SHL-skyttekungen fann Gud – och lade av: ”Mitt liv har blivit en miljon gånger bättre”

Han spelade 113 matcher i NHL, vann SM-guld och SHL:s skytteliga. Sen petades Nick Johnson – och försvann från hockeyvärlden. Här berättar 32-åringen om sin nya karriär,  Boston Bruins lögner – och mötet med Gud som fick honom att sluta med ishockey trots sin unga ålder.
– Mitt liv har blivit en miljon gånger bättre, säger kanadensaren till hockeysverige.se.

Nick Johnsons två första år i Sverige blev en enda lång succé. Det blev SM-guld med Växjö under första säsongen och Johnson var en av lagets stora stjärnor. Därefter följde en flytt till Brynäs där han under sin första säsong sköt 22 mål och vann SHL:s skytteliga. Allt gick som på räls.

Sen blev det tyst. Nick Johnson fick det inte alls att stämma säsongen därpå och när Brynäs jagade SM-guld i slutspelet var skyttekungen inte ens med i laget. Han platsade inte. Det blev sju minuters istid i den femte semifinalen mot Frölunda – sen var hans karriär i Brynäs över. Det visade sig att det skulle bli hans sista match i karriären också.

Blott 31 år gammal valde Nick Johnson att lägga av som ishockeyspelare.
– Jag hade tänkt under en tid på att den där säsongen skulle bli min sista. Jag var väldigt stolt över att ha nått NHL och att jag hade självförtroendet och nivån att hjälpa mina lag där, säger kanadensaren till hockeysverige.se och fortsätter:
– När jag sen skickades ned till AHL var jag glad över att få flytta till Europa och att få bo i ett så trevligt land som Sverige. Men jag visste redan då att det bara skulle bli två, tre år i Sverige. Sen skulle jag gå vidare med mitt liv. Jag hade tre underbara år i Sverige och var glad när jag lade av.

Han tog sitt pick och pack och flyttade med familjen till Edmonton.
– Livet är bra.  Vi fick en liten bebis i november, så jag har två flickor nu. Min fru mår bra och vi är glada över att kunna tillbringa så mycket tid ihop.
– Det är klart att jag saknar många av spelarna och att få spela de täta matcherna. Du hetsas igång av det och intensiteten – och det finns bara några grejer i livet som hockeypensionär som får dig så uppeldad.

”VAR FRUSTRERAD PÅ HELA SPORTEN”

Det blev inga stora rubriker eller något avsked på sociala medier eller något sådant. Nick Johnson meddelade ingenstans att han hade avslutat sin karriär utan fattade beslutet i det tysta. Det blev nästan något av ett mysterium vad som hade hänt med den forna målkungen.
– En del av mig vill fortfarande spela, så är det. Men den stora delen av mig, den som tänker på min familj och min framtid, visste att det var dags att sluta och prova något nytt och hitta en ny karriär. Att få vara hemma med min familj efter många år då jag varit iväg och spelat var för viktigt för att fortsätta spela hockey, berättar han.

Förlorade du din motivation någon gång på vägen?
– Det fanns tider under karriären som jag var frustrerad och lite arg på hela sporten. Men jag tyckte fortfarande att det var så pass kul att spela så jag fortsatte göra mitt bästa eftersom jag visste att det bara skulle vara så några år till innan det var över.
– Jag visste att jag inte skulle kunna spela för alltid så jag försökte njuta av det så länge det pågick.

En viktig grund till Nick Johnsons beslut att sluta spela ishockey tidigt fattades redan innan han fick sitt genombrott som ishockeyspelare och slog sig in i NHL. Han berättar att ett möte med Gud har legat till grund för hans beslut att lägga skridskorna och klubban på hyllan för att i stället påbörja en annan karriär. En karriär som kommer ske i läkekonstens namn.

VILL BLI DOKTOR

Nick Johnson.

Du säger att du var frustrerad och arg…var hockey någonsin din passion i livet eller hamnade du bara i den karriären för att du råkade ha en stor talang?
– Nej, allt jag ville när jag var en liten kille var att spela hockey och drömmen var att hamna i NHL. Men precis innan jag slog mig in i NHL, när jag fortfarande spelade i farmarlaget, kände jag mig inte riktigt hemma i livet utan jag saknade något som jag försökte finna. Inte ens min passion för hockey kunde fylla det där hålet.
– Det var under de åren jag mötte Gud. Sedan dess har mitt liv blivit en miljon gånger bättre. Han har visat vägen för mig och även fast jag älskade hockey och var väldigt bra på det ville han att jag någon gång skulle gå vidare och hitta en annan, mer uppfyllande, karriär. Det var det, och det faktum att jag började bli lite äldre i hockeysvängen, som gjorde att jag lade av.

Och vilken typ av karriär kommer det bli?
– Jag pluggar för att kunna komma in i läkarstudier och förhoppningsvis bli en doktor. Det kommer ta ett tag men jag har börjat ta mina första steg.

”ETT FRUSTRERANDE ÅR”

Tillbaka till karriären i Sverige. Efter den magnifika starten på äventyret i Sverige gick allt fel under hans sista säsong. En skada och svagt spel gjorde att hans hockeykarriär avslutades med att sitta på läktaren.
– Det var ett frustrerande år för mig personligen. Jag kände mig av någon anledning inte bekväm på isen trots att jag redan hade spelat i laget ett år. Jag kände mig i fysiskt toppslag inför säsongen men det hjälpte mig inte att få en bra säsong.
– Jag gjorde illa mitt knä ganska rejält i januari och när jag var tillbaka var det nästan slutspel. Då var det svårt för ”Bulan” att hitta en plats för mig i laget, säger Johnson som dock vill påpeka att han inte känner något ont blod till vare sig ”Bulan” Berglund eller Brynäs.
– Jag har inget elakt att säga om det eftersom det på många sätt verkade som att laget spelade bättre utan mig eftersom de gick hela vägen till SM-final sju. Jag är bara stolt över att ha haft två bra år i Brynäs.

Nick Johnson och Oskar Lindblom hade en fin powerplaykemi.

Vilken är din syn på ”Bulan”?
– För det mesta gillade jag honom. Han var intensiv och ville vinna till varje pris. Han var lika bra som de flesta andra coacher jag hade under min karriär. Jag vill nämna Sam Hallam också. Han är en helt annan coachtyp än ”Bulan” men alla kan se att han är väldigt smart.

Ditt första år i Brynäs var otroligt bra, du gjorde 14 mål i powerplay exempelvis. Kände du att allt gick din väg?
– Vi hade en bra powerplayenhet med Oskar (Lindblom) Anton (Rödin) och Greg (Scott) och vi lyckades göra en hel del mål. Jag fick klubban på pucken och det bara rullade på.

BLEV FÖRD BAKOM LJUSET AV BOSTON

När karriären nu summeras är de tre åren i Sverige med bland hans absoluta höjdpunkter – med guldyran i Småland som absolut höjdpunkt förstås.
– Åren i Sverige är verkliga höjdpunkter för mig. Att vinna guld med en klubb som grundades först 1997 var helt otroligt. Hela staden var extatisk över att vinna och det var väldigt coolt.
– Att sen få spela för en historisk klubb som Brynäs var ett perfekt sätt för mig att avsluta karriären på. Att vara så nära att vinna ett guld till var förstås något jag var stolt över och det gav mig trots allt en bra känsla när jag slutade. Jag gillade alla runt organisationen och de behandlade både mig och min familj väl.

Det sista året i Brynäs var tungt, men den verkliga lågpunkten i karriären kom några år tidigare. Han försökte då slå sig in i Boston Bruins men känner nu i efterhand att han motarbetades av organisationen.
– Jag ångrar det jag gjorde när jag inte tog plats i Boston 2013. Jag hade ett grymt träningsläger och gjorde flest mål av alla. Jag borde ha spelat i tredjekedjan så det var inte rättvist att jag inte fick någon plats i laget. De sa till mig att det fanns platser att slåss om, men det var det inte. De ljög för mig. Jag kände mig så korkad.
– Där förstod jag att min NHL-karriär var över. De hade stämplat mig som gammal och som en ”journeyman”. Då är du i princip rökt. Det var den tredje, fjärde gången som jag kastades iväg och kände att vad jag än gjorde skulle jag inte få chansen av något lag.

Vad skulle du ha gjort i stället?

Robert Rosén och de övriga i Växjö hjälpte Nick att hitta glädjen till hockeyn igen.

– Jag skulle ha kommit till Europa redan då, i stället för att spela ett år till i AHL. Jag blev bara sämre och långsammare av att spela där, med spelare som fortfarande lärde sig grunderna för att bli proffs. Det var ett långt och jobbigt år eftersom jag var så nära NHL men ändå visste att de inte fanns något intresse från klubbens sida av att testa mig där.

– Jag är glad att jag kom till Växjö året efter. Det gjorde hockeyn rolig igen.

HAR SPELAT MED VÄRLDSSTJÄRNOR

Den nu 32-årige kanadensaren har återvänt till skolbänken och lever ett familjeliv i Edmonton. Men han skulle gärna återvända till ishockeyn i någon form – om än inte på högsta nivå.
– Jag skulle älska att få vara med och hjälpa tonåringar eller barn att bli skickligare och mentalt starkare. Men jag ser mig inte som coach eller general manager för något lag.

Hur skulle ditt All Star-lag med spelare du spelat med se ut?

Foto: Simon HastegŒrd / BildbyrŒån