Världsmästare i två kavajer - Curre Lindströms unika resa

TYRSEÖ (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Världsmästare i två kavajer. Den ena rutig dessutom. En av både svensk och finsk mest uppskattade ledare. Vem är han egentligen den där Curre Lindström?

Idag får ni läsare möta honom i serien OLD SCHOOL HOCKEY där han berättar om sin resa vilken började i Uppsala.

– Hockeyn kom in för min del då jag var tio, tolv år. Då gick jag och tittade på Almtuna IS som spelade på Fålhagens uterink och då i andra divisionen, berättar Curre Lindström då vi slagit oss ner på hans balkong i Tyresö söder om Stockholm.
– Jag var idrottsintresserad och även intresserad av ledarskap. Jag började med att spela fotboll i Almtunas pojklag redan då jag var åtta år och faktiskt även hockey i Almtuna, men jag åkte skridskor dåligt redan då så jag blev målvakt. Skridskoåkning för målvakter var tydligen inte så viktigt då.
– Det var inga riktiga benskydd utan, som Folke Nyman en gång sa, Dagens Nyheter man snörade fast på benen. Jag stod i mål under en hel säsong och hade pjäxor med spiskrokar som man skruvade på.

Det blev bara en säsong i kassen för Curre Lindström innan han valde att satsa på den andra sporten.
– Det blev enbart fotboll i IFK Uppsala. Där var vi ett stort gäng som sedan gick till Sirius som då låg i Division 3. Jag var med i A-laget och då även 1958/59 när Sirius värvade ”Sigge” Parling. Han var början på alla djurgårdsspelare som värvades till Sirius. Sedan kom (Hans) ”Tjalle” Mild, Hasse Nilsson med flera.
– Men jag fick jobb på Ungdomsgården i Söderhamn, så jag flyttade dit. Ungdomsgården hette UG och låg i Division 2 i ishockey. Bland annat var ”Pära” Härdin med och som sedermera blev landslagsspelare i bandy och vann Hockey-VM-guld i hockey.
– När jag kom ner till Uppsala igen var det en ledare som kontaktade mig och såg till att jag fick komma till Hammarby i fotboll. Då var 20 år, började träna med dom, men räckte inte till. Samtidigt fick jag ljumskproblem så det blev mindre och mindre fotboll.
– I och med att jag hamnade i Hammarby blev jag även ledare där i framför allt fotboll. Killarna som spelade fotboll, Billy Ohlsson med flera, spelade även i HC Hockey. På den här tiden spelade man både hockey och fotboll. På det sättet kom jag in på hockeyn 1961. Även om jag spelade lite fotboll i Årsta Södra, var det egentligen bara hockey som gällde för mig efter det.

"21 av 25 kom upp till allsvenskan eller elitserien"

Ett av pojklagen Curre Lindström coachade i Hammarby innehöll spelare så som Roffe Ridderwall, Tony Landeskog, Janne Järlefelt och inte minst Pelle Lindbergh.
– Först var vi med det här laget till St. Petersburg och Moskva. 1972 åkte jag sedan med Hammarbys pojklag födda 1958, 1959 till ett ställe utanför Toronto.
– I det pojklaget fanns det två målvakter. Roffe Ridderwall och Pelle Lindbergh. Tony Landeskog, alltså Gabriels pappa, var också med. Vi hade över huvud taget många föräldrar med. Bland annat Tonys pappa Ingemar.
– Jag fick mycket kritik i tidningarna för att jag höll på att ordna resor för smågrabbar till fantastiska ställen. Att killarna då inte skulle ha någonting att se fram emot när dom skulle bli äldre, men av lagen jag hade födda 1958, 1959 och 1960, var det 21 av 25 som kom upp till allsvenskan eller elitserien.

Stickan Kenne berättar:
– Det var en riktigt kul resa samtidigt som det var första ungdomslaget från Sverige som kom över till Nordamerika för att spela. Vi var i Toronto, Sarnia och Aurora. Det var bussresor runt i Kanada. Pelle Lindbergh, som var ett år yngre, var givetvis duktig redan då, men jag måste säga att hela det laget var bra. Allt började med att jag plåtade åt Curre Lindström 1968. Sen höll vi kontakten och det blev att jag följde med på den resan. Det var också här jag lärde Kjell Landén i Leksand som jag blev god vän med. Det var i alla fall en historisk resa.

Curre, varför tror du att just dom här killarna lyckades?
– Vi tränade väldigt hårt och många var ganska duktiga redan som smågrabbar. Just att vi hade roligt tillsammans påverkade såklart. 70 procent av alla föräldrar var också med kring laget. Vi ordnade Bingoaftnar där jag själv satt som utropare. Jag tiggde ihop priser och vi hade en massa andra jippon för oss.
– Med Pelles gäng hade vi svårt att få ihop isar. Då tog jag hela laget söndagsmorgnar och åkte till Magelungen. Där åkte jag med Hammarbys tio åringar så dom blev väldigt duktiga på skridskor.
– Jag var ansvarig för hela Hammarbys ungdomssektion under 1960-talet. Då jobbade jag i Hagsätra skola, men åkte också runt och mutade vaktmästarna för att vi skulle få istider. En kvarter så löste sig det så vi kunde köra till nio i stället för sex när dom skulle stänga. Där stod föräldrarna med på läktaren, drack kaffe och käkade mackor medan killarna tränade hockey. Så var det både på Hagsätra och Kärrtorp.

En talang och en tragedi: "Pelle var som en gummiboll"

I november 1985 var olyckan framme då Pelle Lindbergh körde ihjäl sig då han var på toppen av sin karriär.
– Jag startade en hockeyskola på Söderstadion. Där hade jag en del juniorer med som hjälpte till. Bland annat Mats Werner, Billy Ohlsson och Christer Thulin. Sådana som senare blev fotbollsspelare i A-laget.
– Jag fick en veckas istider på Söderstadion från 15 till 17 tre dagar i veckan. Vi hade nästan 600 smågrabbar med. En av dom var Pelle Lindbergh som då var sex år. Han hade alltid pappa ”Sigge” med sig som jobbade på ett båtvarv i Gröndal.
– När Pelle var sju eller åtta år kom han med i pojklaget. Jag såg alla pojklag runt om i Stockholm och Pelle var den målvakt som kunde slajda åt båda hållen i den åldern. Det var ju en annan målvaktsstil på den tiden. Pelle var som en gummiboll och skulle alltid träna. Familjen, han hade två systrar och en väldigt snäll morsa, bodde på Katarina Bangatan inne på Söder.

När fick du beskedet att Pelle Lindberg varit med om en allvarlig olycka?
– Jag satt på Hovet. Då kom Mats Wennerholm fram till mig. ”Du, jag har tråkiga nyheter. Pelle Lindbergh har kört in i en stenmur i Philadelphia. Han ligger medvetslös på sjukhus”. Några timmar senare fick jag ett samtal från Aftonbladet att han dött. Pelle var då bara 26 år.
– Första gången jag åkte med Pelles Porsche var på Värmdövägen. Jag hade blivit nyutexaminerad lärare ute på Värmdö, Björknässkolan. Jag snackade med Pelle och frågade om han kunde komma ut på en lunchrast, stå på skolgården och skriva lite autografer. Det kom 300 ungar.
– Jag åkte kommunalt in till stan för att hämta honom. Sedan körde Pelle oss ut och jag höll på att skita på mig hela vägen. Han körde över 200 på Värmdövägen.

Första jobbet i elitserien: "Jag fick inte sparken, men..."

Efter tiden som pojklagstränare i Hammarby fick Curre Lindström 1973 jobbet som coach för klubbens A-lag.
– Jag blev tillfrågad om jag ville ta hand om A-laget. Tidigare hade dom haft Yngve Johansson, men han var aldrig på isen utan satt bara och drack kaffe i båset på träningarna.
– Då var jag inte så väldigt sugen på pengar, vilket jag är idag (skratt), men jag fick 8000 kronor i lön av Hammarby för ett år. Alltså inte i veckan. Jag tog jobbet för jag tyckte att det skulle bli väldigt kul. Hammarby har sedan dess blivit min centralpunkt i hockeyn.

Inför säsongen 1976/77 valde Södertälje SK, som då låg i elitserien, att plocka in honom som coach.
– Det var Rickard Fagerlund och Kjell Svensson som tog dit mig. När jag kom dit hade jag stora planer och började med att presentera ett jättefint sommarprogram, men då var spelarna hemma på semester.
– (Björn) ”Böna” Johansson och (Stig-Göran) ”Stisse” Johansson, inte kunde dom träna på sommaren. Det var lite tufft och nästan bara Mats Waltin och några till som ville träna. Efter jul tog jag dessutom upp Anders Eldebrink som bara var 16 år då.
– Säsongen började rätt så bra och när den var slut hade vi kommit sexa. Det var inte godkänt. Jag fick inte direkt sparken, men dom ville inte skriva någon förlängning på mig. Då hörde ”Nicke” (Bengt Nilsson) av sig direkt till mig och jag fick jobb i Huddinge IK.

Tillbaka till hockeyns rötter - i Huddinge

Det blev tre säsonger i Huddinge mellan 1977 och 1980.
– Vi var bara ett mål från att gå upp till elitserien. Vi hade förlorat med 7-0 borta mot Björklöven. Vi hade en kille som heter Staffan Söderberg. Han kom fri med målvakten, ribba ut. Hade den suttit hade vi gått upp på bättre målskillnad.

En som var i Huddinge då Curre Lindström kom dit var Anders ”Pudding” Weiderstål. Dom båda skulle senare jobba tillsammans i Tre Kronor.
– ”Pudding” var målare och på fritiden materialare. Han älskade att hålla på med det där och att fixa. ”Pudding” var jätteengagerad i det jobbet.
– Vi hade ute-rink i början (Björkängshallen invigdes november 1978). Ibland fick vi bryta träningen för att alla spelare skulle skotta planen, men det var också en form av träning.

Var det lite som att komma tillbaka till hockeyns rötter?
– Ja, verkligen. Huddinge var tillsammans med Hammarby och jag tror det var Tyresö ledande inom ungdomshockeyn i Stockholm. Huddinge var väldigt framåt. Det räcker att se hur många bra spelare klubben plockat fram och som gott till Djurgården och så vidare.

Blev det en familjär känsla trots att det var en stockholmsklubb?
– Oerhört mycket. ”Nicke” var snickare och han jobbade hela tiden med oss. Sedan hade han hjälp av Uffe Johansson.
– När vi hade varit ett mål ifrån att gå upp skulle vi förstärka till nästa säsong.
– ”Jag har ett förslag. HV71 har en spelare, Pekka Marjamäki, från Finland som bra och väldigt intresserad av att röra på sig i Sverige.” ”
– Nicke” bjöd upp honom.
– Vad hade du tänkt dig i lön?
– 70 000.
– Det är okej för hela säsongen.
– Nej, per månad.
– Du kan åka tillbaka igen.
– Vi hade bland andra ”Kenta” Johansson. Han blev värvad till Djurgården och kom sedan med i landslaget som 26-åring. Något eller några år vann han skytteligan i Division 1 Östra. Då var ändå Örebro, Södertälje och sådana lag med så det var en bra serie. ”Kenta” var fantastisk.

Tog Lidingö till division 1 - blev tvångsnedflyttade

1980 tog Curre Lindström över Division 3-laget, IFK Lidingö, som satsade hårt och värvade bland annat spelare så som Hasse Jax, Claes-Göran ”Myggan” Wallin, Håkan Dahllöf med flera. Många vittnar om att det här varit roligaste tiden i sina hockeykarriärer.
– Det tycker jag med, säger Curre Lindström med ett leende.

Vad var det unika med dom här åren?
– Calle Snis, pappa till Örjan som spelade i laget, var chef för AWM i Kista. Dom ville ha ett bra lag och hörde då av sig till mig. Jag kände att det kunde vara skönt att slippa åka buss överallt. Han sa: ”Du får gärna plocka spelare”.
– Jag kände Håkan Dahllöf som gärna ville komma dit när jag frågade. Visst fick dom fickpengar i ett kuvert, men det var inga astronomiska summor. Per-Allan Wickström ville också komma dit. Han var då 34-35 år. ”Myggan Wallin, Mats Höglund från Huddinge som dog en väldigt mystisk död och Ove Carlsson från Hammarby som sedermera dog i Tsunamin fick jag också dit.
– Laget blev bra. Vi gick upp från trean till tvåan till ettan. Första matchen i ettan, det var tyvärr ute rink, var mot Gävle Godtemplare. ”Grabbar ska vi spela lite på den här matchen och Hammarby mot Öster i fotboll?” Själv spelade jag faktiskt 1000 spänn på den kombinationen. Hasse Jax var snål, men han lade 100 spänn. Oddset blev 5.30 på den här kombinationen. Det stod 4-3 i slutet mot slutet. Då hade Hasse Jax pucken i ena hörnet och borde ha blockerat den, men han spelade bort pucken. När han kom till båset sa killarna:
– ”Vi måste spela taktiskt så det inte blir något lir eftersom vi leder med ett mål.”
– ”Publiken har väl inte kommit hit för att se blockeringar”.
– Det blev tekning i vår zon. Hasse vann pucken och åkte solo över hela banan. Jag tror ljumskarna gick på bägge backarna (Skratt), drog målvakten och gjorde 5-3. Sedan kom han till båset ”Tror du pengarna är säkra nu?” En fantastisk kille.
– Man skulle inte ha träningar på lördagar vid den här tiden, men det ändrade jag på. Vi spelade match på lördagen, tränade torsdag, ledig fredag och sedan hade vi frivillig träning på lördagen. Vi spelade mycket tvåmål och alla kom. Ofta efter det spelade vi V65 tillsammans. Ibland hade vi ärtor och punsch till det.

Det gick bra för IFK Lidingö i Division 1, men …
– Vi blev nedflyttade eftersom vi inte hade någon ishall. Ner i trean igen. Vi spelade första matchen borta mot Östervåla. ”Tigern” (Lennart Johansson) var tränare där då. Jag kände honom eftersom vi varit observatörer i första Canada Cup 1976. Vi satt på planet över till Kanada, spelade 21 och drack Cointreau och kaffe. Vi spelade kvitt eller dubbelt så jag hade 120 000 upp honom. Jag skulle såklart aldrig bett om dom pengarna.
– ”Tigern”, vi lägger av nu.”
– ”Jag kan inte betala 120 000. En gång till kvitt eller dubbelt så bjuder jag dig på middag i Toronto.” Han vann.
– När vi skulle spela i Östervåla var det 21 grader kallt. Vi var på domaren eftersom det var tveksamt om vi skulle få spela. Vi hade åkt buss från Stockholm och ville såklart spela. Det blev att vi i stället spelade sex gånger tio minuter.
– Efter fyra minuter låg vi under med 3-0. Sedan gick vi in i omklädningsrummet och snackade ihop oss. Efter det gick vi ut och vann med 18-3. Killarna lekte hockey.

Vägen in i Tre Kronor - intill Leif Boork: "Blev hans fall"

Hur blev du assisterande tränare i Sverige – landslaget Tre Kronor åt Leffe Boork 1984?
– När jag var Hammarbys ungdomsansvariga kontaktade jag ”Boorken” och frågade om han ville bli tränare i vårt juniorlag. Indirekt kan man säga att jag anställde honom.
– Han kom till Hammarbys juniorlag i slutet av 1960-talet och var emellanåt hjälptränare åt mig innan han gick upp i A-laget. När jag sedan slutade gjorde även han det och blev tränare i Tibro. Några år senare kom han tillbaka till Hammarby.
– Tiden gick och jag blev ansvarig för yngre Juniorlandslaget 1980 som spelade EM. Vi vann guld 1982 i Tyringe. Då hade jag bland annat med Tomas Sandström och Uffe Samuelsson. Båda blev senare stora stjärnor. Då fick jag välja stab och tog med mig ”Pudding”, men även läkaren, Bengt Gustavsson och Börje Nilsson.
– När vi sedan kom till 1984 och ”Boorken” fick jobbet som Förbundskapten. Då han fick ta ut sin stab frågade han mig om jag ville bli hans högra hand. Vi hade jobbat väldigt bra ihop i Hammarby. Då var han cool, men blev sedan den här ledartypen som skulle bestämma. Det blev hans fall något år senare.
– Vi hade en konferens på ett stort hotell som låg vid St. Eriksplan. Alla elittränarna var där. Det här var efter VM i Prag 1985 där vi kommit sexa, vilket då var det sämsta vi kommit. Kenta Nilsson var med i den turneringen och spelade fast han hade bältros. Måste ha gjort otroligt ont.
– ”Boorken” kände såklart att det blåste och fick ingen feedback från någon av tränarna. Det var starka killar som (Hans) ”Virus” Lindberg, Tommy Sandlin, Conny Evensson och Håkan Nygren som var tränare i elitserien. ”Boorken” körde hem mig efter mötet eftersom jag inte hade någon bil. Dagen efter kom det att han hade sagt upp sig själv.
– Anledningen var att han frågade och frågade, men gjorde tvärtom. Vad andra sa spelade ingen roll.

Var det svårt att jobba med honom då?
– Nej, jag tyckte det var kul och han var mycket duktig på många saker, men inte allt.

Hur upplevde du den klassiska finalen i Canada Cup 1984 när ni andra matchen valde att byta ut en rad etablerade spelare och låg under tidigt med hela 5-0, men som ni sedan var nära att vända till ett oavgjort resultat?
– ”Boorken” frågade först mig. Bland annat satte han i Göte Wälitalo i mål och sedan backarna Thomas Åhlén och Janne Lindholm. Dom hade egentligen bara varit med och tränat under tre veckor. ”Alla ska ha lika… Vi byter målvakt”
– Vi låg under, men när vi sedan bytte målvakt och så vidare slutade det till slut 6-5 till Kanada. Kenta Nilsson var ruggigt bra i den här matchen.

Curre "Nödlösningen" Lindström

Efter att Leffe Boork lämnat jobbet och tilltänkta ersättaren, Tommy Sandlin, satt fast i ett kontrakt med Björklöven behövde Rickard Fagerlund och Svenska Ishockeyförbundet hitta en nödlösning. Det blev Curre Lindström.
– Rickard tyckte inte att jag hade haft någon framgång med Södertälje och undrade om jag var rätt person, men det var ändå han som valde mig. Vi var trots allt jättegoda vänner.
– Sommaren kom. Jag var med på möten och så vidare. Sedan skulle det vara presskonferens inne i stan. Då hade förbundet tagit hit tjecken, (Ludek) Bukac (d ä) och Rickad skulle presentera honom som nya Förbundskaptenen. Alla elittränare sa ”aldrig. Då kan ni lägga ner hela verksamheten.” Tommy Sandlin stack därifrån och åkte hem.

Då kom Rickard Fagerlund med ytterligare ett förslag.
– Thomas Gradin. Han hade aldrig varit tränare. ”Ja, men han har gått GIH”. Thomas kände att det inte var någon som ville att han skulle vara där. Sedan är han en väldigt bra kille, men hade ingen som helst erfarenhet.
– I juni skulle man ha konferens i restaurangen på Solvalla. Då var det inte klart vem som skulle ta jobbet. Då frågade Rickard mig om jag kunde tänka mig att sköta om landslaget. Han sa inte Förbundskapten för landslaget. ”Sedan sköter Olle Öst matchningen”.
– Jag svarade att om Rickard tyckte det så kunde Olle ta hela laget så kunde jag hjälpa honom och vara assisterande. När han frågade Olle blev svaret att han inte hade någon tid att hålla på med landslaget.
– Elittränarna var där och Conny Evensson sa ”kan du inte hitta någon bättre än Curre?” ”Virus” sa samma sak. Jag kände båda två bra och hade jobbat tillsammans med dom på kurser, men elittränarna sa till slut ”Ta Curre. Han har varit på Juniorlandslaget och gjort ett jättebra resultat. Tagit guld, silver, brons och är väldigt omtyckt”.
– Då blev det att Rickard kom och sa att jag skulle komma upp på hans kontor i veckan och göra upp ett kontrakt, vilket var Kalle Anka, men jag brydde mig inte. Jan-Åke Edvinsson som jag kände väl, en väldigt bra kille, sa att jag behövde ha fria händer. Jag presenterade hur jag ville lägga upp träningsläger och träffar. Rickard bara gapade.

Vid Izvestija-turneringen 1985, vilket blev Curre Lindströms första stora prov som Förbundskapten, var Tommy Sandlin på plats för att titta.
– Han hade skrivit ett kontrakt samtidigt som jag eftersom han skulle ta över säsongen efter. Då sa jag till media att jag får bli en nödlösning. Det har jag garvat åt själv, men jag tycker att jag var en nödlösning.
– När vi kom till Izvestija gick det jättebra för oss. Hasse Andersson skrev ”Curre har fått tillbaka glädjen i landslaget.” Ingen ville egentligen åka till Izvestija, men vi hade det väldigt roligt där. Jag ordnade en fest, begränsad givetvis, där alla femmor skulle uppträda och sådana grejer. Barnkalas alltså. Killarna hade så roligt och garvade.

"Vi får med Thomas om vi pröjsar resa och hotell för hans farsa"

Var det här grunden till det silver ni vann i VM 1986?
– En del av grunden i alla fall. Jag sa redan vid jul att jag skulle ta ut ett antal VM-spelare redan i februari. Det var raka motsatsen mot ”Boorken”. Han jobbade med konkurrens och att man skulle tävla om sin plats in i sista minuten.
– Jag har alltid haft känslan att folk som får förtroende gör ett bättre jobb. Det är min uppfattning i alla fall. Sedan får andra ha sina uppfattningar.
– Succesivt tog jag ut spelare för spelare och i februari hade jag tolv spelare klara till VM. Det hade aldrig hänt tidigare. Bland annat tog jag ut Thom Eklund som spelade i Södertälje då. Södertälje hade match och Kjell Larsson, som var tränare i Södertälje då, ringde. ”Vad har du gjort för något? Thom Eklund har stått i gymmet två timmar innan matchen. Hur ska han kunna spela?”, skrattar Curre Lindström och fortsätter:
– ”Du har sagt att om han ska komma med till VM måste han vara vältränad”. Thom var alltid väldigt vältränad.
– Regel ett för dom som skulle komma med var att det inte fick komma någon rapport om att dom inte skött sig. Regel två var att alla uttagna måste spela bra och vara duktiga hela vägen. Tre: Sjukdom och skador kan ta bort er. Allt var kristallklart. Alla tolv kom med.

Inför VM lämnade Curre Lindström två platser öppna.
– Det var för Kenta Nilsson och Thomas Steen. Jag ringde till båda från Moskva. Thomas Steen var osäker eftersom han just då var trött på ishockey.
–”Kan du ändå inte tänka dig att komma? Vi har kul tillsammans och det är bara tio dagar. ”
– ”Jag vet inte eftersom jag vill hinna träffa pappa.”
– ”Om jag ordnar så pappa också får komma?”
– ”Då måste jag tänka”

Direkt efter samtalet med Thomas Steen ringde Curre Lindström upp Rickard Fagerlund.
– ”Rickard, vi får med Thomas Steen om vi pröjsar resan och hotell för hans farsa.” Det gick han med på direkt.
– Tomas Jonsson ville komma och jag åkte själv ut till flygplatsen för att möta dom. Fem mil i taxi på morgonen, men dom hade inga hockeygrejer med sig. Utrustningen hade kommit bort eller var försenat och vi skulle spela mot Tjeckoslovakien på kvällen.
– Jag åkte direkt till ishallen och ”Pudding” var där för att möta oss. Jag hade faktiskt telefon och kunde ringa honom. Inte en mobil utan en stor låda. Vi behövde ha snabba kontakter. Jag ringde ”Pudding” ”Dom har inga skridskor eller grejer över huvud taget”.
– Han fixade allt och killarna hade ishallen för sig själva klockan åtta på morgonen. Thomas och Tomas åkte runt där under 30 minuter och lattjade. Tack och lov kom sedan hockeygrejerna till hotellet. Thomas Steen var så otroligt bra. Vi vann med 3-2 och han gjorde ett mål. Jag tycker att han är en av Sveriges bästa spelare genom alla tider.
– Vi låg under mot finnarna med 4-2. Då fick Thomas loss pucken mot tre finnar och fick in den till ”Masken” (Anders Carlsson) som gjorde 4-3. Strax innan hade jag haft ”time out” och vi bestämde oss för att chansa med ”Masken” på blå hela tiden. Vi vann tekningen. (Robert) Nordmark fick pucken på defensiva blå. Direkt pass till ”Masken”… Nio sekunder mellan målen.
– 15 sekunder efter det hade Mats Kihlström, som är ”rightare”, chansen Han sköt ett slagskott, men klubban gick av.

Världsmästare i rutiga kavajer: "Ruggigt nervöst"

Efter silverturneringen i Prag klev även Tommy Sandlin in som Förbundskapten.
– VM var slut och jag hade gjort mitt. Vi var nära att slå Sovjet i sista matchen, men förlorade med 3-2.
– Tidningarna skrev att man skulle behålla Curre och så vidare. Det där spelade egentligen inte mig någon roll. Det var som det var. Rickard hade varit på mig om att skriva ett kontrakt över 1989, vilket jag gjorde. Skam-lön även där.
– Jag tyckte det började bra och intressant med Sandlin. Han hade sina verkliga plusgrejer. Fantastisk på att planera, göra i ordning allting och förberedelser. Däremot matchade han inte laget. Jag skötte matchningen medan Tommy bara stod där.
– Vi fungerade bra ihop. Han var en så in i helvete snäll människa. Vi var ute och joggade mycket tillsammans och pratade om allt. Sedan var han socialdemokrat på yttersta sättet. Spelarna skojade också en del om Tommy. ”Han kan inte laga mat själv. Jo, han kan koka te. Ja, ja, men det är om frun värmer vattnet”
– Det var många sådana skämt, men så var jargongen och man sa säkert saker om mig med Alla spelare gillade Tommy eftersom han verkligen brydde sig och lyssnade. Han hade givetvis oerhört mycket erfarenhet. Sedan var det grejer jag har skrattat åt efteråt. Vi hade en match i Wien när vi vann guldet. Han hade genomgång med video där han ville visa hur en kanadensare tekade. Han vann nästan alla tekningar. Sedan gjorde Tommy en video som killarna skulle få se, men där förlorade kanadensaren alla fyra.

VM i Wien har blivit en klassisk turnering där Sverige ena stunden var utanför slutspel för att i den andra vara tillbaka i det.

Här kan vi läsa om guldresan: (30 år sedan guldet i Wien – historien om när Tre Kronor blev världsmästare i rutiga kavajer - Hockeysverige) (Länka på något vis 😊 )
– Där hände det grejer. Under den här väntan som var, vilket utslag det skulle bli i civila domstolen, gick jag med över halva laget på stan. Tommy var kvar på rummet.
– Domaren i domstolen kunde ingenting om ishockey utan tittade bara på folkrätten och medborgarskap. Till slut blev det ändå rätt och rättvist.
– I slutspelet började vi med 3-3 mot Tjeckoslovakien. Håkan Loob gjorde alla tre målen. Sedan blev det Kanada som spelade hårt och tufft. Vi gjorde 1-0 och jag kände att vi hade chansen att vinna. Micke Andersson gjorde 2-0 samtidigt som kanadensarna rappade honom på ryggen då han kom fri med målvakten. Sedan blev det mål på mål fram till 9-0.
– Kanadensarna slog ner Bengt-Åke Gustavsson ner flera gånger. Han reste sig upp och körde på, men 9-0, det kändes osannolikt. Jag tror att motivationen gick ner hos dom. När jag sett matchen i efterhand tycker jag ändå att kanadensarna krigade, rappade slog och emellanåt spelade fult, men vi trummade bara på.

I den avslutande matchen var Sovjet tvungna att ta poäng av Tjeckoslovakien för att Sverige skulle vinna guldet.
– Det var ruggigt nervöst. Tjeckerna ledde med 1-0, men sedan blev det 1-2 till Sovjet. Tommy Sandlin och jag var kvar i omklädningsrummet ett tag. Han vågade inte gå ut, så vi drack varsin öl där.
– Sedan gick jag upp på läktaren och lite senare kom även Tommy upp så han såg när (Vladimir) Krutov gjorde 1-1. I och med att vi spelat oavgjort var vi världsmästare.

Det här kom dessutom att vara första gången Tre Kronor hyllades i Kungsträdgården.
– Vi var först uppe i något VIP-rum på Arlanda där någon minister ville lämna blommor och sedan var det TV. Efter det åkte vi bussen ner till Stockholm där vi skulle åka kortege. Det visade sig bara vara två bilar så resten av spelarna fick åka bussen.
– Jag åkte med Tommy Albelin och några spelare till Kungsträdgården. Då var det runt 15 000 där, vilket var häftigt. När jag sedan vann med finnarna var det 170 000 ute på gatorna i Helsingfors.

Spelet bakom Finlands första VM-guld: "Bjöd över brudarna"

Efter några år i som tränare i Tyskland (Hedos München) och Schweiz (Kloten) fick Curre Lindström uppdraget att ta över finska landslaget.
– Åren där nere gav mig mycket erfarenheter i ledarskapet. Största kunskaperna får man via erfarenhet. Om du är lyhörd vill säga.
– VM i Stockholm 1995 då vi vann, redan i september 1994 var jag på vår bas, Kuumola, ”Vi håller på att planera VM. Det är om åtta månader och jag har vissa idéer.” Vi skulle bo 17 dygn på Sheraton och det kunde bli lite ”boring” ”Kan vi få bo tre nätter på ett annat hotell?” Jag hade checkat upp ett hotell och kostnader. Det skulle kosta med evenemang runtomkring 180 000 mark.
– ”Kan inte du prata med styrelsen så dom beviljar det här?”
– ”Det är jag som är styrelsen”.

Han sa såklart ja.
– Jag åkte då direkt ut till Saltsjöbaden och bokade enkelrum för varje kille. Samtidigt bjöd vi över brudarna. Vi bodde först en natt där och sedan kom tjejerna under fredagen. Vi åt middag tillsammans. Nästa dag var det träning och under söndagen match mot USA.
– Första dagen hade vi bokat upp fyra jättesegelbåtar. I varje båt satt det sex spelare och en skipper. Jag hade kontaktat svenska segelsällskapet flera månader innan och dom ställde upp direkt. Det var flera OS-medaljörer i segling som var med oss.
– När vi kom till hotellet i Saltsjöbaden hade alla flaggstänger finska flaggor. Efter att killarna fått sina rum var det samling i matsalen vid ett långt bord. Bara vita och blåa blommor på bordet. Allt var förberett.
– Dom fick lite förrätt, käk och sedan snackade vi. Först då sa jag ”Idag ska vi ha en regatta, hur många har seglat tidigare?” En spelare hade seglat innan. Jag tror det var Erik Hämäläinen som spelat i AIK. Ute var det snöstorm och blåste så in i h-vete. Det här var 28:e april.
– Det kom in folk från hotellet med kartonger innehållande overaller, mössor och handskar. Tyvärr hade jag glömt att ta skor till killarna så dom fick ha sina gympadojor. Jag hade sagt till journalisterna på träningen innan att det skulle hända något klockan två på Saltsjöbadens hotell. Åk dit får ni se. Väl där fick dom reda på att vi skulle ut och segla.
–”Du är inte klok. Ska du förstöra allting då det hittills gått bra i VM. Det är kallt ute och killarna kan få lunginflammation.”
– ”Nej, nej… Det här är finnar, vi kan bada bastu efteråt”.
– När killarna kom in efter varit ute och seglat skrattade alla och sa att dom aldrig haft så här roligt. Sedan var det bastu. Vi hade hyrt båten Sjögull så tjejerna fick åka båt från Grand Hotell inne i stan till Saltsjöbaden.
– Nästa dag spelade vi mot USA. Journalisterna låg på mig efter två perioder när vi låg under med 4-1 ”Fan, du har förstört allting”. Sedan gick vi upp till 4-4. Jag var tvungen att då säga: ”Har jag förstört mycket? Kanske en poäng bara”.

Besegrade Sverige i finalen: "Han var så säker"

I finalen möttes sedan Tre Kronor Finland, med Curre Lundmark i båset.
– Vi hade några lätta matcher i turneringen, men den svåraste var den första mot Tjeckien. Vi förlorade den med 3-0 och dom var väldigt bra. Sedan fick vi tjeckerna i semifinal och vann med 3-0. Matcherna såg exakt likadan ut. Två kontringsmål för oss precis som det varit för dom.
– Sverige hade haft tur och vunnit med ett mål mot Kanada i sin semifinal i overtime. På natten innan finalen skrev jag ett brev till spelarna. Esko Nokelainen var min tredjetränare. En väldigt trevlig kille som senare tränade Brynäs. Jag skrev ”Hej, grabbar, vi är i final. Tänkt tillbaka på att vi levt tillsammans under ett år under träningar, turneringar, ätit och skrattat ihop…” Avslutningsvis skrev jag ”Grabbar om ni tror och vill vinna ikväll och gör allt ni kan så vinner vi guld”.
– När jag skrivit klart frågade jag Nokelainen om han kunde hjälpa mig att översätta. Vi gick ner i receptionen och drog kopior. Sedan var det frukost och alla spelarna fick varsitt brev. Jag hade till och med lagt dom i ett kuvert. Dom läste och det var många känslor som jag kunde lära av i deras ansikten. Det var så häftigt. Sedan åkte vi till värmningen och efter det match.

En finalmatch Finland vann med 4-1.
– Egentligen en tajt match och Sverige låg på, vilket var vad vi mer eller mindre hade förväntat oss. Vi hade fem man framför (Jarmo) Myllys hela tiden. Offerviljan var så optimal.

Hur var känslan i båset då det var klart?
– Jag kände som jag brukar då jag varit delaktig. Att det är en bekräftelse på att det antagligen var bra gjort.

När förstod du hur stort och historiskt det här var?
– Dagen innan hade jag snackat med Rickard. ”Kan vi göra en deal om vi vinner, att vi får ta bussen till Sergels torg då?” Han var så säker på att Sverige skulle vinna så han gick med på det. ”En sak till, den här sången, ”Den glider in” är en norrman (Nick Borgen) som skrivit, kan vi få överta den om vi vinner?” Det sket han i.
– Vi åkte till Segels Torg och ”Loffe” (Jan Carlsson) var speaker. Det blev mest en massa blaj. In i bussen igen och till Stadshuset. Då var det 600 personer där. När vi kom ner för trappan där ställde sig alla upp och applåderade.
– Efter det gick hela laget tillsammans till Café Opera. Utan snack kom vi in och hela laget stod på ett långbord och sjöng.

Hur var då hemkomsten till Finland?
– Vi åkte ett chartrat plan klockan nio på morgonen. Det var lite Champagne, men vi pratade också om att vi måste vara mycket disciplinerade.
– När vi kom fram var det drygt 3000 personer på flygplatsen. Sedan åkte vi bussen från Vantaa till stan och det var så många bilar och motorcyklar som åkte med. Det blev kortege och överallt var det smockfullt.
– Sedan kom vi till Helsinki hockeystadion. Där hade man plockat ihop 22 bilar. Alla fick åka öppna bilar i kortege genom stan. Polisen uppskattade att från Mannheimergatan fram till torget där vi skulle vara var 170 000 människor ute på gatorna.

Går det att ta in en sådan upplevelse?
– Nej, vi var så glada och allt var lättsamt. Sedan skulle vi åka runt till olika företag som skulle få chansen att fira oss eftersom dom lagt så mycket pengar på det här.
– Efter det fick vi två timmar på hotellet för att vila och duscha för på kvällen skulle vi vara med i ett nyinsatt TV-program ”VM-hjältarna”. Där skulle spelarnas tröjor auktioneras ut. Jag hade ingen tröja så i slutet av programmet sa jag att jag skänker min medalj. Det kom bud på 30 000 direkt, men man sa att jag inte fick göra så. Auktionen fortsatte ändå och den gick till slut för mycket mer.
– Till saken hör att han som köpte medaljen skänkte tillbaka den till mig, men då hade redan finska förbundet ordnat en ny åt mig så min riktiga medalj ligger på finska idrottsmuseet bredvid Paavo Nurmis dojor.

Ett arv som fortfarande lever kvar

Hur är din relation till finska folket idag?
– Än idag om jag är i Thailand eller på flygplatsen kommer det fram folk ”Curre, tack för 95”.
– Jag fick en del utmärkelser, men en gång fick jag ett brev av en kvinna från Åbo som då var över 80 år. ”Jag vill tacka så mycket. Det är första gången jag hört 20 000 finnar sjunga på svenska på Åbo-torg.”
– Vid VM 1997 hade vi samling och träning i Helsingfors där. Jag visste att 80 procent av laget var från skogen. Väldigt få var från kulturstäderna. Jag kontaktade Toyota och frågade om vi kunde få låna sex bilar. Sedan var jag i väg till ett lastfartyg och frågade om vi fick göra ett studiebesök. Ingen vet hur det ser ut på att lastfartyg, men det är fantastiskt och blev uppskattat.
– Sedan började vi en bilrebus. Göran Stubb, farsa till presidenten, Alexander som jag varit ute och joggat med, kände jag sedan Hammarby-tiden eftersom han var involverad i Helsingfors ungdomsverksamhet, var journalist. Han hjälpte att göra i ordning en rebusfrågesport. Det var en karta över hela Helsingfors och tio stationer dom måste åka till för där fanns det en fråga. Målet var casinot. Jag hade gjort upp med chefen på Raj Casino så dom bjöd på lunch. Alla fick någon marker att spela för och sedan var det en croupier som gick igenom amerikansk poker. Det här tyckte killarna var kul.
– Några dagar innan VM hade jag kontaktat General Ernlöv. Han hade varit med i båda krigen och var nästa 100 år. Jag frågade om han kunde ställa upp och prata med laget om hur det är känns att vinna och förlora. Vad man får för känsla att vinna ett krig eller en hockeymatch. Vad skillnaden kan vara i känslor.
– Han pratade en halvtimme på finska i en halvtimme. Jag stod utanför och när spelarna kom ut var det flera som grät. Jyrki Lumme kunde knappt stoppa.

Jarmo Myllys:
– Jag tror Curre var exakt vad finsk hockey behövde just då. Visst, Curre var duktig som is-tränare, men framför allt så var han fantastisk på det mentala planet och i omklädningsrummet.
– Han var verkligen mån om varje spelare och han fick oss att förstå att vi kunde vinna stora turneringar. Jag tror alla som var med i vårt landslag under Curres år minns det som en mycket rolig tid.

Raimo Helminen:
– Curre var viktig för det här guldet. Han kom in med lite nya idéer och så vidare. Det var kul att det kom en tränare utifrån och som just kom in med nya idéer. Alla lyssnade och vi tog till oss vad han sa.
– Vi hade också ett riktigt bra lag. Det hade kommit fram många nya unga spelare samtidigt som dom äldre spelarna var bra under turneringen. Bland annat så slog Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen igenom då.

Curre, hur ser ditt liv ut idag?
– Vissa skavanker. Sedan mår jag så bra det går. Jag lever tillsammans med en thailändsk kvinna sedan 17 år. Har hus i Thailand där jag lever på vinterhalvåret. Sedan har jag också boende här i Tyresö, men den har jag sålt nu eftersom jag inte kan gå i trapporna längre.
– Lite negativt känner jag för min kvinna eftersom hon har blivit som en pass-upp åt mig eftersom jag nästan inte klarar någonting, avslutar Curre Lindström.

Här kan du läsa om Curre Lindström och Mats Ulanders äventyr i Lettland: Kritiserar svenska stjärnorna: "Det finns för lite tacksamhet" - Hockeysverige

BILDER: Bildbyrån, Stickan Kenne, Ronnie Rönnkvist, Fredrik Jax.