HOCKEYKORTET: ”Kill the swede…”

Tyvärr hittar jag inget hockeykort på den första svenskfostrade spelare som spelat i NHL. Givetvis är det Ulf Sterner, den gudabenådade hockeyspelare som tycktes ligga före sin tid i det mesta han företog sig på isen.

Han spelade fyra matcher för New York Rangers 1964/65. Förra sommaren var hockeysverige.se hem till Ulf Sterner och hans fru Pia. Då berättade han om NHL-äventyret för över 50 år sedan. Anledningen till att Sterner överhuvudtaget sedan fick chansen i NHL stavas Ulf Jansson, ett hockeyorakel och den första europeiska talangscouten. Efter VM 1962 i Colorado stegade han in på ”Muzz” Patricks kontor i Madison Square Garden och övertygade honom om att det fanns bra hockeyspelare även i Europa. På hösten samma år tog Jansson med sig Jan-Erik ”Prillan” Sjöberg, Sören Blomgren, Juha Widing, Folke ”Totte” Bengtsson och Ulf Sterner över till Rangers träningsläger i Winnipeg.
– När vi vann i Colorado 1962 fick man upp ögonen för oss. ”Muzz” Patrick, som var ”GM” i Rangers var även över här och såg några matcher. Då tjatade Uffe (Jansson) på honom att han tyckte vi skulle få komma över dit och prova.
– Vi åkte över till Winnipeg på träningsläger den hösten, men det var OS i Innsbruck 1964 och jag ville vara med där först innan jag skrev på något kontrakt med Rangers. Det var först säsongen efter som jag åkte över för att ta en plats, men då var jag ensam. Efter tre eller fyra veckor kommer Uffe Jansson in på rummet och frågade om jag hade tänkt att skriva på snart. Jag hade inte hört ett ord om något kontrakt, men då sa Uffe att det vore bra om jag skrev på snart eftersom då betalade klubben hans resa till New York också.

Ulf Jansson var under många år var känd under smeknamnet ”Vädermannen” efter ett framträdande i TV samtidigt som han var lite rund under fötterna.
– Uffe är ju en fantastiskt skön kille och bra journalist. Det var under lägret i Winnipeg. Jag hade lagt mig tidigt eftersom vi tränade tre pass om dagen plus att vi var tvingade att gå två och en halv kilometer fram och tillbaka till ishallen varje träning. Jag gick säkert ner tio kilo under den här tiden.
– Vi hade varit på en radiointervju där det bjöds på en del dricka. Jag drack ingenting själv, men Jansson och reportern (Jack Wells i ”Meet me at the Paddocks”) lät sig smaka. Jag gick hem och sov. När jag slår på tv:n på morgonen är det nyheter. Då vädret kommer sprakar det till och in kommer en berusad, glad och mycket uppspelt Uffe Jansson i bild och ska presentera vädret. Nu var han där i sändning och talade om alla isbjörnar som springer vilt på Stockholms gator och hans nära och påhittade vänskap med Anita Ekberg. Han tog tillfället i akt att hälsa till alla kanadensare från Ekberg. Det här blev ju en succé och programmet röstades fram som årets roligaste TV-inslag i Kanada. Jag skrattade så jag grät. Alla i Winnipeg hade det sett det här inslaget. Efter det blev Uffe Jansson värdemannen.

När Ulf Sterner väl åkte över till New York Rangers valde han själv att inte inleda säsongen i NHL.
– Jag och Uffe Jansson kom fram till att jag inte skulle börja i Rangers för att sedan eventuellt åka kana utför. Det var Rangers i NHL, sedan var det Baltimore i AHL och St. Paul i Central Professionell Hockey Leauge. Jag ville börja i St Paul och gå den vägen.
– I St Paul hade jag Fred Shero som tränare, världens goaste kille men han var full varje kväll. Vi tog alltid en promenad på kvällen. Alltid när vi gick hem så mötte vi honom kanonfull på väg åt fel håll. Det var bara att vända på honom och gå hem igen. Shero gillade europeisk hockey och vi båda kom mycket bra överens.

Ulf Sterner debuterade i NHL den 27:e januari 1965 mot Boston Bruins efter första ha spelat 16 matcher med St Paul Rangers och 52 matcher med Baltimore Clippers.
– Det var order uppifrån ”kill the swede” redan i farmarlagen. Rangers tog dit mig, men övriga fem lagen sa att man inte ville ha andra nationaliteter i ligan. I en match var det en spelare som slog ner mig vart jag än var på isen. Jag ville i lugn och ro komma in i allt och inte ge tillbaka. Men efter tre matcher kallade man in mig på kontoret – Nu Ulf har vi lekt färdigt. Nu skulle vi möta Tulsa som vi även hade mött här om dagen. – Du vet vem som var ute efter dig hela tiden och nu får du en order som kommer från Rangers. Om du inte gör som vi säger nu får du en enkel flygbiljett hem till Skandinavien i morgon. När han kommer så möter du honom med en crosschecking.
– När jag mötte honom efter tio minuter gjorde jag som man sa åt mig att göra, det blev 26 stygn. Jag skämdes, men i tidningen stod det att jag var ”a big hero” eftersom jag hade skadat deras spelare och dessutom gjort ett mål. Nästa match gjorde jag fyra mål och efter en månad ledde jag hela skytteligan i CPHL.

Tiden i St Paul minns Ulf Sterner fortfarande med stor glädje.
– Jag trivdes väldigt bra där. Jag spelade i en kedja med Paul Andrea och Jim Johnson. Vi öste in mål. Vid sidan av hade jag och målvakten i laget hyrt en bondgård där vi bodde. Det var mycket svenskamerikanare som bodde där så jag var nästan alltid hembjuden till någon.
– Man hade sagt till mig att om jag blev uppkallad till Baltimore så är det värsta stället man kan vara på. När man så ringde och kallade upp mig dit efter någon månad så sa jag – No! Vi hade ledigt tre dagar efter det och man kunde inte nå mig. Sedan kom det ett telegram där det stod att infinner inte jag mig där så kunde jag ”fuck off”.
– Baltimore var hemskt. Det var en enormt hög kriminalitet och när vi hade en improviserad avslutning med laget förekom det skottlossning på hotellet där vi var. Vi hade en galen tränare i Baltimore som hette John Crawford. Han var en kopia av Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov. Jag kallade honom Nikita, men det gillade han inte, skrattar Sterner.

Ulf Sterner var van hemifrån Sverige att spela med hjälm, men i Baltimore tvingade John Crawford samtliga spelare att spela utan något på huvudet eftersom publiken annars inte skulle känna igen spelarna. Det här blev ödesdigert för värmlänningen från Deje.
– Jag fick ett skott i pannan ett par dagar innan jag blev uppkallad till New York och hade en rejäl bula. Jag satt i vårt eget bås och vi hade en utvisad. Ken Schinkel fick pucken i egen zon och drog i väg ett slagskott rakt in i vårt bås. Där sitter Bryan Hextall, pucken tar på hans klubba och studsar rakt upp i min panna. Jag låg avsvimmad ett tag, men det var inte ens att tänka på att bryta matchen.
– Jag fick en hjärnskakning och var inte i bästa form när jag skulle debutera. Vi mötte i alla fall Boston och jag gjorde faktiskt ett mål i den matchen. Jag fick pucken i på mitten av planen, åkte igenom deras försvar och satte pucken med en backhand. Men det var två spelare som låg kvar bakom vår bur och slogs så målet underkändes.

Träningen innan debuten minns Ulf Sterner ganska väl.
– Vi tränade i gamla Garden som låg på fjärde eller femte våning och som inte var en fullstor plan. Alla skulle ställa upp vid blålinjen och jag då längst ut vid sargen. Sedan kom en av deras bossar in och skällde på grabbarna i säkert en timme eftersom de hade varit ute och festat dagen innan matchen. Det här var kring jul och Rangers låg på femte plats och det var fyra lag som gick till slutspel då. Rangers hade ingen chans att gå till slutspel så killarna brydde sig inte speciellt mycket. Men vi fick verkligen köra hårt den dagen för bossen var inte nådig mot oss.

Trots succé med sin fina puckbehandling och fina skridskoåkning blev det bara fyra matcher i NHL för Sterner i Broadway Blues (efter sina blåa tröjor). ”Jag har aldrig sett en spelare förkovra sig så snabbt som Uffe och heller aldrig en som behandlar pucken så elegant”, sa New York Rangers tränare George ”Red” Sullivan bland annat.
– Man delade ut matchens stjärnor och i den ena matchen blev jag en av två och i de andra matcherna blev jag en av fem stjärnor. Även om jag inte gjorde några poäng gick det ganska bra.
– Inför tredje matchen, som för övrigt var mot Detroit Red Wings, tog ”Red” Sullivan in mig på kontoret. Han sa till mig att börja ge tillbaka. Just i matchen mot Detroit fick jag ta hand om Gordie Howe. Detroitspelarna satte hela tiden upp klubban en bit ifrån sina näsor när dom närmade sig mig. När jag kom till båset frågade jag mina kedjekompisar varför dom gjorde så. Svaret var att jag var nog lite för nära Gordie Howe nu så jag borde hålla mig lite längre ifrån, annars skulle det smälla.

Det var också nära att Ulf Sterner skulle komma i fight under tiden i New York Rangers.
– Det var mot Montreal och deras stora buse kom och slog ner mig. När jag tittade upp och så vem det var så valde jag att ligga kvar, skrattar Ulf Sterner och fortsätter:
– När jag kom ut till båset fick jag världens utskällning av spelarna eftersom kompisarna tyckte att jag skulle upp och slåss.

Varför blev det inte mer spel i NHL med New York Rangers den säsongen?
– Varje klubb fick ha tjugo så kallade prospects som kunde gå mellan farmarlaget och New York Rangers och jag var en av dom. Övriga spelare i farmarlaget vara fria att gå till andra klubbar. Så jag, Jacques Plante, Andy Bathgate och ett par spelare till blev nedflyttade till förmån för åtta eller nio spelare i Baltimore som inte var så kallade prospects.
– Det var en väldigt dålig ordning i New York Rangers under den här tiden och det fanns ingen riktig sammanhållning i laget. Visserligen hade jag ett kontrakt gällande ytterligare en säsong. Men jag ville inte resa tillbaka. Jag stannade helt enkelt kvar i Sverige och bröt kontraktet.
– Jag tjänade heller inte speciellt bra med pengar. Det fanns regler för det där och ingen rookie fick tjäna mer än 5000 dollar per säsong. Då stod dollarn i 4.90.

Hockeykortet är hämtat från Coralli-serien 1965.