Den svenska hockeypionjären – Börje Salming
Börje Salming har gått bort 71 år gammal efter en tids kamp mot ALS.
Han var vår första riktiga stjärna i NHL och tillika en spelare som banade väg för andra svenska spelare i Nordamerika. Han blev sedan en av våra mest respekterade och hyllade hockeyspelare genom tiderna.
I Old School Hockey berättas historien om Börje Salmings karriär.
Många har kallat honom den störste hockeyspelaren som Sverige har fått fram, vi talar alltså om en av två bröder med rötterna i Salmi-by, Börje Salming. Det är få, om ens någon, svensk spelare som fått samma uppmärksamhet som hockeyspelare som Börje Salming. Det är få, om ens någon, i hela hockeyvärlden som personifierat glöden, passion och offerviljan för laget som Börje Salming.
Börje är som bekant lillebror i familjen Salming. Storebror, Stig, var den som först värvades från Kiruna ner till Brynäs, men det var Börje som först fick sitt stora internationella genombrott av bröderna.
Historien om en av världens bästa hockeyspelare, Börje Salming, börjar vi i Sami-by.
– Salmi-by ligger utanför Kiruna. Vår farfar hette Anders Nikolaus och han slog sig ner i Salmi vid sjön Talojärvi. Där av släktnamnet Salming, berättar Börje Salming för hockeysverige.se när vi träffar honom för en intervju på Sturegallerian i centrala Stockholm.
PAPPAN OMKOM I GRUVOLYCKA
Börje och hans bror Stig Salming gjorde sig tidigt igenkända i Kiruna genom sina knallröda tröjor som mamma Karin hade stickat till sina söner. Det hände väl också att det spelades en del hartsfiol och pangades någon ruta där bröderna var inblandade. Men inställningen till idrotten var trots allt det som utmärkte Börjes personlighet mest.
– Idrotten blev en naturlig del eftersom min bror Stig, som är tre och ett halvt år äldre än jag, höll på med idrott och främst då ishockey. Jag såg upp till Stig precis som alla gör till sina storasyskon och jag ville göra allt som han gjorde.
– Jag spelade handboll också vilket inte jag har något minne av att Stig gjorde. Han kom upp i A-laget i hockey två år före mig och självklart ville jag komma dit jag med.
Var höll ni till som unga killar i Kiruna då ni skulle spela landhockey på helger och kvällar?
– På fotbollsplanen vid Matojärvigatan. Vi växte upp ett stenkast därifrån och det var ju inte tal om att spela något organiserat då. Vi stack dit och spelade direkt efter skolan då det hade frusit. På den tiden, till skillnad mot idag, var det kallt och is där hela vintern.
– När jag blev några år äldre gick jag med i Kiruna AIF och då kom vi in och fick träna i ishallen. Men jag höll på med handbollen samtidigt som hockeyn fram till att jag kom med i Kirunas A-lag så det hände ganska ofta att jag fick springa mellan handbolls och hockeyträningarna samma kväll för att kunna vara med på båda ställena.
Pappa Erland Salming omkom i en gruvolycka när Börje var fem år. Erland fastnade i ett transportband och skadade sitt huvud så pass illa att han avled. Storebror Stig, som då bara var nio år, fick axla pappa Erlands mantel och ta mycket ansvar för den relativt energifyllda lillebrorsan.
– Jag var väldigt ung då och jag kan inte minnas att pappa höll på med speciellt mycket idrott. Jag vet att dom tävlade en del på skidor i skolan, men jag tror inte att han höll på med idrott i någon annan organiserad form.
– Pappas bror Isak kom att betyda mycket för oss efter att pappa gått bort. Han har alltid ställt upp för oss och varit som en extra far.
Vad betydde den rivalitet som fanns mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna?
– Jag var givetvis och tittade på alla derbyna mellan AIF och IFK. AIF var ju arbetarklubben och IFK den lite finare. Jag var väl inte speciellt insatt i det där eftersom jag var mest intresserad av att få spela hockey.
– Det var fantastiskt roliga matcher och både IFK och AIF var topplag i det som hette division 2 då och som motsvarar Hockeyallsvenskan idag. När ”Stigge” kom med i AIF:s A-lag blev jag ju ännu mera taggad och ville komma med jag också. Det var här spelarna fanns som jag kunde se upp till. Sedan är det ju klart att det var mycket snack på stan inför dessa derbyn, precis som det ska vara.
FÖRENADES I KIRUNA AIF:s A-LAG
Säsongen 1967/68 fick Börje chansen att spela i Kiruna AIF:s A-lag där hans bror Stig redan spelade. Trots att Kiruna AIF hade VM-guldmålvakten från 1962, Lennart ”Klimpen” Häggroth, i målet och att laget slutar fyra i Division 2 Norra är bara AIF näst bäst i stan. Bästa kompisen Rolf Älveros IFK slutade nämligen på andra plats efter Skellefteå.
Hockeysverige.se sammanstrålade med bröderna Stig och Börje Salming över en lunch där dom berättade om just uppväxten i Kiruna och debuten i klubbens A-lag.
– På 1960-talet byggdes ladan (1957/58) och vi fick konstfruset. Förutsättningar för att spela och träna hockey var otroligt bra i Kiruna. Samtidigt hade vi mycket naturis att tillgå tidigt. Naturligtvis gynnade det ungdomskullarna som kom då. Dom höll ju till på Matojärvi, men det fanns även flera andra ställen i stan som var uppspolade, säger Stig Salming och fortsätter:
– Vi bodde dessutom väldigt nära hallen så vi kunde ta på oss skridskorna hemma om vi ville och knalla till hallen. Dessutom frös man upp fotbollsplanen med skrinnarnas oval runtomkring. Där kunde vi åka från oktober månad fram till mars.
Var det i princip alla killar i stan som höll på med hockey vid den här tiden?
– Jag vet inte, men jag höll i alla fall på med fotboll, bowling, handboll, ja egentligen allting, men framför allt var det mycket, mycket hockey, säger Börje Salming och fortsätter:
– Det var så att då man släckte lysena på Matojärvi framåt kvällen spelade vi landhockey på vägarna i stället.
KANADENSARE BETYDDE MYCKET FÖR UTVECKLINGEN I KIRUNA
En viktig person för hockeyns utveckling i Kiruna var Eilert ”Garvis” Määttä. Han var den första från stan som vann VM-guld i ishockey, 1957.
Stig:
– Jag var bara sju, åtta år då, men jag har något svagt minne av då ”Garvis” spelade i AIF. Det här VM:et var 1957 och jag tror att han flyttade från Kiruna 1955 eller 1956. Jag minns att vi tyckte att det var häftigt att det var en Kirunakille som hade varit med och vunnit. ”Garvis” hade flera bröder som spelade i AIF och dom har man följt hela vägen.
Bröderna Määttä bestod av förutom ”Garvis” även Sören, Börje och Östen.
– Givetvis har dom betytt mycket för hockeyn där uppe. ”Garvis” och Östen hamnade i Skellefteå, Sören nere i Södertälje och Börje i Tingsryd. Under jularna och stora helgerna dök dom upp på den här stora planen och åkte skridskor bland oss. Det var häftigt så in i bomben, säger Stig Salming med ett leende och fortsätter:
– Jag debuterade i Kiruna AIF:s A-lag när jag var 14 år. Då var både Östen och Börje, dom två yngsta bröderna med i laget.
Börje, hur minns du din A-lagsdebut?
– Det är lite diffust, men jag har för mig att jag fick åka med till Skellefteå. Det var sista säsongen ”Stigge” spelade och jag kom med i slutet av den. Men om jag bara åkte med eller om jag också spelade i Skellefteå kommer jag inte riktigt ihåg. Efter det var jag med i truppen och spelade i nästa hemmamatch. Då var jag 17 år.
Stig?
– Jag debuterade, som sagt var, precis innan jag fyllde 15 år. Jag har inga direkta minnen av matchen, men vi hade en tränare som hette Mike Mazur. Det var han som tog upp mig i A-laget och det var en tuff fostran redan där. Han och kanadensarna som var där har betytt mycket för utvecklingen i Kiruna. Efter honom kom en tjeckisk tränare, Miroslav Osmera. Honom hade jag sista åren som jag var i Kiruna. En jättebra kille.
Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, haha… Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.
Börje Salming om rivaliteten i Kiruna.
”FUSKADE MED LÄXLÄSNINGEN – DROG TILL PLANEN”
Det blev bara åtta matcher för Börje Salming den säsongen som han spelade i A-laget samtidigt som Stig, men de båda spelade aldrig tillsammans som backpar i Kiruna utan det var först i Brynäs. Bröderna umgicks inte speciellt mycket vid sidan av isen heller.
Stig:
– Det var så pass stor åldersskillnad mellan oss (fyra år). När Börje började träna med oss var han 15 år och jag 19.
Börje:
– Stig hade redan familj innan han stack till Brynäs. Han hade sina kompisar och jag var ute med mina.
Stig:
– Vi hade olika kompisar, men då vi var yngre hängde Börje på oss mer.
Hur kunde en dag se ut efter plugget när ni växte upp i Kiruna?
Stig:
– Man fuskade med läxläsningen, istället drog man till planen…
Börje:
– Så var det. Mamma jobbade ju så man sa till sina kompisar att vi ses på ”Mato”. Då sprang vi dit. Där var det landhockey och på kvällarna var det träningar så där bodde man.
När läste ni läxorna?
Börje:
– (Skratt) Efter maten, men då somnade jag nästan varje gång.
Hur upplevde ni rivaliteten mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna vid den här tiden?
Stig:
– Man kan lugnt säga att den var högst påtaglig. Det var ingen AIF:are som önskade någon IFK:are framgång och tvärtom. Det gällde att vinna över IFK så inte dom skulle få någon framgång.
– IFK ledde serien något år. Hade dom vunnit sista matchen mot oss hade dom gått upp i Allsvenskan, men då lyckades vi vinna. Jag var bara 18-19 år då och hade ingen klar uppfattning om vad det betydde. Det kanske hade varit fantastiskt bra för hockeyn i Kiruna om dom hade vunnit, men det var inget som fanns framför mina ögon då. Då var det bara att vi måste klå IFK så dom inte får någon framgång.
Var det även så på stan att IFK:are och AIF:are hyste agg till varandra?
Stig:
– I alla fall var det så på arbetsplatserna.
Börje:
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, haha… Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.
Kunde ni umgås med IFK-killarna?
– Inte för mitt vidkommande i alla fall. Börje fuskade lite grann, säger Stig bestämt.
Börjes bästa kompis faktiskt spelade i just IFK:
– En kille som heter Rolf Älvero. Dom var två bröder (även Lars). Roffe är lika gammal som jag så vi spelade tillsammans på ”Mato”. Vi var väldigt bra kompisar och umgicks, men det var många som tyckte att det där inte var något bra. Det där brydde vi oss inte om. När det sedan blev matcher körde vi över varandra för då vill vi ju båda vinna.
– Det var alltid ”hata, hata”. Jag minns då ”Stigge” spelade i A-laget… Herre jösses vad jag skrek och härjade. Det gick inte alltid att komma in på matcherna, men då kröp man under staketet och läktaren. Det fanns ju hål överallt som gjorde att man kunde ta sig in så huvudet kom upp där från något hål i läktaren, haha… Ibland tog vi oss in där även på kvällen och åkte skridskor.
Var det bråk på läktarna också?
Börje:
– Nej, det upplevde jag aldrig. Klackarna var dessutom på varsin sida. Dom skrek och härjade under matcherna, men vad dom gjorde sedan vet jag inte.
Stig:
– På arbetsplatserna var det mer att man skötte om spelarna. Jag minns då jag hade varit borta och spelat både lördag och söndag och sedan kommit hem fyra på måndagsmorgonen. Jag skulle upp och jobba klockan sex. När jag kom upp dit skickade gubbarna in mig i ett rum vi hade i gruvan så jag fick lägga mig och sova ett par timmar på förmiddagen.
Var det ingen från IFK som jobbade i gruvan?
Börje:
– Jo, visst fanns det några. Gruvan var trots allt den största arbetsgivaren som fanns i Kiruna då.
Stig:
– Jag minns att du hade blivit uttagen på något juniorläger och du fick inte ledigt från jobbet. Då ringde du mig och frågade hur du skulle göra. ”Stick bara, stick”.
Börje:
– Ja, just det. Man var iväg på backläger och juniorläger. Annars hade man aldrig någon chans att komma ifrån Kiruna så det var fantastiskt roligt att få vara med, men jag fick inte ledigt från gruvan. Förresten gruvan, jag jobbade på MCD ovan jord som svetsare.
– Jag jobbade bara två månader och då fick jag dessutom vara med och strejka. Det var lite roligt så jag bara garvade. Dom sa åt mig att sitta ner och inte säga ett skit. ”Kan man lägga sig ner också?” Då svarade dom: ”Lägg dig ner”. Då var det strejk och då var det bara att lägga sig ner och sova. Vad skönt, haha…
– Dessutom fick jag strejkkassa. Man gick till Folkets Hus och hämtade pengar.
Kiruna AIF var upp och vände i allsvenskan, vilket motsvarade dagens SHL, säsongen 1973/74, men det var aldrig aktuellt för någon av bröderna Salming att återvända hem för att spela med sin moderklubb den säsongen.
– Vi fick aldrig frågan, men vi var uppe och spelade i Kiruna med Brynäs. Börje hade stuckit till Toronto då. Jag minns inte hur det var att spela den matchen, men jag minns att det året som du värvades till Brynäs var vi upp och spelade någon tackmatch.
Börje:
– Då kunde inte jag vara med. Jag låg lumpen då och hade ramlat på rygg vid något tillfälle så jag hade så jäkla ont i ryggen.
”DET RÄCKTE MED ETT PAR PLAYBOYSKOR I MOCKA”
Inför säsongen 1969/70 lämnar Börje Salming Norrbotten och Kiruna för spel i det som då hette allsvenskan. Ny klubb adress skulle bli Brynäs IF från Gävle.
– Jag hade spelat två år i juniorlandslaget redan då och brorsan spelade i Brynäs. Han ringde mig och sa att Brynäs skulle spela mot Tre Kronor i en träningsmatch och att Tommy Sandlin och Thure Wickberg ville att jag skulle vara med.
– Det här var fantastiskt roligt givetvis. Jag skulle få spela mot dom bästa spelarna i Sverige! Det gick dessutom ganska bra och efter matchen kom Thure fram till mig och knackade på min axel och sa att jag kunde åka till herrekiperingen i Gävle och plocka ut en klubbjacka och ett par skor så ses vi i höst.
– Jag var hur stolt och nöjd som helst med det när jag åkte hem mot Kiruna igen. Det handlade inte om några övergångspengar utan det räckte med ett par playboyskor i mocka.
Var det stor skillnad ute på isen mellan division 2-spel med Kiruna och division 1-spel med Brynäs?
– Det var en enorm skillnad. Halva Tre Kronor spelade ju i Brynäs. Håkan Wickberg, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Hans ”Virus” Lindberg, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson...
Kände du Tord och Lars-Göran redan från tiden i Kiruna?
– Inte Lars-Göran, men Tord minns jag från Kiruna AIF. Även om han stack ner till Brynäs ganska tidigt spelade han och brorsan ihop något år där hemma. Fast både Tord och Lars-Göran var så pass mycket äldre än jag så vi hade egentligen aldrig möjligheten att spela med eller mot varandra då jag kom upp i Kiruna A-lag. Lars-Göran spelade i IFK och han var väl förresten inte från Kiruna från början utan från Vuollerim.
Klimatet i Brynäs omklädningsrum var ju vida känt. Jargongen var ganska hård mellan spelarna även om det aldrig gick över gränsen och blev till personangrepp eller påhopp.
– Jag togs emot hur bra som helst när jag kom till Brynäs. Visst var det ibland ganska hårt, men det var för att alla verkligen ville Brynäs bästa och för att vi hela tiden skulle bli bättre. Det var ett jäkligt bra gäng grabbar och sedan hade vi Tommy Sandlin som tränare och han såg verkligen till varje spelares bästa.
– Det accepterades inte att man höll igen på träningarna eller tvåmålet, utan då small det direkt. Alla ville vinna jämt och det kanske var därför Brynäs var så bra under de här åren.
Det sägs att en av fredagsunderhållningarna i Gävle under den här tiden var att åka till Gavlerinken och se dig och din bror Stig slåss på träningarna.
– Vi hade en så kallad öppen träning för publiken och det hade säkert kommit två-tretusen dit för att se oss träna. Tommy Sandlin hade delat upp oss i svarta och vita laget och efter slutsignalen blev det ett jäkla slagsmål mellan mig och brorsan. Jag minns att Tord Lundström kom ut och sa åt oss att sluta, men vi slogs vidare, så han släckte belysningen och gick hem.
BLEV SVENSK MÄSTARE DIREKT
Börje Salming debuterar i Brynäströjan säsongen 1970/71 hemma i Gavlerinken mot Södertälje med att förlora med 5-6. Därefter följer en makalös svit där Brynäs inte bara vinner nästan alla matcher utan man slog bland annat Skellefteå med 19-1 och Heffners med 14-0. Totalt gör Brynäs 128 mål i grundserien som är mer än dubbelt så många som tvåan Södertälje. Brynäs förlorar bara två matcher i slutspelet och kunde åter titulera sig svenska mästare.
Guld blev det även säsongen 1971/72 efter att ha vunnit SM-slutspelet fem poäng före tvåan Leksand. Masarna som för övrigt tog över tronen som svenska mästare under Börje Salmings tredje och sista år i Brynäs.
– Alla tre åren i Brynäs var egentligen jäkligt bra. Jag hade lite olika roller eftersom jag var rookie den första säsongen och bara gick in och körde på och tänkte väl inte så mycket. Den andra och tredje säsongen var jag mer etablerad och med i landslaget. Jag fick helt enkelt ta mer ansvar. Ser jag tillbaka var nog alla tre säsongerna ganska starka men på olika sätt.
– Jag umgicks mycket med Lennart Lind, ”Huppa” som spelade i Brynäs och Örjan Persson som spelade i Strömsbro. Vi hade mycket kul i Gävle. Efter matcherna kunde det hända att jag och ”Huppa” mötte upp Örjan nere på Blå Grottan i stan. Det där var väl inte alltid så uppskattat av Tommy Sandlin, men jag var ung och ville ha kul även vid sidan av hockeyn. Då bodde jag på Söder. Jag hade tagit över ”Prostens” lägenhet och hade nära hem på natten. Fast ingen kan påstå att jag inte skötte min träning under den här tiden. Hockeyn betydde oerhört mycket för mig.
Du blev proffs samma säsong som Kiruna AIF tog klivet upp i Allsvenskan. Var det aldrig aktuellt att flytta hem och hjälpa Kiruna igenom deras första resa i högsta serien i stället för proffsspel i Toronto?
– Nej, nej, det gick ju inte. Jag hade bestämt mig för att spela i Toronto redan och hade jag inte gjort det så hade jag spelat kvar hos Brynäs.
– Jag trivdes väldigt bra i klubben och med alla runt omkring laget så det skulle aldrig varit aktuellt. Men det var jäkligt skoj att Kiruna tog steget upp den säsongen.
”VI ÅKTE IFRÅN DOM OTRÄNADE NHL-PROFFSEN”
Toronto Maple Leafs medarbetare Gary McNamara hade sett Brynäs spela en uppvisningsmatch mot Barrie Flyers. Ett kanadensisk ”flåbusgäng”. Matchen slutade med att Börje fått matchstraff efter först gett igen för ett antal fula efterslängar och för att sedan bli milt sagt vansinnig på domaren. När Börje sitter i omklädningsrummet och begrundar sina synder kommer en elegant klädd man in i omklädningsrummet och frågar ”Would you like to play with Toronto Maple Leafs?”
– Yes, det var allt jag svarade för det var ungefär all engelska jag behärskade då, skrattar Salming när han minns tillbaka på kvällen som skulle komma att förändra hans liv.
I samband med VM 1973 i Moskva hjälpte advokat Björn Wagnsson både Börje Salming och Inge Hammarström med att inleda förhandlingarna med McNamara och Maple Leafs och på vårkanten låg kontrakten klara.
Darryl Stittler, Norm Ullman, Dave Keon, Ron Ellis, Lanny McDonald och så vidare. Ni kom till ett stjärnspäckat gäng. Hur togs ni emot av spelarna?
– Vi tog emot väldigt bra av Torontokillarna. Visst var det ganska tufft till och från. Men jag och Inge hade tränat skridskoåkning hemma i Sverige en månad själva med Brynäs innan vi åkte över. Vi var väldigt väl förberedda och åkte helt enkelt ifrån dom ganska otränade NHL-proffsen.
Var det inga som ville testa era kunskaper i någon fight på campen inför NHL-starten?
– Det var ju lite andra tider då och visst var det några som ville fajtas och vissa sa ”chicken swedes” bakom ryggen på oss. Efter en vecka där borta fick jag dessutom problem med ryggen och då var det en del killar som sa att ”ja, ja nu har Salming ont i ryggen. Han åker nog hem snart”.
– Men jag tror dom allra flesta såg att vi kunde tillföra laget något bra och det var många som var imponerade av vår skridskoåkning och frågade oss hur vi hade tränat upp den.
Thommie Bergman hade åkt över säsongen 1972/73 till Detroit Red Wings och etablerat sig i NHL. Hade det någon betydelse för dig och Inge Hammarström?
– Egentligen inte. Det var väl mera att vi båda såg att det gick att lyckas i NHL även om du var svensk.
Jag tror att man fick sy närmare trehundra stygn i ansiktet efter den händelsen. Gissa om jag var snygg när jag morgonen efter tog av bandaget och tittade mig i spegeln…
Börje Salming om den ökända incidenten när han fick en skridsko i ansiktet.
DEN OMSTRIDDE ÄGAREN: ”SOM EN EXTRA FAR FÖR MIG”
Från 1973 till 1990 gjorde Börje Salming sjutton säsonger i världens tuffaste hockeyliga. Säsongen 1976/77 nomineras han i NHL All-Star Team och fem gånger i NHL:s andra All-Star Team. Lägg därtill priset Viking Award som bästa svensk i NHL 1975/76, 1976/77 och 1978/79.
– Hela 70-talet var väl min storhetstid i NHL. Det går inte att säga att den ena eller andra säsongen var bättre. Jag hade ett bra flyt i spelet hela tiden.
Vad kom Toronto Maple Leafs kontroversiella ledare och ägare Harold Ballard att betyda för dig?
– Harold var som en extra far och betydde jättemycket för mig. Vi trivdes jättebra ihop. Harold var enkel och han sa ofta att han uppskattade alla spelare som jobbade hårt för laget och berömde mig för att vara en sådan spelare.
– Jag var nästan alltid kvar till sist på isen och i omklädningsrummet och ofta kom han in en stund för att snacka lite skit. Vi trivdes väldigt bra tillsammans helt enkelt. Men vi umgicks aldrig privat. Den enda gången som jag kan minnas att vi träffades utanför hockeyn var då jag och Margita (Börjes förra fru) var på en semesterresa utanför Jamaica. Då bjöd han in oss på middag.
Det är egentligen inte konstigt att Harold Ballard och fansen i Toronto kom att älska Börje Salming eftersom man sällan tidigare hade sett en spelare kasta sig och täcka skott när man ligger under eller ledde med tre fyra mål och det bara återstod en minut av matchen.
En hemsk bild vi har sett på dig, Börje, är då du sitter i en rullstol med båda ögonen täckta med bandage.
– Det var i slutspelet 1978. Jag fick, helt oavsiktligt, Lorne Hennings klubbspets i ögat. Många trodde att jag skulle mista synen på ena ögat då, men en skicklig läkare och massor med tur gjorde att jag fick behålla synen. När jag låg på sjukhuset så fick jag massor med brev från hela världen. Ett minns jag väldigt väl eftersom det var från en Toronto- fan som var villig att donera sitt ena öga till mig om jag skulle mist synen på ett av ögonen.
– En annan skada som kunde sluta illa var då Detroits Gerard Gallants skridskoskena skar upp delar av ansiktet. Jag tror att man fick sy närmare trehundra stygn i ansiktet efter den händelsen. Gissa om jag var snygg när jag morgonen efter tog av bandaget och tittade mig i spegeln…
Du avslutade NHL-karriären med en säsong i Detroit Red Wings. Hur kommer det sig att du valde att göra sin sista NHL-säsong just där?
– Jag hade väl nästa gjort klart med att spela i Toronto ytterligare ett år. Men så kände jag att sexton år i samma klubb fick räcka. Jag var egentligen på väg att sluta helt då Detroit kom med ett bud som skulle ge 100 000 US dollar extra. Jag tänkte att visst det är bra pengar och varför inte testa på något nytt.
– Det blev en säsong där och jag trodde att det skulle bli jäkligt jobbigt och nostalgiskt att komma in i gamla arenan i Toronto för att spela mot Maple Leafs. Men det gick bra och visst kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite dum som inte avslutade med spel för Toronto trots att jag trivdes väldigt bra även i Detroit.
Hur bemöts du på gatorna i Toronto när du besöker din tidigare hemstad i dag?
– Det är helt galet där borta, skrattar Salming och fortsätter:
– Bilar stannar, de ropar åt mig, folk vill hälsa och när jag är på hockey i Toronto skriker de åt mig att hoppa in och spela. Folket är härliga i Toronto.
Väl hemma i Sverige valde Börje Salming spel för AIK i Elitserien.
– Redan efter VM 1989 i Globen så hade jag bestämt mig för att flytta hem till Sverige även om vi stannade ett år ytterligare i Amerika. Jag hade bestämt mig för att sluta spela hockey och bosätta mig i stockholmstrakten. Familjen kände att det kunde bli ett för stort steg att flytta direkt från en storstad som Toronto till en för liten stad. Vi var överens om att Stockholm skulle passa oss bra.
– Anders Hedberg var sportchef i AIK då och han ringde mig… jag vet inte hur många gånger det var.
– I alla fall tänkte jag till slut att ”va tusan det kan var kul att prova på att spela ett år i AIK”. Det blev tre säsonger och det är en tid som jag är jäkligt glad för. Inte bara för att det var kul att spela med AIK utan även för att jag kunde knyta till mig många affärsrelationer för framtiden och verksamheten som jag har i dag även om det fanns en del galningar också.
SPELADE RELATIVT FÅ LANDSKAMPER
Salming gjorde endast 87 A-landskamper mellan åren 1972 och 1992.
– Jag spelade under många år i NHL, det är väl den stora anledningen till att det inte blev flera. Men jag har alltid sett landslagsspel som något mycket fint.
Debuten?
– I juniorlandslaget var det säsongen 1968/69 mot Finland. Vi vann med 4-3 och jag spelade tillsammans med Stefan Pettersson från Timrå (kusin till Mats Näslund).
– Sedan spelade jag en hel del matcher med Vikingarna (B-landslaget) innan jag debuterade i Tre Kronor mot Tjeckoslovakien 1971. Vi förlorade med 2-1 (Inge Hammarström målskytt för Sverige) och jag spelade i tillsammans med brorsan på backen.
Du VM-debuterar 1972 i Prag men genombrottet kom väl vid VM i Moskva 1973?
– Vid VM 72 bryter jag lillfingret redan efter fyra matcher och vår doktor Norlén var tvungen att gipsa handen på mig. Vid VM 1973 i Moskva kan man väl säga att jag fick mitt internationella genombrott, precis som du säger. Det gick riktigt bra för mig och förbundskaptenen Kjell Svensson gav mig ett stort förtroende.
– Direkt efter VM åkte jag och Inge över till Kanada för att få se hur det var borta i Toronto och för att göra klart alla papper.
Börje Salming har i boken Blod Svett och Hockey berättat om ett i dag klassiskt mål mot Finland som säkrade silvermedaljerna vid VM 1973:
– Antti Leppänen i målet spelade som i trance, 1-1 och bara några minuter kvar. Det är då det händer, det som fortfarande är mitt roligaste hockeyminne:
– Jag får grepp om pucken i egen zon, tittar upp men ser ingen att passa till. Jag tar några skär och passerar mittlinjen på högerkanten, fortfarande ingen att passa. En finne stöter mot mig men jag har fått upp farten och passerar honom ganska lätt och kommer in i deras zon med bra fart. Jag tittar in mot mitten och backen täcker mig och tror att jag ska passa. Men tydligen uppfattar jag hans reaktion för jag glider i stället runt honom till höger och kommer ensam mot målet och lyckas sprätta upp pucken bakom Leppänen. Den satt skönt!
FICK STANDING OVATION
Vid Canada Cup 1976 slutar Tre Kronor på fjärde plats och den turneringen var Salmings återkomst i landslaget efter VM-succén 1973.
– Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången som alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering, så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team).
– När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA fick jag den här ”standing ovation” vilket har uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge i Toronto.
– Självklart var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.
Fjorton år senare, 1991, spelar Börje Salming sitt sista Canada Cup.
– Det var ju otroligt att jag som fyrtioåring fick chansen att spela ytterligare ett Canada Cup och senare även få vara med i OS innan jag slutade spela i Tre Kronor. När man var yngre spelade man betydligt mer aggressivt men då jag kommit upp i åldern som jag hade gjort då så gick man mer på rutin.
– Jag hade aldrig spelat ett OS tidigare och då jag fick chansen att vara med vid spelen i Meribel 1992 såg jag det som en bonus. Tidigare fick man inte vara med om man hade varit proffs så jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vara med om ett OS. Nu fick jag även bära in fanan på invigningen och dessutom uppleva ett sånt här stort mästerskap tillsammans med alla andra stora idrottare, häftigt.
I dag klingar Salmings namn inte bara vackert i hockeyvärlden, efternamnet har även blivit ett starkt varumärke som resulterat flera olika produkter.
– Numera bor jag i Vaxholm utanför Stockholm och jobbar med mina bolag. Det är Salming Innebandy, hockey, underwear, sport och även en kollektion som heter ”närmast kroppen”, deodoranter och så vidare.
Man ser ofta Börje Salming ställa upp för olika projekt där det finns möjlighet att dra in pengar till exempelvis välgörande fonder. Fast han ser sig själv ända vara ganska restriktiv till det.
– Självklart är det viktigt att ställa upp, men samtidigt har jag sagt att jag inte ställa upp på allt eftersom då blir det istället urvattnat och inte så bra heller.
– Bland annat var vi i Borneo och tittade på orangutangerna. Det var fantastiskt att se och att kanske kunna göra någon nytta där. Det var grymt hur man skövlade regnskogen, det var sjukt. Jag tror inte vi fattar vad vi håller på med. Det är våra lungor som vi håller på att förstöra, fruktansvärt avslutar Börje Salming.
TV: Peter Forsberg om NHL-coachernas ledarstil
Den här artikeln handlar om:
