“Stort att två killar från en liten by, Vännäs, spelade i NHL”

Daniel Tjärnqvist fick under den långa karriären fira flera gånger både i och med Sverige. Vännässonen, som har spela i NHL, KHL, Elitserien, DEL och finska ligan berättar nu om den långa och händelserika karriären.
– I mitt första byte, vi mötte Buffalo, gjorde jag en indianare, säger han till Hockeysverige.se i Old School Hockey.

SOLNA (Hockeysverige.se)

Daniel Tjärnqvist debuterade i elitserien för Rögle säsongen 1994/95. Efter det har han spelat på högsta nivå även i Finland, NHL och KHL, men 45 åringens hockeyresa började uppe i Västerbotten. Närmare bestämt i Vännäs.
– Jag började spela hockey då jag var fem år. Dom hade precis byggt hallen med hönsnät runtomkring sargen. Vi hade det jättebra och kunde vara hur mycket som helst ute på allmänhetens åkning. Dessutom hade vi en grusfotbollsplan som blev spolad varje år, berättar Daniel Tjärnqvist och fortsätter:
– Brorsan (Mathias Tjärnqvist) var också med när han blev så stor att han kunde ta sig dit själv. Mina föräldrar kom jämt och hämtade oss på den här ute-isen eftersom det var mat eller något annat. Jag vet inte hur många timmar vi körde på den där ute-isen. Det fanns inte heller några sarger utan det var bara snöhögar. 
– Jag tyckte jättemycket om den tiden och önskar att det var så idag för mina och andras barn, att det skulle finnas mer utrymme för allmänhetens åkning och att hitta sin egen skridskoteknik. Lära sig hantera spelet på det sättet vi gjorde. 

Det blev även en del fotboll hemma i Vännäs. 
– Jag spelade fotboll till det att jag var 15 år. Sista åren spelade jag bara matcher, men tränade ingenting. Vid 15 år började jag tappa lite i fotbollen. Det var inget roligt längre eftersom jag inte var med på några träningar. 
– Vi hade flyttat ner till Ängelholm då. Jag fick vara med och träna där då jag kunde och spela matcher fram till det att jag kände ”det här blir inget bra”.
Daniel Tjärnqvist. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Hur har du och din bror, Mathias, följt varandra genom åren?
– Vi har egentligen aldrig spelat ihop innan Djurgårdstiden. Jag gjorde två säsonger här och sedan kom han hit innan mitt tredje år. Efter det spelade vi ihop under två år. Vi har även spelat lite i landslaget tillsammans, vilket har varit jättekul. 
– Hela tiden, när vi båda spelade, har vi haft en jättebra kontakt. Nu när vi inte spelar har det blivit lite mindre kontakt. När vi var aktiva blev mycket hockey, olika delar i spelet, hur det går och sådana saker. Nu har vi båda familjer och det blir inte lika ofta som vi hörs. 

Uppväxt i Vännäs, då borde Björklöven ligga nära till hands, men ni valde i stället Ängelholm och Rögle, hur kom det sig?
– I TV-pucksåldern… Min pappa hade jobbat i Helsingborg under tre år. Han bodde i husvagn där nere och var hem varannan helg. Han var jätteidrottsintresserad, men hde aldrig spelat ishockey. Däremot har han gjort en väldig massa annan idrott, fotboll, sprungit maraton, cyklat, åkt skidor… Alla möjliga idrotter. Sedan har han alltid velat följa oss. 
– Vi var tre bröder som spelade, jag, Mathias och vår äldre bror Markus. Han dömde i Division 1 under några säsonger. Pappa kände nog att det inte var rättvist att han inte skulle få se sina grabbar plus då att han inte var hemma så mycket. Då flyttade vi alla ner till Helsingborg. 
– Mina föräldrar letade efter en klubb med en bra hockeyutbildning åt oss, vilket jag är jättetacksam för idag. Det betydde jättemycket för att jag sitter här idag. Både jag och brorsan. 

Det fanns även några ytterligare klubbar som familjen Tjärnqvist tittade på innan valet föll på Rögle. 
- Vi tittade på Tingsryd och Landskrona, men sedan hörde vi om Rögle. Att det skulle vara en jättebra klubb organisationsmässigt, vilket blev helt perfekt oss. 
- När man bor i en liten stad, vilket vi gjorde, blir utmaningen att man är för få i ett lag. Just i den vevan jag gick till Rögle tror jag var en perfekt ålder för att växla upp till någonting mer. Jag kommer så väl ihåg när vi flyttade till Ängelholm. Jag var bäst i Vännäs. Sedan kom jag till Rögle och var i mitten och kanske till och med på nedre halvan och kände ”wow, här är spelarna bra”. Sedan började jag sakta men säkert jobba mig in i det hela. 

Hur var det socialt att lämna Vännäs för att flytta till Ängelholm?
- Jag minns då vi åkte igenom Stockholm. Pappa körde lastbil och jag åkte med mamma i en vanlig bil. Jag sa då till mamma att jag aldrig kommer att flytta till Stockholm. Det var så mycket folk och bilar här, säger förra NHL-backen med ett leende. 
- Som jag sa var det en perfekt ålder för mig att flytta där jag inte blev stressad in i TV-pucken. Dom hade i princip redan tagit ut sitt lag så jag kunde ligga i bakvattnet och träna på. 
- Jag såg hur alla TV-puckarna slet och hur trötta killarna var eftersom dom var ute, reste, spelade och tränade hela tiden. Samtidigt kunde jag träna på i min egen takt. Vilket jag tror var perfekt för mig.
Mathias Tjärnqvist och Daniel Tjärnqvist. Foto: Bildbyrån.

“HAN TOG VÄLDIGT BRA HAND OM OSS YNGRE”

Redan under sin andra säsong i Rögle plockade Förbundskaptenen, Stefan Bergqvist, med Daniel Tjärnqvist i U17-landslaget. 
- Jag var skitnervös. Alla var så otroligt bra och jag hade fått reda på vilka Johan Davidsson och Peter Nylander var. ”Wow, vilka spelare”. Som jag sa tror jag att det var en perfekt start för mig att komma in i Rögle och växla upp lite grann. Det var nog ”kickstarten” på den utvecklingen som jag sedan fick. 
- Det var overkligt att komma med i landslaget efter att ha spelat i Vännäs några år tidigare. Jag hängde bara på och allt bara hände.

Säsongen 1994/95 lät Christer Abris en då 18-årig Daniel Tjärnqvist få chansen i Rögles A-lag.   
- Abris har betytt jättemycket för mig. Han är en väldigt speciell karaktär. Jag tror ingen som haft honom kan glömma vem han är eftersom han sätter sin prägel på det hela. 
- Det var en stor grej att komma upp i A-laget eftersom jag stått på läktarna, sett Rögle spela och tänkt ”någon dag ska jag vara med i det här gänget och spela i A-laget”. Självklart var det en dröm som gick i uppfyllelse då jag först fick upp och träna med A-laget och sedan spela. 
- Som tur var hade Abris Peter Elander som assisterande tränare. Han tog väldigt bra hand om oss yngre killar också. Abris var mer yvig, men väldigt rolig. Jag har jättehärliga minnen från den tiden. 

Peter Elander och Christer Abrahamsson. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Bröderna Stefan och Roger Elvenes, Kari Eloranta, Jens Nielsen, Arto Ruotanen, Micke Hjälm, Jörgen Jönsson, Kenny Jönsson, Mats Lööv… Det var inget dåligt gäng du kom upp till. 
- Jag fick Eloranta som ”Pappa” i laget. Då jag var 17 år fick jag spela min första träningsmatch och min backpartner var just Kari Eloranta. Vilken ära det var att få spela med en sådan kille. 
- Jag tänkte hela tiden att jag skulle ge honom pucken för då visste jag att det skulle bli bra. Det jag kommer ihåg från första matchen är att han kommer fram till mig och säger, för jag frågade hela tiden vart han ville ha passningarna, ”När du har pucken kan du göra vad du vill med den. Du behöver inte spela mig utan det är du som styr vem du ska spela till.”  I stället för att han skulle säga ”Ge mig pucken så sköter jag det”.
- Han var verkligen ”Du klarar av det. Du bestämmer själv vem du spelar. Så duktig är du och det är därför du är här.” Jag kände verkligen att nu var det på riktigt och vilken mentor jag hade. Dessutom var han lugnet själv både på och utanför isen. Det här gav mig en ännu mer trygghet och förståelse för att jag var upptagen till A-laget eftersom jag var duktig. 

Sommaren 1995 blev dessutom backen från Vännäs draftad av Florida. 
- Jag förstod egentligen ingenting av det hela. På den tiden var jag med EMG, Claes Elefalk. Dom som idag är CAA. Han hade toppspelarna och jag. Han sa att vi skulle åka över till Kanada, Edmonton. Vi åkte över och jäklar vilket ”flow” det var. Jag satt där på läktaren och tittade. 
- Nu minns jag inte hur många rundor det gick per dag, men jag valdes i runda fyra som spelare 88. Jag tänkte ”vad innebär det här?” Innan hade jag varit på intervju hos olika lag, vilket var jättenervöst. 
- När jag blev inkallad till Pittsburgh frågade dom mig om jag tyckte om att tacklas. Jag svarade nej. Det kanske inte var rätt svar för att komma närmare NHL. Dom valde mig inte och jag tror att det kan vara därför, skrattar Daniel Tjärnqvist.
Daniel Tjärnqvist i Rögle säsongen 1995/96. Foto: Bildbyrån

SKREV BREV TILL GENERAL MANAGERN

Efter säsongen 1995/96 valde Daniel Tjärnqvist att lämna Rögle. Ny klubbadress blev finska Jokerit från Helsingfors som då fortfarande spelade i finska ligan. 
- Jokerit blev av eftersom vi trillade ur elitserien. Det var några konstiga vibbar om att Rögle i princip hade valt lag åt mig. Det var antingen att jag skulle gå till HV71 eller Färjestad. Nu vet jag inte om det var så, men känslan var att dom styrde mig till antingen någon av dom klubbarna, men jag tyckte inte att det kändes rätt. 
- Elefalk sa då att Curre Lundmark hade skrivit på för Jokerit. Vi skulle träffas och se om det skulle fungera bra. Harry Harkimo, förra ägaren, var också med. Curre lovade i princip att ta hand om mig, vilket han också gjorde. Eftersom jag inte kände mig nöjd med det andra provade jag Jokerit i stället. 

Det blev tre mål och totalt elva poäng för Tjärnqvist i Jokerit, men framför allt kunde han titulera sig finsk mästare efter säsongen. 
- Jokerit hade ett jättebra lag och dessutom Curre som tränare. Egentligen hade jag en fantastisk säsong, men tyvärr fick jag körtelfeber sommaren innan och var inte alls förberedd fysiskt när säsongen satte i gång. 
- I början var mitt spel okej, men sedan fick jag en ruggig dipp eftersom jag inte hade tränat tillräckligt mycket. Jag och Curre kom då överens om att jag bara skulle träna en månad, eller någonting, för att sedan komma tillbaka. 
- Jag tyckte ändå att jag inte riktigt fick spela så mycket som jag borde. Då skrev jag, som man gjorde då, ett brev till General Managern det stod att jag bara skulle bli kvar den säsongen. Jag hade kontrakt ett plus ett år. Jag valde bort det andra året eftersom jag inte tyckte att jag hade fått utvecklats som jag gjorde i Rögle. 

Men ni blev mästare…
- Ja, vi vann på slutet och då ångrade jag mig nästan. Jag kanske ändå skulle stanna eftersom jag dessutom hade fått spela mer på slutet av säsongen och det var roligt, men då hade Jokerit redan fyllt den platsen. 
- Vilket lag vi hade med Otakar Janecky i spetsen. Vilken lirare det var. Den säsong blev rolig även om det var väldigt tufft under säsongen eftersom jag inte lagt grunden då jag legat i körtelfeber hur länge som helst.

“JAG HÖLL PÅ ATT GÅ TILL AIK”

I stället för spel i Finland hamnade Daniel Tjärnqvist i den stad han aldrig skulle bo i, Stockholm. Ny klubbadress blev Djurgården. 
- Jag höll på att gå till AIK. Redan under slutet av säsongen hade jag haft kontakt med dom eftersom Jokerit och AIK hade något slags samarbete. När jag åkte för att träffa AIK undrade Elefalk om jag inte skulle passa på att träffa Djurgården samtidigt när jag ändå var i stan. Då bodde jag i Ängelholm. 
- Vi träffade ”Wiken” (Niklas Wikegård) på Pizza Hut, Södermalm. Det var som dag och natt. Jag tror att jag valde Djurgården för utmaningen. I AIK hade dom sagt att jag skulle få spela väldigt mycket och mer betalt.
- Det var ändå något speciellt med utmaningen i Djurgården. Deras lag var egentligen spikat och jag var som en utlänning för stockholmarna. Nästan alla i Djurgården var stockholmare. ”Shampo” (Espen Knutsen) kom utifrån och även Daniel Carlsson. Han var från Linköping. I princip var det vi som var ”utlänningar”. 
- ”Wiken” sa också att det var mycket stockholmsanda och så vidare. Då kände jag att det skulle vara coolt att komma in i det laget och bidra. Jag kom också in som sjunde, åttonde back. 

Djurgården var vid den här tiden inte bara hyllade som ett bra hockeylag, det vimlade dessutom av starka karaktär i laget. För att plocka några namn kan nämnas ”Challe” Berglund, Fredrik Bremberg, Kenneth Kennholt, Mikael Johansson, Nichlas Falk, Thomas Johansson, Janne Viktorson, Björn Nord, Tommy Söderström och så vidare. 
- Det är jättestarka karaktärer. Första lägret var vi ute på Bosön. Vi ungtuppar satt och käkade vid ett bord. Sedan satt dom som vi kallade ”fikagänget” med Nord, ”Falken” och ”Linkan” vid ett annat bord. Då kom Tommy Söderström och satte sig vid oss. Han satt där helt plötsligt som en av oss ungtuppar. 
- Han hade varit i NHL och kommit tillbaka till Djurgården, men han satte sig där och var som han är. En fantastiskt härlig och fin person, vilket blev jätteinbjudande. Det kändes för mig som att han ville att vi skulle vara med i gänget. 

Djurgården, med Daniel Tjärnqvist i laget vann SM-guld både säsongen 1999/00 och 2000/01. 
- Jag tror det handlade om att Hardy (Nilsson) satte sin prägel på laget. Första säsongen jag var i Djurgården (1997/98) gick vi till final med ”Wiken” och (Stephan) ”Lillis” Lund. Vi torskade avgörande matchen mot Färjestad. Det var en puck mellan benen på Tommy (Söderström) och jag var inne på det målet. Den säsongen var fantastisk för mig, att få komma in, spela och visa upp mig. Visst, vi torskade men jag fick mersmak och kände att jag hade tagit rätt beslut. 
- Andra säsongen var tuffare. Då var det (Mats) Waltin som hade laget och det blev inte samma ”go” i det hela. Vi fick inte riktigt ihop lagdelarna som vi hade haft säsongen innan. ”Wiken” och ”Lillis” var en väldigt bra kombination. En tänkare, Lillis”, och en som uttrycker sig mer och vill ha mycket energi, ”Wiken”. 
- När Hardy kom in med Waltin… Hardy är en av dom bästa tränare jag haft. Han sa inte så mycket utan sa med sin blick och energi om han tyckte det var okej eller inte. Hardy ställde fruktansvärt höga krav, men inte högre än vad du kunde prestera. Så var det varje dag. Inte varannan dag och inte halva dagen utan varje dag hela året, vilket jag gillade eftersom även om det bara var 80 procent du kunde prestera en dag så var det 80 procent du skulle prestera. Det gick inte att vika ner sig till 40-50 procent. Du behövde inte heller prestera mer än dom 80 procenten den dagen. Jag tror också det var därför vi hade ett sådant ”go”. 
- Det spelade ingen roll om du hette ”Linkan” eller var ny för det var så här hela tiden. Hardy sa vid ett tillfälle ”Ge mig 20 sekunder så ser jag vad du kan”. Hardy var fantastisk för mig. Han trodde på mig och gav mig mycket chanser, vilket gjorde att jag växte. Just den här blicken och tryggheten att inte behöva prestera mer när det gick dåligt var bra för mig. ”Jag vill bara att du presterar det du kan”.

“VAR SÅ TRÖTT ATT JAG INTE ORKADE BROMSA”

SM-final sex säsongen 2000/01 mellan Djurgården och Färjestad. Stockholmarna ledde med 3-2 i matcher. Efter tre perioder i den sjätte finalen var ställningen 1-1. I ”overtime” kliev Daniel Tjärnqvist fram och satte dit 2-1 pucken bakom Magnus Eriksson. Djurgården var ånyo svenska mästare. 
- Jag tycker att den matchen var helt magisk. Det var en jättebra serie och tuffa matcher mot Färjestad. Vi hade spelet mot Färjestad i final några år innan och torskat. Dom hade också ett fantastiskt lag med (Jörgen) Jönsson i spetsen. Han var en enormt bra hockeyspelare. Drivet Färjestad hade då och vi stod där och krigade mot varandra i match efter match. 
- Just den matchen, jag kommer ihåg att spelet bara går fram och tillbaka. Jag är så trött på slutet eftersom jag får spela väldigt mycket, vilket jag tycker är jättekul. Då glömmer man också lätt bort vad man gör där ute på ett sätt. Man kommer in i någon sorts zon. 
- Jag kommer ihåg att jag var så trött att jag inte orkade bromsa på blålinjen utan jag bara gled med spelet som jag ser går mot målet. Jag tänker ”Hoppas pucken kommer för jag orkar inte bromsa”. Efter brorsan varit där så kommer pucken till mig. Jag vet inte hur den hade hoppat, flugit och farit, men när den kom till mig så tryckte jag dit den. 
- Vilken lättnad jag kände efter det. När man får den chansen att spela så mycket och allt bara flyter på, att då få avgöra en vad jag tycket väldigt bra final, var en enorm känsla.
Daniel Tjärnqvist i Djurgårdens IF 2001. Foto: Björn Tilly/Bildbyrån.

SLOG EN INDIANARE I FÖRSTA BYTET

Inför säsongen 2001/02 åkte Daniel Tjärnqvist över till NHL och Atlanta dit hans rättigheter trejdats 1999. 
- Jag satt med (Patric) Kjellberg efter första SM-finalerna. Vi pratade om att åka över, men jag sa att jag inte kände mig redo. Jag väntade jättelänge eftersom jag inte tyckte att jag hade det som behövdes för att vara där. 
- När jag spelade i Rögle var jag med i Junior-VM som spelades i Kanada. Då var vi tvungna att åka hem. Annars kunde vi bli avstängda från svensk hockey. Vi skulle spela med Rögle mot Brynäs. Samtidigt hade vi gått till semifinal i Junior-VM och chans att gå till final, men vi blev då tvungna att åka hem. 
- Floridas scout, Paul Henry, sa till mig ”Skit i att åka hem. Du kan bo hos mig och sedan får du spela i Florida”. Han är en jättegod vän till mig och vi har fortfarande bra kontakt. Bland annat var han på mitt bröllop för några år sedan. Han ville ha mig till Florida, men det blev aldrig av. Jag var till och med där på ett träningsläger, men jag kände mig inte redo. 
- Efter andra guldet kände jag mig redo. Då hade jag dessutom blivit trejdad till Atlanta. För mig som det tar en lång tid att komma in i saker blev det här en jätteomställning. 

Det blev tre säsonger för Daniel Tjärnqvist i Atlanta. 
- Jag hade en fantastisk tränare även där, Curt Fraser den tidigare Chicago-spelaren. Han var så skön mot mig då han såg att det inte riktigt lirade för mig. Efter tio matcher, då jag tyckte att det inte stämt överhuvudtaget, kom han till mig och sa ”Vi har tagit hit dig för den spelare du är, så det är bara att fortsätta”. 
- Efter 30 omgångar kände jag ”Okej, nu förstår jag hur det här fungerar”. Jag som är lång och inte så explosiv tog det extra lång tid för att ställa om eftersom det går så väldigt snabbt där. Så fort du missar smäller det direkt. I elitserien blev det inte alltid mål om du missade, men här blev det mål. 
- I mitt första byte, vi mötte Buffalo, gjorde jag en indianare. Det var jag och Jiri Slegr som spelade tillsammans och vi missbedömde varandra… Eller han läste inte vad jag tänkte. Det blev inte en så bra ”reverse”. 
- Det var en jättebra tid i Atlanta, men Fraser fick sparken efter halva andra säsongen jag var där. Jag fick ändå spela i första backpar tillsammans med Frantisek Kaberle. Det var fantastiskt kul och jag fick spela jättemycket. 

Hur viktiga var Per Svartvadet och Andreas Karlsson för dig vid sidan av isen?
- Jag träffade faktiskt Per för några veckor sedan på Lidingö. Det var jätteskönt att ha dom där. Vi bodde nästan grannar och så vidare. Det gjorde att det var ganska enkelt för mig att komma in i allt.
- Nu var det inte så att vi pratade så mycket svenska i omklädningsrummet, men dom hade varit där innan och visste hur allt fungerade. Jag kunde alltid fråga om det var någonting, om vissa koder och så vidare. Det här var ganska skönt i början för att jag skulle känna mig lite mer hemma. 

Var det en dröm att få dra på sig en matchtröja och spela i NHL?
- Det var så overkligt och jag kände arr det var en väldig massa bra folk som där. Jag förstod inte själv varför jag var där. Det är med tiden jag förstod att jag skulle vara där, alltså efter 30 omgångar. 
- Som tur var fanns det några där som trodde på mig så jag kunde fortsätta komma in i allt och se själv att jag klarade av att spela i NHL. Första målet gjorde jag mot Ottawa och det är såklart något jag kommer ihåg väldigt väl. 

Lockout-säsongen 2004/05 spelade Daniel Tjärnqvist för Djurgården. När han sedan återvände till NHL säsongen därpå var det till Minnesota. 
- Mitt kontrakt med Atlanta hade gått ut, det blev lockout och efter det visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Då kom det här med Minnesota upp som enda ”option”
- Jag hoppade på Minnesota och vi trivdes jättebra. Klimatet där var lite mer vad jag var van vid uppifrån norr. Minnesota är jättefint och en svenskbyggd. Varje gång jag gick in i en affär och dom märkte att jag hade en annan dialekt frågade dom vart jag kommer ifrån. ”Sverige? Min släkt kommer också från…”
Marcus Nilsson, Mauritz Czerkawski, Daniel Tjärnqvist och Nils Ekman inför lockoutsäsongen 2004/05. Foto: Björn Tilly/Bildbyrån.

Efter en säsong i Minnesota gick flyttlasset vidare till kanadensiska Edmonton. 
- Jag gillade både Minnesota och Edmonton. Det kändes mer som hemma. I Atlanta var det i princip varmt hela året. Kom det den minsta lilla snö på vägen så stängde man skolorna där. Sedan var Atlanta också fantastiskt fint och vi bodde, som sagt var, tre år där och hittade vänner utanför hockey och allt sådant. 
- Edmonton är nog ändå min klubb. Vi träffade ett jättehärligt par som vi har haft kontakt med hela tiden och som blev grabbarnas gudföräldrar. Även om jag spelade i Atlanta under tre år är Edmonton det ställe jag känner mest för. 

“NU KANSKE DET INTE GÅR LÄNGRE”

Säsongen 2007/08 gjorde Daniel Tjärnqvist sin första sväng till Lokomotiv Yaroslavl. 
- Under tiden i Edmonton fick jag ljumske och magbråck. Jag gjorde min bästa NHL-säsong och 15 poäng på 37 matcher. Allt gick jättebra och jag fick jättemycket istid av (Craig) MacTavish. Sista tio matcherna av dom 37 kunde jag knappt åka. Till slut, när jag inte kom upp ur sängen, var det ”nu kanske det inte går längre”.
- MacTavish var fantastisk mot mig och sa att jag inte behövde träna utan bara spela. Jag skulle inte bli bättre av att bara spela och sällan är det att man orkar hålla i det. När jag inte kom upp ur sängen var det dags att göra någonting åt det här.
- Jag ville försöka spela hela tiden till det tog slut, så funkar jag, i stället för att vila mig i form för det tog för lång tid, tyckte jag då. Nu blev jag borta halva säsongen. Jag gjorde en operation i Montréal och en i Helsingborg. Efter andra operationen blev det bra, men det hade gått så länge att jag inte fick något nytt kontrakt. 
- Scott Howson (Assisterande General Manager i Edmonton) hade gått till Columbus och ville att jag skulle komma över. Allt var lite osäkert då och jag visste inte om jag kunde spela eller inte. 

I stället blev det Ryssland och KHL för Daniel Tjärnqvist. 
- Där spelade jag långt ifrån alla matcher eftersom jag inte var redo kroppsligt. Allt var inte läkt ännu och det blev för mycket. Det blev pannkaka och jag var hem till läkarna här och fick sprutor som fungerade okej, men det blev aldrig riktigt bra. 
- Sedan fick jag kontrakt med Colorado tack vare att jag hade varit i Ryssland och spelade. Efter Minnesota-året hade jag bytt agent till Todd Diamond. Dom hjälpte mig först till Ryssland och sedan till Colorado.
- Colorado var också fantastiskt. Det var säsongen vi skulle gå till final eftersom vi hade (Joe) Sakic, Adam Foote, Milan Hejduk med flera, men det blev pannkaka. 
- Jag hoppades att det kunde bli något slutspel där borta eftersom jag tyckte att i slutspelen jag hade varit i så blev jag bättre hela tiden. Jag hade en nivå till att komma upp till så det hade varit kul att se om jag hade kunnat komma upp till den även i NHL. Nu blev det inte så utan i stället platt fall efter Sakic blivit skadad och så vidare. 

Under sin säsong i Colorado skadade sig Tjärnqvist ganska allvarligt. 
- Jag fick en puck ovanför ögonbrynet. Det sprack in till pannbenet och åkte på en fyra månader lång hjärnskakning på grund av det. Trots allt hade jag tur. Jag skönjde att det var någonting som kom så jag tittade ner. Sedan small det till. 
- När jag var i Ryssland fick jag en till ganska stor hjärnskakning som gjorde att jag var borta från spel i fyra månader. Jag tror att det är svårt att repa sig helt från hjärnskakningar, men jag tror att det går att göra det bättre. Jag tror också att man ska vara jävligt försiktigt, vilket jag var. Jag väntade lite längre med att börja spela igen för att jag var lite orolig över hur det skulle bli. Idag kan jag tycka att minnet inte är som det ska, men så länge det bara är det så är det ingen fara.
Daniel Tjärnqvist i Colorado Avalanche. Foto: Icon SMI/IMAGO.

Spelade du mot din bror Mathias i NHL?
- Ja och det var jättekul. Jag kommer oftast bara ihåg det dåliga (skratt). När vi mötte Dallas, där han spelade, hade jag pucken i hörnet. På något vis lade jag in den i tekningscirkeln. Där kom han och lappade på ett stenhårt skott rakt i stolpen. Jag kände ”vad hände, hur gick det där till?”
- Jag har spelat mot honom förut med, i Jönköping, och det är lite speciellt. Att spela mot varandra var absolut kul, men jag kände mer att det var stort att två killar från en liten by, Vännäs, med 4 000 personer spelade i NHL. 
- Det var mycket roligare att ha honom med i laget än spela mot honom eftersom han var en väldigt bra lagkamrat. 

“PÅVERKADE MIG SJUKT MYCKET”

Daniel Tjärnqvist återvände till Lokomotiv efter tiden i Colorado. Säsongen 2010/11 blev hans tredje och sista i klubben. För hans del skulle nu hockeykarriären fortsätta i Djurgården. Efter tre säsonger i klubben hade han givetvis nära vänskapsband med flera både spelare och ledare där. Hösten efter, närmare bestämt den 7:e september 2011, fick han och hela världen ett chockbesked. Planet som skulle ta hans gamla lag till en bortamatch hade störtat strax efter att det lämnat flygplatsen. Samtliga spelare i laget där även Stefan Liv spelade omkom vid kraschen 
- Jag fick reda på olyckan när jag hämtade vår son på dagis. Jag tänkte först ”okej, en olycka. Det kan gå bra ändå”. Sedan gick det ett tag till och då förstod jag att det inte var någon liten olycka utan en stor olycka. Då stängde jag av telefonen och tänkte ”Det här är inget roligt”. 
- Jag ville inte prata om det och egentligen inte heller veta vad som hade hänt. Jag ville vara absolut så långt ifrån det som möjligt eftersom det var så overkligt. 
- Nu var även Stefan med i olyckan, men också en jättegod vän till mig, Ruslan Salei. Jag hade spelat med honom året innan i Colorado. Vi hade pratats vid om att han skulle gå dit. Han frågade mig om hur klubben var och jag svarade att den är jättehärlig, perfekt, fin och dom tar hand om dig jättebra. Jag rekommenderade verkligen honom att gå dit. 

Ruslan Salei skrev på för Lokomotiv och var med på planet. 
- Det här påverkade mig sjukt mycket, men det blev mer som en avstängning från allt, säger Daniel Tjärnqvist som tystnar en stund innan vi kommer in på att det var just många av hans vänner som var med på olycksplanet. 
- Precis. Jag hade varit där tre år och lärt känna folket i laget och klubben. Det mest jobbiga är att tänka på deras anhöriga som är kvar, deras barn… 
- Jag tog kontakt med Erina som jobbade på klubbens kontor. ”Jag vill komma över”. Hon planerade för att alla skulle kunna vara i hallen tre dagar efteråt, men hon svarade ”Jag kan inte, jag kommer inte hinna ta över dig hit med visum och grejer”.
- Att sedan sitta och titta på då det där på TV:n gjorde ganska ont och är ett jättestarkt minne. 

Stefan Liv och Ruslan Salei. Foto: Bildbyrån & IMAGO

Daniel Tjärnqvist skulle ändå få möjligheten något senare att åka över till Yaroslavl. 
- Dom har en ortodox religion i Ryssland och Erina hörde av sig och sa ”Jag lovar att bjuda hit dig 30 dagar efter”. Då skulle alla dom döda hyllas. 
- Det här var jag jättetacksam för. Jag åkte över och innan avresan hade jag fått lite information om vad vi skulle göra. När vi landat och kommit till hotellet var det en mamma som har hyrt restaurangsalen för hennes vänner och hedra bortgången av hennes barn. 
- Jag går förbi det där rummet… Det blev bara… (Tjärnqvist stannar upp i meningen och tittar rakt fram som att han ser in i rummet på nytt). Jag bara ryser och sedan går jag vidare. Min fru, Louise, var med då, men hon hade inte varit med när jag var i Ryssland. När vi kom upp på rummet undrade hon vad det var. Jag berättade att det var en spelares mamma som var där. 
- Då byter vi om och sedan går vi ner.
- Jag klarar det inte.
Allt hon sa då var ”Det är en process”.

“KÄNNER SAKNADEN OCH LEDSAMHETEN”

Daniel och Louise Tjärnqvist gick ner till restaurangen där den avlidna spelarens mamma och vänner befann sig. 
- Vi gick ner och den blicken jag fick av mamman vid det tillfället… Det var ungefär som ”Jaha, du var inte med, eller var du med men ändå är här?” Hon kände igen mig, men kunde inte koppla att jag stod där. 
- Vi hade flugit många timmar och jag ville knappt vara där, men min fru sa ”okej, vi måste göra det här”, vilket såklart var rätt. Det första som kom fram var naturligtvis Vodka. Dom började hälla upp och vi hade nästan inte ätit någonting. Sedan saluterade vi barnet, en jätte ung kille, som hade gått bort. Det här var en jättestark känsla. 
- Dagen efter var vi och tittade på kistorna, men dom planterade även minnesträd på deras idrottsanläggning, vilket också var tuff att se, säger Tjärnqvist som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
- Jag har jättesvårt att hålla tillbaka, men jag känner saknaden och ledsamheten även om jag kan berätta om det, säger förra Lokomotiv-spelaren samtidigt som han blir glansig på ögonen. 
- Egentligen var det bara föräldrar och vänner som fick vara där. Vid den anläggningen där dom planterat träden hade man slagit upp ett stort militärtält. Dit gick bara alla föräldrar. Då kom General Managern till mig ”Kom nu så går vi in”.
- Vi ställde oss inne i tältet. Det var firande, eller vad man ska kalla det för, av dom bortgångna, men också flaska på flaska som stod där. Jag var inte van vid det, men samtidigt kändes det som en jättehedring även fast det var alkohol med. Det var en gammal tradition och så man gjorde där. 
- Det här var elva på morgonen. På varje tal var det en hutt, men efter några stycken började jag känna av det och tänkte ”ska det här fortsätta?”. 

För Daniel Tjärnqvist infann sig då nästan en overklighetskänsla. 
- Så var det för mig i alla fall och jag förstod egentligen inte vad som hände. En sådan sorg, men ändå… Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det blev en sådan kontrast. Stämningen i tältet… Det var tufft att vara med där, men jag är supertacksam över att jag åkte dit. 
- Det här gjorde att jag kunnat bearbetat det lite bättre och idag kan sitta och prata om det utan att bryta ihop, men samtidigt känna en jättesaknad av dom som var med på planet. 

Minnesceremoni i Yaroslavl efter olyckan. Foto: IMAGO.

Kan du även tänka att du kunde varit med på planet om du stannat ytterligare en säsong i klubben?
- Absolut, men då tänker jag inte på mig själv utan mer på min fru och barn. Jag tänker egentligen väldigt sällan på att jag hade kunnat gå bort, men saknaden… Att se den som fanns hos dom som var kvar hade dödat mig mer än olyckan i sig.
- Jag är jättetacksam att frugan var med där. Hon hade lite distans till det. Det här var tvunget att göras för att kunna gå igenom det på ett okej sätt. En bearbetning av det hela. 
- Även om jag blir jätteberörd av att prata om det och blir en jättesaknad kan jag ändå berätta om det. Hela grejen är såklart fortfarande ett jättestarkt minne som alltid kommer att vara med mig och inte ska försvinna heller. Jag förväntar mig inte heller att det ska göra det heller. 
- Den klubben betyder också jättemycket för mig. Efter att ha varit i en klubb under tre år början man sakta men säker komma in i det. Ryssar är, jämfört med amerikanare, väldigt mycket ”Du har inte här att göra” till du bevisar att du är bra för folket och laget där och inte bara för att tjäna pengar. Dom släpper knappt in dig, men när dom gör det tar dom i princip en kula för dig.

“NU KAN VI NOG FLYTTA HEM IGEN”

Det blev en säsong i Djurgården innan Daniel Tjärnqvist kom att avsluta karriären med tre säsonger i tyska Kölner Haie. 
- Säsongen i Djurgården var tuff. Hardy var med på den resan också, men han var inte samma person den säsongen. Framför allt fick han inte med sig laget på samma sätt som han fått andra åren. Jag vet egentligen inte varför, men det var någonting som inte stämde. 

Kan det ha påverkat att inte Mats Waltin var med vid hans sida?
- Om man frågar Hardy själv vet jag inte vad han säger, men han var äldre då. När Hardy kom till oss första gången var han väldigt ”på” och hade ett fantastiskt driv. Alla trodde att det skulle lösa sig, men den knuten löste sig aldrig och det var en lagkollaps utan dess like. 
- Flera lag har också varit med om liknande, saker man inte trodde skulle hända. Exempelvis HV71 förra säsongen. Det året tog jävligt hårt och det gickmånga år… Det är något av det hårdaste nederlag jag varit med om. Jag har varit med om att åka ur med Rögle, men det här var något helt annat, säger Daniel Tjärnqvist med en allvarlig min som visar att det verkligen är något som sportsligt har satt djupa spår hos honom. 

Valde du självmant att lämna Djurgården efter säsongen?
- Jag hade en till säsong, men vi kom överens om att jag skulle sluta. Jag pratade med ”Challe” (Berglund) som skulle vara tränare, men när ett lag trillar ur bryts egentligen alla kontrakt. Sedan ska dom omförhandlas. 
- Jag tyckte att jag hade fler år i mig på en hög nivå och kände inte att allsvenskan var rätt för mig då även om det skulle varit kul att få spela tillbaka Djurgården. Jag sökte en annan utmaning. Vi hade grabbarna då och tyckte att det skulle vara en bra sak för dom att lära sig ett nytt språk, vilket dom gjorde. Vi var där i fyra år och i slutet av den tiden pratade båda våra grabbar flytande tyska. 

Trivdes ni bra i Köln?
- Vi trivdes jättebra. Sedan är Tyskland, Tyskland med mycket regler. På slutet var det ”Nu kan vi nog flytta hem igen”
- Vi gillade Köln som tusan och det var en fantastiskt härlig feststämningsstad. Dom har bland annat en karneval dit det kommer mer än en miljon människor. När dom jobbade, jobbade dom med regler och allt det där. När det sedan var fest så var det verkligen fest.

Daniel Tjärnqvist i Kölner Haie. Foto: Thomas Zimmermann.

Som coach i Köln hade Daniel Tjärnqvist en av tysk hockeys största spelare genom alla tider, Uwe Krupp. 
- Han i kombination med (Niclas) Sundblad var jättebra. Dom hjälpte varandra där Sundblad var tränaren. Vi var det överlägset bäst tränade laget. Uwe med sin karismatiska och drivande i att prestera. Han var vältalig och man blev peppad av hans tal. 
- Vi gick till final och torskade mot Berlin i första svängen. Vi trodde knappt att vi skulle ta oss dit, men Berlin var mycket bättre än vad vi var. 
- Andra säsongen var inte Sundblad med. Han hade gått Ingolstadt. Vi hade tränat väldigt hårt säsongen innan, vilket vi fortsatte med den här säsongen också. Vi hade en dip under säsongen där vi inte alls var bra alls. Vi gick ändå till slutspel och sedan final där vi var favoriter till att vinna. I finalen mötte vi Sundblads gäng som sedan gick och vann det hela. Det var också tufft. 
- Tredje säsongen kom det ett e-mail under sommaren där det stod ”Alla lag vet hur hårt vi tränar och tränar lika hårt som oss, vilket innebär att vi måste träna ännu mer”. När vi kom in till den säsongen var det inte samma energi i gänget längre. Det var mer ”Hur ska vi klara av den här tunga träningen?” Det handlade bara om att klara sig igenom den. 
- Då vi tränat så hårt under två år och gått till final, när vi då skulle träna ännu mer eftersom det skulle vara enda vägen till att vinna… Vi hade sett att vi spelade rätt bra då vi var bra tränade och fick ihop allting, men den säsongen blev bara platt fall. Vi var helt vilsna, orkade inte, var tomma på något vis och kom inte till slutspel. Efter den säsongen lade jag av helt.

“VILKET JÄDRA LAG VI HADE”

Daniel Tjärnqvist har även en lång karriär inom Tre Kronor bakom sig. Han VM-debuterade år 2000, men höjdpunkten är givetvis OS-guldet i Turin 2006. 
- När jag kom till Minnesota var laget redan uttaget. Jag hade ändå en känsla av att jag skulle spela OS den säsongen även om jag inte var uttagen i laget från början. Jag kände ändå att det fanns en chans. Då Bengt-Åke (Gustafsson) ringde kände jag ”vilken grej”. Sedan är allt bara historia. 
- Alla hade bra lag, men vilket jädra lag vi hade och vilken stämning. Vi torskade mot ryssarna i gruppspelet med 5-0 och var helt utspelade, men jag var aldrig orolig och kände att det löser sig. Klubborna fick vi precis innan match efter att dom varit på villovägar och vi spelade med lånade grejer, men känslan var att det aldrig var någon fara.

Vilka drev det här laget i omklädningsrummet?
- ”Sudden” (Mats Sundin) var där, (Nicklas) Lidström med sin tysta roll, men väldiga pondus, ”Foppa” (Peter Forsberg), (Daniel) Alfredsson… Det var hur många som helst som gjorde sitt i det här laget. 
- Min roll var min roll. Jag tog ingen ledarroll, men jag gjorde det jag kunde på isen. Det har jag alltid gjort. Jag minns att jag fick frågan i Jokerit när jag satt där med tränarna ”Hur bidrar du?” På isen visar jag vad min roll är, men utanför är jag som vanligt. 

Hur upplevde du Bengt-Åke Gustafssons speciella ledarskap?
- ”Bengans” ledarskap var, som du säger, speciellt. Hans bästa sida var egentligen att få en grupp att fungera. Det var hans coaching. 

Det var trots allt 25 stjärnor som kom till OS…
- Ja, och för det var ”Bengan” perfekt. Han lade sig aldrig i utan ville bara att det skulle vara en jättebra stämning i laget. I en sådan grupp är det 25 starka personer med sina karaktärsdrag. Sätter man bara ihop dom personerna på rätt sätt så funkar det. 
- Jag tycker också, som jag sa, att hans bästa grej är att få det att stämma i det hela.
Daniel Tjärnqvist efter OS-guldet 2006. Foto: Bildbyrån.

VM 2002 utsågs Daniel Tjärnström till VM:s bästa back. 
- I Göteborg. Turneringen hade gått jättebra. Att få ett sådant pris är en jätte ära och fantastiskt. Jag minns att jag var besviken över att vi inte gick till final så det här priset kom lite i skymundan. När jag fick det var jag faktiskt lite förvånad. 
- Det var enormt roligt att spela på hemmaplan i Göteborg, att få vara med om det. Annars hade jag bara spelat VM-turneringar utomlands. 

Hur ser ditt liv ut idag?
- Just nu är jag assisterande Förbundskapten till Timo Lahtinen i kälkhockeyn. Det är en jättekul grej som jag hoppade på i somras. 
- Sedan hjälper jag Djurgården och hockeygymnasiet, en utvecklingsansvarig roll på backsidan. Det är en ny tjänst som Djurgården börjat med. Dessutom hjälper jag en tennisklubb i Djursholm med deras fys-träning. 
- Även om dom andra grejerna är väldigt roliga så är det roligaste jag gör just nu att jag kör mental träning med idrottare. Det är också därför jag kan sitta här och prata om lite jobbiga känslor även om jag är väl medveten om vad som händer med mig då. Jag tyckte också själv det var väldigt jobbigt då jag satte mycket press på mig själv. Så här efteråt har jag reflekterat över att det hade varit bra att lära sig vart det kommer ifrån och hur man gör då man ska försöka tackla den prestationsångesten eller vad det nu är vad man har. 
- Sedan har jag två grabbar som spelar hockey. En i Lidingö och en i Täby så det finns att göra. Två hundar har jag också och en fru såklart. Hon finns också där i bakgrunden. ”Bakom varje man står en stark kvinna”, avslutar Daniel Tjärnqvist med ett leende.