Pittsburgh är i stan – så minns legendarerna klubben

NHL Global Series har tagit Pittsburgh Penguins till Stockholm och Sverige. Här minns Penguins svenska legendarer tillbaka på sin tid i klubben.

Pittsburgh är i stan!

Inte mindre än 30 svenska spelare har spelat för Pittsburgh sedan 1982 då Anders Håkansson blev första svensk i organisationen. Säsongen 2025/26 är Erik Karlsson, Rickard Rakell och Filip Hållander med i lagets line-up.

Hockeysverige.se har pratat med flera av spelarna om sin tid i klubben. Hur Patric Hörnqvist såg på Pittsburgh-tiden kunde ni läsa på hockeysverige.se under gårdagen, men vi börjar med nämnda Anders Håkansson som spelade där säsongen 1982/83.

Anders Håkansson 1982-1983

– Vi var uppe på träningsläger i Edmonton. Jag skulle precis lägga mig och sova då det knackade på dörren. Det var Kenta (Kent-Erik Andersson) som stod där och jag såg på honom att det var någonting. Sedan säger han: ”Jag har blivit trejdad till New York Rangers”. 
– Han var min livlina och jag kände ”nej…”. Jag förstod att han tyckte det var jättejobbigt att ta med sig familjen och flytta till New York. Han var inte taggad för det där. 
– Sedan gick det fem matcher in i säsongen och jag kände, i och med att Kenta var borta, att jag inte riktigt hittade min plats. Tränaren började fibbla upp folk från farmarlaget som skulle prövas. Jag fick stå tillbaka lite och spelade nästan bara i numerära underlägen. 
– Vi skulle spela mot Philadelphia hemma och hade uppvärmning på morgonen. Då sa coachen, Glen Sonmor, att jag skulle komma in till hans kontor efter träningen. Han hade ett eget litet bås till omklädningsrummet där man kunde gå in med skridskor. 
– Jag gick in där inte ont anande. Han sa ”Du kanske har märkt att du inte fått spela så mycket. Tim Young är skadad och vi behöver en center så vi har gjort en deal med Pittsburgh. Du är involverad i den. Du ska till Pittsburgh.”

Pittsburgh var då sämsta laget i NHL. 
– Då kändes det som att det inte skulle bli bra, men det blev bra. Pittsburgh var ett dåligt lag, men härliga killar och dom ville verkligen ha mig. Jag fick spela jättemycket och tränaren (Ed Johnston) sa ”kör på, vi gillar dig”.
– Jag hade en bra säsong i Pittsburgh, men det blev också jobbigt eftersom vi inte var något bra lag. Det blev en lite tung stämning när vi förlorade match efter match. Jag spelade alla matcher i Pittsburgh, men mitt kontrakt gick ut efter säsongen. 
– Vår General Manager (Baz Bastien) dog på motorvägen i en trafikolycka. Coachen blev då General Manager. Han kallade då upp tränaren (Lou Angotti) från farmarlaget som då skulle bli huvudtränare i Pittsburgh. Jag satt i en kontraktsdiskussion med Pittsburgh. Dom var lite osäkra på hur man skulle bygga laget och kunde inte ge mig något guldkantat avtal. Min agent sa ”Det här är för dåligt och inget vi skriver på.” 
– Tiden gick och det var dags att åka över för att börja träningslägret. Jag kom dit två dagar innan träningslägret skulle börja. Då var materialaren där och en kille från kontoret som jag kände sedan tidigare. Han kom ner och frågade om jag hade tid att träffa tränaren. ”Visst, det är inga problem”.

Representanten från kontoret berättade då för Anders Håkansson att det bästa var nog att även han skulle följa med in på mötet.
– Jag gick in dit till Lou Angotti som jag aldrig träffat tidigare. Det var inget hej utan han sa bara:
– ”Sätt dig där. Jag kommer prata nu och jag vill inte att du avbryter mig utan du lyssnar på vad jag har att säga. Ni européer tror att ni är någonting. Kommer till NHL och ska ha, ha och ha. Du är likadan och har inte skrivit på kontraktet vi gett till dig. Om du inte skriver på kontrakten kommer jag sätta dig med dom sämsta killarna på träningslägret så du kommer be mig att få skriva på kontraktet. När jag har pratat färdigt får du säga vad du vill.”
– Jag satt där och kände mig inte speciellt kaxig. Han gick på väldigt hårt och skulle skrämma mig. När jag skulle säga vad jag tyckte sa han bara ”Jag vill inte höra något, ut!” Då kom den där killen som jag kände ”Det där blev inget bra möte. Gå ner till hotellet så ringer jag dig om en stund”.
– Jag ringde min agent (Mark Perron) och han blev fly förbannad. Det gick två eller tre timmar. Då ringde killen jag kände ”Anders, vi har gjort en deal. Du ska till Los Angeles.” Jag kände ”yes” jag ville inte vara kvar med den där idioten. 

Willy Lindström 1985-1987

Det var efter tre säsonger med Wayne Gretzky.  Willy Lindström flyttade över till Mario Lemieuxs Pittsburgh. 
– Jag hade två år kvar med Edmonton. Då kunde man bara skydda 14 utespelare och två målvakter. Jag vad äldst i laget och Glen Sather säger ”Willy, jag måste sätta upp dig på waiver-listan, men det är ingen som kommer ta dig”. Det kändes bra eftersom jag ville vara kvar.
– Vi sitter på Gretzkys kontor downtown. Han har kontakt med Oilers och Sather och jag ser att han reagerar. Sedan skriker han rätt ut ”Fuck Willy, du är trejdad”. Han blev också knäckt och förbannad.
– Sather ringer upp mig och säger ”you retire Willy!” Jag ville inte lägga av eftersom jag hade två år kvar på kontraktet. ”Du är med och tränar med oss, har fullt betalt, men spelar inga matcher”. Jag pratade med min advokat Don Baizley om det här, men han sa ”Nej, förhelvete. Det kommer bli ett jäkla liv i hela ligan. Du lär packa och spela i Pittsburgh.”
– Då föreslog Sather att vi skulle skriva upp mitt kontrakt så jag skulle bli för dyr så Pittsburgh inte skulle ta mig. Men Pittsburgh tog mig ändå och betalade mina pengar. Då hade Sather ändå skrivit upp mitt kontrakt med 50 000 dollar om året.

Även om Willy Lindström inte i första läget ville flytta till Pittsburgh så stortrivdes han även där.
– Det är också en hockeystad, men inte alls på samma sätt som i Kanada. Vi var ett bra gäng med unga killar. Mario (Lemieux) var där. Det var hans andra säsong då jag kom dit. Han var 19 år då. Han och jag kom också väldigt bra överens. Men vi var inget bra lag så det vart ett väldigt hopp för mig att gå från ett Stanley Cup-lag till ett bottenlag. Det var jobbigt på det viset.

Hur upplevde du relationen med Mario Lemieux?
– Det blev naturligt. Mycket handlar det om min fru för hon är öppen och vill hjälpa till. Nathalie heter hans fru och det började med att dom bjöd hem oss och sedan har vi efter det hela tiden haft en bra och naturlig relation. Mario har inte varit här men Nathalie har varit i Sverige och hälsat på.
– Mario är en jättefin kille, ödmjuk. Han är inte alls som Wayne utan mer tillbakadragen medan Gretzky är mer utåtriktad. Om man ska jämföra känsla som spelare så var nog Mario etta, vilken jävla känsla. Gretzky var i stället mer en fighter. Han gick alltid 110 procent och skulle ha sina två poäng i varje match. Mario kunde säga ”jag har lite ont i ryggen” och då kunde han ta en ”night off”. Han påminde lite mer om Kenta Nilsson.

Det blir två säsonger i Pittsburgh innan Willy Lindström som 36-åring valde att flytta hem till Sverige. Ny klubbadress blev Brynäs.

Tomas Sandström 1993-1997

–När jag kom dit från Rangers, i början fick Mario en stämpel på sig att han skulle vara smågrinig. Det stämmer inte utan han är en jäkligt trevlig kille, vilket jag för övrigt tycker alla stora stjärnorna är både i NHL och i Sverige. 

Var det många som uppmärksammade att det var två Fagerstapojkar samtidigt i Pittsburgh Penguins när du och Uffe Samuelsson spelade där?
– Nej, det var inte så mycket snack om det direkt. Uffe var ju en fantastiskt duktig back som hade stor respekt med sig i laget. Han blev efter någon säsong såld till New York Rangers, men det var en bra tid i Pittsburgh.

Markus Näslund 1993-1996

— Att spela NHL var hela tiden ett mål. Klart att det först var som mål att spela i Modo och sedan i landslaget och VM. Nästa mål var att slå sig in i NHL. När jag då fick chansen tvekade jag inte. Jag tackade ja och åkte över.
– Jag tror inte jag var förberedd på flera plan på att åka över. Just det här med en ny miljö och kanske att jag var lite för försiktig och inte vågade ta för mig tillräckligt. Något man måste göra där borta. Framför allt då man kommer in som ny.
– I början fick jag chansen att spela i en kedja med Jagr och Francis under tio matcher. Men det blev mindre och mindre istid för mig och jag tappade självförtroendet. Det slutade med att jag blev nedskickad till farmarlaget.
– Det var en ganska tuff säsong eftersom jag inte tidigare mött så mycket motgångar. Jag grubblade mycket och hade hemlängtan den säsongen. Det var roligt att man tagit klivet över, men det var även en jobbig säsong.

Markus Näslund kan känna så här i efterhand att han kanske reste över till NHL någon säsong för tidigt.
– Med facit i hand kan jag känna att mognadsmässigt, men även som spelare, hade mått bra av att vara kvar ett år till i Modo precis som Peter (Forsberg). Å andra sidan är jag som person sådan att har jag väl bestämt mig för någonting brukar jag inte blicka tillbaka.
– Jag kan även känna att jag fick lära mig mycket under den säsongen som jag hade nytta av senare i karriären även om det var hockeymässigt ett dåligt år.

Markus Näslund var inte ensam svensk i Pittsburgh debutsäsongen 1993/94. I laget fanns även Tomas Sandström samt Ulf och Kjell Samuelsson.
– Att de fanns där betydde jättemycket för mig. Det räddade mycket av säsongen för mig, tack vare att de var så schyssta mot mig och helt enkelt var bra killar. Där hade jag tur.

Under tredje säsongen i Pittsburgh började det lossna för Markus Näslund. På 66 matcher säsongen 1995/96 svarade han för 19 mål och totalt 52 poäng. Men i mars 1996 kom beskedet att han trejdats till Vancouver Canucks – mot slagskämpen Alek Stojanov. I NHL brukar den affären omtalas som en av de värsta i ligans historia.
– Under första delen av tredje säsongen spelade jag i en kedja med Sandström och Lemieux. Vi hade en bra kemi och fungerade bra ihop. Klart att det var lätt att spela med Lemieux eftersom han var bästa spelaren i ligan. Sedan blev det förändringar och jag fick spela mindre och mindre. Det var mitt sista år på kontraktet och kände att jag inte bara kan sitta på sidan av. Jag var kände att jag måste röra på mig och bad om en trejd.
– Då hamnade jag i Vancouver som jag i och för sig hade dålig koll på just då. Jag är jätteglad så här i efterhand att jag hamnade just där eftersom det var rykten om att jag skulle hamna på andra ställen innan.

Olov Sundström 1994/95

– Jag inledde den säsongen med att spela fyra, fem träningmatcher med Pittsburgh. Det gick ganska bra. Däremot då vi spelade mot San José borta slog jag ut haj-ögat efter matchen eftersom det hade gått så dåligt. (Viktor) Kozlov hade gjort tre mål på mig. Han hade en räckvidd som var illegal.
– Annars gick det bra. Vi mötte bland annat Detroit både hemma och borta. Då var även både Kjelle och Uffe Samuelsson med. Det var otroligt att få spela med dom.
– Efter training camp, där jag hade vunnit något pris som bästa spelare, och när NHL skulle börja blev det naturligtvis lockout. Innan var Barrasso skadad så det hade varit jag och Wregget i Pittsburgh. Däremot håller jag inte på att prata om ”bad luck”. Varför vann Grant Fuhr fem Stanley Cup? Jo, han är en bättre målvakt.

I stället fick Olow Sundström återvända till Cleveland i IHL. 
– Där var det sagt att vi skulle ha ett bra lag, men vi var inte så bra. Jag spelade bra, men vi fick stryk. Samtidigt hade organisationen en väldigt stor tilltro för sina ”prospects”, Phillippe DeRouville och Patrick Lalime.
– Lalime var inte ens sajnad eftersom dom hade mig och DeRouville. Sedan hamnade jag i en sits där jag spelade den tredje matchen när vi spelade tre dagar i rad. Det var en dålig sits och jag hade en katastrofal säsong.
– Under hösten kom ändå NHL i gång. Jag hade då kontrakt med Pittsburgh och blev uppkallad. Det var lite oväntat. Även om jag inte spelade jättedåligt just innan så vann vi inte. Min grej har också alltid varit det här att kunna vinna.
– Jag blev uppkallad precis då morsan och farsan skulle komma över till Cleveland. Dom var på flyget när jag fick reda på att jag skulle ta mig till Pittsburgh för att sedan ta flighten till Miami. Jag lånade min polare Ed Pattersons jeep. Kom direkt till flygplatsen väldigt sent. Gick ombord på flygplanet. Jag kände igen alla och det är också ganska ”high profil players”, Jaromir Jagr, Rick Tocchet, Ronnie Francis… Alla var väldigt bra mot mig. Naturligtvis hade det att göra med att jag umgicks mycket med Uffe och Kjelle. I alla fall fick dom hålla planet så det blev ett jäkla liv (skratt).
– Tom Barrasso tog mig lite under sina vingar, men det var ett helvete att åka skridskor med honom och Wregget. Dom åkte som vinthundar. 
– När säsongen började satt jag på bänken i fem, sex eller sju matcher. Eddie Johnston var coach i Pittsburgh. Han sa till mig att jag skulle få spela när tajmingen var rätt. Vi vann fem i rad och det blev inget spela för mig. Då blev jag nedskickad och Patrick DeRouville uppkallad. Han var uppe i två veckor och fick spela.
– Sedan sajnade Pittsburgh (Patrick) Lalime och skickade ner honom till Cleveland. Han var då bara trea hos oss. Sedan fick han spela en del och vi vet hur det gick för honom så småningom. 

Stefan Bergqvist 1995-1997

– NHL-debuten var något stort och jag var mycket mer nervös då än inför elitseriedebuten. Vi mötte Winnipeg borta. Jag flög upp dit och sedan var det match. Jag hann nog inte tänka så mycket innan utan var mest koncentrerad. Jag tror att det gick okej i den matchen i alla fall, men jag fick inte så överdrivet mycket speltid. Det kanske blev tio, tolv minuter. 
– Coachen (Ed Johnston) sa inte så mycket inför matchen. Det var mer ”in och kör så ska du se att det här går bra”. 

Det Pittsburgh Stefan Bergqvist fick chansen att spela med innehöll en rad storstjärnor. Där spelade bland andra Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Tom Barrasso, Petr Nedved, Ron Francis och Tomas Sandström. 
– Det var supernervöst att kliva in i omklädningsrummet när dom killarna satt där, skrattar Stefan Bergqvist och fortsätter:
– Jagr, Lemieux… I början satt jag och småtittade på dom. Killarna var jättetrevliga och ingen var märkvärdig eller mer än någon annan. Jag hade varit på camp innan och i alla fall sett dom även om vi inte pratade med varandra då. Det är inte direkt det man vågar göra första gången man är på campen. 
– (Tomas) Sandström var och där och han är ju inte något konstig. Han tog hand om mig första gången jag var där, vilket var skönt.

Det blev två matcher i NHL första säsongen innan han återvände till Cleveland för att senare bli uppkallad till slutspelet. Under sin andra säsong i NHL hann Stefan Bergqvist spela fem matcher innan läkarna upptäckte en tumör innanför högra örat. 
– Jag kände redan på träningslägret att jag började få ont i huvudet. Sedan satt huvudvärken i dygnet runt. Jag ville inte klaga på träningslägret när det dessutom var den säsongen jag skulle ta en plats i laget. I stället bet jag ihop och körde. 
– Det där blev bara värre och värre samtidigt som jag inte mådde så bra. Jag funderade på vad det var för fel. Sedan blev jag nedskickad till Cleveland. Då pratade jag med läkaren där eftersom jag kände att jag kunde ta tag i det då jag var tillbaka nere där. 
– Jag var in och gjorde en magnetröntgen. Då upptäckte dom tumören. Den satt på hörselnerven och in mot hjärnan till. 
— Det tog ett par månader innan jag var tillbaka igen. I början var det jättetufft eftersom jag inte visste hur det skulle gå. Ingen kunde säga något om jag kunde spela hockey igen eller något. Det var mer att vi fick se hur det skulle gå och att vi skulle ta det försiktigt. Samtidigt kände jag tidigt att det här skulle gå bra. 
– Egentligen var det bara under några veckor jag tyckte det var jobbigt. Sedan började det på att bli bättre och bättre. Samtidigt supportade Pittsburgh mig jättebra med försäkringar och allt. Annars hade jag fått åka hemma för att operera mig. Hade jag inte haft försäkring och opererat mig i USA hade jag förmodligen blivit ruinerad. 

Under sin tredje säsong hos Pittsburgh blev det aldrig något NHL-spel. I stället fick Stefan Bergqvist tillbringa hela säsongen i Cleveland. 
– Vi hade några yngre backar som Pittsburgh ville satsa på. Bland andra Sven Butenschön. Jag var med på träningslägret och spelade någon träningsmatch. Sedan var det ner till farmarlaget. 
– Efter det hörde jag inte ett ord från Pittsburgh under hela den säsongen trots att man sagt att vi skulle hålla kontakten. Klart jag var besviken, det måste jag säga. 

Fredrik Olausson 1996-1996

Det var efter ett halvår i Anaheim som Fredrik Olausson trejdades till Pittsburgh. 
– Det var väldigt trevligt hockeymässigt. Jag spelade nästan hela tiden bakom (Mario) Lemieux, (Jaromír) Jágr och (Ron) Francis hela tiden, vilket var ett privilegium. 
– När vi spelade powerplay var det jag och Kevin Hatcher på backen. Sedan var det dom tre där framme. I den uppställningen fick jag mest tänka på defensiven, så kändes det. 

Hur upplevde du Mario Lemieux som person och lagkompis?
– Han var lite privat, men samtidigt en jättebra kille i omklädningsrummet. Han var påpassad så det rök om det. Det är svårt att föreställa sig hur han hade det, men han kunde inte gå någonstans oavsett vart i Nordamerika han än var. En fantastisk person och en lagspelare. 
– När det inte hade gått så bra i första perioden kunde han säga till materialaren ”ge mig en ny utrustning”. Han drog på sig nya handskar och skridskor. Sedan gick han ut och dominerade. 

Andreas Johansson 1996-1998

— Direkt då jag kom dit kom Tomas Sandström fram ”Tjenare hoforsan” på sitt Fagersta-mål. Dagen efter blev Fredrik Olausson trejdad från Anaheim. Pittsburgh låg dåligt till och Mario hade bara gjort två mål på senaste tolv matcherna så man bytte ut halva laget. Stu Barnes kom in, Jason Woolley, jag, Freddan, Kasparaitis.
— Kvällen innan hade jag varit hos Kenny Jönsson och Annelie på middag. När jag kom hem hade Rick Bowness i Islanders pratat in på telefonsvararen att jag skulle ringa honom. ”Vi har trejdat dig och Darius till Pittsburgh, Craig Patrick kommer ringa dig så lycka till där”.
— Då ringer Craig Patrick ”A flight leaving 9.30 to morrow morning from La Guardia airport, see you”. Jag sa till min tjej att jag måste dra till Pittsburgh imorgon. Jag och Darius drog dit och på den här tiden hade vi inga mobiltelefoner så vi kunde kollat träningstiderna. Vi missade träningen men dom säger till oss att det är match samma kväll mot St. Louis hemma.
— Jag fick hälsa på alla, men hade inte träffat tränaren ännu. I alla fall sa man till mig att jag skulle vara på arenan, Civic Center, vid halv fem. Jag och Darius åkte ner dit till halv fem. Jag tänkte att jag nog inte skulle spela. Mario ville ha dit Darius eftersom han hade blivit tacklad av honom så mycket. Så var dealen. Jag åkte med på ett hörn.
— Då blir jag inkallad till tränaren och han visar mig line-upen. Jag börjar titta längst ner. Jag var inte i tredje eller andra utan jag fick spela center med Mario och Jagr i första. Jag var så jäkla nervös och rädd, ringde min pappa från omklädningsrummet och sa ”kolla inte på sporten imorgon bitti för din son kommer ha skämt ut sig”. Nu gick det jättebra och jag spelade fram till ett mål som Mario gjorde.

Dick Tärnström har berättat då han spelade i Pittsburgh att det var Mario Lemieux som dikterade villkoren på träningarna, var det så under åren du var där också?
— När vi kom dit då hade åtta, tio man varken axelskydd eller hjälm på träningen. Jag och Darius (Kasparaitis) var ju vana att tackla några varje träning så det blev en omställning.
— Vi fick skjuta Tom Barrasso på benskydden annars vart han grinig. Du kunde inte tackla dom här killarna som inte hade några axelskydd på sig och när Mario hade pucken, du kunde ändå inte ta den så det var bara att åka och byta, skrattar Andreas Johansson som säsongen därpå fick vara med om en stor förändring då det gällde inställningen i laget:
— Mario gick av träningen då han kände sig klar och efter säsongen lade han av. Ed Johnston, som var coach, slutade också. Då kom Kevin Constantine in. Då blev det stentufft i stället. Då hade inte Jagr Mario med sig och det slog verkligen gnistor kring Constantine och Jagr. Det resulterade i att Jagr slutade mitt under säsongen. Han var bara inte där en dag.
— Laget var ändå fantastiskt bra. Vi fick in en målvakt, Patrick Lalime, som tog rookie-rekordet, mest matcher i rad utan att förlora. Han släppte in fem ibland, men dom här andra killarna gjorde sex, sju mål framåt. Jag spelade med Jagr och Lemieux ganska länge in första säsongen. Sedan fick jag en tackling borta mot Toronto av Wendel Clarke så jag bröt två revben. Då kom, Stu Barnes in från Florida och tok-levererade så jag blev av med min plats i den kedja

Peter Popovic 1999-2000

– Om det fanns några likheter mellan Gretzky och Jagr? Ha ha… Jagr är lite annorlunda. Han är en skön kille på sitt sätt, men går kanske lite mer sina egna vägar och tar sina egna beslut, men han var en fantastisk spelare.
– Jag måste säga att jag trivdes bäst i Pittsburgh vid sidan av Montréal under mina år i NHL. Varför? Jag vet egentligen inte men Pittsburgh är en lite mindre stad. Jag trivdes med staden och mentaliteteten samtidigt som jag gillade att bo där.
– Montréal var jag längst i och där växte man in i stan. New York var så otroligt stort. Boston var helt okej också, men jag kan inte säga att något ställena var dåligt.

Johan Hedberg 2000-2003

Under säsongen 2000/03 hade Johan Hedberg vaktat Manitobas kasse i IHL 46 matcher och hade den fina räddningsprocenten 91,20.
– Jag kom ner till Pittsburgh nästa dag och vi hade match mot Islanders. Den matchen satt jag på bänken. Dagen efter åkte vi iväg för att möta Tampa och Florida ”back to back”. Jag fick beskedet att jag skulle spela mot Florida.
– Så laddad har jag aldrig varit i mitt liv som jag var inför den matchen. På morgonen kom en reporter och sa ”Du vet väl att Pavel Bure får minst tre frilägen ikväll”? Jag svarade ”Nej, det vet jag inte”. Efter tio minuter av matchen kommer Bure fri från rödlinjen, fintar ett skott och drog pucken mellan benen, 1-0.
– Sedan får han ett till friläge i andra som jag räddade och ett ytterligare i tredje perioden. Han fick sina tre frilägen, men vi lyckades vinna med 6-3 och jag räddade 44 skott eller något ditåt. Det var en fantastiskt kul debut.

Hur var det att umgås och även spela med killar som Mario Lemieux och Jaromír Jágr?
– Det var häftigt. Det året hade vi inte vilket lag som helst. Lemieux gjort comeback. Dessutom hade vi Jágr, (Alexej) Kovaljov, (Martin) Straka och så vidare. På det viset var det ett underbart profillag. Alla kom fram och hälsade när jag kom upp dit utom Jagr. Efter matchen mot Florida, då jag stod och duschade, kom han fram och sa: ”bra match” och frågade hur det kändes. Jag svarade att det kändes bra och att det är lättare att spela när man får mycket att göra. ”Jaså, då kanske du kan få 60 skott på dig i nästa match” sa han då.
– Det var första gången vi snackade med varandra. Sedan var det inga problem. Mario är en fantastisk människa och med en otrolig aura runt om sig och en person som alla såg upp till. Trots att han var ägare till laget och den största stjärnan var han ändå en i gänget.

När Johan Hedberg kom upp till Pittsburgh så fanns ytterligare en svensk på plats, Hans Jonsson, som kom till klubben 1999.
– Hasse var den enda svensken där tillsammans med mig. När jag kom till Pittsburgh gav han mig en liten inblick i vad som krävdes och hur det funkade i ett NHL-lag. Jag hade ju inte varit på den nivån tidigare.
– Det var skönt att han var där och han spelade otroligt bra första året jag var där och vi gick till slutspelet. Vi umgicks en hel del på resorna givetvis, men även vid sidan av med både Hasse och Linda. På den tiden hade dom inga barn.

Dick Tärnström 2002-2006

— Det var lite annorlunda att komma till Pittsburgh och allt det här med NHL var fortfarande väldigt nytt för mig eftersom jag bara varit där en säsong. Jag skulle ändå bara spela hockey och jag har bara positiva bilder därifrån. Som idrottsstad är den fantastisk med Steelers (Amerikansk fotboll), Penguins och bra collegelag i basket. Hur dåliga vi än var så var det mycket folk på matcherna.

Du blir poängbästa back direkt i Pittsburgh, sätter poängrekord (52 poäng) för backar i klubben andra säsongen i klubben och får idel beröm i media för ditt fina spel, hur upplevde du din utveckling under den här perioden?
– Jo, men jag utvecklades mycket då och det handlade nog mest om att jag fick den här större rollen. Den fanns inte för mig i Islanders där Kenny (Jönsson) och (Adrian) Aucoin som skulle spela alla powerplay. Det är mycket politik där borta, tyvärr. Har du skrivit ett bra kontrakt få du spela till du är katastrof.
– I Pittsburgh fick jag direkt en powerplay-roll. Jag visste att jag skulle spela och vad som förväntades av mig. Då blev det lite enklare för mig. Under den här tiden spelade jag mest tillsammans med Ian Moran. Han försvann sedan till Boston.

Hur upplevde du Mario Lemieux?
– Han var väldigt lugn som person samtidigt som han bestämde verkligen allt, när träningar skulle sluta, hur mycket skridskor vi skulle åka, allt verkligen. Sedan var han fantastiskt duktig och jag har aldrig sätt någon så talangfull hockeyspelare.

Tränade han hårt vid den här tiden?
– Nej (skratt). Klart att han slet på som alla andra, men när han var trött så var det slut. Han kunde absolut ibland vara kvar på isen efter träningen och köra lite grejer, men i gymmet var det inte riktigt samma sak.
– Han hade dessutom problem med sin rygg och hade även haft cancer, men det här pratade han aldrig om.

Mikael Samuelsson 2002/03:

— Pittsburgh var ingen bra miljö alls vid den tiden. Det roliga jag tar med dig därifrån var att jag fick spela med Mario Leimieux som center. Jag spelade 22 matcher och hade minus 21. Det gick inget bra. Vi hade dålig karaktär i laget. Spelare bytte när andra laget höll på att göra mål. Jag hoppade in, okej mål bakåt och minuspoäng. Jag stod inte ut och så det blev en bra flytt för mig till Florida.

Mathias Johansson 2002/03:

— Darryl Sutter tog över som coach i Calgary. Han trodde inte lika mycket på mig och ville väl förändra en del när han kom dit. Jag spelade någon match sedan fick jag sitta några matcher. Så där höll det på. Självförtroendet börja vackla hos mig och sedan blev jag trejdad till Pittsburgh i mars månad.

Trivdes du bra i Pittsburgh? 
– Ja, det var nära att jag stannade kvar i där, men man tyckte jag var lite gammal, 29 år, för att satsas på i framtiden. Man skulle bygga om truppen och satsa på yngre spelare. 
– Jag är glad och tacksam att jag fått spela i NHL och i Pittsburgh fick jag spela jättemycket.

I Pittsburgh spelade du med Mario Lemieux, hur var den upplevelsen? 
– Det var häftigt faktiskt. Han var i slutet av karriären då, men det är också ett fint minne. Det känns väldigt roligt att fått tillhöra samma lag som honom. Det är en storstjärna. 
– En väldigt jordnära kille, lugn och sansad som inte gjorde något större väsen av sig. Men man märkte hur stor han var och vilken pondus han hade i Pittsburgh. Det är helt sanslöst.

Nils Ekman 2006-2007

— Jag blev trejdad till Pittsburgh från San José och det var jag ledsen över. Samtidigt har jag fått känna på Pittsburgh med både Jevgeni Malkin och Sidney Crosby tack vare det.

Hur var Malkin och Crosby som lagkamrater?
— Det var inspirerande och kul att träna med två så fantastiska spelare. Många får små ”hintar” om hur bra de är på matcherna, men att se hur stor skillnad det är på dem dag ut och dag in jämfört med alla andra spelare är inspirerande.
— Båda är även väldigt ödmjuka vid sidan av isen, på gränsen till att man upplever dem som mesiga. Man har stött på stjärnor som verkligen agerar som stjärnor. Ryska spelare tenderar ju att vara stjärnor allihop. Det är kanske inget fel i det om man kan backa upp det på något sätt. Killar som exempelvis Mats Sundin här i Sverige, som kanske är den största spelaren som vi fått fram tillsammans med Nicklas Lidström och Peter Forsberg, är så lugna och säkra, vilket är coolt på något sätt.

Douglas Murray 2012-2013

– Det var väldigt nervöst, berättar Douglas Murray om då han trejdades från San José till Pittsburgh.
— Inte på grund av att (Sidney) Crosby och (Evgeni) Malkin spelade där, men Pittsburgh hade trejdat till sig Brendan Morrow några dagar innan. Han som varit kapten för Dallas Stars. 
– Pittsburgh hade vunnit tolv matcher i rad och nu skulle jag dit och spela. Jag hade varit med tillräckligt länge för att fatta att det inte hade varit mitt fel om vi skulle förlorat, men laget gillar inte förändringar om man vinner. Vi vann i alla fall den matchen och fyra matcher ytterligare och det blev 17 vinster i rad. 
– En otroligt proffsig organisation och en sjukt bra sportstad. Crosby är Crosby och det var inget snack om att han var bäst i världen. Första träningen, jag har alltid varit först ut på isen till det att jag blev topp fyra back men sedan kanske blivit lite bekväm. Jag hade knappt börjat klä om. Då var Crosby redan på väg ut till isen. 
– ”Helvete”. Det spelade ingen roll att jag är sju år äldre än honom, han är bäst i världen. Det var bara för mig att slänga på mig grejerna och snabbt ut på isen. Efter första träningen började jag klä av mig för att gå in och ta en dusch. Då drar Crosby till gymmet. Det var bara att dra på sig grejerna och gå dit, så jag var på gymmet varje dag under tiden i Pittsburgh. 
– Jag tycker det är häftigt med spelare som Crosby och man kan sätta honom i samma kategori som Michael Jordan och Tiger Woods. Det är så jäkla häftigt när någon är bäst och fortsätter trycka på för att bli ännu bättre. Det är vad som gör dom till ”one in a life time-människor”. Jag kan tänka mig att även Connor McDavid är en sådan. 
– Pittsburgh hade fått ganska mycket stryk fysiskt åren innan. Därför tog dom in Morrow och mig som är fysiska spelare. Iginal, som man också tog in, var både målgörare och åt det fysiska hållet.

– Vi gick som tåget och jag gjorde två mål i en slutspelsserie, vilket jag aldrig gjort tidigare. Det bara hände. Nabakov var målvakt, vilket gjorde det extra roligt. Han var inte glad efter. 
– Sedan stötte vi på Boston och som var mer fysiska i ”Confrence final”. Alla har ursäkter till varför, men vi förlorade fyra raka. Samtidigt var tre av matcherna förlust med uddamålet och Tuukka Rask var otrolig i deras mål. 
– Det kändes otroligt bittert eftersom vi hade ett ruskigt bra lag. Jim Neal var fortfarande där, Malkin, Kris Letang… (Marc-André) Fleury hade jätteproblem i målet så vi spelade för det mesta med (Tomas) Voukun. Pittsburgh hade sitt Stanley Cup-lag plus att man lade till mig, Iginal, Morrow plus Olli Jokinen. 
– Sedan rök ”GM” Ray Shero som jag gillar starkt. Pittsburgh hade ju storsatsat, men det gick inte vägen. Även coachen Dan Bylsma rök. Alla försvann så det blev inte ny-sajnat för mig där.

Philip Samuelsson 2013-2014

– Man måste ha lite tur och ofta behövs det skador på någon om man ska ta en plats i en så bra liga som NHL. Tyvärr är det så det funkar för att ta sig in. Sedan måste man prestera bra. Nu fick jag bara spela fyra, fem matcher så det var svårt att göra ett kanonintryck utifrån det.
– Tittar jag bara på mitt spel så fattades då lite i skridskoåkningen om jag ser till ren snabbhet. Man måste vara väldigt kvick för att hänga med i NHL med tanke på alla bra spelare som spelar där. Det här har jag slipat på i stort sett under hela min karriär.

Carl Hagelin 2015-2019

– Jag köpte hus i Anaheim och flyttade in i det 1:a december. Efter jul började det kännas bra. Precis när vi skulle flyttat in i ”master bedroom”, vi hade inte haft några gardiner där innan, och kunnat vara där i tre dagar kom ett samtal efter en match att jag var trejdad. 
– Efter den matchen satt jag och åt med pappa och några av hans polare som varit på matchen. Jag hade ett missat samtal från ”GM” (Bill Murray). Farsan och jag förstod vad det innebar, men polarna sa
– ”Han kanske ska säga att du spelade riktigt bra idag med ditt mål och två assist ”. 
–”Nej, det funkar inte så i den här ligan, Om ”GM” ska ringa måste du ha gjort 20 mål i en match.” 

I stället blev det Pittsburgh Penguins resten av säsongen. 
– Jag var exalterad över att det var Pittsburgh. Laget behövde fler mål och då en bra målskytt. Först trodde jag att det var (Patric) Hörnqvist jag blivit trejdad mot. När det visade sig att det inte var han blev jag väldigt taggad. 
– ”Bengan” och jag var inte jättetajta då, men vi hade tränat tillsammans under sommaren och lärde känna varandra. Ibland kan det klicka direkt och så var det med honom. 
– Säsongen innan hade jag slagit ut Pittsburgh med Rangers i ”overtime”. Dessutom var det jag som gjorde det avgörande målet. Det positiva var att jag då kände att jag fick respekt direkt när jag kom in i omklädningsrummet. 
– (Sidney) Crosby är en så jäkla bra ledare. Han får dig att direkt känna dig som en del av laget. Det är också därför många spelare som kommer dit spelar bra. Det var också en annan seriositet i Pittsburgh. Crosby var på en helt annan nivå än alla andra jag hade spelat med. Proffsigheten fanns där från dag ett oavsett om det var träning eller match. Det var Crosby som höll i det, ledde det ”by exempel” och alla följde efter.
– Han fick folk att må bra och vi andra såg vad han gjorde bra på träningarna och kunde då följa honom. Det här inspirerade absolut även mig. Jag är också en som alltid gillat att köra hårt på träningen och det gjorde alla i Pittsburgh. 
– ”Bengan” är exakt likadan och antagligen är det därför vi båda kommer så bra överens, att vi båda gillar att trycka på då vi är där. 

Kom Patric Hörnqvist, ”Bengan”, att bli viktig för dig i Pittsburgh?
– Otroligt viktig för både mig och min fru. Hans fru Malin tog hand om Erika. Vi bodde på samma gata och åkte tillsammans till alla matcher. 
– Det var verkligen att träffa en vän för livet och som jag fortfarande är väldigt tajt med. Dessutom är han gudfar till vår son. 

Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Kris Letang, Phil Kessel, Patric Hörnqvist… I laget Carl Hagelin kom till var den mer än bara en bra hockeyspelare och stark personlighet. 
– Det roliga var att vi hade en så bra mix. Sid som är jätteseriös. Phil och Letang är seriösa, men gillar att skoja runt. ”Bengan” var seriös och skrek på killarna. 
– För mig betydde den här mixen av personligheter att jag under en match kunde koppla bort om det blev för seriöst. I stället kunde jag lyssna på vad Phil och Letang sa och börja garva. Phil sa så mycket roligt och med det lugnade det ner Sid. Det var många roliga kommentarer på bänken och i omklädningsrummet. 

Spelade du något i samma kedja som Sidney Crosby?
– Bara några matcher. Mest var det med Malkin och Nick Bonino. 

Evgeni Malkin är helt okej han med. 
– (Skratt) Ja, och i början spelade jag med honom och Kessel. Jag hade mött honom en hel del innan och visste att hans topp, topp är otrolig. Han kan göra vad han vill med pucken. Dessutom är han stor, stark och som ett djur när han bestämmer sig. Han kan verkligen både passa och skjuta. Det är coolt att ha spelat med både Malkin och Crosby. Säsongen 2016/17 fick Carl Hagelin vara med om att vinna sin första Stanley Cup med Pittsburgh. 
– Det går nog inte att klä ord på en sådan känsla. När jag sitter här och tänker tillbaka så vill jag ha tillbaka den känslan varje dag, men då hade livet varit för bra. Så bra ska vi inte ha det, skrattar dubble Stanley Cup-vinnaren och fortsätter:
– All tid jag hade lagt ner, hur jag gnuggat mig genom skador, varit med om upp och nedgångar… Här fick jag ett bevis på att allt var värt det. Att göra det med de här gubbarna betydde extra mycket. 

Vad var det som tog er hela vägen?
– Första säsongen, när vi slog San José, var vi en maskin. Alla kedjor producerade. Det var ingen som dominerade under hela slutspelet, men vi var ruggigt stabila. Det var svårt att få tag på oss. Lag försökte spela fysiskt och vara hårda mot oss, men så fort det var en avblåsning åkte vi därifrån. Vi lade oss aldrig i det här onödiga.
– År två tycker jag att våra stjärnor steppade upp ännu mer. Då var våra bästa spelare bäst i varje match. Sedan hade vi mer flyt den säsongen än tidigare. 
– Säsongen efter åkte vi ut i andra rundan. Samtidigt blev vi av med några spelare och då blev det svårare. Vi åkte ut mot Washington som vann allt. Vi spelade inte bra i den serien, men ändå vann Washington bara knappt emot oss.  Säsongen därpå blev jag trejdad till Los Angeles Kings.

Övriga svenskar att ha spelat för Pittsburgh:

Ulf Samuelsson 1990-1995
Kjell Samuelsson 1991-1993
Hans Jonsson 1999-2003
Niklas Nordgren 2005-2006
Patric Hörnqvist 2014-2020
Oskar Sundqvist 2015-2017
Marcus Pettersson 2018-2025
Alexander Nylander 2022-2024
Emil Bemström 2023-2025
Magnus Hellberg 2023-2024