Modell och hockeyspelare – nu berättar hon om sitt dubbelliv: ”Otroligt mycket märkliga jobb”

Möt tjejen som kombinerar något så ovanligt som modelljobb och hockeyspelande. Linn Asplund är dessutom drivande inom Hammarbys satsning på damhockey och har spelat in musikvideo med Avicii.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Linn Asplund, 27, har levt lite av ett dubbelliv. Hennes stora passion har varit ishockey, men hon har också jobbat som fotomodell i stora delar är världen. Det låter för en som inte är insatt som en svår ekvation. Dels då att träna hårt som elitidrottare och dels hålla sig ganska smal som fotomodell.

Linn Asplund under ett modelluppdrag. Foto: Linn Asplund/Peak Performance

Idag har Linn Asplund lagt den största delen av fotomodellyrket bakom sig. Nu pluggar hon, men framförallt är hon en av grundarna till damhockeyn i Hammarby. Hockeysverige.se åkte till Zinkensdamms Idrottsplats på Söder i Stockholm där damhockeyn och bandyn i Hammarby har sitt fäste för att lyssna på Asplunds berättelse om en annorlunda resa i två olika världar.
— Jag brukade säga när jag var yngre att pappa tvingade mig att börja spela hockey, men det var inte sanningen alls, skrattar Linn Asplund när hockeysverige.se frågar henne om varför hon blev hockeyspelare.
— Min pappa (Thomas) spelade lite hockey. Absolut inte på någon högre nivå, men han tränade min bror Anders. Sedan valde min bror fotboll och då tog jag hans hockeygrejer, tog med mig min kompis och gick ner och körde med Hanviken.

Hade du några förebilder då du började med hockeyn?
— Nej, jag hade ingen direkt förebild, eller man kan säga att mina förebilder var folk i Hanvikens damlag. Jag har alltid tyckt att det varit lättare att ha förebilder som man är nära. Bland annat fanns det en tjej där som kallades för ”Gisse” och hon var det bästa jag någonsin sett.
— I alla fall var hon min förebild då, men sedan kom det en massa andra förebilder. Danijela Rundqvist har varit en sådan.

Var drömmen vid den här tiden att bli hockeyspelare eller fanns redan då drömmar om modellyrket?
— Just då fanns det ingen dröm om att bli modell (skratt). Det fanns inte på världskartan utan då var det hockey för hela slanten. När jag dessutom började i AIK kändes drömmen inom räckhåll och något som jag skulle kunna klara av.

När vart det aktuellt med modelljobb?
— Då var jag 15 år. Jag kom med i en agentur här i Stockholm som ville skicka mig utomlands.

Hur kom du med i kontakt med agenturen?
— Jag och en kompis var på internet och såg någon länk till en modellagentur. Nu när jag blivit äldre och tänker på det så kunde det här har gått hur snett som helst. Nu hade jag turen för det var en ganska bra agentur och dom ville träffa mig.
— Jag åkte faktiskt dit med min lärare i högstadiet eftersom min mamma och pappa inte kunde följa med. Jag kunde knappt prata för att jag var så sjukt nervös. I alla fall tyckte dom att jag hade det som dom eftersökte.
— Då blev det lite jobbigt eftersom att vi på den tiden fys-tränade otroligt mycket även fast vi var rätt unga. Jag var väldigt tunn men muskulös. Det var inte det idealitet som var då bland modeller. Nu kan du vara väldigt vältränad och så där, men då ville man bara ha tunt, tunt, tunt. Agenturen sa till mig att jag inte fick träna mer mage, inte mer ben och jag måste gå ner i omfång runt midjan.
— Sedan förstod vi när agenturen ville skicka mig utomlands att jag var tvungen att välja lite för skulle jag gå upp i AIK:s damlag krävdes det träningar alla dagar i veckan.

GICK TRÖGT I BÖRJAN

Redan då Linn Asplund var 15 år skickades hon alltså utomlands för att börja jobba som fotomodell.
— Mamma och jag åkte till Milano. Sedan åkte hon hem medan jag blev kvar där nere i tre månader.
— Modellkarriären gick lite trögt i början. Man gör en massa testbilder och sådant, men efter den sommaren började jag jobba med en italiensk tidning (Anna) och med en fotograf som verkligen tyckte om mig. Då gjorde han en massa jobb med mig och det är vad det går ut på, att man ska få lite jobb och får lite bilder för att sedan hoppas på att det blir en kedjeeffekt. Han hjälpte mig verkligen och bokade mig på en massa jobb. Efter det rullade allt igång. Från det jag var 15 år till det jag var 20 jobbade jag varje vecka.

Foto: Linn Asplund/NK

Det här innebar också att Asplund flyttade från Sverige under en tid.
— Jag bodde i Milano och i Paris. Man har det som bas men sedan åker man fram och tillbaka runt hela världen.

Många modeller har man sett må väldigt dåligt, hur har du mått under dina år i yrket?
— Jättebra faktiskt. Jag har haft turen… eller jag vet inte om jag ska säga tur för ibland har det ställt till problem för mig att jag velat någonstans med till exempel hockeyn men ändå inte riktigt kunnat nå dit. Jag kan inte bygga muskler och har då inte heller förutsättningarna för att ha den perfekta hockeykroppen. Men ur modellbranschvinkel har det verkligen gynnat mig eftersom jag inte har behövt tänka på hur jag äter och så vidare.
– Just det här med att tjejer mår dåligt över sina kroppar… (Linn tystnar lite och tänker efter innan hon fortsätter). Jag har sett så många tjejer lida av det faktumet att dom måste ha en speciell vikt och se ut på ett speciellt sätt.

Har du själv som lagidrottstjej som inte haft problem med vikten kunnat vara ett bollplank för dom här tjejerna?
— Absolut. Det går direkt upp i huvudet att man inte får äta någonting och att man måste motionera. Då har jag försökt hjälpa till så att dom kan hitta någon annan självsäkerhet att gå på än bara fokusera på att ”jag ska se bra ut”.

Givetvis har Linn Asplund även råkat ut för ett flertal märkliga jobb under sin tid som modell världen över.
— Jag har varit på så otroligt mycket märkliga jobb. Men det märkligaste måste vara ett jobb jag gjorde i Japan. Då var jag 16 år. Jag kände knappt igen mig själv efter att dom hade satt på mig latexkläder, långa naglar och så vidare. Jag visste inte heller så mycket om vad som skulle hända eftersom dom inte kunde så mycket engelska.
— Man bokar mig på ett jobb, en chaufför kör dit mig och jag fick ingen information alls. Dom sminkade mig och satte på mig en massa konstiga grejer. Att vara 16 år, stå där och inte fatta ett skit av dom håller på det kändes otroligt märkligt men vi fick till det.

JOBBAT MED AVICII

Den 27-åriga Hammarbybacken har även varit med och spelat in en musikvideo med en av världens mest kända artister.
— Det var i Aviciis ”fade into darknes”. Det var jättekul och jag har fått göra lite sådant under åren, där jag ska skådespelat lite. Jag har aldrig varit speciell bekväm i när det kommer till att prata, men nu var det en musikvideo så det var bara att agera, säger Linn Asplund med ett leende.

Har det fungerat att spela någon hockey under din tid som toppmodell utomlands?
— Nej, under åren jag bodde utomlands var det svårt. Jag åkte hem och spelade lite hockey med Team Salming. Det var ett lag som Börje Salming hade på skoj. Jag kanske spelade fyra eller fem matcher så det var fyra år som i stort sett var helt hockeylösa.

Hade du abstinens?
— Absolut, men man kommer in i en annan värld när man bor utomlands. Då hade jag hållit på med hockey hela tiden så det var nästan lite skönt för mig med ett avbrott.

Du sitter här med Los Angeles Kings- mössa och är en av dom drivande i Hammarby Hockey, men hur mycket hockeynörd är du egentligen?
— Egentligen är jag inte så mycket hockeynörd. Jag tycker att det är otroligt kul att kolla på hockey och älskar att spela, men det är inte så att jag kan en massa namn. Magnus (Berg), vår tränare, brukar ”name droppa” en massa namn och förväntar sig att jag ska kunna vilka det är, men då är jag helt ”lost”.

JOBBAR MER SÄLLAN SOM MODELL

Idag har Linn Asplund lagt modellkarriären delvis åt sidan och ägnar sig i stället åt studier parallellt med hockeyn.
— Idag är det mycket mindre och det är ju så att man blir gammal väldigt snabbt i det här yrket. Nu har jag ändå hållit på med det här ett tag men nu är det max något jobb i månaden.

Foto: Lin Asplund/Damernas Värld

Har du lagt den karriären på hyllan?
— Absolut! Nu pluggar jag en master i psykologi på Stockholms Universitet så jag har bytt riktning lite. Vi får se vad det blir, men jag ska välja uppsatsämne snart och då får jag se om det blir idrotts eller rättspsykologi.

Senaste tre säsongerna har Linn Asplund spelat i Haninge, men till årets säsong valde hon att vara med om att starta upp damhockeyn i Hammarby.
— Jag är Hammarbyare i grund och botten samtidigt som det är mycket närmare till Zinken än till Haninge för många av oss som spelar i Hammarby. Jag tänkte när vi drog igång det här att ”varför inte”? Hammarby har inget damlag så varför ska man inte ha ett om det nu finns intresse av att starta ett?
– Det fanns ett enormt intresse för att spela i Hammarby. Dels för att Hammarby är ett stort namn, men också för att vi har vår verksamhet så centralt. Det är inget annat av Stockholmslagen som tränar innanför tullarna.

Linn Asplund på Zinkensdamms IP. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad är ambitionen med det här laget, vart vill ni nå?
— Ambitionen är att ta det här laget till SDHL, men även att få igång en flickverksamhet.

Hur är tanken att ni ska ta er till SDHL med Hammarby?
— Till nästa säsong tror jag att det kommer bli lite tuffare att ta en plats i laget. Vi kommer leta efter mer rutinerade spelare. Vi har en ganska bra bredd redan nu med många unga tjejer som är på väg uppåt. Men vi ska framförallt försöka höja nivån på spelartruppen ytterligare lite.

Nu sitter vi på väldigt slitna Zinkensdamms IP, hur ser du på förutsättningarna för att ni ska kunna ta er hela vägen?
— Där kanske det är lite värre. Till nästa säsong tror jag att vi kommer att flytta ut till Sätra Idrottsplats. Den hallen är inte heller riktigt på topp, men det finns ett gym där och bättre förutsättningar för barmarksträning.
— Sedan hoppas jag att våra sponsorer fortsätter att hänga på för det krävs i grund och botten ett kapital för att lyckas.

Hur ser du på din egen roll i Hammarby i framtiden?
— Jag vill ta laget till SDHL, sedan får vi ta det därifrån. Nu ska jag börja jobba snart och för oss tjejer som lägger ner mycket tid på hockeyn men även har ett heltidsjobb eller pluggar kommer man till en gräns där vi måste prioritera vad vi vill.
— Jag kan absolut tänka mig att sedan fortsätta som ledare i klubben. Jag kan se mig själv som tränare, lagledare eller något sådant. Men lagidrotten släpper jag aldrig för det är för kul.