Knogjärnet – Old School Hockey: Chris Nilan

Han är en av blott nio NHL-spelare som har samlat ihop mer än 3 000 utvisningsminuter i NHL. I dagens Old School Hockey får vi möta en legendarisk slagskämpe för framför allt Montréal Canadiens, Chris Nilan.
– Vi kände väl oss inte riktigt färdiga med fajten så vi fortsatte i spelargången innan polisen särade oss båda åt, säger den gamle forwarden till Hockeysverige.se.

Chris Nilan var en av Montréal Canadiens riktigt stora spelare under mer eller mindre hela 1980-talet. Oftast kunde man läsa om hans fighter i The Hockey News. Men Nilan var även en mycket skicklig spelare som främst uppskattades för sitt uppoffrande spel defensivt. Två gångar så vann Nilan NHL:s utvisningsliga och säsongen 1985/86 vann han Stanley Cup med Montréal Canadiens. Här ska ni få träffa den idag 61-åriga Chris “Knuckles” Nilan.
– Jag växte upp i en förort (West Roxbury) till Boston där hockeyintresset var ganska stort. Men det var inte bara hockey som gällde för mig då jag var yngre utan jag spelade även fotboll och baseball. Det var först när jag var 15 år som jag valde att enbart satsa på just hockey, berättar ”Knogjärnet” inledningsvis.
– När jag var ung så var jag jämt och såg Boston Bruins spela. De hade ett riktigt bra lag då där Bobby Orr och Phil Esposito var lagets riktigt stora stjärnor. Jag älskade verkligen de här matcherna och det var nog tack vare den känslan som jag valde hockey.

Fick inte slåss på college

Säsongen 1976/77 blir Northeastern University Huskies i Boston Chris Nilans klubbadress men även skola under tre år
– Min tid på universitet var väldigt bra. Jag minns hur kul jag tyckte det var att spela mot spelare som var både äldre och starkare än vad jag var. Jag såg det som en utmaning att bli bättre än dem och jag var ju inte bara en slagskämpe utan jag hade ganska stor framgång som spelare med puck också.

Var du redan då en slagskämpe?
– På universitetet? Nej, nej. Jag var inblandad i en fajt under mina tre säsonger där. Fajtades du blev du helt enkelt utslängd från matchen och avstängd under flera matcher. Det gällde att lägga sin energi på själva spelet i stället. Det här var väldigt nyttiga och lärorika år för mig.

På Northeastern University hade du legendaren Fern Flaman som coach. Vad kom ha att betyda för dig som person och spelare?
– Fern var en väldigt viktig person och en bra vän. Det var han som ordnade stipendium så jag kunde spela hockey på skolan. Fern lärde mig även väldigt mycket som spelare. Både hur jag skulle agera ute på isen men han fick mig även att förstå att du inte kommer någonstans inom hockey om du inte jobbar hårt varje träning och varje match.

”Visste inte att jag var aktuell att draftas”

När kontaktade Montréal Canadiens dig första gången?
– Jag bodde i Boston då, det var 1978, och jag visste inte att jag var aktuell för att draftas. Det fungerade inte så då att klubben ringde upp dig innan och berättade att man var intresserad av dina tjänster. Utan jag fick ett brev hem några dagar efter draften där det stod att Montréal Canadiens hade värvat mina rättigheterna, vilket jag självklart blev mycket glad över.

Du inledde säsongen 1979/80 i AHL-organisationen Nova Scotia Voyageurs tillsammans med bland andra Keith Acton och Rick Wamsley.
– Det stämmer. Jag gjorde 49 matcher i Nova Scotia och jag tror att jag var inblandad i en fajt varje match (skratt). Det var helt galet. Men jag lärde mig väldigt mycket under den här säsongen om vad som gäller om du vill bli en bra fighter på isen. Visst visste jag redan hur jag skulle klara mig i ett slagsmål ute på gatan. Men har du skridskor på dig är det en helt annan sak.
– Men jag slogs inte bara utan jag kunde även spela hockey ganska bra och under mina matcher i Nova Scotia gjorde jag 25 poäng. Men, visst, jag var även utvisad över 300 minuter. 

Chris Nilan var inte bara en slagskämpe utan även uppskattad för att han alltid var en väldigt värdefull spelare för de lag som han spelade för i NHL mellan åren 1979 och 1992.
– Jag kunde göra annat än att fajtas, skrattar Nilan och fortsätter:
– Det jag främst var uppskattat för var mitt defensiva spel. En annan styrka jag hade var att jobba ut puckarna från sarghörnen och få in dem framför mål. Jag jobbade alltid hårt både uppe och nere i banan och var aldrig rädd för att gå in och ta fajten framför mål.

”Kunde göra annat än fajtas”

När du kom upp i Montréal Canadiens fanns där stora spelare som Guy Lafleur, Larry Robinson, Steve Shutt med flera. Vilken roll fick du i omklädningsrummet från början?
– Mario Tremblay, Pierre Larouche, Mark Napier… Det var otroligt många stora spelare i Montreal vid den här tiden. Legendarer som det självkart var både stort och även än ära att få spela tillsammans med.
– Jag var givetvis väldigt nervös första träningen men det var aldrig några problem att komma in i det här laget. De visste att jag var en bra slagskämpe som alltid gjorde mitt jobb för mina lagkompisar och laget. Genom mitt sätt att agera för mina lagkompisar ute på isen vann jag väldigt snabbt deras respekt.

Hur ser du tillbaka på din NHL-debut?
– Vi spelade mot Atlanta Flames och jag gjorde två byten på hela matchen. Två matcher senare spelade vi mot Philadelphia Flyers och då kom min första fajt i NHL. Den var mot deras slagskämpe Bob Kelly.

Och du vann?
– Of course (skratt).

Slogs i omklädningsrummet

Jag minns en klassisk fajt mellan dig och Vancouver Canucks Curt Fraser som började på isen, fortsatte i utvisningsbåset och avslutades i omklädningsrummet.
– Vi hade först slagits på isen och när vi kom in i utvisningsbåsen fortsatte vi skrika åt varandra så då skickade domarna av oss. Vi kände väl oss inte riktigt färdiga med fajten så vi fortsatte i spelargången innan polisen särade oss båda åt.

Har du och Curt Fraser talat med varandra efter den matchen?
– Ja, och vi har båda skrattat väldigt gott åt det. Vi spelade i Canada Cup tillsammans 1987 och minns jag inte fel så var vi till och med kedjekamrater under några av matcherna. Curt är en bra kille och var en väldigt bra hockeyspelare.

Vem var den tuffaste i NHL att möta i ett slagsmål?
– Terry O’Reilly var tuff liksom Dave Brown och Clark Gillies. Men det fanns så många bra slagskämpar i NHL så det är svårt att säga vem som var tuffast att möta.

Efter att ha varit den mest utvisade spelaren i NHL 1984 (före Willi Plett och Gary Rissling) och 1985 (före Torrie Robertson och John Blum) kom Chris Nilans största framgång i rinken då han vann Stanley Cup tillsammans med Montreal Canadiens 1986.
– Det året hade vi fått ihop en väldigt bra mix av killar, bra äldre spelare, bra spelare i mellanskiktet och kanske framför allt väldigt bra rookies. Patrick Roy, Claude Lemieux och Stéphane Richer var alla nya det året och alla var fantastiskt bra. Sedan hade vi givetvis er svenske stora spelare, Mats Näslund.

Beundrade Mats Sundin

Hur var Mats som lagkamrat i Montréal Canadiens?
– Mats var en riktigt tuff spelare. Du vet man kan vara tuff utan att ge sig in i massa fajter. I stället åkte Mats in i sarghörnen och grävde fram puckarna åt oss andra. Motståndarna slog honom över armarna och försökte stoppa Mats på alla möjliga sätt. Men han var tuff och stod upp trots att han inte är speciellt storväxt.
– Under våra år tillsammans i Montreal satt jag alltid bredvid Mats och vi blev väldigt goda vänner. På ena sidan hade jag Bob Gainey och på andra Mats. Bättre än så kan man knappast ha det i ett omklädningsrum. Mats och jag bodde i samma område i Montréal så vi umgicks en del även vid sidan av isen. Han var lite tystlåten men mycket vänlig och väldigt trevlig. Nu var det ett tag sedan vi sågs, senast var nog vid någon match i Montréal.

Svenske Kjell Dahlin fanns även han i ert vinnande Stanley Cup lag. Hur minns du honom som spelare?
– Kjell var rookie det året vi vann Stanley Cup och han gjorde över 70 poäng den säsongen. Men säsongerna därefter fungerade inte speciellt bra för Kjell och han återvände efter ett par år hem till Sverige. En stor talang och mycket bra kille.

Finalserien 1986 spelades mellan Montreal Canadiens och Calgary Flames. Calgary, med Håkan Loob i laget, vann den första finalen. Men därefter vann Canadiens fyra raka matcher och kunde på bortais åka ärevarv med Stanley Cup-bucklan.
– Det var ju en fantastisk upplevelse att få spela och vinna en Stanley Cup-final. Tyvärr gjorde jag mig illa i tredje matchen när jag fick ett skott på ankeln så jag kunde inte spela alla matcherna. Jag minns hur jag försökte övertala vår coach att jag skulle spela i den femte finalen trots skadan. Men de trodde inte att jag skulle kunna åka skridskor riktigt så jag fick stå över.

Blev det en stor fest kvällen efter finalen?
– (Skratt) Det blev mycket party på planet hem från Calgary. Sedan hade vi en stor fest hemma i Montréal några dagar senare och även en kortege genom stadens gator. En fantastisk upplevelse det med.

Hamnade i favoritlaget

Efter 50 matcher under säsongen 1987/88 fick Chris Nilan lämna Montréal Canadiens för spel i New York Rangers.
– Jag hade haft lite problem med Montréals coach Jean Perron och bad om att få bytas bort och då blev det New York Rangers.

Det blev tre säsonger i New York Rangers. Först hade du Marc Bergeron som coach och sedan Phil Esposito och därefter Roger Neilson. Fick du fortsätta spela ditt spel eller var det någon av coacherna som ville förändra dig?
– Nej, det har aldrig varit någon som velat att jag ska förändra mitt sätt att spela. Inte hos Rangers, Boston eller Montréal. Man har nog vetat vad man fått då man köpte mig.

Efter tre säsonger i Rangers värvade Boston Bruins manager Mike Milbury över Chris Nilan till deras organisation.
– Självklart var det kul att få komma hem och spela i Boston där jag växt upp som barn. Det betydde en hel del för mig eftersom många av mina vänner bor kvar där. Precis som jag sa tidigare var jag som barn ett stort fan av Boston Bruins och alla deras legendariska spelare. Men från den dagen jag flyttade till Montréal och började spela för Canadiens har det alltid varit den klubb och organisation som varit närmast mitt hjärta.

Chris Nilan gjorde ytterligare en halv säsong, 1991/92, i Montreal Canadiens innan han slutade spela.
– Det var Serge Savard som ringde och frågade om jag ville komma till Montréal Canadiens och avsluta min hockeykarriär. Det var en mycket fin gest från Savard och Montreal Canadiens och något som jag uppskattade mycket.

Ingen lycka i landslaget

Vid Canada Cup 1987 plockade coachen, Bob Johnson med Chris Nilan i USA:s lag. Inte alldeles oväntat vinner Nilan en liga – givetvis utvisningsligan. USA gjorde ingen bra turnering och slutade först på femteplats och missade därmed semifinalspelet. Nilan själv gör dock en mycket fin turnering och i USA:s vinstmatch mot Sverige med 5-2 svarade han för ett av målen liksom i den avslutande matchen mot Tjeckoslovakien som USA förlorar med 3-1.
– Det var ju fantastiskt kul att få vara med i landslaget och mäta sig med de allra bästa spelarna i världen. Det var en väldigt fin sammanhållning i gruppen och vi gjorde några riktigt bra matcher. Men vi gick aldrig vidare från gruppspelet vilket var en besvikelse.
– Jag spelade aldrig någon VM-turnering men vid VM 1989 i Stockholm var det tänkt att jag skulle vara med. Men strax innan vi skulle åka över dit åkte jag på en knäskada som stoppade mig från spel, vilket var väldigt tråkigt eftersom jag såg mycket fram mot att komma till Sverige och få vara med i ett VM.

Hur ser Chris Nilans liv ut idag?
– Jag har ett väldigt bra liv där jag bland annat jobbar åt radion när Montréal Canadiens spelar. Jag har tre fantastiskt fina barn och många lika fina barnbarn som gör att livet är väldigt roligt.

TV: Victor Hedman om ilskan efter Stanley Cup-finalen