Leif Boork talar ut – ger sin syn på krisen i svensk damhockey
Spelare som undergrävde verksamheten, dålig träningsmoral och för många utländska spelare i SDHL. När hockeysverige.se låter den tidigare förbundskaptenen Leif Boork ge sin syn på svensk damhockey sparar han inte på kritiken.
– Jag tycker att många tjejer borde offrat mer, säger Boork.
I dag har vi bett Leif Boork, förbundskapten för Damkronorna mellan 2014 och 2018, om att ge sin syn på svensk damhockey och varför vi befinner oss i en situation där landslaget åkt ned i VM:s B-grupp.
Här berättar Boork själv om sina erfarenheter från tiden i Damkronorna och vill utifrån det förklara varför han tror att Sverige har blivit sämre på landslagsnivå:
“Damhockeyn har hållit på internationellt sedan slutet av 1980-talet. Fram till 2010, när Peter Elander slutade, var damhockeyn i en liten miljö med väldigt lite kontakt med hockeyn i stort. Jag var inte med på den tiden och hade inte någon kontakt med damhockeyn då även om jag hade Kim Martin (Hasson) lite i J20 då jag var i Hammarby 2002, 2003. Det här blir saker jag läst på, men även förstått via kontakter jag haft under senaste femårsperioden då jag varit förbundskapten och som jag dragit slutsatser av.
Det var en liten lokal bubbla. (Bengt) ”Fisken” Ohlson, Christian Yngve och många av förbundskaptenerna som var före Elander, drev landslaget i en väldigt liten verksamhet även om den var passionerad. När Peter Elander kom in 2002 blev damhockeyn mycket intensivare. Bland annat på grund av Peter Elanders engagemang och träningsvilja. Fortfarande var bubblan väldigt liten, men det bildades en väldigt mycket mer professionell inriktning i den här bubblan. Det var Erika Holst, Maria Rooth, Ylva Lindberg (Martinsen) Gunilla Andersson (Stampes) och allt vad de här gamla hjältarna heter. Sedan var det även en del ungdomar, Pernilla Winberg och Kim Martin Hasson, som drogs med i det här. Det var Lars G Karlsson och Peter Elander som drev Damkronorna som sin egen klubbverksamhet, kan man väl säga, tillsammans med Svenska Olympiska Kommittén (SOK) som ställde upp väldigt mycket för dem. SOK gick in med 2,5 miljoner, vilket i dagens värde motsvarar 3.1 miljoner. Jag vet att Peter Elander och SOK hade väldigt personliga kontakter sinsemellan.
Satsningen från förbundet var inte särskilt stor utan det var kopplingen till SOK som var stor, vilket berodde på att damhockeyn kommit på OS-schemat 1998. Det blev sedan viktigare och viktigare 2002, 2006 och 2010 under Peter Elanders tid. SOK gick in och stöttade på många olika vis med ekonomiskt, personal till tester, psykologer och annat i SOK:s verksamhet.
Niclas Högberg och Leif Boork inför OS i Sotji 2014.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund
"HÖGBERGS LEDARSKAP BLEV OTYDLIGT"
Då Peter lämnar ramlade det här tillbaka på Svenska Ishockeyförbundet samtidigt som damhockeyn internationellt blivit lite större. Förbundet anställer då Niclas Högberg som lyckats väldigt bra med damhockeyn på klubbnivå. Då blev det inte samma intensitet. Niclas är en bra tränare, men hade inte kontaktytan, karisman och stringensen som Peter Elander hade. En anledning till det var också att ligan inte fanns före 2008 utan det var många divisioner och väldigt dålig standard på klubbhockeyn.
Anledningen att Peter då kunde driva det så hårt var att klubbhockeyn inte hade någon organisation eller att elitklubbarna som hade damhockey hade inte något speciellt intresse av att ha damhockey. SM-finalerna var ändå mellan ganska bra lag, ibland Mälarhöjden/Segeltorp, ibland Nacka, AIK och ibland något annat lag.
Sedan blev hockey lite bredare samtidigt som äldre generationen med Holst, Rooth och kompani var på väg att sluta eller redan hade slutat. Några hängde fortfarande kvar, Niclas Högbergs ledarskap blev otydligt. Niclas fick hela tiden kompromissa sig fram. Nu vet han det där bäst, men jag pratade med Niclas om det här när jag själv blev förbundskapten. Vi jobbade ju ihop under ett år.
Niclas var tvungen att kompromissa samtidigt som hockeyn utanför Sverige växte. Då blev det att de etablerade tjejerna, de få som fanns kvar från Elanders tid, och några av de yngre som kommit upp, Pernilla Winberg och Jenni Asserholt som båda hade blivit äldre, även Emma Eliasson var med lite grann och Erika Grahm kom in 2010. Många spelare kunde kompromissa då det gällde läger och ställa upp i landslaget. Det var mycket de som styrde verksamheten beroende på vilken tid, lust, möjlighet och ork de hade.
Niclas valde kanske att ta med många av de då etablerade spelarna även om ambitionen, närvaron, testresultaten och en del annat var lite grann på väg ner. Som jag upplevde det styrde den här lilla dambubblan mycket av verksamheten av den anledningen att svensk damhockey var beroende av många av de här spelarna.
"DET MÅSTE KOMPROMISSAS MINDRE"
Jag blev då uppringd 2013 av Peter Reinebo i SOK först och inte av Svenska Ishockeyförbundet. Anledningen till det var att Jacques Rogge, som var IOK:s ordförande 2010, hade sagt att han ville ha bort damhockeyn från OS-programmet, vilket blivit nedröstat i Vancouver av kongressen. Det bestämdes att damhockeyn skulle få fortsätta 2014. Resultaten hade gått ner under Högbergs tid, 2013 kvalade man sig kvar mot Tjeckien efter att ha slutat sjua. Finland hade redan då tagit ett antal medaljer och andra nationer satsade hårt. Då var SOK oroliga för svensk damhockeys utveckling. Bakgrunden till det var att damhockeyn hade fått internationell kritik för att vara för ojämn samtidigt som USA och Kanada var för överlägsna så det inte blev intressant. SOK var intresserade av att styra upp verksamheten för det gick åt fel håll med svensk damhockey. SOK hade även pratat med Svenska Ishockeyförbundet om det här. Då kom de till den slutsatsen här måste det kompromissas mindre, styras upp, tränas bättre, bli seriösare, testresultaten måste bli bättre och man måste få spelarna att ställa upp på läger och samlingar. ”Okej, vi ringer Leif Boork”.
Det här ledde till att jag gick in ganska bestämt och kravspecifikt för damlandslaget. Jag drev kraven jag hade på mig från SOK och SIF ganska hårt gentemot tjejerna. Klart att det blev en väldig omställning för många av de. Speciellt för en del av etablerade tjejerna som hade varit vana, som jag sa, i den här lilla världen kunna i stor utsträckning styrt och ställt själva sedan Elanders tid.
Det gick bra i OS 2014 med fjärdeplatsen även om vi föll mot Schweiz. Det som skymde sikten lite grann för media, som inte var särskilt insatta i damhockeyn över huvud taget, var att resultatet var lite för bra i förhållande till hur bra vi egentligen var.
Leif Boork och Emma Eliasson under SM-finalen 2016.Foto: Bildbyrån/Peter Skaugvold
ELIASSON KOM TILLBAKA
Året efter skulle vi ha VM på hemmaplan i Malmö. Samma sak där, att jag hade krav på att alla skulle ställa upp på alla samlingar. Vi hade förbättrat testresultat utifrån SOK:s krav att vi skulle höja oss hela tiden. Vi hade Glenn Östh med från SOK som vår kontaktyta. Jag tog in Olof Östblom som assisterande tränare. Vi kände varandra sedan gammalt och han hade gjort ett bra jobb då jag var i Brynäs. Vi körde på ganska hårt, men fick också många skador under 2015 och 2016. Dessutom slutade Lina Wester, Lisa Hedengren, Cecilia Östberg Klara Myrén, Lina Bäcklin och Kristina Vikdahl. Maria Lindh och Michelle Löwenhielm hade problem att komma loss från sina college samtidigt som vi hade en del skadeproblematik.
Vi åkte ut mot Ryssland i kvartsfinalen med 2-1 efter vi hade varit i ledning med 1-0, men vi tappade i tredje perioden. Då blev det en besvikelse och en hel det kritik. Dels eftersom förhoppningarna var högt uppskruvade i och med OS-resultatet innan och dels för att VM var på hemmaplan. Jag sa redan då att VM på hemmaplan kom lite för tidigt eftersom förväntningarna blev så höga i förhållande till kapaciteten.
Efter OS i Sotji hade även Emma Eliasson hoppat av. Hon skulle jobba, men hade även flera anledningar till att inte vara med inför Malmö. Hon ändrade sig våren 2015. Vi hade ett möte i Stockholm på en av deras matcher där vi kom överens om att hon skulle fortsätta. Nu ville hon komma in direkt till VM, men jag tyckte det var fel gentemot de som tränat, gjort testerna och ställt upp på kraven. Jag sa ”Det är okej, du få gärna vara med, men du får börja inför nästa säsong”. Det gjorde hon också och fick SOK-bidrag. Jag tror det var tio som hade SOK-bidrag. Sedan utökades det där till 14.
"ETT MISSTAG ATT TA TILLBAKA HENNE"
I dag ser jag det som ett misstag av mig att ta med henne igen. Hon hade i en tidningsintervju kallat Damkronornas samlingar för ett ”dagis” och talat om hur tråkigt det var att åka på samlingar i Vierumäki där flera turneringar och träningsläger för Damkronorna var förlagda.
Mina krav jag ställde i förhållande till hur det hade varit tidigare var som en ny situation för tjejerna. Det var då den här diskussionen, den hade kanske hade funnits under Högbergs tid också, växte som starkast att ”Jag kan inte ställa upp på allt, jag måste jobba, jag kan inte ställa upp på de här testerna för jag är skadad”. Det var många förklaringar till varför man inte kunde satsa. En del gjorde det, men alla tyckte inte att de kunde satsa i samma utsträckning. Då blev det att vissa föll bort.
Jag kommer ihåg ett Cooper-test vi skulle ha. Ett år var det tolv stycken som satt vi sidan av eftersom de sa att de hade småskavanker. Året efter när vi gjorde samma sak var det ingen som hade några skavanker. Jag pressade på och ställde krav på att alla skulle ställa upp på det här eftersom det var mitt uppdrag från SOK.
Protest mot Leif Boork i Luleå i samband med en SDHL-match 2018.Foto: Bildbyrån/Simon Eliasson
BREVET
Hösten 2016 fick vi åka till Calgary i Kanada. Där fick vi möta en del All-Star-lag, men också Kanadas stora VM-trupp. Vi gjorde faktiskt väldigt bra resultat i Calgary och vann några matcher mot nordamerikanskt motstånd och förlorade ett par av de. Det var ganska jämna matcher. På sommaren 2016 kom det här brevet. Nu har jag hört att diskussionen kring mig och min ledarfilosofi kom redan i slutet efter VM samma år. Under min förbundskaptens tid hade jag upptäckt att det fanns två grupperingar i laget. Ena var Emma Eliasson och hennes kompisar hon umgåtts mycket med. Den andra var AIK-spelarna. Det visade sig att de här två grupperingarna som skrev under brevet. De flesta andra i laget hade inte ens blivit tillfrågade om brevet.
Första samlingen vi hade efter VM i Kamloops hade jag en diskussion med Emma Eliasson om hennes orsaker till att vara borta från samlingar och även hennes synpunkter i olika sammanhang under samlingarna. Jag blev förbannad och irriterad på att hon hade synpunkter på saker hon inte själv ställde upp på. Jag ställde henne inför en fråga om hon ville ställde upp på det här eller inte. Det här var på ett läger och hon sa att hon skulle ställa upp, men det kändes inte ärligt. Efter det kom brevet och jag tror att det här blev en personlig vendetta gentemot mig utefter kraven jag ställde på henne och på det fick hon med sig de här två grupperingarna.
I det här drog hon bland annat med sig Jenni Asserholt, vilket jag tyckte var väldigt olyckligt eftersom jag tyckte att hon var ambitiös och gärna hade fått fortsätta i Damkronorna.
Bakgrunden till det här var att jag inför VM i Kamloops plockade jag bort Jenni som lagkapten och satte istället in Emilia Ramboldt. Det gjorde jag eftersom Jenni varit skadad och inte heller var lika bra tränad som tidigare. Dessutom bänkade jag henne i en match och det här tror jag att hon tog väldigt hårt och påverkade hennes självförtroende.
"VILLE UT OCH FESTA"
I samband med det här ville Emma Eliasson att gruppen skulle få gå ut och festa. I stället för att själv fråga mig skickar hon fram Jenni. På så vis var Emma Eliasson väldigt beräknande och utnyttjande. Hon visste att Jenni redan var besviken på mig. Det här slutade med att hon även fick Jenni att skriva under det här brevet och, som jag upplevde det, att hon vände sig mot mig.
Då är det två saker som sammanfaller. Det ena är brevet som kommer upp precis innan vi ska åka till Calgary. Jag har genomgång med alla i den truppen där jag säger ”Jag har fått kännedom att det kommit synpunkter på mig i ett brev som gått till ”Putte” Köhler. Nu vill jag bara säga till er att ni som inte vill vara med kan hoppa av, det är helt okej, och ni behöver inte spela en match till. Vilka av er som sitter här har skrivit under brevet?” Då var det sju, åtta som räckte upp handen eftersom de varit med och skrivit under brevet. Då sa jag ”Ni behöver inte vara med, ni kan sluta, det är helt okej med mig och vi kan spela med de vi har. Antingen bestämmer vi oss för att gå vidare och lägger det här åt sidan eller så får ni stå bakom det ni skrivit.” Det slutade med att alla blev kvar.
Vi spelade matcherna, kom hem och hade en ganska bra säsong trots att vi hade en massa skador i den här vevan, Erika Grahm, Emma Nordin, Anna Borgqvist… Många centrar på skadelistan. Emma Eliasson var borta 2015, Lina Wester, Lisa Hedengren och Cecilia Östberg hade alla varit med i OS 2014 men nu slutat.
"MEDIADREVET VÄXTE"
Ungefär vid VM 2017 kom en fråga från Ingela Lekfalk (dokumentärfilmare och radioproducent): ”Tror du vi skulle kunna göra en film på Johanna Fällman om hennes resa till OS 2018?” Det slutade med att jag sa att det skulle gå bra, men vi hade en del diskussioner om hur det skulle gå till, när den skulle göras och så vidare. Lekfalk, som är från Luleå, hade fått reda på det här brevet. Fällman spelade i Luleå, hon och Eliasson jobbade på samma ställe och pluggade ihop. Vartefter det här brevet och mediadrevet växte kom filmen att inrikta sig på Emma Eliasson och hennes förhållande till mig snarare än Johanna Fällmans resa. Jag upplevde att det här störde oss väldigt mycket. Dessutom visades den här filmen på SVT precis innan vi skulle åka iväg så det blev ett allmänt samtalsämne i gruppen.
I den här damgruppen pratades det mycket och alla kände alla, så jag upplevde det som att vi fick ett väldigt energitapp inför OS i Pyeongchang. Jag hade stöd av förbundet och SOK och rapporterade det jag berättar nu, men ännu mer än så, hur läget var, testresultat och så vidare. Jag hade hela tiden stödet därifrån samtidigt som jag hade uppdraget att driva det ganska hårt även om tjejerna själva säger att jag blev snällare senaste åren. Det berodde nog mer på att de anpassade sig lite till det vi gjorde.
Eftersom resultatet blev som det blev på OS och att vi inte fick något genombrott under de här åren har diskussionen i den här lilla världen blivit större och större. Det kom sig också av att media hängde på samtidigt som damhockeyn växte internationellt. Det är bakgrunden.
Foto: Bildbyrån/Andreas L Eriksson
"EKONOMISKT TUFFT – DET ÄR HELT SANT"
Jag vill också nämna att vissa tränare som försökte etablera sig in svensk hockey gärna kritiserade vår verksamhet. I Luleå hade vi Fredrik Glader och hans gäng. Han kunde gömma sig lite bakom ramgångarna han hade haft med Luleå. Sedan hade vi Micke Nilsson i Modo, som är en gnällspik, men även Nisse Ekman och Danijela Rundqvist. Jag har också sagt till Nisse på ett möte vi hade, även Olof Östblom var med då, ”Jag litar inte på dig och ditt skitsnack, det undergräver bara vår verksamhet”. Allt det här sammantaget gjorde att gruppen inte fick det lugn vi behövde ha.
När sedan tjejerna säger att det är ekonomiskt tufft är det helt sant och jag håller med om det. De hade på många håll ganska bra hjälp av SOK-bidraget där de fick ut 6 000 kronor i månaden netto året runt. Det var inte så att de var helt barskrapade. Dessutom fick de bästa spelarna vartefter kontrakt med sina klubbar, vilket också de flesta som är landslagsaktuella har i dag.
Ekonomin är en del av det, men jag brukar också säga att träning inte kostar något. Träna kan man göra ändå. Läger är en sak, men den individuella träningen om man vill nå någonstans, där kan man göra mycket själv vilket inte kostar någonting ekonomiskt. Det kostar naturligtvis i uppoffring, att man måste bestämma sig och göra avkall på något annat. Där tycker jag den ekonomiska diskussionen har tagit överhand. Är man professionell idrottsman eller kvinna betyder det att man måste avstå någonting annat och bestämma sig hundraprocentigt, vilket Erika Holst, Gunilla Andersson, Maria Rooth och Peter Elander fick till. De tyckte inte synd om sig själva utan körde på.
Där är många av de som lyft fram den här problematiken inte särskilt bra på det här själva. Det har varit ännu sämre längre tillbaka i tiden, utom på Elanders tid. Då bestämde de sig och betalade, så att säga, ett pris privat. De fick ta bort något annat för att bli bra på hockey på elitnivå.
INTE OFFRAT SIG TILLRÄCKLIGT MYCKET
Jag tycker att det ligger mycket i den kritik som många av damerna framfört, men också att man har inte heller gått till sig själv, varit tillräckligt självkritisk och sagt ”Vad hade jag kunnat göra mer? Jag kanske skulle ha bestämt mig. Jag kanske skulle vara beredd att offra det, det och det i mitt övriga liv för att satsa på det här.” När man lyssnar på tjejerna låter det som de har gjort det, men när jag hade tjejerna var det flera som hade väldigt många förklaringar till varför de inte kunde satsa i den utsträckningen.
Då blev det så att jag satsade på tjejerna som gjorde den uppoffringen. Emma Eliasson var en jättebra hockeyspelare, men hon hade en hel del bortförklaringar till uppställningar och träningar för att inte vara med. Hon hade en del synpunkter på spelet och hur vi skulle göra, men hon var inte den som ville gå in själv med full insats när det vankades landslagssamlingar. Det var flera med henne.
”Lollo”, Lovisa Berndtsson, är i stället ett väldigt bra exempel på att just betala priset som jag pratar om. Olivia Carlsson är kanske det bästa exemplet och som nu är lagkapten i Modo. Hon har spelat på den här nivån och i landslaget under många år och gjort det väldigt bra även om hon inte är den mest tekniska spelaren. Sara Grahn är också ett väldigt bra exempel. Erika Grahm, som jag hade en diskussion med då jag kom in, är också ett bra exempel på det. Även Emilia Ramboldt och Pernilla Winberg är även de bra exempel.
"TJEJER BORDE HA OFFRAT MER"
Damhockeyn, i den här miljön där alla känner alla och alla ska tycka ungefär lika eftersom man inte säger emot en kompis som man spelat med i olika lag eller träffat mycket i den här lilla miljön… Alla ställer sig bakom den som säger något och håller sedan med. Jag tycker att många tjejer borde offrat mer om de verkligen hade ambitionen, bestämt sig hårdare för att satsa hårdare på hockeyn under ett antal år och kunnat tränat bättre. De var generellt dåligt tränade då jag kom in även om det fanns enstaka exempel som exempelvis Jenni Asserholt som var väldigt bra tränad. Tjejerna har haft en massa förklaringar som landat i förklaringen om ekonomin. Där har media och alla runt omkring hängt på och sagt ”Vi förstår det och det är synd om tjejerna”.
Nu har den delen växt till något större än vad den egentligen är. Förklaringarna ligger enligt mig på annat. Beroende på två saker. En är "Metoo-rörelsen" där kvinnan ska hävda sig bättre – vilket är helt rätt – men det finns andra förklaringar också. Spelarna har använt individuella argument ”det är synd om oss”. De har varit professionella när det ha passat och åt andra håller när det passat bättre. Vi måste hela tiden komma ihåg att om man ska vinna medaljer i OS och VM krävs det enorma uppoffringar av dig som idrottare och då i det här fallet som hockeyspelare.
När det sedan gäller diskussionen om utländska spelare är det så att jag inte har någonting emot att det är utländska spelare i SDHL. Jag tycker att det är bra då det kommer in bra spelare. Problemet är att det blivit för många.
Klubbhockeyn jobbar för sitt och försöker få klubben så bra som möjligt. De tänker inte på landslaget. När jag var förbundskapten tänkte jag på landslaget, precis som Ylva Martinsen gör. Då är det så att om du har som Linköping har 15 utländska spelare eller Luleå med tolv eller HV71 som har elva så har dom värvats in och i regel blivit lagets bästa spelare. Då får de speltid i powerplay, boxplay och toppningar i slutet av perioder, alltså i det jag kallar för skarpa lägen.
När då sedan en del av klubblagsspelarna blir landslagsspelare har även många av dom också spelat i skarpa lägen, men inte i sådana skarpa lägen som dom får ansvar för i landslaget. Vi är på fjärde, femte, sjätte eller sjunde plats beroende på ranking, men slåss hela tiden för att hålla oss i toppen även om vi nu åkte ur. Vi vill konkurrera om att bli bättre. När vi då möter Lara Stalder i Schweiz, Kanada eller USA:s bästa spelare, när vi möter Rysslands bästa spelare och nu till och med när vi även börja möta italienska, österrikiska, lettiska, norska och alla möjliga nationer som är på väg upp, det jag brukar kalla för det kollektiva självförtroendet finns inte i tillräcklig hög grad när vi ska spela avgörande matcher mot de här lagen.
Lara Stalder.Foto: Bidlbyrån/Jonathan NäckstrandFÖR MÅNGA UTLÄNDSKA SPELARE
Sverige har spelat avgörande matcher i den här lite sämre gruppen för att gå till kvartsfinal. Det är vad vi gör varje år. När nu damerna åkte ur var det en viktig sistamatch där de till slut förlorade. Jag var inte förvånad eftersom det kollektiva självförtroendet, när utländska spelarna får speltid och ansvar i skarpa lägen, blir till nackdel för våra bästa spelare när de kommer till landslaget och ska konkurrera med de som, kan man säga, fått självförtroendet. Kanada och USA har spelare på annat håll, men har också väldigt många spelare här också, (Jennifer) Wakefield, (Kennedy) Marchment och så vidare. Sedan spelar Stalder och dom här tjejerna i landslag som konkurrerar på samma nivå som Sverige. Även Japan tar hit spelare även om de betalar för sig själva. De lagen kommer såklart växa och bli en svårare motståndare på landslagsnivå när vi inte får spela tillräckligt många spelare i skarpa lägen i vår liga som är ganska bra. Därför ser jag det som en nackdel för landslaget då det är så pass många utländska spelare i SDHL, 97 stycken.
Mitt råd har varit att klubbarna ska komma överens internt, för man kan inte stoppa EU-spelare så att säga lagligt. Däremot kan klubbarna komma överens sinsemellan att man exempelvis bara tar in fyra utländska spelare per lag till vår liga. Då säger en del att det inte finns så många svenska spelare. Klart att det inte kommer fram några svenska spelare när de inte får spela.
Jag läste det Jenni Asserholt sa i er artikel ”Jag skulle vilja skicka en uppmaning till coacherna i SDHL, att ta mer ansvar och spela mer på fyra kedjor och sju backar. På så sätt behålla spets, sprida kompetens och ge fler unga svenska spelare möjlighet”. Jag tycker det är jättebra. Alltså att spela med de här unga spelarna, men även äldre spelare som kommer in och vill satsa, så de får utveckla sig och få en större erfarenhet. Det kan dom inte få oavsett de är bra i Stålbucklan eller i U18-landslaget. De kan inte få den här hårdheten, erfarenheten och känslan för skarpa lägena om dom aldrig få spela där på internationell nivå eller i SDHL. "
Den här artikeln handlar om:
