En underskattad storspelare: ”Har absolut inte varit någon avundsjuka”

Tre SM-guld. Ett VM-guld. Ett JVM-guld. Över 300 NHL-matcher.
I Old School Hockey berättar Peter Sundström om sin framgångsrika – och underskattade – karriär.
– Det är främst efteråt man reflekterar över vad man har fått vara med om, säger 63-åringen.

Peter Sundström, Old School Hockey.
Peter Sundström tog vägen från Umeå till världens bästa hockeyliga. Foto: Ronnie Rönnkvist. Karikatyr: Fredrik Jax.

MALMÖ (Hockeysverige.se)

Peter Sundström är historisk. Han var den första svensk att avgöra en JVM-final. Året var 1981.

Det var den 2:a januari 1981 som vann Sverige sitt första Junior-VM guld. Det efter att besegrat Sovjet med 3-2 i västtyska Augsburg. Första officiella Junior-VM spelades så sent som 1977 och samtliga turneringar innan hade vunnits av Sovjet. Även de tre inofficiella turneringarna mellan 1974 och 1976 hade vunnits av den så kallade ryska björnen. I gruppspelet vann Sverige över Västtyskland med 7-3, USA 10-2 och Finland 2-1. Sverige inledde sedan med 3-3 mot Tjeckoslovakien. Ett poäng mot Sovjet i sista slutspelsmatchen skulle räcka till ett sensationellt guld. Sverige vann avgörandet i ett blåsigt Augsburg med 3-2. Blåsigt? Jo, fråga Anders ”Acke” Johnson.
– Jag spelade varannan match. Det var jag och Micke Granstedt som delade på det. Micke spelade finalen medan jag satt på bänken i pälsmössa eftersom hallen var öppen på kortsidorna. Det var riktigt kallt, berättar ”Acke” Johnson för hockeysverige.se.

Sveriges första JVM-guld: ”Det är jag och Zibanejad”

Hockeysverige.se reste hem till Peter Sundström för att lyssna till hur han minns tillbaka på turneringen och hans karriär som inleddes i Björklöven och avslutades i Malmö, men också för att höra om hans långa och mycket framgångsrika hockeyresa som faktiskt fortfarande fortgår.
– Jag kom med i juniorlandslaget någon turnering (Kupio, Finland) innan och då blev jag glad. Att få vara med där var stort. Vår kedja med Patrik (Sundström), jag och Jens Öhling gick bra i den turneringen. Vi gjorde bland annat sex mål när vi slog ryssarna med 7-4.

Hur var intresset för det här laget inför Junior-VM?
– Det var ingenting vid den här tiden. Efter att vi vunnit turneringen var det i alla fall några rubriker att vi hade vunnit JVM-guld. Det skrevs väl lite i VK (Västerbottens-Kuriren) och kanske något litet i Expressen och Aftonbladet, men inget mer än så.
– Sista matchen mot ryssarna kommer jag såklart ihåg. Det var avgörande och på en arena med bara tak samtidigt som det var dåligt väder. Det både blåste och snöade. Vi vann och jag fick göra det avgörande målet.

Patrik och Peter Sundström med Roger Hägglund under JVM 1981. Foto: Arkivbild

Hur var den känslan?
– Det var säkert jättekul (skratt). Målet och att vi vann har blivit ganska unikt och kul för framför allt oss som var med.
– Jag vill såklart att Sverige ska vinna fler JVM-guld, men jag brukar säga att det bara är jag och (Mika) Zibanejad som avgjort en JVM-final. Det kanske märktes mer när han gjorde sitt mål än jag mitt, skrattar Peter Sundström.

Som kedjekompis till bröderna Sundström hade förbundskaptenen, Kjell Damberg, satt in Jens Öhling på ena kanten.
– Antagligen spelade jag och Patrik mest till varandra (skratt), men han gjorde ett bra jobb på vänsterkanten.
– Han var en bra hockeyspelare, bra på ”rören” och kunde spela i ett högt tempo. Nu känner jag inte honom så väl eftersom vi inte spelat så mycket tillsammans. När jag spelade i landslaget var han inte med. Då han kom med var jag proffs.

Roger ”Bullen” Hägglund var en av spelarna i truppen och dessutom en god vän till Peter Sundström. Under sommaren 1992 kom beskedet att han omkommit i en trafikolycka.
– Vi spelade tillsammans genom junior- och A-lag, så klart att vi var goda vänner. När beskedet kom om olyckan var jag i Nordamerika. Jag fick en chock när jag fick höra om det. Jag trodde inte det var sant.

Vad var styrkan i gruppen ni hade under Junior-VM?
– Ett ganska komplett lag. Det var Lasse (Eriksson) som stod i finalen. Sedan körde vi på tre femmor. Två ganska producerande och en mer defensiv vill jag minnas.
– Jag, Patrik och ”Jensa”. Sedan var det Skelleftegänget med ”X-et” (Jan Erixon), Martin Petersson och (Jan) Ingman.
– Det var inte många av oss juniorer som spelade ordinarie i Elitserien vid den här tiden. Sedan kan man se efteråt att det var väldigt många av oss som haft stor framgång, blivit landslagsspelare och proffs. Det var ett väldigt bra lag.

LÄS ÄVEN: Old School Hockey med Patrik Sundström – ”Svensken med tidernas poängrekord i en NHL-match”

Tvillingarna Peter och Patrik Sundström i landslaget. Foto: Bildbyrån

Pappa spelade i Skellefteå – sönerna i Björklöven

Peter Sundström växte upp i Umeå med bland andra sin tvillingbror Patrik. Dessutom var pappa Elon Sundström tidigare storspelare i både Skellefteå och Umeå.
– Av det jag hört fick vi några skridskor i tvåårsåldern. Sedan tog pappa med oss ut på isen på Lövsundet i Holmsund för att vi skulle pröva på.
– Mer på riktigt tror jag att det var på uterinken vid fyra, fem års ålder. Sedan började jag i IFK Umeå som sedan blev Björklöven.

Kommer du ihåg när pappa spelade?
– Nej, det gör jag inte. Han slutade 1965, men jag kommer ihåg att han var tränare för IFK Umeå och även några år för Granö.
– Vi kunde vara runt nio, tio år då. Pappa tog med oss på träningarna i Granö. Patrik och jag fick sitta i utvisningsbåset. När han sedan gick igenom övningar fick Patrik och jag gå in och åka lite.

Pappa Elon Sundström spelade åtta år i högsta ligan Division 1. Foto: Arkivbild

Var det uterink i Granö?
– Nej, Granö tränade inne på ishallen Umeå.

Pappa Elon Sundström samt hans bröder Tage och Kjell (Garrincha) var alla elitspelare på sin tid. Det var med andra ord mycket hockey under Peter Sundströms uppväxt.
– Mycket hockey, men sport generellt. Som alla barn på den tiden höll jag på med allt. Fotboll, bandy, hockey, tennis, bordtennis…
– Att det sedan blev hockey för mig var ganska självklart. Jag vet inte om det kanske var pappa som styrde in oss lite där. Vi spelade även fotboll i Gimonäs ganska länge, fram till det att vi var 15-16 år.
– Vi bodde i Umeå under uppväxten och det var också alltid där vi idrottade. Pappa är född i Holmsund, men jag är född Skellefteå, vilket jag talar tyst om. Vi flyttade till Umeå 1962 medan jag och Patrik är födda 1961.
– Jag brukar skoja och säga till Skellefteåbor att ett barns första ord brukar vara mamma eller pappa. Vårt första var ”flytta”, skrattar Peter Sundström.

Var det mycket ”Patrik och Peter” under uppväxten, att man satte ihop er som en och samma person?
– Vi hängde hela tiden och gjorde alltid saker tillsammans, men jag vet inte om man satte ihop oss som en person. Ofta var det idrott och jag hade alltid någon att spela med och mot, vilket var en fördel när man är tvilling.
– Vi delade rum på Hyvlargränd och växte upp nära varandra till i stort sett han åkte över till Vancouver.

I skuggan av tvillingbrorsan: ”Han har varit före mig under egentligen hela karriären”

Säsongen 1978/79 kom chansen för Peter Sundström att debutera i Elitserien för Björklöven.
– Den matchen kommer jag ihåg eftersom jag drog axeln ur led. Det här var sista matchen den säsongen där jag fick testa på några byten.
– Det var såklart stort att få den där chansen. Patrik gjorde sin debut tidigare, men drömmen jag hade var att också få spela i A-laget.

Coach under många år i Björklöven var Hans ”Virus” Lindberg, som nyligen fyllde 80 år.
– Han gav oss chansen och trodde på oss. Vi var ett gäng unga killar, jag, Patrik, Roger Hägglund och Peter Andersson, som fick ett stort förtroende ganska tidigt av honom. Klart att han då har betytt någonting.

Säsongen 1980/81 började Peter Sundström etablera sig i A-laget. Säsongen därpå svarade han för tio mål och totalt 24 poäng på 35 matcher. Med det visade Peter Sundström att han var en av landets mest lovande spelare.
– Jag blev äldre. Så enkelt var det. Jag var faktiskt ganska liten och klen, men till den säsongen hade jag nog vuxit till mig och blivit lite starkare.
– I stort sett spelade jag och Patrik i samma kedja hela tiden. Ibland stämde det såklart inte och då prövade man något annat. Jag är tacksam att han drog fram mig.

Patrik och Peter Sundström som unga spelare i Björklöven. Foto: Bildbyrån

Sågs Patrik som en större talang?
– Ja, ja… Han var före mig och fick spela i juniorlandslaget tidigt medan jag inte fick spela där förrän sista säsongen. Patrik spelade även JVM året innan, så han har varit före mig under egentligen hela karriären.

Hur har den känslan varit?
– För mig har det varit väldigt positivt att ”kan han så kan jag”. Jag kanske inte kunde bli lika bra, men förstod att även jag kunde spela med stora pojkarna.
– Det har absolut inte varit någon avundsjuka. Tvärtom. Vi har nog sporrat varandra ganska bra genom åren.

Spelade SM-final med Björklöven: ”Svider lite mer”

Rolf Älvero, Ulf Lundström, Hasse Edlund, Lennart Norberg, Göte Wälitalo, Janne Lindholm, Torbjörn Andersson, Rolf Berglund och så vidare. Det Björklöven Peter Sundström fick ta klivit in i hade både bra hockeyspelare och starka profiler.
– Jag tror inte jag tog för mig så mycket verbalt i början utan var nog ganska tyst. I stället försökte jag visa på isen.
– Varken jag eller Patrik har tagit stor plats i omklädningsrummet. Det blev mer så på senare tid när jag mognat och kom till Malmö med min erfarenhet jag hade. Men jag tog inte heller stor plats borta i NHL heller.
– I NHL var det mer ”stay in line” och vara en bra människa. Lite svenskt och det är också därför många svenskar är populära där borta.

Var det svårt att komma in i det här gänget Björklöven hade i början på 1980-talet?
– Nej, utan vi kunde få skjuts hem av spelare efter träningen och så där. Det var absolut inga problem.

Säsongen 1981/82 gick Björklöven till final mot AIK, men förlorade.
– Det var något som inte var så kul. Klart att det var kul att komma till final, men vi förlorade avgörande matchen nere i Göteborg på Scandinavium. Jag tycker att vi borde ha vunnit.
– Vi spelade bäst av fem matcher på den tiden och det var jämnt mellan oss och kunde gått åt vilket håll som helst. Känslan när vi förlorade? Det blev väldigt tomt, men så blir det även om man förlorar en semifinal eller sista matchen på säsongen. Klart att den finalen ändå svider lite mer.
– Jag minns såklart inte idag hur jag tänkte, men antagligen att det var lätt att komma till final och att vi skulle ta det nästa gång.

Det blev förlust i SM-finalen mot AIK för Sundströms Björklöven. Foto: Arkivbild

Fick chansen i New York Rangers: ”Naturligt steg”

Sommaren 1981 draftade New York Rangers Peter Sundström.
– Jag fick läsa i tidningen en vecka efter vilka som hade draftats. Jag ville bli draftad av Vancouver i och med att Patrik blev draftad dit året innan. Sedan såg jag att även ”X-et” (Jan Erixon) blev draftad av Rangers.
– Patrik sa grattis och om jag skulle få chansen så var Rangers en kul och bra klubb att spela i.

Var det aldrig någon stor sak för dig att bli draftad?
– Nej och jag visste inte riktigt hur allt var uppbyggt. I och med att Patrik hade blivit draftad innan förstod jag att även jag kunde bli det.
– Det var aldrig några intervjuer med klubbar innan. Nu ska alla intervjuas flera gånger, men jag hörde inte från någon NHL-klubb överhuvudtaget.

Brorsan Patrik Sundström hade redan åkt över till NHL för spel i Vancouver Canucks. Foto: Stig Kenne

När bestämdes det att du skulle åka över?
– Patrik åkte över 1982 och jag fick ett erbjudande av Rangers året efter.

Tvekade du?
– Nej. Jag tyckte att det var ett naturligt steg. Juniorlandslaget, landslaget och sedan NHL. Det var inte mer med det. När jag var inne i allt föll det sig ganska naturligt.
– Jag åkte över till campen och blev lite förvånad hur tufft det var. Jag fick stå upp för mig själv, men inte så att jag slogs. I början hackade dom på mig, men både jag och Janne Erixon fick ett bra förtroende från coacherna. ”Vi tror på er och har plats för er.”
– Äldre spelarna började också förstå det här och spelarna som gärna ville slåss blev tvärtom ”Säg till om någon är dum mot er för då kommer jag och står upp för er”, skrattar Peter Sundström.

Coach för New York Rangers då Peter Sundström kom var legendaren Herb Brooks som några år tidigare vunnit OS-guld med USA. The Miracle on ice.
– Jag tyckte att han var jättebra. Han gillade europeisk hockey och stil. Det blev som hand i handsken för mig när jag kom över.
– Jag har sett den där filmen och där framstod han som hård och tuff, men det upplevde aldrig jag. Klart att han brusade upp ibland, men han var en bra människa som kunde kom fram under träningarna och fråga hur man mådde.

Han måste ha varit väldigt respekterad med tanke på OS-guldet?
– Ja, exakt. Så var det. Vi hade dessutom några spelare, (Mark) Pavelich och (Rob) McClanahan från OS-laget. Dessutom var Craig Patrick general manager.

Peter Sundström.
Peter Sundström hade sina bästa NHL-år i New York Rangers. Foto: Ronnie Rönnkvist & Arkiv (Montage)

Mark Pavelich, som gick bort 2021, var en av spelarna Peter Sundström lärde känna ganska väl.
– Ja, jag spelade med Mark under tre år och kände honom som vilken lagkompis som helst. Han gillade att hänga med oss svenskar. Lite lågmäld kille.

NHL-debut i Garden: ”Förstod inte förrän efteråt att det var väldigt stort”

När Peter Sundström och Jan Erixon kom över till campen med Rangers fanns även Anders Hedberg och Kent-Erik Andersson där.
– Klart att dom betydde mycket för oss. Anders hjälpte oss väldigt mycket i början. Vi bodde dessutom första veckorna hos honom. Han blev som en pappa åt oss. Den rollen tror jag att han gärna tog och han är en av dom personer jag högaktar väldigt, väldigt mycket.
– Kent-Erik är också en mycket bra kille. ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) bodde även han där, men hade slutat året innan på grund av en skada. Han var med då vi käkade middagar med familjerna eller firade jul.

Hur var det att glida in på Madison Square Garden första gången för att spela match?
– Jag förstod nog inte förrän efteråt att det var väldigt stort att få spela första matchen där. Idag känner jag en stolthet över att ha varit sex säsonger i NHL.
– Det var träning, match resor och det var aldrig, vilket nog alla säger som spelat där, att när du var mitt inne i det, hann uppskatta det. Jag tror att det är så oavsett om du spelar i SHL eller vilken liga som helst. Det är främst efteråt man reflekterar över vad man har fått vara med om.

Hockeymässigt hur ser du på första säsongerna i Rangers?
– När jag ser på det efteråt var mina första säsonger där dom bästa. Framför allt rookie-säsongen.
– Den säsongen spelade jag mycket med Don Maloney, men jag, Janne Erixon och Pierre Larouche spelade också mycket tillsammans. Jag och Janne fick jobba och han göra målen. Larouche var samtidigt fantastiskt skicklig, men också en profil.
– Han var inte den som alltid tränade hårdast, men han hade en jäkla touch.

Tredje säsongen i Rangers blev Peter Sundström nedflyttad till farmarlaget New Haven Nighthawks.
– Ny tränare. Ted Sator. Spelet blev lite annorlunda och jag passade inte riktigt in i hans tankar och då blev det inte lika mycket istid.

Vände hem – och vann SM-guld: ”Kunde inte bli bättre”

Björklövens guldlag 1987. Foto: Arkivbild

Efter tredje säsongen i Rangers valde han att återvända hem till Umeå och Björklöven.
– Phil Esposito var general manager och han erbjöd mig ett kontrakt, men det var tvåvägs. Jag ville ha ett envägskontrakt, vilket vi inte kom överens om.
– Det där drog ut på tiden. Då blev det att jag åkte hem till Björklöven, vilket var tur.

Säsongen 1986/87 är historisk med Björklövenögon sett. Föreningen vann SM-guld, klubbens första och hittills enda, efter att ha vunnit över Färjestad med 3-1 i matcher.
– Det kunde inte bli så mycket bättre med svenska mått mätt. Jag fick vara med om att vinna SM-guld och VM-guld samma år.
– Delvis hade vi ett lite nyare lag än då vi var i final 1982. Vi hade ett väldigt bra lag och sex av oss var med och vann VM-guld någon månad senare. (Lars Karlsson, Peter Andersson, Matti Pauna, Mikael Andersson, Lars-Gunnar Pettersson och Peter Sundström).
– Pusselbitarna föll på plats och vi var många i samma ålder som blev tajta.
– ”Virus” hade kommit tillbaka som coach, men det var Tommy Sandlin som nog lagt grunden till väldigt mycket åren innan. Redan innan hade Björklöven ett bra lag. Sedan tillkom jag och Peter Andersson. (Ulf) Dahlén och Calle (Johansson) kom underifrån.

Björklöven vann den fjärde matchen, vilken skulle bli avgörande, med hela 6-1. Peter Sundström stod för ett av målen.
– Det var en grym känsla och jag tror att den blev ännu större i och med att det var med moderklubben.
– Vi hade en stor fest efteråt, eller rättare sagt vi hade fest många dagar. Efter matchen hade vi middag uppe på Universum. Restaurangen där var knökfull med folk som ville hylla oss.

Ulf Dahlén och Peter Sundström höjer bucklan. Foto: Bildbyrån

”Att förlora mot honom kan vara en av bittraste förlusterna jag haft”

Efter gulden åkte Peter Sundström över till Washington Capitals.
– Efter VM 1987 trejdade Washington till sig mig. Klubben hade en roll till mig tillsammans med Bobby Gould och Kelly Miller. Innan hade dom haft med sig Gaétan Duchesne, som dom var tvungna att trejda bort. Han hade varit med i deras checking-line. Nu fick jag ta den rollen.
– Jag hade vunnit SM och VM så det fanns ingen tvekan hos mig att åka över igen. ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) hade också varit hemma, men åkte då tillbaka till Washington.

Påverkade det dig att han åkte tillbaka samtidigt?
– Jag hade nog åkt ändå, men klart att det kändes tryggare att ha med sig en kille som kände till allt där.
– Han var verkligen stor där borta och hade respekt med sig. Jag förstår inte varför han åkte hem ett år. Jag tror att han märkte efter en säsong att det kanske inte var så kul att spela i Bofors, men det får han svara för.

Peter Sundström och Bengt-Åke Gustafsson spelade tillsammans i Washington Capitals. Foto: Bildbyrån

Spelade ni i samma kedja?
– Ibland. Framför allt spelade jag i checking-line. I början fungerade allt bra i Washington, men halvvägs in i säsongen åkte jag på en axelskada. Den läkte aldrig riktigt.
– Vi gick ändå någon omgång i slutspelet och slog ut Philadelphia efter sju rundor. Sedan förlorade vi mot brorsan (New Jersey Devils) efter sju rundor. Att förlora mot honom kan vara en av bittraste förlusterna jag haft, säger Peter Sundström med ett leende.
– Dessutom var det i den matchserien han slog rekordet med mest antal poäng i en slutspelsmatch. Han gjorde tre mål och spelade fram till fem.

DOKUMENT: ”Det är ett rekord som aldrig kommer att slås”

Tvillingarna fick spela tillsammans i New Jersey

När Peter Sundström spelade i Washington fick han möta tvillingbrorsan Patrik i slutspelet. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur minns du första mötet er emellan?
– Det var på Madison Square Garden. Mamma och pappa var också där. Innan var det lite snack om det där, men framför allt var det kul att spela mot honom. Jag tror att det blev 3-3 och vi gjorde varsitt mål.

Då var föräldrarna nöjda?
– Ja, och jag har tänkt på det efteråt, hur stolta dom måste varit. Komma från Umeå för att sedan sitta på Madison Square Garden och se sina två söner spela.

Har pappa sagt något om det någon gång?
– Nej, det var väl kanske om någon felpass, skrattar Peter Sundström

Var pappa hård mot er?
– Nej, nej. Tvärtom. Han var alltid stöttande. Vi kom inte med i TV-pucken, men han var väldigt stöttande i den situationen. ”Skit i det, ha kul”. Han har aldrig varit någon som pressat oss.

Var ni besvikna då ni inte kom med till TV-pucken?
– Det var vi säkert. Västerbotten fick något återbud så Patrik fick komma med ändå och gjorde det bra där.

Sommaren 1989 trejdades Peter Sundström till New Jersey där hans tvillingbror redan spelade.
– Det var både spännande och jättekul, men jag fick aldrig riktigt fotfäste där. I stället blev det farmarlaget halva den säsongen.
– Jag spelade någon match med Patrik i New Jersey, men han var i förstalinan medan jag var i fjärde. Vi hade inte riktigt samma roller och det blev inte någon riktig succé för mig i New Jersey.
– Det gick ändå ganska bra för mig i farmarlaget (Utica). Jag hade en säsong kvar på kontraktet och klubben ville att jag skulle komma tillbaka. Jag var också inställd på att göra det. Då kom Malmö in i bilden.

Tvillingarna Sundström tillsammans i NewJersey Devils. Foto: Bildbyrån

Peter Sundström blev guldmakare i Malmö

Det var Tommy Theorin som hörde av sig.
”Du ska spela med Malmö nästa år”.
”Jaha”
”Ta med frugan och kom ner hit…”

Vad var det som fick dig känna att Malmö var rätt för dig?
– Det kändes spännande med laget, spelare jag hade spelat tillsammans med, det fanns en potential och var ett väldigt drag kring hockeyn. En utmaning helt enkelt som kändes mer spännande än Utica just då.

Det blev dubbla guld för Peter Sundström i Malmös tröja, 1992 och 1994.
– Dessutom ett Europa Cup-guld.

Med tanke på att det var ni mot världen i Malmö, var det större att vinna SM-guld då än med Björklöven?
– Jag har fått frågan tidigare, hur jag värdesätter gulden. Varje SM-guld har sitt eget liv. Just att Björklöven är moderklubben gör att det ligger lite närmare mig. Att det sedan var lika kul, så var det.

Björklöven hade byggt upp något medan Percy Nilsson köpt ihop ett lag.
– Det var ändå inte så många egna produkter i Björklöven, men Malmö hade nästan inga.

Peter Sundström var lagkapten för Malmö vid SM-guldet 1994. Foto: Bildbyrån

Vad hände 1993 när ni inte vann guldet?
– Vi åkte ut mot Brynäs, men jag vet inte. Den säsongen vann vi ändå Europacupguldet. Jag tror alla ville vinna, men kanske att vi trodde att det skulle vara enkelt.

Upplevde ni er som ett köpelag?
– Nej, det tror jag inte. Det var mer när någon till exempel fick ett skott på foten ”Köp en ny, köp en ny” och lite sådant.
– Malmö var en liten nagel i ögat på hockey-Sverige, men vi som spelade brydde oss inte om det där. Vi ville bara vinna.

Många har vittnat om hur tajt den här gruppen av spelare var vid sidan av isen, vilket även Peter Sundström skriver under på.
– Vi var väldigt tajta. En väldigt målmedveten grupp på träningarna och mycket tävling. Nästan att smockan låg i luften ganska ofta. Det där kunde jag nog tycka var bra eftersom det kom av att vi ställde krav på varandra.

Peter Sundström trivdes inte bara i laget utan även med att bo i Malmö.
– Jag har alltid trivts här och gjorde det direkt. Min fru började dessutom jobba i klubben 1992.
– Först fick vi Victor. När sedan dottern (Josefine) kom och hon fick plats på dagis ville Tina ha någonting att göra. Då gick vi genom Malmö och deras kontakter. Det visade sig att det fanns en tjänst på kansliet som hon tog. Hon har blivit en inventarier där efter det.

Det blev fem säsonger för honom i Malmö.
– Mitt starkaste intryck från tiden i Malmö förutom gulden är hur intresset för hockeyn var i början. Det var viktigt med hockeyn i Malmö. När folk bryr sig är det kul att vara en del av det.
– Hockeyn var större än fotbollen. Vi spelade en träningsmatch mot Tyringe samtidigt som Malmö FF spelade SM-final mot Norrköping. Vi hade mer folk på vår match än vad MFF hade på gamla stadion.

Går du och kollar på fotboll nu då du bor i Malmö?
– Inte så ofta. Jag har gjort det någon gång, men jag följer såklart MFF.

Det blev fem säsonger i Malmö – och Peter Sundström trivdes så pass bra att han bor kvar där än i dag. Foto: Ronnie Rönnkvist & Arkivbild

Vann klassiska VM-guldet 1987

Peter Sundström gjorde sin VM-debut 1982. En turnering som spelades i Finland.
– Det var kul att få vara med i landslaget och göra VM-debut. Jag växte upp med att titta på VM varje år. Jag såg varje match och såklart blev det då jättestort att själv få vara med i ett VM. Jag har också alltid tyckt det varit jättekul att spela i landslaget.
– Det var alltid ett stort intresse kring VM-turneringarna och även den i Helsingfors. (Wayne) Gretzky var där, vilket drog upp intresset lite extra.
– Vid den här tiden visste man att ryssarna skulle vinna. Kunde vi få medalj var det bra. Tog man sig till slutspel, som var med fyra lag (Kanada, Sovjet, Tjeckoslovakien och Sverige), så var det toppen. ”Ankan” (Anders Parmström) och ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) var förbundskaptener. Det var roligare smeknamn på den tiden, skrattar Peter Sundström.

Tvillingarna Sundström i Tre Kronors färger. Foto: Arkivbild

VM 1987 i Wien. Fritz Klebermass var ingen hockeyspelare, men han kom att spela en nyckelroll när Tre Kronor vann sitt första VM-guld på 25 år i samband med turneringen i Wien 1987. Österrikaren var en civil domare och den som hade slutordet i den så kallade Sikora-affären. En affär och ett hockeykrig mellan Sverige och Finland som vi återkommer till längre fram i den här texten.

Men vi börjar i rätt ände. Tre Kronor hade inte vunnit ett VM-guld sedan 1962 när laget reste ner för att möta våren i Wien i mitten av april 1987. Efter ett makalöst starkt slutspel fick de svenska spelarna kliva ut på isen, iklädda de kanske mest anskrämliga kostymerna i svensk idrottshistoria, och motta guldmedaljerna inför ögonen på besvikna spelare från Sovjet och Tjeckoslovakien.

Efter ett ganska trögt gruppspel från svensk sida får Tre Kronor en riktig ”käftsmäll” i form av en protest mot en av Västtysklands spelare i turneringen, Miroslaw Sikora. Tysken var född i Katowice och hade spelat Junior-VM för Polen. Nu var han boende i Västtyskland sedan tio år tillbaka och spelade i den tyska ligan. Efter att Finland förlorat med 3-1 mot Västtyskland satte sig fyra finska ledare och journalister, Göran Stubb, Kalervo Kummola, Tom Ratschunas och Esko Paltanen ner och knåpade ihop en protest mot Sikoras deltagande som även Kanada, Schweiz och USA ställde sig bakom. Protesten gick igenom, Västtyskland tappade alla sina poäng och Tommy Sandlin dundrade i media och beskrev det hela som justitiemord och den svenska lagledningen drog fallet vidare till civildomstol.

Domare Fritz Klebermass lät efter många turer och nya protester meddela att IIHF, det internationella hockeyförbundet, hade brutit mot sina egna regler när man skickade hem Sikora från turneringen. Skulle inte Västtyskland få behålla sina poäng riskerade förbundspresidenten Günter Sabetzki upp till två års fängelse. När grundserien var avslutad visste alltså inte Sverige om man skulle spela i slutspelet eller i nedflyttningsserien. Dessutom stod en plats i Canada Cup till hösten på spel. Sandlin uppmanade svensk ishockey att bryta alla förbindelser med Finland eftersom ”de inte var några riktiga idrottsmän”. Tack och lov behövde aldrig saken dras till sin spets och Tre Kronor kom att spela slutspel.

Peter Sundström:
– Det var ett kaos som slutade med något otänkbart. Vi var förbannade och ville att det skulle avgöras sportsligt. Vi hade gått till slutspel, så den kvällen när vi gick och lade oss kände vi att det var lika bra att åka hem.
”Här förtjänar vi att gå till slutspel, men av något juridiskt får vi inte vara med” När vi sedan fick höra vad den här domaren kom fram till trodde vi först inte att det var sant. När det sedan blev verifierat kände vi att ”nu kör vi”.
– (Håkan) Looben gjorde tre mål. Han spelade oavgjort mot Tjeckien (skratt). ”Looben” spelade i en kedja med Tomas Sandström och Bengt-Åke Gustafsson. Vi hade tagit poäng mot och även slagit ryssarna någon gång under året så vi visste att vi kunde mäta oss med dom.
– Sedan föll alla bitarna på plats. Dels med den oavgjorda matchen, men även med övriga matcher.

Håkan Loob sköt alla målen mot Tjeckoslovakien. Foto: Arkivbild

9-0 mot Kanada, vad hände där egentligen?
– Det verkade som Kanada hade varit ute och festat hela natten, men dom sa att det inte var så. Ibland funkar det bara. Fick vi en chans så gjorde vi mål.

Hur följde ni avgörande matchen mellan Tjeckoslovakien och Sovjet?
– Vi satt både i omklädningsrummet och såg på TV, men annars satt vi mest i restaurangen. Mot slutet när ryssarna kvitterade och tog ledningen gick vi ut i arenan och följde matchen.
– På den tiden var det nästan otänkbart att Sverige skulle bli världsmästare i ishockey eftersom vi hade den ryska maskinen att slåss emot.
– När vi kom hem åkte vi någon kortege från Arlanda ner till ”Kungsan” (Kungsträdgården). Vi hade hört att det skulle vara något litet firande, men hälften av laget ville åka hem direkt.
– Vi trodde att det skulle komma några hundra och heja, men det blev något som jag alltid kommer komma ihåg.

Det svenska VM-guldlaget 1987. Foto: Bildbyrån

Är NHL-scout: ”Trivs jättebra med jobbet”

Hösten 1984 fick Peter Sundström chansen att spela Canada Cup.
– Att få vara med där var stort och jättehäftigt. I den turneringen spelade jag med Patrik och (Thomas) Gradin. Vi spelade helt okej.
– Vi slog Kanada i Vancouver, vilket var väldigt stort, och tog oss också till final där vi höll på att ta oss till en avgörande match innan (Leif) Boork sjabblade till det. ”Boorken” var väldigt övertygande i sin argumentering så vi tänkte väl att det där skulle nog bli bra.
– Även om vi hade tagit det till en avgörande match hade kanske Kanada ändå hade vunnit eftersom dom verkligen var jättebra.

Peter Sundström. Karikatyr av Fredrik Jax.

Hösten 1987 var han med i sin andra Canada Cup-turnering.
– Vi fick inte riktigt det laget vi ville ha. Det var en del återbud. Bland annat var inte Patrik med.
– Vi gjorde det helt okej ändå, men åkte ut i semifinal. Vi slog trots allt ryssarna i grundserien. Grunden i den turneringen var laget från Wien så vi visste att ryssarna gick att slå.
– Canada Cup var häftiga turneringar. För oss hockeyspelare på den tiden var det större än ett VM.
– VM handlar mycket om du har tur med vilka lag som åker ur Stanley Cup-slutspelet. Till Canada Cup och även OS vinner den bästa nationen.

Vilken landslagsspelare du spelat med är den som tjattrat mest i omklädningsrummet?
– (Skratt) Jag tänkte på Mats Ulander, men han tjattrade mest utanför hockeyn. Han hann knappt vara i omklädningsrummet innan han skulle ut och träffa någon polare.
– Det var säkert någon stockholmare som tjattrade mest. Håkan Södergren kan ha varit en av dom.

Hur ser Peter Sundströms liv ut idag?
– Livet idag är fortfarande hockey. Talangscout åt Chicago. Jag tror jag är inne på mitt nionde eller tionde år som scout. Innan dess jobbade jag nio år åt förbundet.
– Jag trivs bra, men jag är 63 år så det är inte så många år kvar innan jag kan hitta på något annat. Än så länge trivs jag jättebra med jobbet och är motiverad.
– Hem till Umeå är jag kanske en till två gånger per år och det är i samband med hockey. Brorsan och jag pratar lite då och då. Hans fru gick bort för ett halvår sedan, så vi har snackat och haft kontakt lite mer senaste tiden. Han håller på med hockeygymnasiet där uppe, avslutar Peter Sundström.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: