Avslöjar tränarens ord – därför fick han inte nå sin milstolpe

Mikael Samuelsson från Mariefred har vunnit Stanley Cup, OS och VM.
I veckans Old School Hockey möter Ronnie Rönnkvist legendaren som gjorde 699 matcher i NHL.
– Nästa match, antagligen för att jag hade spelat 699 matcher ”Han ska inte få en till”. Visserligen blev jag skadad på träning, men kom tillbaka då det var tio matcher kvar. Han valde ändå att inte spela mig, säger Samuelsson om varför Mike Babcock inte gav honom en match nummer 700.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Mariefred förknippas av många för en idyll intill Mälaren och anrika Gripsholms slott. Men från det lilla samhället i Södermanland kommer även OS-, VM- och Stanley Cup-vinnaren, Mikael Samuelsson.
– Hockeyn under uppväxten var glädje. Laget jag spelade med där var det spridda skurar dels med dom som hade fallenhet för hockey kontra dom som åkte runt och tittade på molnen ovanför uterinken, vilket var jättecharmigt, berättar Mikael Samuelsson och fortsätter:
– Jag har en storebror, Mattias, och som är två år äldre än jag. Hans lag var ganska vassa och tränade på rätt så hårt. Jag stod ofta vid sargkanten och tittade på när dom tränade.
– Även vårt A-lag vid den här tiden var väldigt charmigt. Det kom bland annat dit folk från IK Tälje och spelade där. Men framför allt kommer jag ihåg en ute rink som lyste upp under kvällarna.

Ganska tidigt valde Mikael Samuelsson att satsa vidare på sin hockey, men då med Södertälje SK.
– Hockeymässigt flyttade jag in dit året innan TV-pucken. Sedan flyttade jag själv in till Södertälje då jag var 18 år.
– När jag ser på det så här i efterhand behövde jag lite mer utmaningar. Plus att SSK var min dröm att få spela i. Jag var jättestolt att få representera SSK, men där blev det tufft.

Såklart en stor kontrast mot verksamheten i Mariefred.
– Ja, så var det. Dels var det en mjukare miljö i Mariefred och där var det mina skolkamrater jag spelade med. Från det till att inte känna folk och allt var mycket hårdare.
– Flera killar i vårt lag kom dessutom från södra Stockholm, Skärholmen, Bredäng och så vidare. Det blev faktiskt kontraster i den aspekten också eftersom jag uppfattade mig själv som en ganska mjuk kille. Plus att jag var ganska liten och fick tuffa smällar tidigt. Södertälje blev inte direkt lika glädjefyllt.

Joakim Eriksson, Robert Carlsson, Anders Sörensen… Det var samtidigt ett riktigt bra juniorlag Samuelsson kom till.
– Precis. Konkurrensen var mycket högre. Jag hade inte stött på konkurrens fram till jag kom till Södertälje. I Mariefred hade jag fått spela en hel del och kände alla i laget innan och utantill. Det här blev en ögonöppnare för mig.

Just Anders Sörensens karriär, där han idag är head coach för Chicago i NHL, är något som inte förvånar Mikael Samuelsson.
– Jag tycker att det är jättekul och välförtjänt. Vi två har hållit kontakten genom hela min karriär. När jag spelade i Detroit och han bodde i Chicago, vilket han gjort i 20-plus år, träffades vi väldigt ofta.
– Han har varit hemma här under 4 Nations så vi spenderade en dag ihop. Anders är en god vän till mig, men hans framgångar har såklart en del med kontakter att göra. Jag skulle också säga att det är välförtjänt eftersom han är nyfiken. Han har ett sätt som är inkluderande och en god mening med allt han gör. Inte ”Jag ska göra karriär” i den aspekten på andras bekostnad.
– Han försöker göra sitt och är ”normal” i sitt beteende. Det är inte vanligt att man ser en NHL-coach vara så normal som ändå Anders är.

Säsongen 1995/96 coachade Mats Hallin och Kent ”Lill-Kenta” Johansson Södertälje i elitserien. Det är också under den säsongen den då 20-åriga Mariefredskillen fick chansen i A-laget.
– Kenta hade sitt sätt och apropå hårdhet och mjukhet var han och Hallin kontraster. Det kändes ändå som att dom jobbade bra ihop.

Anders Eldebrink, Magnus Jansson, Tommy Lehmann, Vyacheslav Butsayev…
– Det var jättemånga bra spelare. För mig var det överraskande att jag kom upp när jag kom upp. Jag vet inte exakt vad dom såg i mig, men vi var några juniorer som fick prova på A-laget den säsongen, men jag tyckte inte att jag var en av dom bättre.
– På något vänster lyckades jag hålla mig kvar och kämpade på. Jag spelade andra säsongen i en kedja med Jörgen Bemström och Butsayev. Han var duktig, men också väldigt kravställande. Han tryckte mig i rätt riktning om man pratar en miljö att växa i.
– Butsayev var en egen figur och ganska självisk som krävde mycket av sin omgivning. Det var bara att hänga på det tåget om man ville spela i hans kedja.

Vem var du i den här gruppen inledningsvis?
– Jag var junior, försynt, gjorde vad jag blev tillsagd, försökte göra det så bra möjligt och träna så hårt jag kunde. Var ofta i fys-rummet… Egentligen var jag bara mig själv.
– Allt var väldigt roligt och jag tog nästan allt som en bonus. Jag förväntade mig ingenting och såg det bara som att det var kul varje gång jag fick vara med i A-laget. Det var ett ganska skönt sätt att se på det, att slå ur underläge hela tiden.
– Om man tittar tillbaka på min karriär har jag alltid gillat att slå ur underläge, när ingen trott på mig. Jag har triggats av det där och har inte varit den där flashiga som alltid synts på isen. I stället har jag försökt göra ett jobb där jag varit jobbig att möta.

Efter tre brokiga säsonger med Södertälje i först Division 1 och sedan elitserien blev han värvad till Västra Frölunda.
– Jag ville testa vingarna lite och kände mig då redo för att ta nästa steg. Det stod mellan AIK och Frölunda. Jag kände att Frölunda var mest intressant liksom Göteborg som stad. Det här var egentligen första gången jag flyttade hemifrån på allvar.
– Nu blev det en separation jag inte riktigt var redo för. Det här var dessutom precis i vevan där jag även träffade min fru. Då blev det också lite känsligt med den privata sidan. Jag längtade efter henne och kom inte riktigt in i allting nere i Göteborg.
– Dessutom var det ännu hårdare konkurrens. Jag ska inte säga att jag inte fick någon chans för antagligen förtjänade jag den inte heller, men Christian Bäckman och jag fick inte speciellt mycket istid.
– Jag kunde inte ha det så där eftersom jag inte hade speciellt roligt och utvecklades inte någonting. Det var inte därför jag var där. Jag hade ett väldigt bra avtal som jag valde att bryta.

Samma sommar hade Mikael Samuelsson dessutom draftas av San José.
– Det kanske var därför Frölunda var intresserade av mig. Draften kom som en väldig stor överraskning samtidigt som det var stort för mig. ”Varför draftar dom mig?”
– På den tiden hade jag ingen koll på NHL. Det fanns inga sociala medier samtidigt som jag var inne i en bubbla och spelade för att jag tyckte det var roligt. NHL var för mig Mats Sundin, ”Foppa” (Peter Forsberg), ”Lidas” (Nicklas Lidström) och dom här stora namnen. Jag kände mig inte som någon av dom.
– Än en gång, allt var en bonus och inget jag hade förväntat mig, så allt blev bara väldigt, väldigt roligt.

Under säsongen med Frölunda valde han att bryta sitt kontrakt och i stället skriva på för Södertälje.
– Jag gick från Frölunda, där jag inte fick spela, hem till Södertälje som låg en serie under. Där fick jag spela massor. Jag kände mig då inte klar med dåvarande elitserien. Jag ville testa på det igen.
– Jag väntade långt in på hösten, men fick inget kontrakt. Till slut ringde Anders Bäckström, Nicklas Bäckströms pappa, från Brynäs och frågade om jag ville komma dit och göra ett försök. Vi enades om ett ettårskontrakt med 30 000 kronor i månaden. ”Yes, jag tar det direkt”.  Lönen spelade egentligen inte så stor roll. För mig var det bara kul att få spela i elitserien igen.

Brynäs toppline vid den här tiden var den med Tom Bissett, Janne Larsson och Ove Molin. Lägg därtill Tommy Sjödin, Roger Kyrö, Johan Holmqvist med flera.
– Där var det mer familjärt igen och lite mer min stil av samhälle efter att ha varit i Göteborg och Södertälje några år. En småbykänsla där alla umgicks med alla.
– Hierarkin var satt i laget. Ove, Bissett och Janne Larsson var första. Roger Kyrö, Mikko Luovi och Daniel Rudslätt andra. Därefter var det Göran Hermansson, Daniel Olsson från Sundsvall och bland annat jag, Kenneth Bergqvist och några till. Marko Tuulola på backen, Pär Djoos, Niclas Wallin…
– Det var en skön jargong och jag hade vänner utanför hockeyn så jag stortrivdes i Gävle. 

Efter bara en säsong i Brynäs åkte Mikael Samuelsson över till NHL för att ansluta till San Josés organisation.
– Det blev klart efter slutspelet i Gävle. Då fick jag, enligt mig själv, hux flux ett kontraktsförslag från San José. Det hade jag inte sett komma.

Till saken hör att han då aldrig spelat i några landslag. Varken på junior eller seniornivå.
– Nej, ingenting. Ska jag vara hel ärlig hade jag inte heller haft en jättebra grundserie poängmässigt i Brynäs. Spelmässigt hade det ändå varit okej. I slutspelet gick allt min väg. Vi spelade elva matcher och jag gjorde sju mål och två assist. Då uppmärksammades jag.
– I mina tankar behövde jag vara bättre i elitserien än jag varit för att då förtjäna ett NHL-kontrakt. Jag frågade Tom Bissett om jag fick prata med honom lite.
– ”Absolut”.
– ”Jag har fått det här avtalsförslaget från San José. Tycker du att jag ska ta det?”

Kontraktet var på två år och innehöll saining bonus.
– ”Åk. Om du inte tar det vet jag inte vad jag gör med dig. Du har en spelstil som passar där borta.”
– Tom visste såklart mycket om själva Nordamerika. För mig var det jättelångt borta.
– ”Jag är 100 procent säker. Elitserien kommer finnas kvar för dig. Om det inte går bra, kom tillbaka, men tänk inte på det. Kör och lita på dig själv”.
– Det värmde och han var så övertygande. Nu kanske jag hade åkt ändå, men hans ord var betydelsefulla. Jag får tacka Tom.

Det blev också NHL-debut för Mikael Samuelsson redan under sin första säsong i organisationen även om han tillbringade den mesta tiden i farmarlaget, Kentucky.
– Första säsongen fick jag göra åtta uppvärmningar på is innan jag fick spela min första NHL-match. Ledningen tog ut 13 eller 14 forwards, men det vara bara tolv som skulle spela i varje match.
– När jag åkte runt på sjunde eller åttonde uppvärmningen var det Colorado på andra sidan. Jag hoppades på att få spela. ”Foppa” (Peter Forsberg, (Joe) Sakic och Rob Blake var där på andra sidan. ”Wow, vilka storstjärnor”. Jag satt och stretchade när coachen kom förbi ”Nej, du spelar inte idag heller”.
– Till slut sa han inför en match ” you are going to play today”. Det var mot Calgary och matchen slutade 0-0. Jag spelade runt fem minuter och jag var så glad. Då hade jag i alla fall spelat en match i NHL.

Den blivande Stanley Cup-vinnaren med Detroit trivdes bra i San José.
– Det var speciellt i San José med Santa Monica. Att bara se hela den miljön samtidigt som det var väldigt coolt att få komma till Kalifornien.
– Niklas Sundström och Marcus Ragnarsson var där samtidigt som jag. Sedan var Johan Hedberg i farmalagets organisation. Vi hade ett bra lag som tog sig till semifinal. Jag kände inte Ragnarsson eller Sundström innan, men det är två bra killar.

Redan inför andra säsongen trejdas han till New York Rangers.
– Min första trejd blev också speciell eftersom det var jag och ett prospects (Christian Gosselin) mot Adam Graves.
– Jag hade spelat väldigt bra i farmarligan nästan hela säsongen och var bara uppkallad några gånger. Totalt spelade jag fyra NHL-matcher. I farmarligan snittade jag över en poäng per match. Den säsongen i AHL var kanske den viktigaste i min karriär.
– När jag kom från Brynäs över dit räknade jag med att vara i AHL. Visst försökte jag slå mig in i NHL, men mina tankar var på AHL. När jag blev uppkallad var det bara bonus. Det var hela tiden en skön känsla i kroppen som jag försökte hålla i.
– Jag tror det är farligt när förväntningarna är för höga. Fallet om man inte lyckas blir för högt. Förvänta dig ingenting. Du kommer förhoppningsvis hamna rätt förr eller senare ändå i din karriär.

Hur upplevde du att kliva in i Rangers organisation?
– Wow, vilket lag jag kom till då. Trejden, okej jag blev bortbytt, men det hände under sommaren. Det hade varit värre om det hade varit mitt under säsongen, vilket jag lärde mig senare under karriären.
– Rangers var ett lag med superstjärnor och sedan var det jag. Det fanns inget lönetak så dom kunde betala vad som helst. Mr Dolan (James) som var ägare kastade pengar på folk som i vissa fall kanske inte förtjänade det alla gånger.
– Eric Lindros hade tio miljoner dollar om året. (Mark Messier), Pavel Bure, Brian Leetch, Theo Fleury, Mike Richter i mål. Alltså toppen av alla stjärnor. Sedan gick vi ändå inte till slutspel. Och så var det jag. Det var lite ”finn ett fel” (skratt), Micke från Mariefred.
– Jag spelade med Messier som center. Han tyckte om att jag jobbade väldigt hårt i sarghörnorna. Vi pratade en del och han sa ”Jag vill ligga i mitten och få puckar i farten”. 
Mitt jobb blev att gå in i närkamper, försöka få fram puckar och spela fram till honom när han kom i fart från mittzonen så han fortfarande kunde göra sin grej.
– En rolig anekdot från åren i Rangers är att jag assisterade till hans 1800 poäng. Han gjorde totalt 1887 poäng. Så jag har en klubba hemma där det står ”Thanks for your help Sammy”.

Hur upplevde du Mark Messier som person?
– Han var bra mot dom han gillade, men hade också en aura omkring sig och man såg definitivt också en hårdhet.
– Samtidigt kunde han vara lite mjuk. Det kändes också att han var på sina sista år i ligan. Just med det här att han ville vara i mitten och inte stanna så mycket. Inte så många start och stopp. Bekväm var han inte, men åldern tog ut sin rätt med ljumskar och allt sådant.

Mikael Samuelsson var också på Manhattan 11:e september 2001 då terrorister kapade flera flygplan och kraschade dom bland annat in i World Trade Center.
– Jag minns det som att allt var helt overkligt. Vi var i Madison Square Garden som ligger en och en halv kilometer från Ground Zero. Vi tittade på en liten avlång TV som var inne i ett medical room.
– Jag skulle precis göra ett test där man skulle cykla så mycket man kunde under 30 sekunder. När det första tornet rasade kände vi hur marken vibrerade. Vi hade ingen aning om vad det handlade om. Att ett av tornen rasade var…

Mikael Samuelsson skakar på huvudet innan han fortsätter:
– När ett av planen flög in i ena tornet trodde man under första kvarten att det var en olyckshändelse. Sedan kom andra planet ”Wow, det här är ingen olyckshändelse”. Glen Sather sa ”Okay, we’ll finish the tests.” Varken han eller någon annan av oss förstod vidden av det som hade hänt.
– Vi bodde en bit bort på ett hotell, 50 killar från training campen, och inte så nära Madison Square Garden. När vi gick tillbaka till hotellet såg vi rök sakta, sakta ett moln som drog sig mot oss. Sedan fick vi inte lämna hotellet på tre dagar.
– Det gick inte heller att lämna Manhattan eftersom all trafik ut och in hade stoppats. Till slut fick Rangers hockeykillar lämna. Då åkte vi upp till träningsanläggningen, men det gick inte att ringa ut eller in. Det gjorde allt väldigt svårt eftersom nära och kära här hemma var väldigt oroliga.

Var du själv rädd?
– Nej, det har jag inte något minne av att jag var. Jag, Andreas Johansson och Johan Holmqvist, ”Lill-Honken”, var på ett hotellrum tillsammans. Oroliga, ja, men aldrig rädd.
– Nu när jag jobbar i min roll i Vancouver frågar jag mina adepter som är förra 2004 och 2005 ”Om jag säger 9/11 2001, vet du vad jag menar då?” Hälften av killarna visste inte vad jag menade.

Andra trejden kom under säsongen 2002/03 då det blev Pittsburgh för att säsongen efter att flytta vidare till Florida.
– Jag skulle säga att det blev stökigt. Jag ville inte byta från New York. Där trivdes jag jättebra, men blev bortbytt mot Alexei Kovalev. Också en storspelare. Fyra spelare kom till New York från Pittsburgh och vi var fyra från Rangers som gick dit.
– Pittsburgh var ingen bra miljö alls vid den tiden. Det roliga jag tar med dig därifrån var att jag fick spela med Mario Leimieux som center. Jag spelade 22 matcher och hade minus 21. Det gick inget bra. Vi hade dålig karaktär i laget. Spelare bytte när andra laget höll på att göra mål. Jag hoppade in, okej mål bakåt och minuspoäng. Jag stod inte ut och så det blev en bra flytt för mig till Florida.

Flytten till Florida blev den första av två till deras organisation.
– Första vändan var Florida som en semester för mig. Jag kom dit i shorts och t-shirt. Känslan i huvudet var att jag först skulle gå och träna för att sedan gå på stranden.
– Det låter naivt och jag försökte såklart spela så bra som möjligt, men man visste att Florida bytte ut nästan ut hela laget varje säsong. Det var inte samma stabilitet i organisationen som det varit senaste åren. Florida då var ut och in, kors och tvärs, nya ägare och allt var väldigt rörigt.
– Jag var inte dummare än att jag förstod om jag spelar för ett bottenlag i NHL och inte gör det jättebra, vilket jag inte gjorde efter att ha brutit tummen och käken, är man på väg ur ligan.
– Då kom lock-out säsongen 2004/05. Om jag sa att AHL-säsongen i San José var viktig så var den här säsongen också viktig. Där fick jag tillbaka någon form av dignitet. ”Okej, jag är en helt okej spelare”.

Ett Miljöombyte?
– Ja, att få komma hem och spela i Södertälje. Jag började säsongen i Schweiz eftersom jag inte visste om lockouten skulle hålla på hela året. Det gick ganska snabbt till det att jag kom hem till Södertälje och stortrivdes där.
– Jag satt nere i Schweiz och tänkte ”Vad gör jag här när elitserien är sjukt het?” Alla var ju där. Det fanns bra spelare även i Schweiz, men inte på samma sätt som här i Sverige. Mats Hallin ville ha hem mig samtidigt som jag gärna ville komma dit. Det blev ett nyttigt, bra och roligt år. Även för publiken. När man pratar med folk från vår generation kommer det ofta upp ”Jag kommer ihåg det här lockoutåret…”

Mitt i all lockout kom chansen för Mikael Samuelsson att VM-debutera.
– Jag blev otroligt glad när jag fick det samtalet. Innsbruck, Österrike. Vi bodde på en jättefin resort, det var vår och jag delade rum med Mattias Norström.
– Daniel Alfredsson var med liksom Sedinarna (Daniel och Henrik), ”Zäta” (Henrik Zetterberg) … Vi hade ett väldigt bra lag.
– Bengt-Åke (Gustafsson) var förbundskapten. Han har gett mig landslagstillfällen, men även tagit bort landslagstillfällen för mig. Vi träffades med legends nyligen, men det är inte så att vi pratar om det som hände. Det har vi lagt bakom oss. Stridens hetta.
– Jag ville mycket, tyckte att jag förtjänade en OS-plats och hörde hemma där. Det blev kanske lite för mycket liv om det där än vad jag hade tänkt. Som spelare och du står framför mikrofoner, hade jag då planerat vad jag skulle säga? Lite grann. Jag visste vad jag sa när jag sa det för jag ville inte bara säga ”Det var tråkigt att jag inte kom med”.
– Det var inte bara att jag tyckte att jag skulle bli uttagen och inte det jag gick i gång på. Utan det var dålig kommunikation.

Kan du utveckla hur du upplevde det?
– Jag tycker inte en spelare som eventuellt är på gränsen ska behöva läsa i tidningen att det här är truppen. Någon kommunikation hade känts betydligt bättre. ”Hej, vi valde att satsa på den här killen eftersom… Jag förstår att det kanske känns, men nu har vi gjort det här valet.” När jag då läste truppen i Aftonbladet gick topplocket för mig.

Svarade Bengt-Åke Gustafsson på det här?
– Ja, han svarade med ett mail, men det är inga ”hard feelings idag”.

Säsongen 2005/06 hade Mikael Samuelsson tagit steget över till NHL igen, men framför allt fick han vara med om att vinna både OS och VM-guld under samma säsong.
– Det var ganska överraskande att jag kom med i OS-truppen. Jag hade en bra säsong i Detroit, men trodde ändå inte att jag skulle vara med i OS. Vid VM kände jag att där hörde jag hemma.
– Jag blev såklart glad och det var ett väldigt bra lag. Dessutom blev jag också lite ”star struck” först träningen. Framför allt med ”Sudden” (Mats Sundin) och även ”Foppa” (Peter Forsberg). Men då spelade jag i vardagen med ”Holma” (Tomas Holmström), ”Zäta” (Henrik Zetterberg), ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Niklas Kronwall. Jag var en av dom nu.
– Tidigare var jag en bit ifrån, men tog kliv under lockoutsäsongen och VM. Jag kände att jag var där och så var min känsla under OS också. Att jag var med och bidrog. Spelade powerplay, vann närkamper… Det här känner du själv som spelare. ”Ge mig förtroende, jag tar det”.
– Det här leder också fram till varför jag blev så arg 2010. Vid OS 2006 var jag lycklig och gjorde fyra poäng på åtta matcher. Vid VM 2006 var jag en framträdande spelare och gjorde nio poäng på åtta matcher.
– Säsongen 2006/07 gick vi till semifinal med Detroit. Där var jag en del i laget. Viktig ibland och mindre viktig andra matcher. Anaheim, som sedan vann Stanley Cup, lyckades slå oss.
– Sedan vann vi 2008 och var i semifinal 2009, men tappade till 3-2 matcher. Jag hade varit i ett av världens bästa och framgångsrika lag och varit med på dom resorna. Jag lärde mig bli en vinnare. Det kommer mer som av en vana. 2010 var min bästa säsong poängmässigt. Då gjorde jag 30 mål i NHL.
– Allt det här i kombination. Dels att jag hade en bra säsong dels att jag spelade i Vancouver med Sedinarna. Så apropå förväntningar, jag hade förväntat mig att vara med. Det här var första gången jag kände ”Det här ska bli sjukt kul” innan truppen togs ut. Sedan blev det som det blev, men jag kände att jag var på toppen av min karriär, men fick ändå inte vara med.

Det måste kännas stort att fått vara med på resan 2006 där Tre Kronor vann både OS och VM-guld?
– Ja, ja ja… Det har också med att göra att vi åkte ur slutspelet 2006. Vi vann President Trophy i grundserien, men sedan åkte vi ut mot Edmonton.
– Det gjorde att vi fyra kunde åka till VM samtidigt. Vi inte kände oss klara med vår säsong, Kronwall, ”Zäta”, Johan Franzén, Kronwall och jag. ”Vi gör det här tillsammans och åker alla fyra”. ”Lidas” och ”Holma”, som var lite äldre, ville ta det lite lugnt och inte åka.
– När vi kom till VM gav det en skjuts till laget och alla vi fyra var tongivande. Jag var väldigt nervös i semifinalen mot tjeckerna under OS. I finalen var jag inte speciellt nervös. Under VM var jag inte ett dugg nervös vid något tillfälle. Jag kände bara en självsäkerhet. Vi mötte USA i kvarten, Kanada i semi och Tjeckien i en final som vi vann med 4-0.

Mikael Samuelsson spelade för Detroit mellan 2006 och 2014. Förutom under en utflykt till Vancouver och Florida mellan 2009 och 2012. Totalt blev det sex säsonger i bilstaden.
– Både jag och min familj trivdes väldigt bra i Detroit. Där hade vi småbarn och började bilda familj. En svenskkoloni med många nära vänner.
– Jag pratade tidigare om Gävle och att det var familjärt. Ken Holland var för jäklig på att hålla ihop organisationen och spelarna så vi kändes oss som en familj. Det gör inte alla i olika NHL-klubbarna. Inte utifrån den erfarenhet jag har. Ibland är det ganska spretigt. Det här vann Detroit mycket på.

Hur var det här gänget med Nicklas Lidström, Pavel Datsiuk, Chris Chelios, Dominik Hasek, Henrik Zetterberg med flera?
– Vi umgicks mycket vid sidan av och då inte bara svenskgänget. ”Lidas” och ”Holma” hade varit där så pass länge så dom var inte ”bara svenskar”. Visst, dom kunde vara ”svenskar” och framför allt gjorde fruarna mycket tillsammans.
– På roadtripps var jag även mycket med Robert Lang, Mathieu Schneider, Chris Chelios, ”Lidas”, ”Holma”… Klart att det blir lite ålderbaserat kring vad man vill göra på en roadtripp, vilket är helt naturligt.
– Det var ingen som var utanför eller kändes konstig. Kanske lite Hasek, men han var målvakt och trivdes med att vara så. Det var bra personligheter över lag. Det tilläts inget annat och är vad ledarna gör det till i ett omklädningsrum. Att man ser till att alla trivs. Det kan leda till framgång mer än att ”Du är så här duktig på att göra mål”.
– Tycker ni om varandra så kämpar alla hårdare för varandra. Det ger mer effekt. Jag tycker att man ska ta med sig det när man frågar sig varför Detroit var så framgångsrika. Där har du ett recept.

Säsongen 2007/08 fick Mikael Samuelsson från Mariefred lyfta Stanley Cup-pokalen.
– Den resan började redan 2006 när vi åkte ur första omgången. Vi inte vara klara. Åkte ur 2007 när vi var där och knackade på dörren. Vi kände att vi var ett av lagen som hade chansen att vinna varje säsong.
– Jag har varit med om fyra finaler, men bara vunnit en gång. Så svårt är det att vinna. Men om knackar på dörren tillräckligt ofta släpper dom till slut in dig, vilket dom gjorde 2008.
– Vi var i final 2009 mot Pittsburgh igen med samma lag. Vi ledde med 3-2 i matcher och kände att vi kommer att ta ett andra Stanley Cup. Det var lite för tidigt att börja tänka så och samtidigt allt vad Pittsburgh behövde. Dom hade lite stolpe in och vips så hade Pittsburgh vunnit. Det gled oss ur händerna.
– När slutsignalen gick 2008 i Mellon Arena, Pittsburgh kände jag ”är det här sant?” Där jag hade vantrivts förut i karriären. Nu var jag där som en vinnare.

Mikael Samuelsson hade dessutom en stor roll i det vinnande Stanley Cup-laget.
– Jag, Johan Franzén och Valtteri Filppula spelade i en andrakedja, men det var många i det här laget hade stora roller.
– Alla växeldrog. ”Zäta” var gedigen och bra hela tiden. Han blev MVP i slutspelet och det ska han ha all ”credit” för. ”Zäta” var ett av naven i laget. ”Lidas” och (Brian) Rafaski på backen var också det. Kronwall med sina tacklingar. Hur Brad Stuart och ”Lidas” jobbade som backar i slutspelet.
– Det var så många bra komponenter i laget som till slut kuggade i. Ändå var det otroligt svårt att vinna.

Hur upplevde du Mike Babcock som coach?
– Babcock gjorde allt för att vinna. Gick han lite över styr ibland? Så här i efterhand då allt har uppdagats, ja kanske, men jag upplevde inte honom så.
– Jag upplevde honom som väldigt krävande. Hans fokus var på vinst, ”no matter what”. Jag tror inte allt han sa alltid kom ut speciellt bra och mottogs inte heller på bästa sätt. Det jag märkte med Babcock var att han var mer ödmjuk innan han blev Kanadas OS-coach.
– När han vunnit Stanley Cup med Detroit och OS 2010 samt 2014 blev han väldigt stor i sitt egna huvud. Aningen o-ödmjuk och ” untouchable”. Det säker därför dom här sakerna hänt i Toronto och Columbus. Utan att jag vet vad som hänt var det nog ”Okej, jag kan göra vad jag vill för jag kommer undan med det”.
– Han skrev ett lukrativt och bra kontrakt som gjorde att han höjde upp alla tränares löner och har också gjort många bra saker. Han var huvudtränare och tog in många assisterande tränare till Detroit som efter att ha gått i hans fotspår blivit huvudtränare i andra lag.
– Om du frågar mig idag vilken som är den bästa coach jag haft så svarar jag Mike Babcock. Han förberedd mig så jag kunde vara den bästa spelare jag någonsin kunde vara.

Det finns också något Mike Babcock gjorde mot Mikael Samuelsson som han inte uppskattade.
– Jag spelade 699 grundseriematcher och sedan lite mer än 100 matcher i slutspelet. Det var 20 matcher kvar på grundsäsongen. Min sista match var ganska bra. Vi hade spelat borta mot Rangers och jag skapade en del chanser.
– Nästa match, antagligen för att jag hade spelat 699 matcher ”Han ska inte få en till”. Visserligen blev jag skadad på träning, men kom tillbaka då det var tio matcher kvar. Han valde ändå att inte spela mig.
– Nu jämför jag inte mig med Mike Modano, men han gjorde samma sak mot honom. Modano har 1499 matcher. Han gav inte honom den 1500:e matchen. Jag tror att han visste om både mig och Mike Modano. Än en gång, jag jämför mig inte med Mike Modano för han var på en egen nivå.
– Bästa tränaren jag haft på att förberedda laget och individerna på bästa sätt, men det här är något annat. Det tror jag blev hans fall både i Toronto och Columbus. Andra grejer utanför hockeyn som han snurrar till i sitt huvud.

Inför säsongen 2010/11 blev Vancouver hans nya klubbadress och fick nu spela med Daniel och Henrik Sedin.
– Jag hade spelat med Henke och Danne innan i OS och visste vilka individer det är. Otroligt killar och hockeyspelare. Att få spela med dom var något jag såg fram emot. Fick jag dessutom chansen någon gång så ville jag spela för ett kanadensiskt lag.
– Jag var ”Unrestricted Free Agents” och kunde välja på tio klubbar. Då hade jag varit i final två år i rad och många klubbar ville ha mina tjänster. Vancouver hade något intressant på gång och var på vippen att vinna. Matcherna när vi mötte Vancouver var tuffa och dom hade ett bra lag.
– Tittar jag tillbaka på det var det nog i Vancouver jag trivdes allra bäst och med den rollen jag fick i laget. I Detroit var jag en av spelarna och hade relativt framträdande roll. Samtidigt hade jag en undanskymd roll i omklädningsrummet eftersom det redan fanns så många ledare där.
– I Vancouver blev det något annat. Där blev jag mer en ledare och tog med mig erfarenheterna jag fått i Detroit. Hur skulle vi slipa till det här laget så bra som möjligt? Vad är viktigt för oss om vi ska vinna. Det här kände jag att jag bidrog med i Vancouver. Plus att jag spelade bra på isen.
– Ibland spelade jag med Sedinarna om inte Alex Burrows spelade där. Vi pendlade lite och ofta spelade jag med Ryan Kesler i en andrakedja. Vi spelade bra och det finns bara hockey i Vancouver så alla i hela stan var ”wow, hockey”. Man var som en rockstjärna. Nu har jag visserligen aldrig varit någon rockstjärna (skratt), men det kändes så med all uppmärksamhet.
– På flygplatsen, då vi kom tillbaka efter att ha vunnit någon slutspelsrunda, stod det flera tusen där för att möta oss ”Go Canucks” mitt i natten. En häftig tid och den bästa tiden för mig i alla hockeyaspekter.

Allt från Thomas Gradin, Per-Olov Brasar och Lasse Lindgren till Markus Näslund och bröderna Sedin har också gjort att svenskar är mycket uppskattade i Vancouver.
– Egentligen i hela Nordamerika.
– ”Where yo from?”
– ”I am from Sweden”
– ”Oh, Sweden”
– Du kan känna dig stolt att säga Sweden. Jag vet inte om dom säger samma sak om ryssarna, men att säga Sweden känns väldigt bra.

Under säsongen 2011/12 trejdades Mikael Samuelsson till Florida, men säsongen efter var han tillbaka i Detroit.
– Jag skadade mig i Vancouver. En av mina värsta skador då jag drog av min ena ljumske. Jag fick operera upp muskeln igen och det blev en lång rehab. Det var också därför jag blev trejdad ”Du kan ju inte åka skridskor”.
– Det kunde jag inte heller då samtidigt som man inte fick trejda skadade spelare och det var ett gränsfall om jag var skadad eller inte. Jag ringde upp Florida och sa ”This is not day to day”. Jag behövde göra min rehab och det skulle ta månader innan jag kunde spela.
– När jag sedan kom tillbaka spelade jag rätt bra i Florida. Vi gick till slutspel, vilket var väldigt ovanligt.  Jag trodde att jag skulle skriva på igen för Florida med Dave Tallon som ”GM”. ”Vi är jättenöjda med dig och vill att du skriver på här.”
– Samtidigt var det fladdrigt i organisationen. Vips blev jag ”Unrestricted Free Agent” igen. Då hade jag ännu flera klubbar än förra gången att välja mellan. Då frågade min agent vart jag ville.
– ”Jag vill till Vancouver”.
– ”Ja, men dom tror inte du kommer kunna spela.”
– ”Då vill jag till Detroit.”

Var du då på väg ner i karriären?
– Nej, jag kände inte att jag var på väg ner, men det som hände i Detroit var att dom hade 17 NHL-forwards under kontrakt. Efter att jag skrivit på skrev Detroit med några till. Bland annat Daniel Alfredsson.
– Detroit behövde en högerskytt i powerplay, vilket dom inte hade och jag spelade på den platsen gången innan jag var i Detroit. Två veckor efter att jag skrivit på skrev Alfredsson kontrakt. Jag tänkte direkt att det där inte var bra för mig. Mycket riktigt var det inte bra för mig.
– Han fyllde den rollen och gick före mig i deras ögon. Han var fortfarande bra så det var inget konstigt, men då hamnade jag nästan utanför laget. Jag hade inte ens spelat mig ur laget utan det blev så från början.
– Jag gjorde mål i första matchen. Andra var jag utanför laget. Jag gick in till Babcock ”Whats going on. Do you know what type of player i am”? Jag gillade inte vibbarna.
– AHL-laget, Grand Rapids, vann hela Calder Trophy. Vi hade 17 NHL-forwards plus att dom vann. Då behövde Grand Rapids skicka upp några till NHL. Bland andra Tomas Tatar och Gustav Nyqvist. Dom var bra och vi hade, som sagt var, redan för mycket folk.
– Jag ville inte flytta. ”Ni tog hit mig. Jag har flyttat från Vancouver till Florida och sedan hit igen. Ska jag flytta igen för att sedan flytta hem till Sverige om något år? Mina barn förtjänar inte det här. Jag vill vara kvar. Börja spela mig.”
– Jag fick inte spela mycket, men jag vägrade att flytta. Det kanske var anledningen till att Babcock var förbannad på när han bara gav mig 699 matcher.

I stället för fortsatt spel flyttade Mikael Samuelsson hem till Nykvarn och avslutade sin långa karriär med en säsong i Djurgården.
– Jag kände mig klar med NHL och vi ville flytta hem som familj. Eller rättare sagt var jag förbannad på hur jag hade åkt ur NHL. Jag hade fortfarande mer att ge. Jocke (Eriksson), som spelade i Djurgården, och jag hade sagt tillvarandra att skulle vi få chansen att spela ihop någon gång så skulle vi ta den. Nu fick vi chansen.
– Om jag skulle bo i Nykvarn, vilket jag ville, fanns det bara Djurgården. Kanske också Örebro eller Linköping. Jag tyckte det skulle vara häftigt med Djurgården och det blev en bra säsong.
– Jag trodde ändå att jag skulle tycka det var roligare att spela i elitserien än vad det var. Dels hade jag problem med ljumskarna och spelade bara 37 matcher. Svensk hockey var för mig mycket mer bågar och förutsägbart. I NHL, fick du målchanserna snabbt. Du vann en duell vid sargen, kom ut, tog ett skär, passade i sidled och sedan var det mål. Jag tyckte om det spelet, en flipperspelskänsla.
– Det förutsägbara spelet här hemma tilltalade inte mig. Plus att jag kände mig ganska klar. När slutsignalen gick efter sista matchen den säsongen kände jag ”Det var det”. En ganska skön känsla.
– Då blev Jocke sportchef och frågade om jag kunde tänka mig att spela en säsong till.
– ”Vi skulle behöva dig och har en så bra erfarenhet”.
– ”Jocke, jag har inte det i mig. Inte bussresorna, förberedelserna… Jag är inte där i huvudet och orkar inte trycka på”.

Säsongen 2019/20 klev Mikael Samuelsson in som sportchef i Södertälje.
– Först och efter mycket om och men blev jag rekryterad till styrelsen. Jag hade sagt nej, nej, nej. ”Du kan väl vara med i styrelsen och försöka påverka lite vad som händer i klubben?”
– Jag bor bara tio minuter från Scaniarinken. Det här pågick under ungefär ett och ett halvt år. ”Sitt bara med på mötena och lyssna in”. Så halkade jag in i styrelsen.
– Väl inne i styrelsen visade sig att vi inte hade någon sportchef.
– ”Vem tar hand om sporten?”
– ”Det gör nog klubbdirektören.”

Mikael Samuelsson var inte imponerad över hur det fungerade i klubben.
– ”Vet du vad, kan jag få göra ett försök?”
– ”Absolut, vill du ta dig an det så…”
– ”Jag tycker att det ska fungera på ett lite bättre sätt än vad det gör idag.”
– Då kunde jag inte sitta kvar i styrelsen, vilket jag förstod. I stället blev jag sportchef. En bra erfarenhet. Frustrerande och jag kände att jag hade en kravbild som inte matchades. Lite orättvist. Spelarna är i Hockeyallsvenskan av en anledning. Samtidigt hade jag kravbilden från NHL med mig. Hur man för sig och försöker göra det mesta rätt.
– Det krockade lite grann och i slutet var jag allmänt frustrerad. Sporten behövde inte en kille som gick runt och var frustrerad. Då blir det aldrig bra. Jag som människa mådde dessutom så där.
– Jag är otroligt glad och det var otroligt nyttigt att få känna på sportchefsrollen. Det jag tycker om är att hålla tio bollar i luften samtidigt, men jag hade velat haft några fler att bolla med kring besluten. Alla beslut jag tog blev inte bra. Några blev bra andra mindre bra. Så är det. Att du tar inte bara bra beslut.

Blev det ett ömsesidigt avsked?
– Ja, så var det. Definitivt. Jag var frustrerad och mådde inte bra. Sporten behövde någon annan som kom in med bra energi och entusiasm. Jag var inte där längre av olika anledningar. Dels hur spelarna agerade i omklädningsrummet på daglig basis till att jag pratade väldigt mycket med domarbasen av olika anledningar.
– Nu är det här min känsla, men jag tyckte nivån även där kunde komma upp. Domarna i Hockeyallsvenskan hade inte det som heltidsjobb. Varför brydde jag mig då så mycket om domarna? Jag vet inte exakt. Lägg det åt sidan, men när det påverkar resultat blir det väldigt kännbart.

Hur ser Mikael Samuelssons liv ut idag?
– Livet idag är mycket bättre. Jag känner att jag hittat rätt i min player development-roll i Vancouver. Jag tycker om att jobba och utveckla individer till att tänka på ett sätt som tar dom till NHL. Allt behöver inte vara stressat.
– Jobba med individer så dom förstår vad en kravbild är och vad som väntar på andra sidan i NHL, om det nu är vägen för dom, vilket inte alltid är fallet. Jag är väldigt glad över att fortfarande vara en del av NHL. Det är den nivån jag vill vara på. Jag tycker om att känna av vibbarna när det är slutspelstider i NHL och få jobba med killar som Jonathan Lekkerimäki, Elias Pettersson och andra individer här i Sverige.
– Dom måste inte komma till NHL, men jag vill vara med och göra dom lite bättre. Att hjälpa killarna att komma på saker är väldigt inspirerande. Och växa som människor, vilket är det absolut bästa.