Finnen som blev störst i Sverige – Old School Hockey Jarmo Myllys

Han är den kanske mest ikoniska utländska spelaren som någonsin spelat i Sverige. Jarmo Myllys är en levande legendar inom både svensk och finsk ishockey. Här berättar han om sin makalösa karriär.

Man kan tala om många utländska målvakter som gjort avtryck i våra svenska serier, men ingen är nog i närheten av den finske världsmästarmålvakten från 1995, Jarmo Myllys. Jarmo Myllys kom till Luleå 1994 och blev kvar i klubben till och med 2001.

Jarmo Myllys, som idag är 53 år, har en fantastisk meritlista som gör honom till en av Finlands mest framgångsrika målvakter genom alla tider. Han är svensk och finsk mästare, världsmästare, har vunnit guldhjälmen i både Finland och Sverige, har utsetts till VM:s bästa målvakt och är trefaldig OS-medaljör.

Du växte upp i Savonlinna som ligger nordost om Lahtis. Hur var Savonlinna som idrottsstad under de åren?
– Det var väl en ganska vanlig småstad här i Finland som det kanske inte har kommit fram så väldigt många hockeyspelare ifrån varje år. Det har kommit fram lite fler dom senaste åren. Bland andra Tuukka Rask som i dag spelar i Boston Bruins.
– SapKo heter klubben i Savonlinna vilket också var den klubb jag spelade för innan jag flyttade till Tammerfors för att spela med Ilves. SapKo spelade inte i FM-ligan utan höll mest till i Finlands andra division, Mestis. Det som ni kallar Allsvenskan i Sverige.

Hur minns du debuten med SapKo?
– Kan det ha varit 1981 tro? Det var kul givetvis men själva matchen förlorade vi med 7-2 eller något liknande så det var ju även ett dåligt minne för mig, skrattar Jarmo Myllys.

Var Pekka Mäkelä, som spelat för bland annat Vita Hästen här i Sverige, lagets stora stjärna vid den här tiden?
– Ja, Pekka spelade med oss då och han var väldigt bra. Han hade även spelat i FM-ligan för Ässät.

Arkivbild.

Efter säsongen 1982/83 lämnade Jarmo Myllys SapKo och flyttade till Ilves som spelade i FM-ligan.
– Det hade alltid varit en dröm för mig att spela i Ilves. Året innan spelade jag i juniorlandslaget och då var det flera av spelarna i laget som redan spelade för Ilves. De pratade med mig om att komma dit och spela i stället och när väl jag fick chansen till det tog jag den.
– Jag stannade i Ilves under tre säsonger innan jag flyttade vidare till Lukko. Första året spelade jag mest med juniorlaget men jag spelade även några matcher med Ilves i FM-ligan. Andra året vann vi guld. Även om Jukka Tammi var första målvakt och stod dom allra flesta matcherna så var det något väldigt stort för mig.

Du stod två matcher i slutspelet det året.
– Det stämmer. Vi spelade final mot TPS och förlorade de två första matcherna. Då stod Tammi. Sen fick jag chansen att stå final tre och fyra och de vann vi. Den femte finalen, som vi också vann, stod Tammi igen.

Ni hade ett fantastiskt lag det året med Mikko Mäkelä, Jukka Tammi, Raimo Helminen, Risto Jalo, Ville Siren och så vidare. Om du idag ser tillbaka, vad var storheten med det här laget?
– Vi hade väldigt många bra spelare det året. Jag, Ari Haanpää, Mikko Mäkelä och några till var födda 1965. Raimo Helminen och Ville Sirén 1964, så det var ett många unga spelare i laget. Sedan hade vi några äldre som exempelvis Risto Jalo och den här mixen gjorde att vi tillsammans blev ett väldigt bra lag.

Hur har din relation till målvaktskollegan Jukka Tammi varit genom åren?
– Den har alltid varit väldigt bra. Givetvis fajtades vi båda om att få spela både i Ilves och i landslaget. Det hör till spelet och du måste ha konkurrens om du ska utvecklas som målvakt.
– Tammi är några år äldre än jag och under åren så har jag lärt mig en del av honom.

Vid Junior-VM 1984 i Norrköping och Nyköping var Sverige favoriter. Jarmo Myllys gjorde sitt första JVM (spelade även 1985) och hans Finland stoppade svenske förbundskaptenen Conny Evenssons medaljplaner. Finland vann mot Sverige med 4-1 efter storspel av Myllys och slutar på silverplats efter Sovjet.
– Den turneringen minns jag mycket väl. Vi spelade i Sverige och hade ett väldigt bra lag som tog silver. Det var många spelare från Ilves med i den turneringen, Helminen, Mäkelä, Sirén och Haanpää.
– Matchen mot Sverige? Den minns jag faktiskt inte, det är ju ganska många år sedan. Men vi vann ju och det måste varit starkt av oss som turneringen spelades i Sverige.

När debuterade du i det finska A-landslaget?
– Det måste ha varit i december 1986 i Moskva. Vi spelade det som då hette Izvestija-turneringen och vi slog Sovjet med 3-2.

Vid VM 1987 vann Tre Kronor guld efter turer som gått via civil domstol i Wien. Den västtyska spelaren Miroslaw Sikora hade tidigare spelat JVM för Polen och var därmed diskvalificerad för spel med andra nationer i VM. Trots det så spelade Sikora mot Finland där tyskarna vann med 3-1. Göran Stubb på det finska ishockeyförbundet lämnade in en protest som gick igenom vilket innebar att Finland tog Tre Kronors plats i slutspelet.

Men en Fritz Klebermass, domare i Landesgerich i Wien, fastställde så småningom i en civil domstol att protesten skulle ogillas vilket innebar att Tre Kronor åter var på slutspelsplats.
– Vi hade slagit Sverige i gruppspelet med 4-1 och då vi gick och lade oss den kvällen var vi väldigt glada eftersom vi hade gått till semifinalspel och Sverige var ute ur playoff.
– Nästa morgon visade det sig att vi i stället var borta från playoff. Självklart var vi väldigt besvikna och arga, speciellt som vi gjort en väldigt bra turnering. Men, men så här är det ibland. ”Thats Hockey” som man brukar säga, haha…

På hösten samma år togs du ut till din första Canada Cup-turnering. Var det en stor överraskning då förbundskaptenen Rauno Korpi kallade dig?
– Ja, jag var väldigt ung då och coachen hade valt att satsa på ett ungt lag i den turneringen. Vi hade Kari Takko och han stod de flesta matcherna i den turneringen. Han var ju toppmålvakt i Minnesota North Stars vid den här tiden och man kan ju undra vad Minnesota skulle med mig till något år senare när han och inte jag var första målvakt i landslaget.
– Canada Cup var givetvis något väldigt stort att fått vara med om, speciellt då den första turneringen då jag inte var speciellt gammal.

Du har spelat tre OS och vunnit två brons, 1994 och 1998, samt ett silver, 1988. Hur minns du just silverturneringen i Calgary?
– Framför allt var det här en väldigt stor turnering för oss i Finland. Det här var vår första medalj i ett VM eller OS så det kom att betyda väldigt mycket för finsk hockey.
– Alla trodde nog inför sista omgången att Sverige skulle vinna silver eftersom vi hade Sovjet i sista matchen och de var otroligt bra då. Vi slog Sovjet med 2-1 vilket var en stor överraskning. Så här efteråt så kan jag väl känna att ryssarna inte verkade gå för fullt, de var ju redan klara guldmedaljörer.

Jarmo Myllys firar VM-guldet.

Vid VM i Globen 1995 vinner Finland sitt första guld då man slår Tre Kronor i finalen.
– Vi hade Curre Lindström som coach då och en nyckel till den här framgången var att han hade fått bygga ett lag under tre års tid. Det var inte många spelar som byttes under de här åren.
– Vi hade gjort en bra turnering i Milano året innan då vi gick till final mot Kanada som vi förlorade mot på straffar. När vi kom till VM i Stockholm hade vi med andra ord ett starkt och erfaret lag. Det var även då som Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen gjorde en fantastiskt bra turnering. Att sedan ta sig till final mot Sverige i Stockholm och dessutom vinna guld är något mycket stort för en finländsk hockeyspelare.

Myllys med VM-pokalen.

Hur viktig var Curre Lindström för det här guldet?
– Jag tror Curre var exakt vad finsk hockey behövde just då. Visst, Curre var duktig som is- tränare, men framförallt så var han fantastisk på det mentala planet och i omklädningsrummet.
– Han var verkligen mån om varje spelare och han fick oss att förstå att vi kunde vinna stora turneringar. Jag tror alla som var med i vårt landslag under Curres år minns det som en mycket rolig tid.

Hur ser du tillbaka på tiden i NHL mellan 1988 och 1992?
– Det gick lite för fort när allt blev klart att jag skulle åka över och spela för Minnesota. Jag var inte redo för den hockey som spelades i NHL på 80- och 90-talet. Det var heller inte många europeiska målvakter som spelade där borta då och det var väldigt tufft att slå sig in där.
– Det tar tid att som målvakt ställa om från stora rinkar till smårinkar. Jag var där borta i fyra säsonger och även om jag spelade en del matcher för Minnesota i NHL spelade jag oftast med Kalamazoo i farmarligan.

Här i San Josés tröja.

Din sista säsong i NHL spelade du med San José Sharks. Där började du väl säsongen som förstamålvakt?
– Det var jag, Jeff Hackett och Arturs Irbe som var målvakter i San José då. Tyvärr så bröt jag fingret och var borta i två månader. När jag kom tillbaka efter skadan blev jag nedflyttad till farmarlaget Kansas City.

Varför valde du att återvända till KooKoo i finska andra divisionen?
– Det var i slutet av den sommaren, månadsskiftet juli och augusti, som jag fick besked att San José sålt mig till Toronto Maple Leafs. Då valde jag att stanna kvar hemma i Finland. Så jag ringde runt till olika klubbar i FM-ligan men alla hade fullt på målvaktssida.
– Då ringde KooKoo och då tänkte jag att ett år i andraligan fungerar nog. Någonstans måste jag ju trots allt spela. Vid jul den säsongen gjorde jag klart med Lukko Rauma inför den kommande säsongen. Vid jul året därpå så gjorde jag klart med Luleå för säsongen efter. Det var mycket som hände kring jul de här åren, haha…

Varför just Luleå?
– Första gången jag var i kontakt med Luleå var redan 1986. Alla papper var klara och några från Luleås styrelse hade kommit till flygplatsen i Helsingfors för att göra klart affären. Det blev en del ”money talk” vilket slutade i att klubbarna inte kom överens och jag blev kvar i Finland.
– Andra gången berodde ju på att jag hade flera vänner som hade spelat i Luleå och talade väldigt gott om klubben. Dessutom spelade min bästa vän, Mika Nieminen, redan i klubben vilket betydde mycket för mig.

Var det en stor omställning att gå från finska till svenska ligan?
– Ja, men jag har alltid gillat att spela i Sverige och Elitserien. Mina bästa år som hockeyspelare var nog just under mina år i Luleå. Jag fick vara med om att vinna VM-guld 1995, SM-guld 1996 och vi var i SM-final mot Färjestad 1997. Det var fina och väldigt framgångsrika år.

Varför lyckades Luleå vinna guld 1996?
– Jag vet egentligen inte vad jag ska svara på den frågan. Vi hade väldigt många bra spelare i det laget och coachen, ”Osten” (Lars Bergström), gjorde ett väldigt bra jobb med laget.
– Luleå hade siktat på att vinna guld under flera säsonger och man hade byggt upp det här laget under flera år och behållit ungefär samma spelare under flera säsonger.

Hur viktig var Tomas Holmström för guldet?
– Tomas var otroligt viktig för det här laget och han har visat under sina många år i NHL vilken viktig spelare han är oavsett vilket lag eller liga han tillhör.

Stefan ”Skuggan” Nilsson är ett annat namn som många får ett leende på läpparna av att nämna.
– Alla vet vad Stefan har betytt för Luleå under så många år. En fantastiskt bra hockeyspelare och en väldigt fin kille. Men det handlade inte bara om Tomas och Stefan. Det var väldigt många spelare som var väldigt viktiga för laget guldsäsongen.

Marko Jantunen överlistar Jarmo Myllys.

I februari 1995 möttes vi av svarta rubriker i kvällstidningarna. Jarmo Myllys och Mika Nieminen, Luleås två stora stjärnor, var avstängda efter att ha brutit mot klubbens regler efter en match i Rocklundahallen mot Västerås. Nieminen och Myllys hade stannat kvar ute på restaurangen där laget hade ätit på kvällen och kom efter det ganska trötta till bussen morgonen därpå.
– Klubben sa att vi hade brutit mot några regler som inte ens fanns. Det stämde inte det som sades om Mika och mig. Vi blev avstängda för något som vi egentligen aldrig förstod var något förbud mot eller som var något dåligt för laget. Man sa att det vi gjort var dålig PR för föreningen.

Det låter som ni var ganska arga på klubbens agerande?
– Ja, det är klart att vi tyckte det var fel att stänga av oss för något som vi själva inte ansåg vara något fel. Vi skulle dessutom spela mot Djurgården i nästa omgång som var en av säsongens viktigaste matcher.
– Nu var vi bara avstängda en match och redan omgången därpå så spelade vi igen. Så här är det ibland och det är bara att acceptera.

Du spelade i Luleå fram till och med 2001, varför lyckades inte klubben vinna några mer guld under dina år i klubben?
– Vi var väldigt nära under några säsonger och spelade en final och flera playoff åren därpå. Men ska du vinna ett guld krävs det inte bara att du har bra lag, du måste även ha lite tur också.
– Playoff i Sverige, till skillnad mot i exempelvis Finland, är väldigt tajt. Oavsett om du kommer etta eller åtta så har du chans att vinna SM-guld eftersom lagen är så pass jämna. I Finland så är det egentligen bara ettan till trean som har tillräckligt bra lag för att vinna.

Det blev guld även i HV71.

Du vann även SM-guld med HV71 2004.
– Ja, jag spelade med SaiPa det året när HV71 ringde och frågade om jag kunde komma dit och spela eftersom Stefan Liv var skadad. Först tackade jag nej eftersom jag var en Luleåspelare i första hand. Jag förstod inte hur jag skulle klara av att spela för ett annat lag i Sverige.
– Men nu hade HV problem på målvaktssidan och till slut åkte jag över dit och spelade. Jag gillade verkligen att bo i Jönköping och spela för HV71 även om det var under en mycket kort tid. Dessutom fick jag vinna ytterligare ett SM-guld vilket jag är väldigt tacksam för.

Vad har Luleå betytt för dig som lag och även som stad att bo i?
– Jag har alltid uppskattat Luleå och givetvis har både laget och staden betytt mycket för mig under åren. Sedan var det ju skönt att bo i Luleå eftersom det var så lätt att åka hem till Finland via Haparanda och Torneå. På våra lediga dagar så satte vi oss i bilen och åkte över till Finland för att få prata lite finska och träffa lite folk från Finland också, haha…