Redan 2008 besökte hockeysverige.se ”Lill-Prosten” på hans gård utanför Gävle för att göra en intervju med honom. Som en hyllning, visserligen två dagar efter den dag han skulle fyllt 80 år, publicerar vi intervjun ånyo.
”Lill-Prosten” är uppväxt i Gävle och tillhörde under alla sina år som spelare i Sverige, Brynäs IF. Men det var faktiskt en annan Gävleklubb som låg honom närmast om hjärtat som barn.
-- Jag gick först och främst och kollade på ”Godis”, som Gävle GIK kallades, när jag var barn så mina idoler fanns där i första hand. Det var ”Stöveln” Öberg, som alltid spelade i sin gula mössa, Valter Åhlén med flera berättade Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson och fortsatte:
-- Jag höll på med väldigt många idrotter som barn. Det var fotboll, hockey och friidrott i första hand och nog upplevde jag det som att Gävle var en fin idrottsstad för oss ungdomar.
Hur fick du smeknamnet ”Lill-Prosten”?
-- Pappa (Erik Karlsson) spelade fotboll i Gefle IF och AIK (40 mål på 43 matcher för AIK) och han kallades för ”Prosten” så det var naturligt att jag blev ”Lill-Prosten”.
-- Hur pappa fick namnet är lite kul. Hans bror Folke hade fått en svart lång rock som gick ner till ”knylarna” så han såg ut som en präst. Folke ville inte ha rocken så pappa fick ta över den och blev då i stället ”Prosten”.
Håkan Wickberg, ”Virus” Lindberg, Hans Dahllöf med flera kom fram som juniorer i Brynäs. Var det några av dom som du rent av umgicks med i pojkåren eller var det några andra av barndomskamraterna som senare blev elitspelare i Brynäs?
-- Nej, jag umgicks väl inte direkt med någon av dom utan det var mera med Håkans bror Göran. Han spelade i Brynäs upp till junioråldern och var en ganska duktig back, fast självklart inte lika bra som sin bror Håkan. Efter han slutat spela själv var Göran materialförvaltare i Brynäs under många år.
Hur blev det aktuellt med spel i Brynäs för dig?
-- När jag var kring 13-14 år startade Brynäs en ungdomsturnering i Gävle som hette Arsenalen. Det var där jag började spela hockey på riktigt. Sedan gick jag via Brynäs pojklag och juniorlag fram till A-laget så småningom.
Redan som 17-åring var han uppe och tränade med Brynäs A-lag.
-- Jag var med uppe och tränade med A-truppen redan första året som Brynäs vann guld, det vill säga 1964. Men det var först säsongen därpå som jag tog en ordinarie plats i A-truppen.
-- Jag var oftast artonde man det året. Det innebar att man oftast fick sitta på bänken som reserv. Det var ett ganska bra år för Brynäs och vi tog silver efter Västra Frölunda.
Vilka fick du omkring dig i kedjan i debutmatchen?
-- Jag fick ersätta Kjell ”Pipis” Larsson, som gått till Rögle, på högerflygeln bredvid Tord Lundström och Håkan Wickberg. Vi tre spelade sedan under många år tillsammans.
Stefan Karlsson noterades för två mål under sin debutsäsong med Brynäs i Allsvenskan. Det första gjorde han mot IK Viking från Hagfors, där för övrigt den blivande framgångsrike förbundskaptenen Conny Evensson spelade. Brynäs vann med 12-2 hemma inför 908(!) åskådare. ”Lill-Prosten” svarade för 2-0 målet assisterad av Lennart ”Tigern” Johansson.
Det andra målet gjorde han i SM-slutspelets tredje omgång mot AIK på nybyggda Johanneshov Isstadion i Stockholm. Hasse Sjöberg passade fram till ”Lill-Prosten” som satte dit avgörande 2-0-pucken bakom Leif ”Honken” Holmqvist i AIK:s mål. Matchen slutade 2-1.
Det var en tuff Brynäsanda som redan då härskade i omklädningsrummen, men det var inte något som ”Lill-Prosten” upplevde som något direkt negativt.
-- Jag tyckte det var bra att komma som ung upp till Brynäs A-lag. Visserligen var det ibland väldigt hårt på träningarna. När vi spelade internmatcher var dom oftast bättre än vissa matcher i allsvenskan, men jag har alltid gillat den stämning och jargong som varit kring Brynäs.
-- Vi var raka mot varandra och det handlade inte om att vi egentligen var förbannade på varandra, utan att vi i stället hade höga krav på både oss själva och övriga killar i laget.
Hade legendariske ledaren Thure Wickberg (Håkan Wickbergs far) något finger med i spelet då det gällde till exempel laguttagningar?
-- Det hade han säkert, skrattade ”Lill-Prosten” samtidigt som han tog ytterligare en bulle som hans fru bakat inför besöket.
-- Thure var en fantastiskt duktig ledare som var väldigt omtyckt bland oss spelare. Han var ganska hård men alltid rättvis, rak och ärlig. Jag gillade verkligen Thure som ledare och person. Man skulle kunna kalla honom för bossens boss i Brynäs under dom här åren.
-- Thure betydde givetvis också jättemycket för Brynäs som förening. Men det var inte bara han utan Thure omgav sig med flera bra ledare från den så kallade gamla skolan som lade ner sin själ i klubben.
-- Jag tänker på Breit Hellman som ansvarade för värvningarna, kassören Lennart Jansson, Henry Jansson som kanske var oftast Thures bollplank. Sen hade vi en fantastiskt bra lagledare i Bosse Hessel som vi killar uppskattade mycket.
Torsdagen den 17 januari 1974 spelade Brynäs match mot Timrå. Brynäs vann med 7-3. Efter matchen stod Thure Wickberg och pratade med dåvarande förbundskaptenen Kjell Svensson och journalisten Keb Eriksson en stund innan han skulle vidare till en Tv-intervju med Mac Gänger.
Thure Wickberg hade haft problem med hjärtat tidigare och när han lämnade Svensson och Eriksson för att gå dom sista metrarna upp till Gänger föll han ihop drabbad av hjärtattack. Han kördes till Gävle Sjukhus där han senare under kvällen avled.
Håkan Wickberg har tidigare berättat om den tragiska dagen då hans pappa gick bort.
-- Jag minns att klubben inte ville att jag skulle spela matchen efter mot Leksand. Jag själv ville inget hellre än att spela.
-- Visst blev inte säsongen sig lik efter pappas bortgång och Leksand blev svenska mästare i stället det året. Men om det hade med pappas bortgång att göra vet jag faktiskt inte.
”Lill-Prosten” vann SM-guld med Brynäs. Det första kom 1966 och det sista 1980,
-- Jag tror nog att det var lika roligt varje gång vi vann guld, men dom tidiga gulden tog alla för givet att vi skulle vinna. Vann vi inte, som exempelvis 1969 och några år i mitten av 1970-talet, så var det lite halvfiasko.
-- Guldet som jag kanske minns bäst var nog det sista, 1980. Vi var inte speciellt stora favoriter den säsongen men vi vann den avgörande finalen på Hovet i Stockholm, tror jag att det var, mot Frölunda och det var enormt kul.
Finalspelet 1980 mot Västra Frölunda har blivit en klassiker, speciell bilden där en mycket trött matchvinnare i form av Stig Salming sitter på en bänk i Johanneshovs omklädningsrum och kysser, med mycket kärlek, SM-pokalen.
Det stod 2-2 i matcher inför den femte och avgörande matchen. Det hade kommit 8 803 åskådare till Johanneshov och Lars Henriksson, som spelat med Tingsryd mot Brynäs åtskilliga gånger, var utsedd till domare. Tommy Persson gav Västra Frölunda ledningen redan i den första perioden. I mitten av andra perioden kvitterade Anders Dahlin till 1-1 framspelad av veteranen Stig Östling. Fyra minuter senare passar Stig Östling fram Stig Salming som sätter dit 2-1 pucken, vilket blir slutresultatet. Brynäs var alltså svenska mästare ånyo.
-- Det var en riktigt rolig stund eftersom jag lyckades göra mål, vilket jag inte var känd för att göra allt för ofta, skrattar Salming när vi frågar honom om hur han minns målet.
-- Att jag lyckades läsa spelet just då, bryta ”Esas” (Lars-Eric Esbörs) passning och dessutom få in segerpucken var nog lite mer av tillfälligheter. Det var en väldigt rolig och jämn finalserie mot Frölunda och fyra av fem matcher vanns med uddamålet, berättar ”Stygge-Stigge”.
Efter slutsignalen kastade sig Kenneth Andersson, ”Lill-Prosten” Karlsson, Stig Östling, Anders Dahlin och resten av laget över målvaktshjälten – från Strömsbro – Wille Löfqvist. Det fanns dock en som inte visade samma känslor, tränaren Lennart ”Tigern” Johansson. Han var betydligt mer samlad och sa efter matchen:
-- Jag är väldigt glad för killarna men det var inte min förtjänst att vi vann idag, det var tillfälligheterna som avgjorde.
Lennart ”Tigern” Johansson var med under stora delar av Brynäs storhets era. Han spelade när du vann ditt första guld 1966 och coachade vid det sista. Vilka ledaregenskaper gjorde ”Tigern” så unik?
-- Han var väl egentligen mer en pådrivare och hade en stark personlighet. ”Tigern” var visserligen med i landslaget några gånger, men han var mer den peppande killen som kunde dra med sig ett helt lag mer än att han var en duktig spelare. Framför allt var han väl ingen hejare på skridskor, skrattade ”Lill-Prosten”
-- ”Tigern” var nog en av Thure Wickbergs viktigaste värvningar till klubben från Wifsta/Östrand och en fantastisk kille.
Jag måste fråga dig om SM-finalen 1975 mot Leksand som ni förlorade efter sudden death. Det sägs att ni hade en puck inne under Göran Högosta och det var väl du som hade förpassat den dit? Vad tror du själv idag, var pucken inne?
-- Ja herregud… Här kan man väl prata om en skandal! Jag tror alla på hela Scandinavium såg att pucken var inne utom domaren. Jag fick en törn av Högosta så jag flög över honom men jag såg ändå att pucken ligger inne i målet.
-- Domarna (Orwar Cerwall och Åke Södergren) kom med någon konstig bortförklaring att jag hade varit inne i målgården före pucken eller något liknande. Klart att jag blev förbannad eftersom vi missade SM-guldet på det domslutet. Leksands Roland Eriksson avgjorde sedan finalen efter förlängning.
Göran Högosta
-- Vi spelade den tredje och avgörande finalen på neutral plan, på Scandinavium närmare bestämt. Det jag minns bäst var att det var en jäkla tuff match och det stod 2-2 länge.
-- Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på rygg och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen pucken var.
-- Sedan satte ”Rolle” Eriksson det här avgörande målet bakom Benny Westblom i Brynäs fyra minuter in i ”sudden death” gav sin syn på det underkända målet då vi frågade honom om det.
Efter säsongen valde Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson att åka ner till västtyska Krefeld för att spela en säsong.
-- Jag hade varit ordinarie i landslaget under fyra år då. Nu var jag även med landslaget i Västtyskland innan VM det året, alltså 1975, på något uppladdningsläger. Jag kom ändå inte med till VM senare eftersom det helt enkelt fanns bättre spelare i Tre Kronor då.
-- Lasse Lilja kom och hämtade upp mig på hotellet när vi var där med landslaget och sedan åkte vi till Krefeld och förhandlade. Senare kom även representanter från klubben upp till Sverige och pratade med mig. Så ungefär gick det till, i stora drag i alla fall.
Vilken klass höll ligan då?
-- Det handlade oftast om tre, fyra lag då. Det var vi, Berlin, Düsseldorf och Landshut med Erich Kühnackl.
-- Oftast var det fruktansvärt tuffa och fula matcher där nere. Framför allt då vi spelade mot lagen kring Bayern. Alltså mot lag som Bad Töltz, Riesserse, Landshut och så vidare. Dom lagen hade väldigt många kanadensare i laget och det smällde riktigt ordentligt. Det var ändå ett riktigt kul år och vi slutade på en fjärde plats i ligan.
Fanns det flera svenskar i Bundesliga under ditt år i Västtyskland?
-- Det hade varit en hel del svenskar där tidigare, men den säsongen jag var i Västtyskland var det bara Kjell-Rune Milton (Köln) och Claes-Ove Fjällby (Landshut).
-- Jag och Milton träffades en hel del där nere en del fast vi spelade för olika lag. Vi höll ihop ändå.
Redan säsongen därpå var Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson tillbaka i Gavlerinken och Brynäs.
-- Jag blev skadad nere i Tyskland efter att jag fått ett skott på ”knylan” så den sprack. Under stora delar av säsongen tränade jag inte alls utan spelade bara matcher. Dagen efter det att jag hade haft skridskor på mig var foten alldeles svullen.
-- När säsongen var över och det blev sämre och sämre i foten samtidigt som jag var väldigt dåligt tränad ville jag åka hem.
-- Efter Västtyskland hade jag faktiskt ganska stor hemlängtan till Gävle så det var inget annat alternativ för mig än att spela i Brynäs. Jag hade väl direkt heller aldrig några anbud från andra klubbar mer än efter att jag slutat 1980. Då var jag ganska trött och sliten efter ett tungt sista år där jag både varit skadad och dragits med en bihåleinflammation, så jag tackade nej helt enkelt.
Hur var debuten i Tre Kronor mot Kanada i Ottawa 1967?
-- Det var något riktigt kul och ett bra minne måste jag säga, berättade ”Lill-Prosten” samtidigt som han sprack upp i ett stort leende.
-- Vi var till Kanada över jul och nyår det året. Minns jag inte helt fel gjorde jag väl också ett mål på den turnén.
Tre Kronor, med ”Lill-Prosten”, i laget åkte redan på julafton 1967 över på en turné till Kanada. Själva debutmatchen vann Sverige med 4-3 mot en kanadakombination kallat Canada East. ”Lill-Prosten”, som spelade i en kedja med Håkan Wickberg och Tord Lundström, svarade alltså för ett mål.
Arne Strömberg var förbundskapten vid den här tiden. Varför tror du han fick sådan respekt med sig som ledare bland er spelare?
-- Arne var en mycket duktig tränare och en ledare som var av den gamla skolan han med precis som Ture och dom här fina ledarna i Brynäs. Det var senare Arne som tog mig med till VM-turneringarna 1969 och 1970.
-- Båda turneringarna gick här i Stockholm efter det att VM i Prag blev flyttat tack vare
invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Vi vann silver båda åren och intresset för oss och turneringarna var enorma.
Du vann tre VM-silver och tre VM-brons, varav två silver vanns i Stockholm, hur var dom här turneringarna att spela?
-- Det var självklart väldigt kul att få vara med om att spela VM på hemmaplan. Sedan var det en fantastisk stämning kring matcherna.
-- Min bästa turnering var nog 1972 i Prag under Bill Harris ledning. Allt fungerade bra under den här turneringen för mig. Jag blev bästa svenska poängplockare och hamnade ganska högt i den totala poängligan.
Du var aldrig med i OS 1972?
-- Nej, Billy Harris tyckte väl att det fanns bättre spelare än jag, fast jag gillade Billys sätt att coacha.
-- Det var väldigt annorlunda men väldigt bra. Anledningen till att gick bra i VM var kanske att jag inte spelade under just OS utan jag var hemma och tränade då i stället.
I turneringen 1972 i Prag blev du poängbäst i Tre Kronor och det var vid den här tiden som NHL och WHA lagen började söka spelare i Europa, fick aldrig du någon förfrågan om att åka över?
– Nej jag fick aldrig någon förfrågan.
Foto: BILDBYRÃ N
Hela den här sagan kring Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson kunde ha slutat redan 1969. Han och en kompis var ute och åkte med ”Lill-Prostens” bil. För sent upptäckte dom en parkerad lastbil. Krocken blev våldsam och kamraten dog ögonblickligen. ”Lill-Prosten” hittades under lastbilen när man var på väg att transportera bort den demolerade personbilen.
-- Det här var inte långt efter att jag spelat min första VM-turnering. Jag måste haft en speciell skyddsängel. Annars hade jag inte klarat mig. Allting var sönderslaget. Käkbenet var brutet så jag var tvungen att operera ansiktet och tryckte ut käkbenet på något vis.-- Magen var uppskuren och det var lättare för läkarna att hitta ställen som var skadade och inte tvärtom. Jag mindes ingenting efteråt av olyckan och när jag hittades var jag medvetslös. Det här var på en lördag och jag tror att det var först på torsdagen som jag vaknade upp.
Många trodde att hans karriär var över efter olyckan.
-- Ja, så var det men i skallen på mig fanns aldrig en tanke på att jag aldrig mer skulle komma igen, säger Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson som var tillbaka redan till säsongsupptakten i oktober.
Som avslutning så ville vi veta hur Stefan ”Lill-Prosten” Karlssons All Star Team med spelare han spelat med skulle kunna se ut.
-- Jag har visserligen spelat med ”Honken” (Leif Holmqvist) men ”Wille” hade jag bakom mig under så många år så ”Wille” Löfqvist får det bli i målet.
-- Som back måste jag ha Börje Salming. Jag visserligen spelat med ”Lill-Strimma” Svedberg fast den bästa backen vid sidan av Salming är nog ändå Stig Östling.
-- Som kedja får det bli ”Stisse” Johansson från Södertälje, Tord (Lundström) och jag själv på högerflanken. Får jag ta med Håkan Wickberg som reserv? Håkan bodde granne med mig och hade väl blivit arg om han inte får vara med, skrattar ”Lill-Prosten”. Han var fantastiskt duktig han med och en mycket fin människa, avslutade Brynäslegendaren innan vi gick ut på hans gård för att titta till hans hästar.
