50 år sedan första Canada Cup – spelarna minns tillbaka

Idag är det 50 år sedan första Canada Cup spelades.

Canada Cup 1976 kom att bli den första turnering där samtliga dom bästa spelarna i världen var med. Kanada med sitt drömlag där spelare så som Bobby Orr, Denis Potvin, Larry Robinson, Phil Esposito, Bobby Clarke, Marcel Dionne, Bobby Hull, Guy Lafleur, Gilbert Perreault, Darryl Sittler med flera var storfavoriter. 

Sovjet saknade visserligen Valeri Kharlamov, men Vladislav Tretiak, Alexander Maltsev, Valeri Vasiljev, Helmuts Balderis, Vladimir Vikulov med flera var med. 

Det var också dom två länderna som var storfavoriter, men det fanns även många som trodde på att Sverige kunde gå hela vägen till final eftersom man hade ett starkt lag där många hade höga förväntningar på Börje Salming som hade spelat sig in i kanadensiska publikens hjärtan. Främst då i Toronto.

Börje Salmings coach, Red Kelly, sa om Kiruna-sonen:
”BJ blockerar skott bättre än någon annan spelare jag sett – och han är snabbare upp än någon annan efter det att han slängt sig på isen. Han har en underbar klubbföring. Han arbetar mycket med fötterna. Han tackar inte så mycket, med det behöver han inte. Han klarar det ändå.” 

Förbundskapten var den då 31-åriga Hans "Virus" Lindberg. Inför turneringen sa han i en intervju, med tanke på vad Stig Salming utsattes för vid VM 1976, att vi inte är i Canada Cup för att slåss. Det som ett svar på krönikan som gode vännen, Håkan Wickberg, hade skrivit i tidningen Elitishockey. Rubriken på krönikan löd just ”RÄKNA MED BRÅK”. 

Tre Kronors lag kan ni läsa om längre ner på sidan, så vi ger oss på Tre Kronors matcher direkt. 

Tre Kronor sänktes av svenskdödaren: "Käraste rival"

Sverige inledde mot USA i Toronto. Det var också här Börje Salming fick sin första “standing ovation” som varade i flera minuter. Den började som en applåd vilket sedan övergick till att hela Maple Leafs Garden stod upp och hyllade den omåttligt populära svensken. Sverige vann med 5-2. Börje Salming gjorde första målet och tillsammans med målvakten, Hardy Åström, var han bäst på planen. Fyra av målen gjordes för övrigt i powerplay. 

Hardy Åström:
”Det gick hyfsat, men jag är inte helt nöjd. Det är jag aldrig så jag släpper in mål” 

I andra matchen ställdes Sverige mot Sovjet och klarade 3-3. Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Börje Salming och Anders Hedberg svarade för Tre Kronors mål. 

Tjeckoslovakien hade i dom första omgångarna besegrat Sovjet och Finland. Nu låg man överraskande tvåa efter Kanada och Sverige trea. Om nu Sverige skulle vinna över Kanada i tredje omgången skulle Sverige ligga på en finalplats med två omgångar kvar. Visserligen, till kanadensiska ledningens förtärt, fick Börje Salming en ”standing ovation” även mot Kanada. Längre än vad någon kanadensare fick. Sverige förlorade med 4-0 och efter matchen sa Bobby Hull följande: ”Svenskarna gjorde inte så många fel, men vi gjorde allting rätt till 100 procent.” Thommie Bergman skadade sig och blev borta för resten av turneringen. 

Tjeckoslovakien fick bara 4-4 mot USA så skulle Sverige vinna över Finland i nästa omgång så fanns hoppet om finalspel kvar. Finland hade noll poäng och 5-30 i målskillnad så nog skulle Sverige fixa det där? 

Matchen spelades i Winnipeg. Sverige ledde med 4-1, men sedan klev svenskdödaren, Lasse Oksanen, fram. Med två mål, finska kompisar som ville göra allt för att slå Sverige och ett sovande svenskt lag vände Finland matchen och vann med 8-6. För många ishockeyvänner är fortfarande det här ett av svensk hockeys största debacle. Samtidigt storspelade Vladimir Dzurilla i Tjeckoslovakiens mål och ordna seger med 1-0 mot Kanada. Det innebar att Sverige inte längre kunde gå till final.

Hockeyoraklet Ulf Jansson skrev efter matchen: ”Lasse Oksanen, 33-årig svenskdödare och ”semesterproffs” i italienska Val Gardena, sköt nu betydelsefulla 6-5 och 7-5. Han var en stor anledning till att vi förlorade mot lillebror i hockeysammanhang.”

Lasse Oksanen till hockeysverige.se:
– Vi i Finland har alltid velat slå Sverige och ni har alltid varit vår käraste rival. Det har alltid varit spännande att spela mot Sverige och att dessutom få vinna har alltid känts extra bra.
– Men jag måste också få säga att svenska spelarna alltid varit trevliga att ha och göra med och vi har alltid haft en god relation till varandra. Det var en upplevelse och väldigt lärorikt att få spela mot alla dom här stjärnorna som var med i Canada Cup.

Börje Salming uttagen i “All Star Team”

I den sista matchen mötte Sverige just Tjeckoslovakien, en match som svenskarna vann med 2-1 efter två mål av Börje Salming. Efter matchen sa tjeckernas Jiri Holík följande:
”Salming måste vara världens bäste ishockeyspelare. Det var han som knäckte oss. Och då tänker jag inte enbart på hans två mål. Han dominerade hela matchen.”

Börje Salming kom också att bli uttagen i turneringens All Star team tillsammans med Rogatien Vachon, Bobby Orr, Darryl Sittler, Alexander Maltsev och Milan Novy. 

Kanada och Tjeckoslovakien kom sedan att mötas i bästa av tre finalmatcher. Första matchen vann Kanada med 6-0 och den andra efter förlängning med 5-4. Stor matchhjälte blev en av Börje Salmings bästa vänner från Toronto, Darryl Sittler, med sitt 5-4 mål. Det var faktiskt svenskt i finalen. Ove Dahlberg fick hoppa in under den första finalen då Gordon Lee skadade sig i tredje perioden. Den tidigare elitspelaren från Surahammar dömde även den andra finalen. 

SVENSKA LAGET I CANADA CUP 1976

MÅLVAKTER

Göran Högosta:
– Börje Salming har sagt att det var hans största upplevelse på isen när han fick den här klassiska ”Standing ovation” innan matchen mot USA vilket säger en del om intresset för vårt lag.
– Jag fick stå i den avslutande matchen mot Tjeckoslovakien då vi vann med 2-1 och Börje gjorde båda våra mål.
– I matchen mot Finland ledde vi med 4-1 och blev väl alltför övermodiga. Det slank in några enkla puckar bakom Hardy Åström som stod i mål den matchen. Många tyckte att förbundskaptenen ”Virus” Lindberg borde ha bytt målvakt, men jag tror inte att det hade spelat någon större roll. Vi förlorade matchen med 8-6. Den matchen kom att bli avgörande för varför vi inte tog oss till final trots att vi slog Tjeckoslovakien i den sista matchen.

Hardy Åström:
– Det låg faktiskt till så här att jag höll på att packa inför en sommarhockeyturnering i Frankrike som jag lovat vara med på då det kom ett brev från Svenska Ishockeyförbundet. Där stod det att jag var uttagen till att spela i Canada Cup så det var väl bara att packa om väskan och ställa upp (skratt).
– Att få chansen att spela i det första Canada Cup någonsin var förstås jätteroligt och jag hade inte spelat speciellt många landskamper innan turneringen så visst blev jag överraskad då jag kom med.

Hur upplevde du turneringen?
– Det gick väl bra förutom mot finnarna. Vi ledde matchen med 4-1 men förlorade med 8-6. Jag var riktigt dålig och jag förstod aldrig varför ”Virus” inte bytte ut mig när puckarna började trilla in.
– Jag hade stått mot USA då vi vann med 5-2 och därefter mot Sovjet där vi spelade 2-2 och i förlustmatchen mot Kanada (0-4). Det hade gått bra hela tiden men jag förstod nog inte själv hur sliten jag egentligen var. Visserligen var det inte bara jag som var dålig i laget då vi spelade mot Finland men med facit i hand skulle jag blivit utbytt.

Hur minns du standing ovation för Börje Salming?
– Det finns knappt ord för det vi fick uppleva. Men efter ett tag började det faktiskt bli jobbigt eftersom man ville komma i gång och spela. Man är så fruktansvärt koncentrerad just då.
– Att det var just Börje som fick de här hyllningarna kändes extra kul eftersom vi är jämngamla och kände varandra ganska väl uppifrån Norrbotten då han spelade i Kiruna och jag i Luleå. Vi var ut i Toronto och åt någon kväll tillsammans med Börje och då förstod man hur stor och hur fantastiskt populär han hade redan hade hunnit bli där i stan.

William Löfqvist (spelade ej)

BACKAR

Jan-Olof ”JOS” Svensson:
– Efteråt tänkte vi antagligen ”Är Börje verkligen så stor?”, men det var han.
– Inge Hammarström spelade också i Toronto och var med i Canada Cup 1976. Han var väldigt duktig på att fixa, dona och ha sig. En förbannat trevlig och sympatisk människa, men pedantisk så i helvete.
– Han hade tagit hem en sportbil från Kanada. Av en händelse skulle jag åka med honom från Pigalle som näringsstället i Gävle hette. Tror ni inte på fan att han sliter fram en liten sopkvast så jag kunde sopa av skorna innan jag gick in i bilen, skrattar Jan-Olof Svensson.

Förbundskapten för Canada Cup-laget var alltså Hans ”Virus” Lindberg.
– Jag hade spelat med honom i Brynäs. Eftersom jag inte var med på själva matcherna har jag inte mycket att tillägga vad det gäller ”Virus”.
– Jag blev mer eller mindre förflyttad upp till läktaren tillsammans med en del andra. ”Virus” var en go och glad person när han var i Brynäs. Hur han sedan skötte förbundskaptenssysslan har jag inga synpunkter på. 

Kände du en besvikelse över att inte fått spela under Canada Cup?
– Nej, det var faktiskt inte något jag tänkte på. Jag accepterade det och har inget minne av att jag reagerade på något annat sätt. 

Björn ”Böna” Johansson:
– Att han var stor där borta det visste vi ju, men inte att han var så jättestor. Bland annat spelade vi mot Kanada i Toronto men att han skulle få stora ovationer på deras hemmaplan, nu var det hans hemmaplan också, det trodde vi aldrig och det kändes långt in i ryggmärgen på alla oss andra tror jag,

Hur var det att glida in på isen efter direkt efter hyllningarna av Börje Salming?
– Det tog så lång tid. Efteråt har man sagt att det höll på under flera minuter. Jag for ju in och ut genom båsdörren samtidigt som Börje snurrade, snurrade och snurrade där ute på isen.
– Jag tror att vi blev lite tagna allihop och visste nog inte vad fasiken som skulle hända. Men han var säkert värd hyllningarna för han hade betytt mycket för Toronto under några då.

Pratade ni båda om det här efteråt?
– Vi bodde ihop under turneringen så det blev mycket snack mellan oss. Han misstänkte att det skulle kunna bli någonting, men han trodde nog inte att det skulle bli så stort. Han hade fått liknande ovationer redan i klubblaget i Toronto. Han kom med något nytt dit över.

Vad minns du bäst från Canada Cup vid sidan av hyllningarna till Börje Salming?
– När vi möter USA i första matchen. Dom hade en back, Lou Nanne, som vi svenskar hade mött i någon VM-turnering innan Canada Cup. Det var en sådan där jäkel som bara skulle jävlas med oss svenskar. Han vässade sitt blad på klubban så det skulle bli sylvasst så han kunde sticka oss i knävecken med det.
– Han var på ”Stigge” (Stig Salming) under ett byte, men då kom Börje in och höll ett öga på honom och efter det då höll Lou Nanne tyst. Börje hade verkligen respekt med sig.

Stig Salming:
– Vi var nog ganska oförberedda på att det kunde hända, hyllningarna av Börje. I Sverige var det inte så vanligt att man hedrade sina spelare på det här sättet. Att det dessutom sker då deras egna hjältar från USA spelade i det andra laget gjorde bara saken ännu större.
– Det gick verkligen rysningar genom kroppen och jag var otroligt glad för Börjes skull. Vi har alltid haft en väldigt fin kontakt och relation genom åren och att då få uppleva hur stor han var där borta är ett minne för livet.
– Vi gör en bra turnering frånsett 6-8 mot Finland i näst sista omgången. Vi slog USA och Tjeckoslovakien, spelade oavgjort mot Sovjet men förlorade mot Kanada. Hade vi slagit Finland så hade vi antagligen gått till final mot Kanada. Varför det blev som det blev mot Finland har jag inget bra svar på.

Thommie Bergman:
– Det var en väldigt trevlig turnering, men tyvärr slog jag sönder min axel i det sista bytet mot Kanada så jag kunde inte spela mot vare sig Finland eller Tjeckoslovakien.

Lars-Erik Esbjörs:
– Det var fantastiskt roligt. Det här var första gången som alla världens bästa hockeyspelare skulle träffas under samma tak så att säga.
– Det var mycket glamour kring turneringen och givetvis var det speciellt i första matchen. Vi var i Toronto och man presenterade Börje i ”lineupen”. Publiken slutade ju aldrig att applådera. Vi mötte USA och vi fick mer ovationer än vad dom fick. Börje som var så blyg han tittade bara ner i isen medan amerikanska spelarna blev mer och mer förbannade för att man hyllade honom.
– Börje tyckte att det hela var lite genant, men det var som vi sa till honom, att han förtjänade det där. Då visste inte vi i Sverige hur stor han egentligen var borta i Kanada, men han var enormt stor.

Vad är det som händer med Tre Kronor i matchen mot Finland. Ni leder med 5-1, men förlorar till slut med 8-6?
– Ja, du… Vi tyckte väl att vi redan vid 5-1 var klara vinnare. När sedan det ena efter et andra målet började droppa in blev det en väldig uppförsbacke.
– Thommie Bergman var ju borta. Hans axel gick väl sönder redan i första matchen. Han var ju vår stora backstjärna då tillsammans med Börje. Givetvis påverkade det slagkraften i vårt lag.

Börje Salming:
– Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången som alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering, så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team).
– När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA fick jag den här ”standing ovation” vilket har uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge i Toronto.
– Självklart var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.

Lars-Erik Sjöberg

Stig Östling:
– Det var något helt nytt för oss. Vi hade en stor trupp med väldigt många bra spelare där flera spelade borta i NHL.

Bland annat Juha Widing?
– Ja, han spelade för Los Angeles Kings då. Juha var en rolig prick och en härlig kille att ha med i ett lag.
– Tyvärr föll allt i matchen mot Finland. Vinst där och vi hade antagligen varit i final. Nu blev det som det brukar. Det vill säga att Finland laddat på allt man hade för att slå Sverige och det lyckades man med.

Mats Waltin:
– Jag brukar säga att när vi slår AIK som C-pojkar i St. Erikscupsfinalen och Canada Cup 1976 är mina två största upplevelser som hockeyspelare. Ni förstår när man satt där i Maple Leafs Garden med lite fjun under näsan och fick uppleva här hyllningarna av Börje Salming, det var häftigt. Sedan började ju matchen på ett grymt häftigt sätt med att Salming får göra 1-0 på ett direktskott efter ett pass av ”Böna” Johansson.
– Vi gör bara en halvbra turnering men ändå var det väldigt speciellt eftersom alla de bästa var med för första gången. Bobby Orr, Phil Esposito, Bobby Hull och så vidare.
– Jag spelade även i Canada Cup 1981 då ”Ankan” Parmström var förbundskapten. Givetvis var det en kul turnering det med, men den första turneringen var ändå något speciellt. Resultaten 1981 var liksom 1976 inte heller speciellt bra.

FORWARDS

Per-Olov Brasar:
– Det var stort att bara få vara med i den första turneringen som spelades där alla proffs kunde vara med. Jag hade aldrig varit över till Kanada tidigare så det var en alldeles speciell upplevelse att få se hur allt fungerar kring hockeyn i Kanada.
– Jag glömmer heller aldrig premiärmatchen mot USA i Toronto. Det var då Börje Salming fick den här stående ovationen av publiken i fem minuter. Då förstod man hur stor han var borta i Kanada.
– Vi gjorde en bra turnering, men förlorade mot Finland med 8-6 trots att vi haft ledningen med 4-1 efter halva matchen. Hade vi vunnit den matchen så hade vi spelat final mot Kanada eftersom vi slog Tjeckoslovakien i sista matchen, avslutar Per-Olov Brasar.

Lars-Erik Ridderström:
– Det var inget jobbigt när Börje hyllades innan matcherna och det tror jag inte någon lagkamrat tyckte. Jag tror mer att det var en upprymdhet. Vi satt där på bänken omklädda och jag minns att vi tyckte det var helsjukt.

Hur upplevde du annars turneringen för din egen del?
– Först blev jag lite förbaskad på ”Virus” (Hans Lindberg, förbundskapten). Jag har sagt till honom efteråt att han är det bästa förbundskapten jag haft och han var verkligen jättebra, men på träningsmatcherna spelade jag, Tord Lundström och Inge Hammarström. Det gick jättebra och det kändes som vi skulle bli en lika bra femma som den med ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) och Anders Hedberg.
– Sedan kom Juha Widing in i slippers och cowboyhatt. Plötsligt skulle han spela på min plats.
– Jag var ombytt första matchen mot USA, men jag spelade inte. Det blev jag besviken på och nästa match, den mot Sovjet, var jag inte ens ombytt. I tredje matchen, mot Kanada, var jag med. Det gick sådär och vi torskade med 4-0. I den matchen gjorde vår målvakt, Hardy Åström, några missar. Jag har för mig att Phil Esposito bland annat gjorde ett enkelt mål från kanten.
– I matchen mot Finland gick det bra för mig även om vi torskade. Där fick jag pris som matchens ”most valuable player”. Det är jag i alla fall glad över.
– I sista matchen vann vi över tjeckerna med 2-1. Dom gick sedan final vilket var stort och visade att vi hade ett bra gäng.

Roland Eriksson:
– Jag kom med till turneringen mera av en slump då Lars-Göran Nilsson blev skadad. Jag hade börjat planera för att åka över till Minnesota då turneringen skulle spelas. Jag minns att jag gick runt och pratade med Thommie Bergman och dom här killarna som redan var där borta för att få lite råd. Bland annat så bodde jag både före och under turneringen tillsammans med Inge Hammarström som spelade i Toronto. Så av honom fick jag en hel del tips och råd.
– Vi tränade fruktansvärt hårt inför den här turneringen och den träningen levde jag länge på då jag kom bort till NHL den säsongen.

Inge Hammarström:
– Det var en jobbig tid för mig och inte någon speciellt bra turnering. Jag hade klivit ner i ett hål i isen bakom mål i säsongens sista NHL-match och skadat knäet. Det blev inget slutspel utan i stället tio veckor i gips och sedan tränade jag rehab tillsammans med pensionärerna i simhallen i Gävle.
– Jag fick aldrig någon riktig vila det året och när Virus Lindberg ringde och frågade om jag kunde spela tackade jag ja, sedan rullade det bara på. Det blev ingen lyckad turnering från vare sig min eller Tre Kronors sida.

Anders Hedberg:
– Jag tror att det generellt var så att vi spelare såg oss lite som underdogs, i alla fall gentemot Kanada. Men bara för att vi var några killar som spelade i NHL så var vi inte lika starka som Kanada. Jag och Uffe var i WHA, Börje Salming och Inge Hammarström i Toronto hade gjort några säsonger i Toronto då och Thommie Bergman hade spelat för Detroit Red Wings. Det skapade orealistiska förväntningar på oss, något som vi killar drogs med i.

Ni hade även det ärrade proffset Juha Widing med i laget.
– Det stämmer och han var något av en udda fågel. Ingen kände Juha då och han spelade i Los Angeles Kings som verkligen låg långt bort från Sverige men även en bit från oss andra i NHL och WHA.
– Juha hade NHL-status men vi tyckte nog redan från början att det inte såg speciellt bra ut. Fast det vill man ju inte säga då man är i väg så där som lag.

Dan Labraaten:
– Börje Salmings standing ovation mot USA var fantastisk. Då förstod man hur stor han var där borta. För mig personligen så var det första gången som jag spelade på en liten rink.

Vad hände vid ledning 4-1 mot Finland i turneringens näst sista match (Finland vann med 8-6)?
– Det är jättesvårt att svara på det men vi tog bort en hel kedja då och lät den vila inför nästa match. Förmodligen var det inte enbart det som gjorde att finnarna kunde vända matchen. Finnarna fick nog en rejäl utskällning för sin inställning till matchen och efter det tog de sig samman samtidigt som de fick in några enkla mål. Men jag har inget riktigt bra svar på frågan faktiskt.

Willy Lindström:
– Jag gjorde illa axeln i första matchen, den mot USA i Toronto. Det var en amerikanare som körde på mig bakifrån. Jag såg honom aldrig så ledband och allt möjligt gick sönder. Jag kunde inte ens lyfta armen. Det här var väldigt tråkigt, men jag var med laget hela tiden ändå.
– Som jag kommer ihåg turneringen var Börje (Salming) outstanding. Vilket råskinn han var redan då och det var han naturligtvis under en stor del av sin karriär. Han ömmade inte för någonting. Han är nog den bästa backen som kommit fram i Sverige. Man pratar om (Nicklas) Lidström. Han var en skicklig playmaker. Börje kunde också spela, hade bra skott, var tuff och backade inte för någonting. Lidström kunde ibland backa då det blev tufft. För mig är Börje nummer ett.

Ni hade Hans ”Virus” Lindberg som coach i Canada Cup. Han hade slutat spela bara någon säsong tidigare, hur upplevde du det här?
– ”Virus” var lite så att han lyssnade mer på Brynäsarna i laget. Det blev för mycket och han var då för rädd att ta egna initiativ. Kjell Larsson var med som assistent. Han var också ung och även han lite rädd. Om inte ”Virus” kunde ta tag i saker och ting så ville inte Kjell göra det heller. På så vis vart det lite snett.
– ”Virus” var nog en bra tränare och hockeymässigt var det inget fel, men det blev lite fel just där och då.

Tord Lundström
Kjell-Arne Wickström
Juha Widing

Lars-Göran Nilsson:
Elaka tungor säger att ni gamla Brynässpelare förstörde mycket av framgången för förbundskaptenen och tillika kompisen Hans ”Virus” Lindberg. Stämmer ryktet?
– Nej den beskrivningen känner jag inte igen. Däremot killarna som spelade i NHL, exempelvis Juha Widing, ville bestämma för mycket. Det kunde inte ha varit så lätt för ”Virus” som bara var 33 år då att få ordning på alla stjärnor. ”Virus” var en bra förbundskapten.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson:
– Det var en stor besvikelse när vi förlorade matchen mot Finland i Winnipeg. Vi ledde med 4-1. Tyvärr hade kanske inte Hardy Åström sin bästa match. Jag kommer inte ihåg hur målen gick till, men det var för bedrövligt. Vi hade ett bra lag och vi skulle vara i final mot Kanada.

Mats ”Matta” Åhlberg:
– Det är den laguttagning som jag är mest stolt över för här var ju alla våra NHL-proffs med. Mitt starkaste minne från den turneringen är självklart den "standing ovation" som Börje Salming fick i Toronto innan vår match mot USA. Den ville aldrig ta slut.
– Vi svarade faktiskt för en riktigt bra turnering och om vi bara hade slagit Finland i den sista gruppspelsmatchen hade det varit vi och inte Tjeckoslovakien som ställts mot Kanada i final.

Hans ”Virus” Lindberg:
– Den som tror att det ska vara lätt att vara förbundskapten har valt fel jobb, skrattar Lindberg.
– Vi hade ett väldigt bra lag med flera spelare som redan spelade i NHL och WHA. Vi gör en bra turnering och var det inte för 30 minuter mot Finland kunde lika gärna vi vara i final.

Blev det soppatorsk?
– Alla spelare verkade ha tappat skenorna och vi tappade 4-1 till 8-6. Vi pratade om hur vi skulle spela inför tredje perioden, men ingenting fungerade. På den här tiden fanns inte heller någon timeout att tillgå. Ingen gav upp, men ingenting fungerade.
– När jag var förbundskapten i Schweiz hade jag Juhani Tamminen som assisterande. Han var med i den här matchen och gjorde dessutom tre av Finlands mål. Han kunde heller inte förstå vad som hände, finnarna kunde göra lite som man ville.