MJÖRNBERG: Spänningen lever efter måste-matcherna

Både Huddinge och Tranås vann sina måstematcher i helgen och skakar därmed ordentligt liv i streckstriderna i både väst och öst. Samtidigt svarade nykomlingen Sollentuna för ytterligare en överraskande poängvinst.
Voila, söndagsfunderingar.

Den östra serien stod under söndagseftermiddagen vid ett vägskäl där Vallentuna kunde sopa igen Allettan-dörren i ansiktet på Huddinge en gång för alla och den forna Talangfabriken å sin sida kunde skaka liv i spänningen på riktigt.

Huddinge-Vallentuna var definitionen av en sexpoängsmatch och det var Huddinge som avgick med segern (4-2) och på så vis höll liv i spänningen vid den östra seriens Allettan-streck. Nu är det faktiskt bara tre poäng upp för det så här långt underpresterande laget inför avslutningen.

Så värst vackert var det väl inte den här eftermiddagen heller. Huddinge hade långa stunder svårt att lösa Vallentunas stabila försvarsspel och ta sig till de riktigt heta chanserna, men när det behövdes som mest klev spetsspelarna fram och levererade. Hugo Pettersson kvitterade och William Hedman fyllde på med två mål när 1-2 vändes till 4-2. Där och då fanns faktiskt pondus i Huddinges spel.

Samtidigt kan Vallentuna knappast göra annat än gräma sig över den spänning som nu uppstår i den östra serien, för den här matchen hade man långa stunder i sitt grepp. Och när man tappade matchen uppenbarades också en ganska påtaglig brist som laget fortsatt dras med.

Vallentuna är välorganiserade och försvarsstarka. Hugo Haas gjorde en bra match i kassen (när han i första perioden rånade Mikael Taylan på ett öppet mål med en sanslös klubbräddning kommer bli ett av de stora highlights-klippen från den här säsongen) och de solida backarna lyckades hålla Huddinge ute i hörnen. Vallentuna spelade helt enkelt snålt och disciplinerat. Ett spel som man vunnit många poäng med.

Men offensiven är minst sagt begränsad och när man släppte till några mål i sista perioden och tappade kommandot fanns inget mer att plocka fram. Det var hopplöst trubbigt och tråkigt. Om Vallentuna inte får styra enligt sin plan har man inte skickligheten att förändra. Att det bara blivit 26 gjorda mål på 12 spelade matcher är så att säga ingen slump.

Att stjärnforwarden David Åslin, som nu spelat sina tre avtalade matcher (vad som händer framåt återstår att se) med en ynka assistpoäng som resultat, i slutskedet fick lämna isen med ett matchstraff istället för att vara inblandad i en kvitteringsjakt blev ett ganska talande exempel på avsaknaden av offensiv.

Nu blir det intressant att se var den östra serien tar vägen. Vallentuna hade kunnat stänga dörren för Huddinge, men tvingas nu istället in i en ganska tät Allettan-kamp. Hur laget reagerar på det och hur Huddinge reagerar på att plötsligt ha fått nytt liv blir en ny följetong.

Streckstriden lever!

* * *

I den där streckstriden befinner sig även Sollentuna. Nykomlingen som fortsätter att skörda framgångar och imponera.

Nu kan man väl så klart diskutera hur intresserade Brödernas/Väsby egentligen var i söndagens eftermiddagsdrabbning. Men att Sollentuna lyckades kämpa sig kvar så pass länge i matchen att man kunde forcera in en 2-2-puck i slutet och vinna en poäng (det blev 3-2 till Brödernas efter straffar) mot storheterna imponerar verkligen.

I första perioden var det i stort sett spel mot ett mål, men Sollentuna klarade sig ur den med endast 0-1 efter storspel av Alec Rajalin-Scharp i kassen och kunde växa in i det därifrån när gästerna tog lite onödiga utvisningar och gav hemmalaget luft. Ett hundra procent påkopplad Brödernas hade så klart vunnit under ordinarie tid, men ingenting ska tas ifrån Sollentuna som kämpade på ett heroiskt vis. Precis så där som de har gjort i flera andra matcher den här hösten.

Det var nästan lite synd att laget sedan svek sin vilt stridande målvakt genom att slå tre urusla straffar när det skulle avgöras. Annars hade Sollentuna faktiskt kunnat bli första lag att besegra Brödernas/Väsby den här säsongen. Hur sensationellt hade inte det varit?

* * *

Det har varit en del snack om Tranås och lagets problem att vinna och det var en hel del press på gängets axlar inför lördagens derby borta mot Mjölby. Mot den bakgrunden kan inte sägas så mycket annat än att laget tog sig an utmaningen på ett väldigt imponerande sätt.

Visst var det lite stelt till en början, men så fort Tranås lyckats få ledningen var det inget snack om saken. Det var ett superstabilt Tranås som inte gav hemmalaget särskilt mycket till lägen och spelade tryggt utifrån sitt grundspel. Det verkligen syntes hur ledningsmålet fick axlarna att sjunka och självförtroendet att öka.

Glädjande för Tranås del var förstås också hur målen kom till. Både 1-0 och 2-0 var klassiska arbetarmål där man lastade in spelare knäet och nyllet på duktige Mjölby-keepern Mike Sjöberg och forcerade in puckarna. Garanterat något man pratat om och just precis den typen av mål som ett gäng som haft lite problem med målskyttet måste få till.

Mjölby är inget dåligt lag, men när Tranås är ordentligt påkopplade som i lördags blev skillnaden gängen emellan väldigt påtaglig. De aningen mer oskickliga spelarna i Mjölby tog sig aningen för mycket betänketid med puck och blev därmed uppkäkade av sina hungriga motståndare. Det blev väldigt tydligt i den här derbymatchen och var förstås även det ett positivt besked för Tranås.

Apropå positivt besked så har laget fått det även av sina nytillskott. Dunderdansken Søren Dietz-Larsen spräckte sin målnolla senast mot Borlänge och efter idogt skjutande fick även Markus Ruuskanen hitta nätet mot Mjölby. Det är två målskyttar som när de byggt självförtroende kommer göra väldigt stor nytta för Tranås. Vattenbärarna som bär sitt vatten har de så att säga redan och känslan är att om pusselbitarna börjar falla rätt kan laget bli en riktigt obehaglig motståndare när det vankas Allettan.

För dit är jag alldeles övertygad om att de kommer ta sig. Insatsen mot Mjölby pekar spikrakt i den riktningen.

* * *

Piteå tog ytterligare en seger borta mot Kiruna IF (4-3), spelade en virvlande anfallshockey och de ystra ungtupparna fortsätter att ösa in poäng. Allt kan tyckas vara frid och fröjd. Laget rusar mot Allettan.

Men jag tror bestämt att klubben måste ägna den kommande julledigheten åt att skicka laget på försvarsträning, för den desorientering och förvirring som visas upp varje gång pucken kommer innanför egen blå kommer på intet sätt hålla i en Alletta.

Lika imponerande som Piteå är i offensiven, lika usla är de i egen zon. De har inte haft tillräckligt bra målvaktsspel så här långt under hösten, men samtidigt har slipsarna inte haft ett försvar som håller tillräckligt rent framför dem.

49 insläppta mål på 15 matcher (ett snitt en bit över tre insläppta per match) är inte siffror som anstår ett topplag och mil värre än något av de andra lagen över strecket i den norra serien. Där måste Piteå bli mycket bättre om säsongen ska få ett kul slut.