Legendariske AIK-ledaren har gått ur tiden

En av svensk ishockeys stora ledare har gått ur tiden. Under veckan kom beskedet att Lars Norrman somnat in. Som en hyllning till denne legendar bjuder vi er idag på en intervju gjord med honom hösten 2017. Vi träffades då på ett café i Gustavsberg alldeles i närheten av där han bodde.

Numera bor den sympatiske före detta AIK-ledaren Lars Norrman i Gustavsberg strax utanför Stockholm. Det är också där vi möter honom för en intervju om hans resa i Stockholm som var nära att bli i Djurgården istället för i AIK.
– Jag började som kassör. Det här måste ha varit 1968/69. Att jag kom in i AIK är en kul historia i sig. Jag är gammal RIK-are (Redbergslid) från början och där har jag mitt hjärta fortfarande, säger Norrman på göteborgska och fortsätter:
– När jag var grabb gick jag ner till en sportaffär vid gamla NK. Där stor min stora idol. Det var en handbollskille som hette Olle Juthage. En av dom största vi hade, men samtidigt var alla stora som vi hade i RIK på den tiden. Det gjorde att jag började lite aktivt med handboll och kom med i klubben. Helt plötsligt, och jag vet inte varför, så var jag med i RIK:s styrelse i både handboll och fotboll. RIK var ju bara en klubb på den tiden och inte uppdelat som det är numera.
– Sedan blev jag jättegodvän med en som hette Gösta Carlsson (VM-guld i Handboll 1958) och en som hette Gunnar Kämpedal. När jag skulle flytta till Stockholm sa Gösta att han skulle ringa till AIK eftersom han hade varit här och studerat ett år.

SINGLADE SLANT

Sagt och gjort, Gösta Carlsson ringde till AIK.
– Vem han hade kontakt med här uppe vet jag inte, men jag fick ett telefonsamtal av en som hette Roland Norgren. Han hade en biluthyrning på sin tid, men satt också i AIK:s hockeystyrelse. Vi bestämde att vi skulle gå och äta middag på Stallmästargården.
– Det var jag, Roland och AIK:s förre ordförande Curre Berglund. Helt plötsligt, vid bordet intill oss kom två ledare från Djurgården. Som alltid när man är ute sådär blir det ett och annat glas. Snacket gick vidare och tillslut satt vi där och skojade. Roland och Curre presenterade mig för djurgårdarna, att det här var en kille från Göteborg och att jag skulle börja jobba för AIK. ”Nej, nej, han ska börja jobba för oss i Djurgården” började dom.
– Vi käftade på och skulle försöka lösa det här. Då tyckte vi att singla slant om i vilken klubb jag skulle jobba var rättvist. Vi singlade och det blev AIK. På den vägen hamnade jag där. Då var jag egentligen inte ett dugg AIK:are och visste knappt var AIK var.

Trots uppvaktningen av Djurgården så förblev slantsinglingen det som kom att gälla för Lasse Normans framtid inom drotten.
– Vi gick vidare och till slut hamnade jag i AIK. Curre Berglund satt även i Internationella förbundet vid den här tiden. Han tyckte jag skulle ta kassörsjobbet eftersom han ville ha någon hemma här som kunde hjälpa till i klubben. Jag kassör? Jag kunde ju knappt räkna, men det var inte vårt om man bara tar det lite lugnt och sansat.
– Det här måste alltså ha varit kring 1968. Jag körde Vätternrundan och strax efter det seglade jag över Atlanten. Det var en stor havskappsegling som gick mellan New York, Bermuda och Travemünde. Efter det hamnade jag i AIK. Jag var med i styrelsen fram till det att ”Pelle” (Per-Erik) Eklund var så otroligt bra i finalserien mot Djurgården. Det var alltså 1984, men då var jag inte ordförande längre. Jag vet inte varför det blev så, men under många år var det jag, ”Svenne” Bergqvist och ”Janne” (Juhlin) som skötte AIK.

Vad kände du behövdes göra när du klev in i AIK?
– Från början hade jag ingen roll och efter kassör-jobbet blev jag, vad man kallade, vice ordförande. Det var så jag på något vis halkade in för jag jobbade aldrig in mig.
– Jag har för att snacka med folk och det bekommer mig inte ifall det är unga, gamla, svarta eller gröna. Det gör mig inget. Ser man det till dagens hockeyorganisationer så kan man säga att jag blev både ordförande och sportchef. Vi fick förtroende för varandra och blev ett lag helt enkelt.

Jan Juhlin, Lars Norrman och Sven Bergqvist. Arkivbild

Hur tajt blev du med Janne Nyström, ”Ankan”, Parmström, Janne Juhlin, Sven Bergqvist och alla dessa killar som jobbade i klubben?
– Klart att vi pratade med ”Ankan” om vi skulle ha tag på spelare, hur vi tyckte och så vidare. Vi hade en hade en princip och när vi värvade en spelare och det var att vi aldrig erbjöd någon något kontrakt utan att träffa deras fästmö eller tjejer. Det där var ganska bra eftersom vi lärde känna tjejerna också på det viset. Det kunde vara att man ville ha städning i kontraktet eller hushållshjälp. Då var det bara deras tjejer som kom med sådant. Egentligen var dom bara skitungar när vi värvade dom som 19-20 åringar, men det var ändå bra för laget.
– På den här tiden var jag dessutom väldigt bra tränad och var med killarna och sprang i Hellasgården och det här tror jag också skapade ett förtroende för varandra och skapade den här lagkänslan. Sen hör det till saken att jag även var med och sålde dom här killarna eftersom det inte fanns agenter i samma omfattning som det finns idag. Jag kanske träffade någon enstaka, men framförallt tror jag killarna kände ett förtroende för mig då det handlade om att flytta över till NHL eftersom jag även jobbade i Calgarys organisation.

Hur kom du med där?
– Jag var mycket god vän med Aftonbladets sportkrönikörer, Lasse Sandlin, Anders Bengtsson, Sven Melander och hela det gänget. Efter våra matcher åkte jag alltid upp till Lasse på Vattugatan där Aftonbladet låg då och blev sittande där till framåt två på nätterna. Det var, samma sak i RIK, som jag fick killarna att skriva om klubben. Man måste ju bjuda till.
– Det var Anders Bengtsson som skulle göra en resa. Det fanns nämligen då en månadstidning som hette Elithockey eller liknande. Anders tog med mig på den resan eftersom jag hade kontakter i NHL, som bekant så öppnar kontakter alltid dörrar.
– En dag var vi utan dom andra gubbarna som var med på resan. Vi båda åkte till Madison (Square Garden) och där skulle Atlanta, som Calgary hette då, träna. Anders gick ner och hämtade Cliff Fletcher som var ledare i Atlanta. Anders, Cliff och jag satt och tittade på träningen och vi fick helt plötsligt en vansinnigt bra kontakt. Han sa att ”Du ska jobba för oss”. Visst kunde jag göra det, men jag mer eller mindre bara garvade åt det, men bara ett halvår efter det var jag med i Atlantas organisation också.

Var du scout för Atlanta och Calgary hela tiden?
– Ja, jag började i Sverige men sedan blev det i hela Europa. En spelare jag var med och tog över från AIK var Kent Nilsson. Han hade nog aldrig blivit proffs om inte vi hade värvat honom till AIK från Djurgården. Då hade Djurgården åkt ner så då hade inte Kent fått den här kontakten. Det blev hans lycka att han fick spela i AIK den säsongen och inte i Division 1 med Djurgården.
– Sedan fick jag Uffe Isaksson till Los Angeles och Anders Håkansson till Minnesota. Mats Thelin hjälpte jag också över till Boston, men jag har aldrig tjänat några pengar på dom här grabbarna.

Idag är det en ganska stor process att skriva ett kontrat med en klubb, var det likadant även då du jobbade i AIK?
– Kontrakt hade vi, men samtidigt så hade exempelvis ”Råttan” och jag något kontrakt. Där var ett handslag eller ett telefonsamtal ”Då säger vi så”. Sedan var det klart och inget att tjafsa om.
– Visserligen fungerar det bättre och mindre bra med en del av våra spelare, men det har aldrig varit någon människa jag värvat som jag inte gillat. Jag har tyckt om alla… jag tycker om folk överhuvudtaget.
– Jag tyckte det var kul att vara nere på juniorträningarna och så vidare och gillade att vara med och se vad som hände, träffa ledarna. Det var inget spel utan det var min känsla, att jag ville det.
– Däremot blev jag fruktansvärt besviken på Lennart Johansson. För det första var det han och (Ingemar) Ingevik som sålde ut AIK till finnarna och (Harry) Harkimo. Han i sin tur satte dit den finska tränaren (Kari Jalonen) som var värdelös. I alla fall var han det för oss. Dom kontaktade i sin tur ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson) som skulle vara deras kontaktman här i Sverige, vilket blev helt värdelöst. Sedan ballade allt ut. Hade dom skött det där och aldrig åkt ut så hade AIK varit en bra klubb idag eftersom det är lättare att åka ur en att ta sig tillbaka.
– Det var då Lennart Johansson gick ut i tidningarna och talade om att han hade sett nästa varenda träning AIK-hockey hade gjort sedan 1970, eller vad det var han sa. Han ville väl ha ”PR”. Det var då jag sa att jag inte hade sett Lennart Johansson någon gång på AIK:s träningar och jag och Sven, nu hade han lite jobbigt på jobbet och kanske inte var på lika många, men jag var på minst tre träningar i veckan. Då bodde jag i Huddinge och jobbade på Sveavägen och åkte alltid in på Johanneshov efter jobbet och sedan hem. Under dom träningarna såg jag aldrig Lennart Johansson där. Han har gjort väldigt mycket gott också, men då blev jag väldigt besviken på honom.

Med tanke på hur framgångsrikt AIK-hockey blev under perioden från mitten på 1970-talet fram till slutet av 1980-talet, hur gjorde du för att bygga upp det här laget?
– Ja, vet egentligen inte och jag är inte heller någon hockeymänniska. Trots det var jag med och bestämde vilka spelare vi skulle ta hit. Nu var ju även ”Ankan” med lite grann i det och vi rådfrågade honom även om vi inte alltid var överens. Trots allt var det han som hade hockeykunskapen.
– Dessutom hade Janne Juhlin en hel del kontakter i Norrland efter att ha jobbat på en tidning där uppe och haft kontakt med Norrbottens Ishockeyförbund. Han fick en del tips och det var stort för dom här killarna att få komma till Stockholm.

Mats Ulander, Anders Olsson, Janne Olsson, Anders Håkansson och så vidare, var det Juhlin som plockade ner dom här killarna till AIK eller var du också inblandad i det?
– Jag åkte upp till Norrland och så dom här killarna på deras matcher. Sedan träffade jag dom…

Det låter enkelt…
– Ja, men det var en jävla massa jobb också, säger Norrman med ett skratt och fortsätter:
– Det annat på den tiden naturligtvis. Jag kan berätta när vi värvade ”Ullis”. Jag hade träffat honom några gånger, men han kom ner från Boden någon dag. Vi gick Kungsgatan fram efter att vi hade käkat lunch. Det var på sommaren och tjejerna var så otroligt snygga. ”Ullis” huvud gick fram och tillbaka. Efter en stund sa han ”Du, Lasse, jag stannar här i Stockholm”.

Mats Ulander:
– Vi åt lunch bakom Hötorget och det var egentligen redan klart att jag skulle skriva på för AIK eftersom Brynäs, som också ville att jag skulle skriva på för dom, inte hörde av sig. Det stämmer att vi promenerade Kungsgatan fram och tillbaka och självklart tittade jag på alla vackra damer, men det kanske inte var avgörande för att jag skulle skriva på för AIK, säger ”Ullis” med ett skratt.

MED I TRE KRONOR

Anders Håkansson var en annan norrlänning som Lars Norrman fick till AIK.
– Och Leffe Holmgren, flikar Norrman in och fortsätter: Där gick jag via pappan som var byggmästare här nere i stan. Det var flera klubbar som var på Leffe, bland annat Djurgården, men på något vis fick han förtroende för mig och AIK för det var definitivt inga exceptionellt vad det gällde pengarna jämfört med andra klubbar.
– Jag halkade in som överledare för Tre Kronor en säsong. Det här måste ha varit 1980/81. Jag var ledare hela året fram till VM för det då skar det sig mellan (Arne) Grunander, (Kjell) Glennert, (Richard) Fagerlund och mig. Jag var i Amerika på någon NHL-resa. Då ringde jag till Arne Grunander och berättade att vi måste göra oss av med Tommy Sandlin, som då var förbundskapten. Vi kunde inte ha kvar honom eftersom han inte hade någon kontakt med spelarna överhuvudtaget. Jag föreslog att ”Fisken” (Bengt Ohlson) skulle ta över. ”Står du för det”, sa Grunander och tacka fan för att jag skulle göra det. När jag satt planet tog man bort Sandlin.
– När jag kom till Stockholm stod det i tidningarna att Sandlin fått kicken. Då hade det läckt ut, via förbundet, till Lasse Kinch, Lasse Sandlin, Tommy Engstrand och några till. Jag fick ta skiten för det där eftersom man trodde att det var jag som hade läckt. Men jag kunde ta gift på att jag inte hade släppt ut det i media.
– Sedan träffade jag Grunander och dom här på förbundet och då sa jag att vi skiter i det här. Det här var en tid före VM. Jag minns att efter det där så mötte jag Grunander på Centralen. Jag skulle ta en taxi och var lite dum på den tiden. Grunander frågade om han fick dela taxi med mig, men jag svarade ”Nej, jag kommer aldrig dela taxi med dig”.

Trots konflikten i samband med VM 1981 rökte de båda fredspipa.
– Det gick några år och sedan ringde Grunander mig och sa ”Lasse, kom ner till Gamla Stan”, där han jobbade, ”Så bjuder jag på lunch”. Vi hade försoningsmöte och grät lite tillsammans, så innan han gick bort blev vi jättevänner igen, men oj vad dåligt jag mådde ett tag i samband med allt det där. Jag fick till och med gå hos en psykolog eftersom jag tyckte att alla tittade snett på mig då jag gick ute på gatan.

KENTAS ÖVERGÅNG SKAPADE RUBRIKER

Åter till värvningar av spelare till AIK. En övergång som skapade stora rubriker var den som Lasse Norrman nämnde tidigare, Kenta Nilsson som gick från Djurgården till AIK.
– Den fick jag lida för också. Jävlar vad skit jag fick. En annan gång var konflikten med Hammarbys Lennart Nyman då jag tog Pelle Lindbergh. Gud vad han gapade och skrek. Lennart Nyman var fruktansvärd att ha och göra med. Sedan satt ”Stabben” (Sten Ahlner) intill och sa ja hela tiden.
– Vi löste Pelle och på den tiden hade jag med mig Bror Mellberg som bisittare då jag mötte Lennart Nyman och dom här gubbarna, men det löste sig till slut.
– Samma sak var det då jag tog Kent Nilsson, oj vad jag och Ulf Adelsohn rök ihop det, men sedan blev vi också kompisar. Vi reste ofta med serieföreningen tillsammans och delade rum. Uffe och jag hade mycket kul, men det måste samtidigt se ut som vi var förbannade på varandra. Vi fick betala en hel del för Kenta, men jag kommer inte ihåg hur mycket.

En spelare som Lasse Norrman tog till AIK och som blev väldigt viktig för AIK var Hans ”Virus” Lindberg.
– Många tyckte jag var en idiot som tog ”Virus” till AIK. Han var visserligen jävlig att ha och göra med, men vi kom alltid överens. Han var en kämpe och att han sedan var dålig då och då det har alla rätt att vara. Samtidigt betydde ”Virus” mycket för dom yngre killarna eftersom han var en som man såg upp till. Han visste också sitt värde.

Thomas Gradin. Foto: Ronnie Rönnkvist

VÄRVADE BRÖDERNA GRADIN

Två andra spelare som Lasse Norrman tog till AIK var bröderna Thomas och Peter Gradin från Modo.
– Thomas skulle till GIH och var en underbar människa att ha och göra med. Jag vet egentligen inte hur det gick till när han valde AIK, men jag tog honom hit i alla fall och fixade en lägenhet åt honom mitt emot Södersjukhuset. Lillbeth, hans dåvarande fru var och väldigt gullig.
– Peter skulle givetvis inte heller gå någon annanstans än till AIK då brorsan hans spelade där. Både Thomas och Peter hade verkligen hjärta för AIK.

Pär Mårts är en annan spelare som Norrman är lite extra glad över att ha tagit till AIK.
– Det var jag som värvade honom och han var också en underbar kille. Lite speciell och tystlåten, men vi har haft en jättebra kontakt hela tiden.

Det var många som gick mellan just AIK och Västerås under flera säsonger, nämnde Mårts, Bert Jättne, Gunnar Leidborg, Jan Östling, Lars Danielsson, Ulf Rådbjer. Bo Olofsson med flera, fanns det något avtal eller speciellt samarbete mellan dom båda klubbarna vid den här tiden?
– Det var väl ingen speciell relation med just Västerås vad jag kan minnas, men dom hade en ledare som det gick att prata med.
– Lasse Danielsson var AIK:are, men fick ett bra jobb på Asea och har efter det lyckats bra i det civila. Bosse är ju borta nu efter att ha blivit påkörd av en buss. Det var fruktansvärt. Det var så otroligt många fina namn som kom till oss och det här blev lite av AIK:s storhetstid.

SÅ GOTT SOM KLAR FÖR ”BAJEN”

Per-Erik Eklund var så gott som klar för Hammarby, men Leif Boork, som ville ta honom dit från Stocksund, kom inte till det mötet som de båda skulle ha inne i centrala Stockholm. Anledningen till det var att Leif Boork blivit klar som tränare för Djurgården. I stället skrev Eklund på för AIK.
– Han gick i skolan ute i Stocksund då så jag åkte ut dit. Nu fick jag även med mig Per Martinelle och Tommy Lehmann i ett paket. Per-Erik var också en gudabenådad spelare. Man förstod nästan på en gång att han skulle bli så bra som han nu blev.
– Martinelle och Per-Erik var ju skolade killar och hade huvud och var noga med studierna och så vidare. Lehmann var kanske inte lika duktig då det gällde studierna, men han var en väldigt duktig hockeyspelare på sin tid. Vilka lirare vi pratar om, skrattar Lasse Norrman och drar upp en annan spelare som senare kom att hamna i NHL.
– Ta en spelare som Ulf Isaksson. Det fanns inte många spelare som honom på den tiden. Honom tog jag från RA73. Jag satt där ute i skogen nära Arlanda i skogen och träffade både honom och hans föräldrar. Jag gjorde nästan alltid så att jag även träffade familjerna eller föräldrarna eftersom alla killarna var så unga.

Den bästa av alla värvningar som Lars Norrman ändå har gjort är då han plockade in materialförvaltaren Roger Andersson i AIK:s led.
– Han var i Södertälje och jag hade hört att det var trassel där. Vad det var för trassel minns jag inte, men jag åkte ner dit och träffade honom. Vi satt där och prata ett tag. När jag sedan åkte hem var Roger klar.
– Roger var en underbar människa. Vi hade en bra relation till varandra även efter att jag slutat. När vi sågs var det nära att han grät när vi kramades. Vi hade verkligen en fin relation.

AIK 1973/1974. Arkivbild

Finns det någon spelare du grämer dig över att du inte fick till AIK eller som sa nej?
– Det låter skrytsamt att säga att jag lyckades med det mesta, men det finns ingen jag fått ”bad feelings” av eller som jag missat.
– Den största missen i allt det här är familjärt eftersom jag förlorade familjen. Jag har tre killar (Klas, Peter, Jonas) och den mellersta av killarna (Peter) var första eller andra reserv till TV-pucken. Det var Ove Malmberg som var tränare i TV-pucklaget och tog inte ut Peter. Jag hade nämligen sparkat Ove som tränare för AIK några månader innan och Peter är helt övertygad om att han inte kom med för att Ove vill jävlas med mig. Han rörde inte skridskorna efter det. Idag har jag en väldigt bra relation till mina barn.
– Nu var det inte därför Peter inte kom med för jag har pratat med Ove massor med gånger om det här. Ove har sagt efter det ”Lasse, du är den enda som sparkat mig ur en klubb och ändå gillar jag dig”.

Vi har pratat om en rad skickliga spelare som du tagit till AIK. Det finns ett stort antal till som vi inte namngett, men känns det lite som ”dina grabbar”?
– Ja, vilket jag också sagt vid något tillfälle när Dagens Nyheter var där på någon träning. ”Du är här ofta – ja det är ju mina grabbar”.

Lars Norrman blev 88 år.