KARLSSON: En tydlig trend – och jag gillar den

Vi är i februari och så gott som samtliga SHL-lag är i stor utsträckning klara eller relativt klara med nästa säsongs trupp. Det är tydligt att det kommer värvas mindre till nästa säsong.

Tiden då SHL-klubbarna byter ut halva truppen från år till år tycks vara förbi. Nu tävlar de snarare i vem som kan skriva längst kontrakt med sina sportchefer, tränarstaber och stjärnspelare. Schweizklausuler ska skrivas bort, tiden då ”kreti och pleti” fick NHL-kontrakt efter en stark höst är förbi och vi slipper numera också konkurrensen från KHL.

De senaste veckorna har vi sett mängder av spelare förlänga sina kontrakt. Brynäs har säkrat upp Robert Hägg, Johannes Kinnvall, Anton Rödin, Bobby Trivigno, Jakob Silfverberg och Kieffer Bellows. Djurgården har varit aktiva under säsongen och skrivit nya avtal med Jacob Josefson, Håvard Salsten, Joe Snively och Daniel Marmenlind, Malmö har säkrat upp Thomas Berg-Paulsen, Marek Langhamer, Petter Vesterheim och Robin Hanzl, och har också plockat upp en del juniorer på A-lagskontrakt, Rögle säkrade upp Simon Zether, Calvin de Haan, Lubos Horky och Calle Själin i ett tidigt stadie, och både Frölunda och Färjestad skrev också nya avtal med spelare redan i somras och tidigt in på hösten. För att nämna några klubbar som varit tidigt ute.

När jag går igenom trupperna i de 14 SHL-lagen är det ytterst få klubbar som kommer behöva värva mer än någon eller ett par spelare per position till kommande säsong. I många klubbar är det max en femma som kommer behöva hämtas in. Och det som framför allt sticker ut är att det i många fall redan är så att den tilltänkta spetsen redan är på plats till kommande säsong.

Toppspelarna kommer bli kvar i SHL

Det är klart att de allra flesta lagen har någon riktigt bärande spelare som försvinner. Brynäs kan tappa Nicklas Bäckström som har 1+1-kontrakt, Djurgården kan tappa Marcus Krüger och förlorar sannolikt Anton Frondell, Frölunda kommer tappa Ivar Stenberg, Arttu Ruotsalainen och Jere Innala, Färjestad tappar David Tomásek, Leksand lär väl inte förlänga med Peter Cehlárik, Frederic Allard lämnar Luleå, Robin Salo försvinner från Malmö, Jonathan Dahlén lämnar Timrå, Växjö har en del frågetecken på sin backsida och i Örebro vet vi inte vad som händer med Patrik Puistola. Men tittar vi till topp-20 i SHL:s poängliga är det inte mer än tre till fem av dessa spelare som kommer försvinna. Det är inte fler än Jonathan Dahlén, Arttu Ruotsalainen och Jere Innala som vi kan slå fast kommer lämna ligan. Sen finns väl chansen/risken att Rickard Hugg får ett NHL-kontrakt, samt att någon spelare som tillhör det lag som åker ur SHL kommer lämna Sverige. Och så har det ju snackats om ett visst Schweiz-intresse för Emil Pettersson.

Och faktum är att samtliga övriga på topp-20 redan har kontrakt till nästa säsong.

Vad händer hos bottenlagen?

Det är klart att det alltid finns en möjlighet att ta sig ur kontrakt, det kommer säkert vissa lag vilja göra, men även bottenlag som Örebro, Linköping och HV71 har en stomme klar för nästa säsong så länge de håller sig kvar. Framför allt kommer det inte ske så mycket förändring högt upp i laget, som det ser ut nu, utan det är i första hand en bit ner i hierarkin det lär hända grejer. Både på gott och ont, såklart. Där finns det dock en osäkerhet kring vilka personer som kommer finnas runtomkring laget. Blir Niklas Eriksson kvar i Örebro? Vem blir Linköpings sportchef på längre sikt? Och hur kommer egentligen HV71 ställa upp sin ledarstab i båset och på kontoret efter den här säsongens enorma turbulens?

Det är framför allt när det gäller Leksand det är lite svårare att veta vad som kommer hända. Både på och utanför isen. Dels har de många beslut att fatta kring spelartruppen. Just nu har man åtta spelare utan avtal, och det är spelare som det är svårt att veta om de vill behålla. Dessutom vet vi ju inte heller där vem som kommer vara sportchef framöver, även om Jesper Ollas har jobbet här och nu.

Om vi skiftar fokus till topplagen, eller de som har ambition att vara topplag i alla fall, är det framför allt Växjö som sticker ut. Där är ungefär halva spelartruppen utan kontrakt till kommande säsong. Ett scenario som egentligen inte är speciellt ovanligt, men som sticker ut just den här säsongen. Och det kanske kan vara till deras fördel, att de rent av kan bli lite mer ensamma om spelare som annars hade varit av intresse för fler lag. Framför allt när det gäller backsidan har Växjö flera hål att fylla, som det ser ut nu, medan de flesta andra lag bara ska göra någon enstaka förändring på sin backsida. Kanske var det därför de kunde värva in den potentiella toppbacken Sebastian Aho till nästa säsong.

Topplagens starka grund

Ett annat lag vi kan följa med nyfikenhet är Frölunda, som ju har en extremt bra grund att stå på men som behöver ersätta tre av sina bästa forwards på ett bräde. Men som sagt: Frölunda står sig redan väldigt bra till nästa säsong – även utan Innala, Ruotsalainen och Stenberg. 

Ett tredje lag jag följer med intresse är Färjestad, som till att börja med måste reda ut vem som ska träna laget. Sen behöver Rickard Wallin, som jag ändå utgår från blir kvar som sportchef, fatta beslut kring klubbikonerna Magnus Nygren och Per Åslund. Jag utgår dock från att de blir kvar – och i så fall behöver inte heller Färjestad värva mer än en handfull spelare.

Ett lag som också sticker ut, men åt andra hållet, är Skellefteå. Där är nästan hela truppen redan på plats till nästa säsong. Det kommer bara ske ett fåtal förändringar i truppen, både vad gäller förluster och nyförvärv. Detsamma kan sägas om Luleå och Brynäs, som också har så gott som hela laget på plats till nästa säsong. Luleå tappar Frederic Allard men har trots det massor med kvalitet och kvanitet på backsidan. De regerande mästarna har gjort om i sin trupp under den här säsongen, medan Brynäs i stor utsträckning valt att förlänga med de spelare som hade utgående avtal. Där är frågan vad som händer med Simon Bertilsson och Tyler Vesel. Min gissning är att ”Berra” blir kvar – men inte Vesel. Mer dramatik än så finns det inte kring Brynäs.

Min poäng med det här är att spelarna och klubbarna, på ett tydligare sätt än tidigare, är på samma sida. Båda vill ha trygghet, både socialt och ekonomiskt. Båda parterna vill bygga något över tid. Och kanske har klubbarna också blivit bättre på att ta hand om sina spelare och dess familjer. Det är inte bara det som händer på isen som avgör om en spelare ska vilja stanna eller inte. Minst lika viktigt är det som händer utanför isen. Och sportcheferna tänker inte längre, i lika stor utsträckning, att gräset är grönare på andra sidan.

Importerna vill stanna i SHL

Och även om supportrarna alltid febrar över potentiella värvningar är det här såklart positivt även för dem. Nu finns äntligen chansen att kunna ta till sig spelare över tid. Något som inte var fallet de sista åren innan pandemin och innan Rysslands olagliga invasion av Ukraina, då spelare i en större utsträckning kom och gick innan man ens hade lärt sig att stava till deras efternamn. Nu är det klart att NHL finns som ett ”hot” och några av ligan affischnamn är ju juniorer som kommer lämna ligan till nästa säsong. Mot det finns det inget stopp.

Men annars är det tydligt att till och med importerna verkar vara allt mer sugna på att stanna. Kolla bara på Marian Studenic, som snabbt pratade om sin kärlek till Färjestad och agerade därefter. Eller Kieffer Bellows, som hamnade på sidan om efter en usel start i SHL och hade kunnat tjura ihop men som nu gått från utskrattad till publikfavorit. Eller Robin Hanzl, som häromdagen talade sig varmt om att Malmö blivit hans andra hem.

Jag hoppas det här är en trend som håller i sig.