans och spelat innan, men i den matchen hade jag inte spelat.
– Det jag minns är att jag tyckte ”Fan vad fort det går, hur ska det här gå?”, skrattar Popovic och fortsätter:
– Jag hann bara tänka att nu ska jag passa pucken så var det någon på mig redan. Det var en ny upplevelse, men redan i den andra träningsmatchen som jag spelade så kändes det mycket bättre och man var inne i det.
Redan under första säsongen i Montréal spelade han tillsammans med en ung Donald Brashear, spelat för MoDo.
– Donald gjorde det han var där för att göra, att vara lite polis eftersom han var stor och stark. Han var träningsvillig och otroligt bra tränad. Dessutom var han snabb på skridskorna rakt fram och med ett hyfsat handledsskott.
Vad är ditt bästa minne från dina fem säsonger i Montréal?
– Debuten i NHL mot Pittsburgh borta. Det var häftigt eftersom det var på riktigt och inte någon träningsmatch, men vi torskade den matchen i sudden.
– Första målet också givetvis eftersom jag inte gör så många mål och hade heller inte den rollen. Det målet gjorde jag mot Washington hemma.
Har du kvar pucken?
– Den sitter på någon tavla av något slag, men antagligen ligger den nu på något tråkigt ställe nere i källaren.
Det sägs att Peter Popovic ska ha kallats för ”Den snälla jätten” (”The Gentle Giant”), men det är ingenting som han hördes sägas under sin karriär i NHL.
– Det var inget smeknamn utan det var någon som skrev det som en rubrik efter en intervju vid ett tillfälle. Det var inget som heller hängde med eller kallade mig det. Det var mer en mediagrej och inget som följde mig på något vis medan jag var där borta.
Lagkamrat med både Gretzky och Jagr: "Han är lite annorlunda"
I juni 1998 trejdades Peter Popovic till New York Rangers mot Sylvain Blouin och ett val i femterundan av draften 1999.
– Det var väldigt annorlunda att komma till Rangers. New York är en mycket större stad. I Montréal, vilket jag gillade, tränade vi nästan alltid i rinken som vi spelade matcherna på. Där bodde jag i stort sett mitt inne i stan i en lägenhet. Jag kunde då gå till rinken när vi hade träningar eller matcher.
– I New York tränade man nästan alltid i en träningsrink som låg 40-45 minuter från Manhattan. På matchdagarna där fick man jämt ta bilen in till Madison Square Garden efter morgonträningen och dessutom bo på hotell. Man fick alltså bo på hotell fast man spelade hemmamatch vilket var lite annorlunda.
New York var inte något ställe som Peter Popovic direkt stormtrivdes i.
– Jag trivdes så där i New York. Jag trivdes bättre i Montréal. Nu var det inte så att jag vantrivdes, men New York är så otroligt stort. Det är så mycket träningar och matcher så jag hann inte njuta av stan på det viset.
Men Peter Popovic kan skriva in på sitt Cv att han har spelat i samma lag som Wayne Gretzky.
– Det var häftigt! Jag tycker att Gretzky var fantastiskt ödmjuk och lugn. Han var verkligen som vem som helst i omklädningsrummet som människa. Det var en ära och upplevelse att få spela med honom.
Säsongen därpå går flytten vidare till Pittsburgh Penguins där han får spela med nästa storstjärna, Jaromir Jagr.
– Om det fanns några likheter mellan Gretzky och Jagr? Ha ha… Jagr är lite annorlunda. Han är en skön kille på sitt sätt, men går kanske lite mer sina egna vägar och tar sina egna beslut, men han var en fantastisk spelare.
Efter Pittsburgh spelade även Peter Popovic en säsong i Boston.
– Jag måste säga att jag trivdes bäst i Pittsburgh vid sidan av Montréal. Varför? Jag vet egentligen inte men Pittsburgh är en lite mindre stad. Jag trivdes med staden och mentaliteteten samtidigt som jag gillade att bo där.
– Montréal var jag längst i och där växte man in i stan. New York var så otroligt stort. Boston var helt okej också och jag kan inte säga att något ställena var dåligt.
När du skrev på för Boston år 2000 började du då se slutet på NHL-karriären?
– Vi hade bestämt att vi skulle flytta hem när äldsta dottern kom i skolåldern. Det var också det som vi egentligen gjorde. På något sätt tror jag mentalt, då jag skrev på för Boston, att jag hade bestämt att det här skulle bli sista säsongen.
– Dessutom hade det varit hattigt eftersom jag tre sista säsongerna i NHL spelade för tre olika lag. Det hade med trejder och sådant att göra, men det här sög ju musten ur mig lite också. Jag var ju heller inte någon storstjärna utan mer en rollspelare och framför allt en defensiv back.
Därför blev det inte Västerås direkt: "För stort hopp"
Inför säsongen 2001/02 valde Peter Popovic att flytta hem till Västerås, men VIK-Hockey blev inte hans nya klubbadress. I ställer skrev ”Poppe” på för Södertälje SK.
– När jag valde att åka hem från NHL kände jag mig inte klar spelmässigt. Västerås spelade i division 1 då. Man hade både gått i konkurs och åkt ur. Steget från att spela i NHL till att spela i division 1 hade blivit ett för stort hopp.
– När Södertälje hörde av sig tänkte jag att det kanske skulle gå att pendla plus att man också spelade i elitserien. Då vart det så.
Hur ser du tillbaka på dina fyra säsonger i SSK?
– Som ganska roliga. Det gick så fort allting och det var inte meningen från början att det skulle bli fyra säsonger. Jag hade sagt att jag skulle köra en säsong och sedan får det vara bra, men som sagt var, det var roligt i Södertälje så blev fler säsonger än som var tänkt.
Hade du redan tidigt bestämt dig för att avsluta med en säsong i Västerås?
– Ja, det var meningen hela tiden. Det tog innan det blev så eftersom det blev fyra säsonger i Tälje. När jag äntligen skrev på för Västerås blev det bara en säsong. Det var tiden som hann i kapp mig.
– Jag kände att jag var färdig och under sista säsongen i allsvenskan fyllde jag 38 år. Med sju matcher kvar i serien drog jag dessutom av ett ledband i knäet. Det vart signalen för att det var dags att hänga upp skridskorna nu.
Peter Popovic kom även med i World Cup-truppen 1996.
– Vi spelade gruppspel i Europa, mötte Tyskland och Finland i Globen. Sedan hade vi Tjeckien i Prag. Vi vann vår grupp och gick direkt till semifinal. Vi mötte Kanada i Philadelphia och torskade efter förlängning.
– Det var ganska häftigt ändå eftersom Kanada hade ganska coola gubbar med i sitt lag (Bl a Cutis Joseph, Scott Stevens, Rob Blake, Wayne Gretzky, Mark Messier, Eric Lindros, Joe Sakic, Steve Yzerman och så vidare). Matcherna gick på deras rink så att säga.
– Vi är nära att slå Kanada. Vi hämtar upp 2-0 (Eric Lindros och Scott Niedermayer) till 2-2 (Tommy Albelin och Michael Nylander). Strax innan Kanada gör 3-2 (Theo Fleury) i andra förlängningsperioden skjuter Johan Garpenlöv i ramen. Sedan slår USA Kanada i finalserien.
När blev det aktuellt att du skulle kliva in som assisterande förbundskapten till Pär Mårts?
– Det var nog redan under min första säsong som tränare i Södertälje (2009/10). Jag ringde Pelle för att frågade om någon spelare som han hade haft. Nu minns jag inte vem spelaren var. I samband med det fick jag i alla fall frågan.
Ny sportchef i Västerås: "En roll jag aldrig haft"
Nu väntar jobb som sportchef i Västerås.
– Först och främst visste jag att jag skull hem efter en säsong i finska ligan. Jag visste i stort sett när jag åkte dit att det bara skulle bli en säsong och hem är Västerås.
Popovic fortsätter:
– Samtidigt fick jag ett fantastiskt avslut och kände mig klar som tränare. Halvvägs in i förra säsongen hörde Västerås av sig igen. Den här gången med delvis lite nytt styrelsefolk.
– Vi började prata och då var det om den här sportchefsrollen. Det är en roll jag aldrig haft. Jag blev nyfiken eftersom jag ett skulle hem, två att jag kände mig klar som tränare och framför allt fått avsluta med ett guld, men jag kände mig inte klar med att jobba.
– Samtidigt, det enda jag kan är hockey. Någorlunda i alla fall. Då blev det naturligt att testa, ta chansen och hoppa på det här. Det är fortfarande hockey, men i en ny roll.
Peter Popovic har sällan varit headcoach utan oftast varit assisterande. Undantaget är två säsonger mellan 2009 och 2011 då han var headcoach i Södertälje.
– Jag tror det blev lite så efter mina åtta år i Tre Kronor som assisterande.
Fick du då lite som en stämpel på dig att vara assisterande?
– Ja, lite kanske, men jag trivdes också otroligt bra. Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig har varit så länge på ett och samma jobb. Det var så jäkla kul och sedan rullade det på. Efter det har jag har fortsatt haft den rollen.
– Jag har ju också hamnat med (Rickard) Grönborg flera gånger om. I Zürich, Tappara och Tre Kronor, men jag har också trivts med det.
Har Rickard Grönborg hört av sig nu då han är tillbaka i Tre Kronor om att ha in dig i den verksamheten igen?
– Vi har hållit kontakten, men vi har inte pratat så mycket om den rollen. Min tolkning är att han ska ta ut både laget och tränarna, så det är inte säkert att han själv ska stå i båset.
Popovics Västerås: "Jag vill också att vi svarar på allt
Nu kommer Peter Popovic få mycket strålkastarljus på sig från media. Inte minst om Västerås inte lyfter den här säsongen.
– Det känns som jag har gjort media genom alla år. Mycket intervjuer. Jag har också några gånger varit lagkapten och det blev det mer sådant.
– I tränarrollen får du också med det på köpet, så jag tycker inte att det ska bli några konstigheter.
”Poppe” har spelat i klubben under många år och har sedan följt klubbens fall och uppgångar på avstånd.
– Mesta har jag följt Västerås genom VLT. När jag kom hem för ett par år sedan var jag på några matcher. Sedan såg jag några matcher på TV när jag hade ett uppehåll från coachandet ett par säsonger.
– I och med att jag haft det jobbet jag haft har jag inte kunnat vara så mycket i hallen.
Har du hängt med i konkurser och allt som hänt under åren du varit borta?
– Lite grann, men det har varit svårt att göra eller påverka något. Jag har mer fått titta på från utsidan.
Blev det en frustration när du såg din klubb brottas med ekonomiska problemen och samtidigt inte få ihop sportsliga bitarna?
– Ibland blev det så såklart. Jag vill att det ska bra för Västerås men, som sagt var, det var svårt att göra något eller påverka.
I din nya roll, hur vill du att Västerås idag ska uppfattas utifrån?
– Tittar jag rent hockeymässigt vill jag att vi ska bli bättre på att tävla. Vara jobbiga att möta. Att vi kör, spelar med energi, glädje och är mer framåtlutade. Att spelarna vi har här är hungriga och även är på väg någonstans. Att inte det här är slutstationen.
– Spelarna ska vilja högre upp. Antingen drar dom med oss högre upp eller så får dom själva ett kontrakt högre upp, men att vi skapar ett bra rykte om oss så vi kan ersätta dom killarna med andra bra unga killar som sedan kan gå in och fylla den rollen.
– Jag vill också att vi svarar på allt, på e-mail och telefon så oavsett vem som hör av sig, agenter, andra sportchefer eller om man håller på att boka hotell… Att vi återkopplar. Bemötandet. Små grejer och att vi har en ödmjuk framtoning.
Hur har dina första dagar varit på ditt nya jobb?
– Det har varit väldigt mycket kontorsjobb över det och mycket nytt. Mycket att svara på och skicka e-mail. Prata i telefon. Någon ringer och undrar om något. Agenter ringer och undrar om vi behöver spelare.
– Samtidigt har vi varit på is och spelat två träningsmatcher. Båda har varit hemma. Då har jag fått titta på hockey igen. Även om jag inte sett hela träningarna har jag kollat lite på dom i alla fall. Då får jag den här pulsen igen av hockeyn.
– Det är bra så jag inte bara får kontorstjänst. Jag känner att jag behöver det andra för att få energi och luft.
Kan du hålla dig borta från isen?
– (Skratt) Ja och nej. Ja, det kan jag. Nej, jag har faktiskt varit på is två gånger. Det var för att Johan Gustafsson var på tränarekurs och Ersberg var i väg med yngre landslaget i USA någonstans och spelade en cup.
– Då var dom bara två på is så jag hoppade in två dagar i rad för att hjälpa till att flytta lite puckar. Det var kul att få dra på sig skridskorna och grejerna igen för att sedan få svettas lite och vara med lite.
– Man kommer lite närmare, får kanske en annan bild och lär känna killarna ännu mer genom att komma nära på riktigt. Jag gör det gärna igen om någon är sjuk, i väg på tränarutbildning eller vad det kan vara, avslutar Peter Popovic med ett leende.
