Matilda Rantanen om skräcksituationen :”Jag var rädd hela tiden, dygnet runt”
Den tidigare SDHL-spelaren Matilda Rantanen berättar för hockeysverige.se om skräcksituationen som kunde ha kostat henne livet tidigare i år.
– Klart att det var dödsångest. Jag förstod nog inte att jag skulle överleva innan jag kom till den vanliga avdelningen och man började plocka av övervakningsmaskinerna, säger hon.
Västergötland tog sig sensationellt till final i TV-pucken. En av ledarna för laget var tidigare SDHL-spelaren, Matilda Rantanen. Hon avslutade sitt elitsatsande 2020 efter Göteborgs kräftgång i SDHL. Därefter har hon även spelat i ettan med Hovås. Men 2023 höll det på att gå riktigt illa för 26-åringen från Falun.
Vi tar resan från början.
– Från början var det min pappa som tog med mig till ishallen och jag tyckte att det verkade väldigt kul. Pappa spelade ishockey då jag var liten. Då fick jag lära mig åka skridskor och sedan fastnade jag för det, berättar Matilda Rantanen för hockeysverige.se och fortsätter:
– Min karriär var ganska krokig. Jag spelade med killarna i Falun. Där var jag ensam tjej och spelade kvar till att jag flyttade till Leksand för att spela där och gå på gymnasiet.
– Jag spelade i Leksand två säsonger och en säsong på gymnasiet i MoDo. Efter det gjorde jag några säsongen med GHC (Göteborg) i SDHL. Jag var då även med om att ta laget upp till SDHL från Division 1. Förra säsongen spelade jag lite på skoj med Hovås.
Vad var det som fick dig att sluta satsa på elitnivå?
– Det var många faktorer. Naturligtvis hade det varit väldigt kämpigt i GHC. Det var många tuffa säsonger där vi kämpade för att hålla oss kvar. Dessutom fick jag en hel del skador. Bland annat hjärnskakningar.
– Samtidigt gick jag på läkarprogrammet. Då jag blev klar med läkarprogrammet kände jag att det var dags att satsa på den karriären i stället.
Hur viktigt har just det här med studierna varit för dig?
– Studierna har alltid varit viktiga. Det började när jag var liten. Skolan var redan då det bästa jag visste. Framför allt tyckte jag det var kul att tävla. För mig var det viktigt att ligga först i klassen och vara bäst på proven.
– Desto mer tiden gick insåg jag att det var väldigt kul att lära mig nya saker och har drivits av att utvecklas. Jag såg aldrig något problem med att kombinera studier med hockeyn.
– Nu har det hänt mycket senaste åren, men när jag gick ur gymnasiet var det ingen som kunde leva på inkomsterna enbart från SDHL. Någon typ av jobb behövde man ha. För mig kändes det lättare att ta med mig plugget på bussen än att ta ledigt från ett jobb.
– För min del kändes det som ett bra steg. Sedan blev kanske inte resan i Göteborg som jag hade hoppats.
Just Göteborg HC lyckades inte etablera sig i SDHL utan kom sist i serien samtliga säsonger. Under förra säsongen drog sig dessutom föreningen ur SDHL.
– När jag flyttade ner dit hade jag förhoppningar om en lång och frodig karriär. Att Göteborgshockeyn skulle få ett uppsving, men tyvärr dröjde det många år innan det blev så. Det här tärde väldigt mycket på hockeyorken hos mig.
– Det fanns dessutom små möjligheter att byta universitet när jag väl kommit in där, såklart då också svårt att byta lag när vi hade det ganska kämpigt.
Med tanke på den utbildning och pluggresa du har tagit dig igenom, var är du som yrkesmänniska idag?
– Idag är jag läkare. Många säger att läkarprogrammet ska vara en ganska tuff utbildning, men jag har gått in med inställningen ”Äh, det kan inte vara så farligt”, men det var den faktiskt väldigt tufft, skrattar Rantanen och fortsätter:
– Speciellt eftersom vi skulle åka runt, spela fyra matcher i veckan och träna 17 timmar samtidigt som jag pluggade till läkare.
– Jag gjorde det och fixade alla ”tentor” på första försöket, så det gick, men samtidigt är det inget jag skulle rekommendera någon annan.
Matilda Rantanen: “Det var en stor risk att jag skulle få hjärtstopp”
Vi är framme vid 2023.
– Jag har nu jobbat som läkare under två år och samtidigt spelat lite hockey på skoj i Hovås, men även med veteraner, killar, och fortsatt vara aktiv.
– Jag åkte på skidsemester och skadade knäet i skidbacken. Man skulle göra en titthålsoperation för att se om det var menisken eller något annat. Dom opererade mitt brosk och borrade då tre hål i lårbenet för att skapa nytt brosk. Det blev en ganska stor operation ändå, fick en rullstol, kryckor och skulle inte gå på åtta veckor. Samtidigt tänkte jag att hjärnan ändå var intakt så jobba borde jag klara av.
– Envis som jag var gick jag tillbaka till jobbet och rullade omkring i min rullstol på sjukhuset. Jag kände att jag började bli trött, andfådd och svettig. Jag tänkte att det berodde på att jag inte var i samma fysiska form som jag varit och blundade lite för att jag inte mådde så bra.
Matilda Rantanen bet ihop och jobbade på några dagar till.
– Det blev fredag. Jag skulle gå in på ett patientrum för att dödförklara en äldre patient. Jag hoppade på kryckor tio meter. Sedan fick jag fruktansvärt ont i bröstet och blev väldigt andfådd. Samtidigt som jag kom in i rummet och skulle beklaga för anhöriga höll jag på att svimma.
– Jag sa till dom anhöriga att jag nu kommer svimma, vilket jag gjorde bredvid deras mamma. Jag minns att jag tänkte att nu tänker dom jag är en ung doktor som aldrig sett en död person tidigare.
– När jag vaknade hade mina kollegor satt mig i en stol bredvid. Kollegorna sa att jag skulle lägga mig i sängen som var för anhöriga bredvid den döda patientens säng. Mina kollegor började undersöka den avlidne medan jag låg bredvid och inte visste vad jag skulle göra. Det var en väldigt tragikomisk situation.
Det skulle visa sig vara en mycket allvarlig situation för tidigare SDHL-backen.
– Jag tog mig ut ur rummet och höll då på att svimma igen. Kollegorna förde mig som i en konvoj genom min arbetsplats på en britts.
– Jag jobbade på akuten och det är väldigt speciellt att komma till sin arbetsplats i sina läkarkläder fast vara sjuk. Det var ingen som riktigt förstod ”vad gör du här?”.
– Man undersökte mig. Jag förstod inte riktigt att det var allvarligt och trodde att dom gav mig något slags ”VIP-treatment” och blev nästan lite sur och sa "Har ni inget annat för er än att stå här?”. Dom var väldigt på för att undersöka mig och dessutom skulle allt gå snabbt. I efterhand har jag förstått att det var för jag var väldigt dålig.
– Efter att jag varit på röntgen kördes jag direkt till IVA (Intensivvårdsavdelningen). Jag hade drabbats av en massiv blodpropp i lungorna som jag gjorde att jag inte fick något blod alls ut dit. Det var en stor risk att jag skulle få hjärtstopp. Dessutom fick jag hjärtinfarkt och lunginfarkter.
“Jag var rädd hela tiden, dygnet runt”
Matilda Rantanen blev kvar på IVA under tre dygn.
– Efter det flyttades jag till hjärt-IVA där jag blev kvar under tre dygn. Sedan låg jag på vanliga avdelningen.
– Det var speciellt och en ganska läskig upplevelse att ligga på IVA som doktor, kunna läsa sina skärmar och förstå vad dom betyder.
Hur mycket minns du av allt som hände runt om dig?
– Jag minns allting, vilket nästan var värst av allting, att jag var fullt medveten, låg på rygg tre dygn på IVA och kunde inte röra mig ur fläcken. Om jag rört mig hade jag inte fått någon luft eftersom jag knappt kunde andas.
– Jag låg i princip på rygg och stirrade på mina skärmar under tre dygn, hade mobilförbud och kunde inte ta emot besök.
Förstod du själv hur nära det var att du skulle dö vid det här tillfället?
(Matilda Rantanen tystnar en stund innan hon svarar)
– Ja, gjorde nog ändå det i och med att jag jobbat med många patienter. Dom flesta patienter jag har jobbat med och som haft samma tillstånd har jag sedan träffat under obduktion, så jag visste att det var en ganska hög procentuell risk för hjärtstopp.
– Jag var rädd hela tiden, dygnet runt. Ju fler dygn som jag klarade ju bättre prognos blev det. Med tiden kändes det lite lugnare.
I sådana här lägen är det inte bara den sjuka som drabbas utan familj, vänner och anhöriga dras med i en tid av tuff ovisshet.
– Min familj var såklart jättechockade och ledsna. Jag var inte medveten om hur jobbigt det var familjen förrän efteråt eftersom jag var upptagen med att överleva.
Har du och familjen pratat efteråt om hur dom upplevde situationen?
– Ja, det har vi gjort, men ändå inte så mycket. Jag vet att familjen tyckte det framför allt var jobbigt när dom fick det här samtalet. Klart att jag försökte lugna mina föräldrar, men när ens dotter ringer och säger att hon är på väg till IVA så förstod dom att något hade hänt.
– Från början sa läkarna att det bara skulle bli ett dygn på IVA för att stabilisera mig. Sedan blev jag sämre. Såklart att mina föräldrar då blev ännu mer oroliga då jag skulle bli kvar på IVA. Då förstod dom att det verkligen var allvarligt.
“Hockeyn gav mig livet tillbaka på ett sätt”
Trots en kritisk situation där det handlade om att överleva och känslor av dödsångest kunde Matilda Rantanen snart förstå att hon skulle klara den värsta krisen.
– Klart att det var dödsångest. Jag förstod nog inte att jag skulle överleva innan jag kom till den vanliga avdelningen och man började plocka av övervakningsmaskinerna.
– Hjärtat orkar slå till att det inte orkar längre. När det hela tiden kämpar mot ett motstånd som det blev för mig… Det sa läkarna också, att jag hade tur som varit elitidrottare. ”Du har hjärta och lungor som få andra”, vilket gjorde att jag klarade den här situationen så pass bra.
– Läkarna kunde inte tro sina ögon när dom träffade och pratade med mig jämfört med hur mina värden såg ut. När jag sedan berättade att jag tränat mycket insåg dom att det var därför jag klarat mig så bra.
– På något vis fick ändå hockeyn ett gott slut, att hockeyn gav mig livet tillbaka på ett sätt.
Hur har resan tillbaka varit?
– Klart att det varit jättekämpigt. Någonstans väcks frågan om vad meningen med ens liv är. Från att jag varit liten har jag kört på, pluggat, skulle bli hockeyspelare, bli bäst, tränat och kämpat. Sedan händer en sådan här grej. Då började jag tänka på var jag egentligen vill göra. Jag ska ärligt säga att det vet jag inte riktigt.
– Det har påverkat mig på det sätt att jag vill bättre ta vara på det liv jag fått. Jag är idag mycket mer tacksam för det jag upplever. Varje grej jag är med om blir på något vis mer färgglad.
– Jag tar heller inte saker för givet längre. Första gången jag kunde gå igen var en helt magisk känsla. Det var sommar och första junivärmen hade kommit. Numera tar jag aldrig en promenad för givet.
Hur mår du idag?
– Bättre och bättre. Nu kan jag jobba heltid igen så jag jobbar som läkare på sjukhuset i Skövde. Jag tränar fem dagar i veckan och försöker komma i form. Det är lite kämpigt såklart, men känner att jag blir starkare för varje dag.
– När jag anstränger mig sjunker fortfarande min syresättning och jag blir trött på ett helt annat sätt än tidigare. Mitt hjärta är inte heller helt återställt ännu. Man vet att 25 procent får kroniska besvär, men jag hoppas att inte vara en av dem.
Kan du idag känna en extra tacksamhet för att du valt att idrotta hela livet?
– Ja, absolut, men framför allt känner jag mig stolt över att jag satsade på hockeyn trots att jag var ensam tjej. Att jag bet i under alla åren med hockeyn, annars vet jag inte hur det hade gått.
– Ibland tänker jag också på att om jag inte varit så jäkla envis och gått och jobbat då jag satt i rullstol att det inte är säker jag överlevt. Hade jag svimmat hemma är det inte säkert att någon hittat mig.
Vad är din roll inom hockeyn idag?
– Just nu befinner jag mig i Gävle på TV-puckslutspel där jag är assisterande tränare för Västergötlands tjejer. Det känns både jättekul och jättefint. Det betyder extra mycket för mig att se tjejerna få den här möjligheten och deras glädje.
– Det är också vad jag jobbat för under hela min karriär, att tjejerna ska få sådana förutsättningar. Att få vara en del av det är fantastiskt även om det är på den här sidan som ledare.
– Jag är även med och tränar ett tjejlag i Skövde och spelar veteranhockey med killar. Hade det funnits möjlighet att spela med tjejer i en lägre division än SDHL har jag nog tagit den, men just nu finns inte riktigt den möjligheten i Västra Götaland, avslutar Matilda Rantanen.
TV: TV-puckshjältarna om segern
Den här artikeln handlar om: