“Jean-Luc är faktiskt en kille jag skulle kunna ta en bärs med”
Rollen som fighter var dock inget han var särskilt trygg med.
– Det här med slagsmål var en jävla ångest för mig, säger Mårtensson till Hockeysverige.se.
Vi har inte haft speciellt många fighters i svensk hockey genom åren. Under helgen kunde ni läsa om Jean-Luc Grand-Pierre som var en spelare som inte var blyg för att kasta handskarna. En svensk spelare som ofta förknippats med fighter är Viktor Mårtensson.
Han hade en relativt fin karriär med spel i Borlänge, Västerås och Leksand. Själv ser han inte sig själv som någon fighter och har också ofta haft svårt att sova och haft ångest för att förknippas med den rollen.
När Viktor Mårtensson, som idag hjälper sina barn lite på Tre Kronors hockeyskola i Borlänge, ska plocka ut sina tre mest minnesvärda fighter så visar det sig att, som han själv säger, han inte skramlat ihop så många fler än tre, fyra stycken under sin tid i Hockeyallsvenskan eller elitserien.
Viktor Mårtensson vs. Jean-Luc Grand-Pierre
– Jean-Luc var den första jag slogs med, alltså som var mer en riktig fight. Det var spännande eftersom jag fick möta den största direkt. Att få göra det var såklart tufft.
– Jag hade precis kommit till Hockeyallsvenskan och ingen visste vem jag var. Alla visste däremot vem Jean-Luc var så det var bara för mig att ge mig på den största först för att sätta lite prägel.
– Dagen innan hade jag varit lite nervös och hade haft svårt att sova på natten för jag visste att ”imorgon kommer jag ge mig på honom”. När sedan fighten var igång gick det i ett. Jag fick in någon smäll i början. Sedan var det bara hans arm som gick och för mig var det bara att försöka parera eftersom det gick fort och han var bra på det han gjorde.
Grand-Pierre var också en spelare som Mårtensson såg upp till.
– Innan jag kom till Hockeyallsvenskan var han lite som en idol för mig. Det var han även då vi hade fighten. Jag tyckte att han var jättekul att kolla på när jag något år tidigare hade sett honom spela, så jag såg det lite som att det skulle vara fränt det skulle vara att få gå mot honom. Det var en ära i sig att få utmana Jean-Luc.
– Direkt efter matchen sa vi inte något till varandra, men han verkar vara en jätteschysst, ödmjuk kille med fötterna på jorden.
– Jag mötte honom i någon match efter och vi fick ögonkontakt. Jag kom ihåg att han log och blinkade åt mig. Han hade verkligen ett leende på läpparna. Jean-Luc är faktiskt en kille jag skulle kunna ta en bärs med.
Viktor Mårtensson v/s Viktor Gibbs Sjödin
– Senare rök jag ihop med Gibbs Sjödin i Oskarshamn. Det blev lite rejälare och långvarigt. Lika där, att jag har haft kontakt med honom i efterhand. Vi har bara gott att säga om varandra, i alla fall jag om honom. Vi hade ett jäkla bra ”vev” och pucklade på varandra. Det var kul i stundens hetta.
Viktor Mårtensson v/s Noah Welch
– Den fighten sticker ut lite ur mängden. Ibland när man hamnar i ett bråk är det då man hamnat i en röra framför mål eller likande. Det bara händer.
– När jag rök ihop med Noah Welch började det med att jag sa till David Åslin grattis då jag mötte honom på rödlinjen. Han fyllde år den dagen. Noah såg att jag pratade med David. Han trodde jag var elak, men jag och David är polare. Då kom Noah upp vid mig och sa ”snackar du med någon i mitt lag igen så får du med mig att göra”.
– Han var Växjös bästa back så jag tänkte att det där var något jag skulle spinna vidare på. Jag åkte till honom då jag fick chansen. Han var tuff, men jag fick bort Växjös bästa spelare medan dom fick Leksands sämsta. Det var ett bra byte.
Viktor Mårtensson slåss mot Noah Welch.Foto: Jonas Ljungdahl/Bildbyrån
Mårtensson upplevde också att den tuffa Växjö-backen var en ganska bra fighter.
– Ja, men jag tror inte att han var någon riktigt fighter. Han var tuff och väldigt stark mentalt samtidigt som han var ganska stor. Dessutom var han inte rädd utan gjorde det som krävdes för lagets bästa.
– Vi surrade inte under själva fighten. Det var bara nävarna som talade. Jag åkte fram till honom, kastade handskarna och sa att nu kör vi. Då kastade han också handskarna, men den uppfattningen jag fick av Noah är att han hade ett stort hjärta.
"SLAGSMÅL VAR EN JÄVLA ÅNGEST"
Du säger själv att det målats upp en bild av dig som fighter men att du inte riktigt var en sådan, kan du utveckla det?
– Det var mitt sätt att få vara med. Jag kände själv att jag inte riktigt var där hockeymässigt. Jag gjorde det tränarna ville att jag skulle göra och ifrågasatte aldrig vad en tränare sa.
- Skulle jag vara med på den där nivån så visste jag att det var det där som gällde. Jag fick aldrig tveka på något tränaren sa. Annars kunde jag vara någon annanstans och spela på en lägre nivå.
Är det tränare som sagt åt dig att gå ut och ta fighten?
– Ja, så var det i stort sett varje gång i grund och botten. Jag tog ingenting på eget bevåg utan det låg djupare.
Även om Viktor Mårtensson ses som en skicklig fighter har han inte varit bekväm med att ha den rollen.
– Det här med slagsmål var en jävla ångest för mig. Jag ser tillbaka på det där med just ångest. Hockeyn var jättekul, men fighterna var ingenting jag tyckte om eller ville egentligen. Jag var i en ålder där jag ville uppåt och kände mig mer eller mindre tvungen att göra det för att få vara där.
Tycker du att fighter hör hemma inom hockeyn?
– Jag tycker att det hör hemma där till en viss del. Är det någon som gör något så pass fult och skadar någon med flit, att det verkligen syns att det är med flit, då ska den killen ha en omgång.
– Däremot tycker jag absolut inte att någon ska vara i ligan för den sakens skulle, men samtidigt måste man ha någon om det händer något. Skrämseltaktik har inte med sport att göra, säger Viktor Mårtensson som avslutar med att skicka en hälsning till alla unga hockeyspelare. ”Satsa på att göra mål istället för att slåss”.
Den här artikeln handlar om: