”När jag kommer hem är hon inte där”

Toppbild: Bianca Hård och systern Louise Hård (infälld). Foto: Ronnie Rönnkvist & Mats Bekkevold.

SÖDERTÄLJE (Hockeysverige.se)

I slutet av juli 2021 inträffade det overkliga. Den då 17-åriga Södertäljemålvakten Louise Hård omkom i en trafikolycka utanför Södertälje. En målvaktstalang och framför allt ung flicka som hade hela livet framför sig. ”Lollo”, som vännerna kallade henne, var då på väg att ta en plats i division 1 för Södertälje. Innan hade hon bland annat varit med om att vinna guld i Stålbucklan med Södermanland. 

Louise Hårds lillasyster, Bianca Hård, har trots sorg och saknad valt att gå vidare och fortsätta sin satsning inom hockeyn, även hon som målvakt. Dels älskar hon sin hockey dels också för att hon känner att hennes storasyster skulle velat det. 

– Mitt hockeyintresse började med att min storasyster, ”Lollo”, började spela med hockey i SSK. Då insåg jag att det nog var något jag också skulle tycka vara kul, berättar Bianca Hård när hockeysverige.se träffar henne i Scaniarinken för en intervju om hur hockeylivet var innan och efter olyckan. 
– Två, tre år efter det började jag också spela hockey, men det var inget jag direkt planerat innan att jag skulle göra.

“Fick lära mig genom att se på henne”

Familjen Hård bor i Salem som ligger mellan Stockholm och Södertälje. 

– ”Lollo” började spela i Södertälje eftersom det var här närmsta tjejlaget fanns. Mamma (Jessica) ville först inte att hon skulle spela med killar. Dom antagligen hade kommit långt i utvecklingen samtidigt som ”Lollo” började spela väldigt sent. 

Ni båda valde att bli målvakter, hur kommer det här sig?
– Det var hon som började. Efter ett tag tyckte även jag att det skulle vara roligare än att vara utespelare. Hon var längre än mig då jag började och hade varit målvakt under några år. Hon började som målvakt det första hon gjorde, men jag började som utespelare eftersom min skridskoteknik inte satt där. 
– Ofta var det så att hon var förstamålvakt och jag andramålvakt bakom henne, vilket jag tyckte var jätteroligt. Då fick jag lära mig genom att se på henne eftersom jag inte var riktigt uppe på den nivån då. 
– Vi har tränat mycket tillsammans. I början körde yngre tjejerna med dom äldre eftersom tjejhockeyn var okej, men inte som det är nu. För två år sedan kom jag upp till dam-junior. Då körde Louise där. Det var ett corona-år så vi spelade inte så många matcher, men vi kunde alltid träna tillsammans.

Givetvis var Louise Hård lillasysterns idol. 

– ”Lollo” har alltid varit min förebild, men även Klara Larsson som nu spelar i Leksand. Hon har betytt väldigt mycket för mig senaste året. Hon har peppat och stöttat mig väldigt mycket i hockey och fått mig att kämpa vidare. 

Klara Larsson till hockeysverige.se:

– För mig var ”Lollo” en förebild både på och utanför isen och den varmaste och härligaste personen jag mött. Hon var väldigt ambitiös när det kom till hockeyn, men samtidigt var hon också mån om att ta hand om andra och se till att andra mådde bra och framför allt de yngre tjejerna i föreningen.
– När jag tittar på Bianca ser jag många likheter med hennes storasyster både på och utanför isen. Bianca är en lika varm och härlig person och sprudlar av energi precis som ”Lollo”. Man blir glad bara av att vara i närheten. Sen ser jag såklart även likheter på isen då Bianca har en nästintill identisk spelstil som Lollo. 
– Den gångna säsongen har Bianca utvecklats väldigt mycket. Hon har tränat hårt och gjort allt med ett leende. Hon avslutade den med en helt fantastisk insats under en cup i Enköping i våras. Det tycker jag säger mycket om hur stark hon är som person. Om hon fortsätter att utvecklas i samma takt kan hon gå hur långt som helst tror jag. ”Bibbi” är ung och har framtiden för sig, avslutar den tidigare SSK-målvakten. 

Bianca, vad har Klara Larsson kommit att betyda för dig?
– Väldigt mycket. Speciellt under Stora Coop-cupen i våras. Vi hade ingen mer målvakt än jag. Då fick vi ta in Klara som andramålvakt. Innan varje match var jag jättenervös och ville verkligen inte göra några fel. Klara peppade mig att köra vidare och våga utmana mig själv i målet. 
– I periodpauserna sa hon vad jag gjorde bra eller om det var något jag behövde tänka på. Det här hjälpte mig väldigt mycket och fick upp mitt självförtroende.

“Kunde gå till henne om det var jobbigt”

Efter olyckan som tog din systers liv, har du känt att du velat sluta med hockeyn?
– Just i början var det tufft med hockeyn eftersom allt påminde så mycket om henne. Då fanns det tankar på att sluta eftersom jag inte visste om jag skulle klara av det här. 
– Jag visste samtidigt att om jag kämpar vidare kommer jag tycka det är kul igen. Det hade hänt då jag var yngre att jag känt att jag inte ville fortsätta, men det har alltid varit att jag fortsatt. 
– Visst har det varit stunder under året där jag tänk att det här inte går mer, men jag har haft så bra lagkamrater som peppat mig och alltid har fått mig att fortsätta. 

Hur upplevde du Louise som hockeymålvakt?
– Hon försökte alltid, gjorde sitt bästa och kom också med i TV-pucken. Ett av åren i TV-pucken spelade hon med Dalarna eftersom dom inte hade några målvakter. Det är en upplevelse hon snackade väldigt mycket om, att det var så kul. 
– När jag pratat med folk om Louise pratade dom om att hon alltid var så välkomnande, glad och att det varit kul att få spela med henne. 

Hur minns du henne som syster och vän?
– Jag skulle aldrig kunnat önska mig en bättre syster eftersom hon alltid fanns där för mig, säger Bianca Hård som tystnar en kort stund och det syns en saknad hennes i ögon som blivit lite blanka innan hon fortsätter: 
– När jag var lite blev jag väldigt mobbad i min skola och det var alltid jobbigt. Vi gick i samma skola i grundskolan. Då var det alltid att jag kunde gå till henne då det var jobbigt. Om jag sprang i väg kunde lärarna gå till henne så hon kunde komma och trösta mig. Hon stöttade mig i varje sak jag gjorde och svek mig aldrig. 
– Då Louise började i gymnasiet kunde jag ringa henne under hennes skoldag och jag visste att hon alltid skulle svara. Om det hände saker i min skola kunde hon åka från gymnasiet för att hjälpa mig. Jag vågade såklart snacka med mina föräldrar, men det är inte samma sak. Det var alltid hon och jag, vilket gjorde allt lättare. Det var henne jag öppnade upp mig för om det hände saker. 

Varför blev det tufft i skolan för dig?
– Jag har haft tufft i skolan länge, men jag vet inte hur det började. Då jag gick på lågstadiet gick jag utredning för dyslexi och ADD. När jag fick veta det… Det ställdes om i min hjärna och jag var hela tiden lättretlig. Killarna i klassen var på mig eftersom dom visste att jag skulle reagera mycket och lätt. 
– Dom triggade i gång mig och då fick hon komma och stötta mig. Annars visste man inte hur det skulle gå eftersom jag blev väldigt sur, men det har blivit bättre, säger målvaktstalangen med ett litet skratt. 

“Började darra och gråta”

Söndagen den 25 juli förra året fick Bianca och familjen besked av polisen att deras dotter och syster, Louise Hård, omkommit i en trafikolycka utanför Södertälje. 

– Jag minns inte så jättemycket av själva beskedet, men ögonblicket jag fick höra om det i telefon började jag darra och gråta. 
– Först fick jag bara höra att hon varit med i en bilolycka. Vi åkte direkt ut till platsen där det hänt. Jag tänkte ”Det är Super-Lollo, hon klarar det här hur lätt som helst”. Min tanke var att värsta som kunde ha hänt var att hon kanske hade brutit en arm. 
– Sedan åkte vi in till sjukhuset. Två poliser var där och det jag minns starkast är då dom säger att hon omkommit. Jag blev sur eftersom jag hade hört att det låg en tjej i en ambulans men att ingen gjorde något. Min första känsla var ”Fan, dom gjorde inget, varför räddade dom inte Louise, varför lät dom henne ligga där och dö?” 
– Det var första tanken jag fick eftersom jag då inte hade fått veta att hon dog direkt vid kraschen.

Går det att ta in när något sådant händer, har du kunnat göra det ännu?
– Just där och då tänkte jag att det inte kunde vara sant. ”Det måste vara någon annan”. Att dom hade tagit fel person. 
– Än i dag har jag inte kunnat ta in det. Jag kan på morgonen då jag vaknar fortfarande tänka att jag kommer träffa henne efter skolan, men sedan komma på mig själv. ”När jag kommer hem är hon inte där”. Jag kan ha en fråga i huvudet och vara på väg till hennes rum… 
– Jag kan inte fråga Louise längre. Jag kan inte få hennes kramar som jag fick innan… Det har varit väldigt tufft. 
– Sista nätterna innan olyckan hade jag sovit med Louise i hennes rum. Vi brukade aldrig annars göra det så det kan så här efteråt kännas lite konstigt. Nu sover jag där inne ganska ofta, som att det skulle vara mitt eget rum. Det gör mig inte ledsen utan ger mig en behaglig känsla av att hon är där, men ändå inte. Det tar mig tillbaka till kvällarna då jag sov bredvid henne. 

Känner du mest sorg eller saknad i dag?
– Jag har fortfarande sorgen i mig. Nu är det ändå mer en saknad av att inte ha henne där. Tankar som ”Hur ska jag klara av det här?”, men det är bara att fortsätta kämpa vidare. 

“Jag ställde mig upp och log”

Södertälje SK hade några dagar efter olyckan en fin minnesceremoni för Louise i Scaniarinken. 

– Jag minns inte så mycket av den eftersom jag var inne i en egen fantasivärld. Jag var med två av hennes kompisar som jag kommit väldigt nära. Dom har också stöttat mig jättemycket genom hela processen, vilket jag är väldigt tacksam över. 
– Det var mycket folk där som hade träffat, spelat eller kanske bara träffat henne i korridorerna här. Mer än så minns jag inte. 

Vad har idrotten, klubben och framför allt lagkompisarna betytt under hela den här tuffa tiden?
– Hockeyn har betytt väldigt mycket för mig eftersom det är vad som fått mig att kämpa vidare. När Louise försvann hade jag ingen livsglädje kvar. Det enda jag hade var och jag visste inte skulle försvinna var hockeyn. Ingen kan ta den ifrån mig. Glädjen jag känner då jag får spela hockey. 
– Laget har betytt extremt mycket för mig. Dom har alltid funnits där för mig och förstått om jag varit deppig, varför. Det har inte varit frågor hela tiden. 
– Flera av tjejerna, men framför allt en, Ida Lindberg, har varit extremt snäll och hjälpt mig genom hela processen. Två dagar efter olyckan var hon hem till mig och satt där. Hon var också ledsen, men valde att ta hand om mig. 
– Även Emma Holmberg har hjälpt mig väldigt mycket, fått mig att må bra och ringt mig på kvällarna då jag tyckt det varit som jobbigast. 

Du spelade TV-pucken för Södermanland bara några månader efter olyckan, hur upplevde du den turneringen?
– Jag var fortfarande i chocken. Det var väldigt jobbigt, men samtidigt var det kul och jag var väldigt stolt. TV-pucken har varit något jag velat komma med i sedan jag vetat att den fanns. Det har alltid varit ett delmål. 
– Vi spelade uppe i Mora. Vår första match, samma dag vi kom upp, var mot Stockholm så det var en väldigt tuff match som vi tyvärr förlorade. Jag var ändå stolt över mig själv eftersom jag fortsatte kämpa och inte blev ledsen då vi släppte in mål. Jag ställde mig upp och log. 
– Det var ändå en skön känsla eftersom det var en så lärorik händelse att få vara med om. Då längtade jag till det här året och hoppades att jag skulle komma med. 

“Kommer aldrig glömma orden vi sa”

Och så blev det. 

– Ja, och sedan är det ytterligare ett år kvar där jag kan vara med, säger Bianca Hård som också både kämpar med och älskar hockeyn eftersom hennes syster aldrig skulle vela att hon skulle sluta med sin idrott. 
– Så är det. Louise har alltid tyckt hockeyn varit kul. Speciellt under senaste tiden har det varit att jag velat leva upp till hennes förväntningar. Jag vill komma med i TV-pucken för hennes skull och vinna Stora Coop-cupen eftersom hon gjorde det. 
– Det har både varit positivt och negativt. Ibland har det blivit att jag fallit ihop och gråtit, men mest har det betytt att jag klarat att pusha mig själv till att vara på en nivå som jag vet att jag kan vara på. 

I dag finns det inga tankar hos 14-åringen från Salem att sluta med hockey, tvärtom. 

– Målet är att få spela OS. Sedan har jag många delmål. TV-pucken har varit ett av dom. Givetvis vill jag en dag komma med i SSK-dam eftersom jag tycker att dom är väldigt bra. 
– Jag har alltid känt mig säker och trygg i SSK eftersom alla här behandlar varandra så bra, tränarna är snälla och när man går här i korridorerna hälsar alla på varandra. Helst stannar jag kvar här i SSK. 

Hur ska du nå till A-laget?
– Ja, hur ska jag nå dit? Jag ska träna så mycket jag kan, precis som jag gjort tidigare. Kämpa och visa upp vad jag kan och går för. Kämpa till 100 procent och göra det jag ska. Sedan får vi hoppas att det går hem. 

Ni har nummer 31 på era hjälmar som en hyllning till din syster, finns Louisa med i tankarna då du går ut till match?
– Vissa gånger när det kan komma motståndare mot mig på match kan första tanken vara att jag inte kommer att klara det. Då får jag upp i huvudet att hon säger ”Du klarar det här, du kan”.
– Ibland kan det kännas som jag får en styrka jag inte haft innan till att ta den där pucken. På så vis har jag med henne i tankarna ofta. 

Vad är ditt finaste minne av din syster?
– Oj… Jag har väldigt många. Det var en period då vi varje kväll när hon gjorde sin hudrutin alltid gick in i badrummet. Vi satte på hög musik och pratade om allt möjligt. Dom minnena och orden vi sa till varandra är saker jag aldrig kommer glömma. 
– Vi kunde snacka om allt mellan himmel och jord. Hur vi mådde och ville göra i framtiden. Vi hade blivit väldigt tajta speciellt senaste året. Mycket berodde det på att vi varit mycket med varandra och jag fått vara med henne och hennes vänner. Det är en av stunderna jag komma minnas till den dagen jag dör, avslutar Bianca Hård med en röst som inte riktigt håller och med blanka ögon.