En saknad målvaktslegendar – Old School Hockey Peter Åslin
Han vann SM-guld med både AIK och HV71, men är kanske ändå mest känd för sin tid i Leksand. Den alldeles för tidigt bortgångne Peter Åslin, med såväl VM- som OS-medaljer på meritlistan, möter ni i dagens Old School Hockey.
En av våra stora målvaktshjältar, Peter Åslin, somnade in under 2012. I januari var det fyra år sedan chockbeskedet kom.
– Jag minns den dagen väldigt väl och det är ett minne som antagligen aldrig går ur min kropp. Jag hade match på kvällen innan. Sedan fick jag ett samtal från min mamma tidigt på morgonen, säger David Åslin när vi frågar honom om hur han minns den dagen. David fortsätter att berätta efter en kort stunds tystnad.
– Det är ett väldigt färskt minne fortfarande, men jag minns väldigt väl när mamma ringde och berättade vad som hade hänt. Det var givetvis en chock och jag åkte hem till mamma och familjen i Leksand ganska fort efter det.
– Det var tufft att ta sig vidare som hockeyspelare efter att pappa hade gått bort. Jag jobbar ännu idag med det och det händer lite saker i huvudet på mig, man tror ofta att man är starkare än vad man är. Samtidigt försöker jag fokusera på det jag ska göra på isen och vad pappa hade tyckt var det bästa. Sedan får jag göra det bästa utav det.
Familjen Åslin var väldigt tajta innan Peters bortgång, men det har även medfört att familjebanden blivit ännu starkare menar David Åslin.
– Ja, det här har absolut stärkt familjen ännu mer. Vi är väldigt starka ihop och jag snackar med min mamma flera gånger om dagen.
Peter Åslin kom ursprungligen från Norrtälje men gjorde en fantastiskt fin karriär mellan stolparna för bland andra AIK, Leksand och HV 71 i Elitserien. Han blev juniorvärldsmästare 1981, världsmästare 1992 och svensk mästare 1982, 1984 och 1995.
Här bjuder vi er på en av dom sista längre intervjuerna som gjordes med Peter Åslin.
Enligt Svensk etymologiska ordboken är en rospigg helt enkelt en person som kommer från Roslagen. Peter Åslin kom från Norrtälje i just Roslagen. Men redan som barn bestämde han sig för vilken klubb som skulle ligga honom varmast om hjärtat.
– När jag växte upp var det ju Leksand som var Sveriges stora klubb så jag har alltid varit en stor supporter till laget, berättade Åslin.
Om vi stannar upp hemma i Norrtälje och pratar lite om din pappa Gunno Åslin, mångårig ledare för Norrtälje IK, vad kom han att betyda för dig som pojklagsspelare?
– Pappa betydde stöttning och trygghet, men han var även en stark pådrivare för mig som hockeyspelare. Han betydde väldigt mycket för mig och mitt val av hockey, men jag kan inte se mig själv i pappas och min relation om jag jämför med jag som pappa och min son David.
– Jag växte aldrig upp naturligt i en elithockeymiljö. David började springa runt i omklädningsrummen redan vid tvåårsåldern och har hela tiden förstått vad som krävs om du vill lyckas. Han har alltid klarat sig själv och hela tiden gått sina egna vägar, även om jag och övriga familjen har funnits där och stöttat honom.
Familjen Peter Åslin består för övrigt av mamma Eva pappa Peter och barnen Linn, David och Lovisa.
LOCKADES TILL AIK AV ”HONKEN”
Vi återvänder till Norrtälje och ishockeyklubben i staden där Peter Åslin fostrades och debuterade redan som fjortonåring. Norrtälje IK är kanske inte den klubb man förknippar med en stark hockeykultur. Men under åren som Peter tillhörde föreningen spelade bland andra tidigare AIK spelarna Åke Fagerström och Bo Olofsson i klubben liksom tidigare allsvenska spelarna för Tingsryd, Kimmo Kivelä och Tommy Sahlsten.
– Flera av killarna du nämner kom till Norrtälje efter att jag börjat med hockey. Givetvis gav dom inspiration för oss yngre spelare att satsa ännu hårdare. Jag har hela tiden varit ganska envis och väldigt målinriktad, så jag vill nog säga att jag allt sedan att jag började med hockeyn visste vad jag ville.
– Norrtälje hade ett väldigt bra lag under flera år och klubben kvalade till och med upp till Allsvenskan någon eller några säsonger.
Hur blev det aktuellt med spel i AIK 1979?
– Pappa hade en väldigt bra kontakt med ”gnagaren” Leif ”Honken” Holmqvist men även med Christer Abris genom sitt intresse för ”båtrace” och deras gemensamma deltagande i Roslagsloppet.
– ”Honken” hade väl ganska bra koll på mig och när jag var mogen för att ta nästa steg i min utveckling som målvakt lade han ett gott ord för mig hos Lasse Norman som då var klubbdirektör i AIK. Jag hade även en förfrågan om att komma till Djurgården genom Björn Rylander. Men valet föll, tack vare ”Honken”, på AIK.
Redan första säsongen i AIK fick Peter vara med och spela hem ett JSM-silver. När man så här i efterhand tittar i laguppställningen så förstår man varför.
– Mats Thelin, Mats Alba, Mats Hessel, Dan Nicklasson, Torbjörn Mattsson, Ulf Rådbjer, Hans Cederholm, Per-Erik Eklund och Jens Mackegård från vårt juniorlag blev alla A-lagsspelare. Jag tror att det handlade mycket om att det fanns väldigt bra folk kring föreningen. Både AIK och Djurgården slussade fram många bra unga spelare från sina egna led, vilket gjorde att intresset för hockeyn var väldigt stort i Stockholm just då.
Var det inte ett stort steg att ta från division 2-hockey fram till elitseriehockey på bara två säsonger?
– ”Pelle” Lindbergh hade åkt över till NHL då och jag fick komma upp i A-laget och spela tillsammans med Gunnar Leidborg. Jag upplevde det aldrig som något stort steg direkt. Det var väl mer en fråga om mognad och jag kände mig mogen för just det steget då. Sen kan man väl alltid undra om det var på gott eller på ont. Det handlar nog om att man reagerar olika som personer och för mig passade det väldigt bra.
– Jag debuterade i Elitserien med AIK mot Skellefteå hemma på Hovet inför drygt sextusen åskådare. Matchen slutade 2-2 och jag fick pris som matchens spelare. Men om det var för att jag var ung och juryn ville vara snälla mot mig eller i fall det var för att jag gjorde en bra match vet jag inte, skrattar Åslin.
Ni vann guld med AIK både 1982 och 1984. Vilken av resorna fram till guldet har varit tuffast?
– Mot Björklöven 1982, då vi vinner i den femte och avgörande matchen i Scandinavium med 3-2. Självklart var det en tuff resa fram till guldet även 1984, då vi slog Djurgården som då tränades av ”Leffe” Boork.
– Djurgården hade ett riktigt bra lag och intresset kring finalerna var väldigt stort. Fast då vann vi med 3-0 i matcher och plockade hem guldet lite enklare. Samma år som jag var med och vann det första guldet vann vi även junior SM-guld efter att ha slagit Timrå i finalen med 9-3.
TOG VÄGEN VIA MORA TILL LEKSAND
Guldåret 1984 kom att bli Peter Åslins sista i AIK. Han hade stått sex av seriens 36 matcher och ville nu fortsätta utvecklas genom att bli en etablerad förstamålvakt i Elitserien.
– Jag ställde väl lite ultimatum till AIK om att jag behövde få mer speltid för att bli en bättre målvakt. Men AIK hade Gunnar Leidborg, som under mina år i klubben kanske gjorde sina bästa säsonger i karriären.
– Helst ville jag till Leksand, eftersom det var min favoritklubb redan som grabb hemma i Norrtälje. Men det gick knappt att gå mellan elitserieklubbarna vid den här tiden och hade jag valt Leksand direkt så skulle jag bli ettårsfall. Mora hade Christer Abris som tränare och här skulle jag få mycket speltid. Jag flyttade först dit men hela tiden fanns ju tanken på att efter säsongen flytta vidare till Leksand.
– Mora hade ett väldigt bra lag med Björn Bergius, Mats Grötting, Pär Djoos och så vidare. Vi pressade Frölunda i kvalet, men tog oss inte upp i elitserien den säsongen utan Mora blev kvar i division 1.
Hade du stannat i Mora om klubben nått elitserien då?
– Vem vet? Det är en hypotetisk fråga som jag faktiskt inte kan svara på. Tanken var som sagt var hela tiden att spela för Leksand.
Var det stor kontrast att komma från division 1-hockey och Mora IK till elitserien och Leksands IF?
– Nej, det tycker jag inte, utan jag hade väl snarare en fördel eftersom hade spelat i Elitserien året innan. Sedan ser ju både Mora och Leksand ungefär lika ut och det skiljer ju faktiskt bara fem mil mellan orterna.
Peter Åslin gjorde stor succé i Leksand redan den första säsongen, även om laget inte tog sig till slutspel. Tanken var att han och den ständigt landslagsaktuella Stefan Lunner skulle dela på målvaktsjobbet. Men Peter höll så pass hög klass att han fick stå de flesta av säsongens matcher och blev utsedd till Årets Leksing.
– Jag har alltid haft en målmedvetenhet, stark vilja och även alltid velat tävlat. För mig handlar det om att alltid ge 100 procent, annars får det vara. När jag kom till Leksand var målet att bli förstamålvakt och få så mycket speltid som möjligt. Stefan kände jag lite från juniorlandslaget och visste att han var en väldigt bra målvakt, vilket inspirerade mig ännu mer.
Efter Peters första år i Leksand valde Stefan Lunner att flytta ner till Västerås och ”Olle” Sundström kom att bli Peters argaste konkurrent om målvaktsspaden. Tidigare Leksandsbacken ”Kalle” Alander tog över tränarjobbet tillsammans med ”pucktrollaren” från Vikarbyn Hans Jax. Men sejouren blev bara ettårig för den duon och under den senare delen av denna säsong fick Jax kliva åt sidan då Bengt ”Fisken” Ohlson tog plats som coach bredvid Alander.
Till säsongen 1987/88 kom pappa Gunnos racerbåtskompis från Roslagsloppet, Christer Abris, tillbaka till Leksand, denna gång som tränare för laget. Peter hade haft den tidigare stormålvakten som tränare redan under året i Mora och var även nära bekant privat med honom sedan tidigare.
– När jag var uppe och spelade med AIK mot Leksand med Christer i målet bodde jag faktiskt hemma hos honom vid ett tillfälle. Vi åkte till och med tillsammans till och från matchen. AIK vann matchen så jag var väl den glada av oss två efter matchen.
ÄVENTYRADE I STORBRITANNIEN
Året därefter lotsar Christer Abris Leksand till SM-final mot Djurgården i den då nybyggda Stockholm Globe Arena.
– Vi hade ett lag där alla hade en väldigt hög ambitionsnivå och där även lagkänslan var extremt bra. Många matcher under året vann vi på att moralen var stark i gruppen samtidigt som det fanns väldigt många individuellt skickliga spelare i laget.
– Leksand hade verkligen ett jätteläge att vinna guld den här säsongen och vi vann faktiskt den första finalmatchen mot Djurgården med 5-4 nere i Stockholm. Tyvärr blev vi väl lite övermodiga samtidigt som Djurgården ändrade spelstil. Minns jag inte helt fel så vände dom finalspelet och vann med 3-1 i matcher.
Varför lämnade du lite överraskande Leksand efter säsongen 1989/90?
– Jag hade då gjort sex säsonger i Leksand och jag var 28 år. Jag behövde något nytt som kunde ge mig ännu mer motivation och nya utmaningar. Jag fick ett väldigt fint erbjudande från HV 71 om att spela där och det kändes väldigt bra redan från början, så jag tackade ja.
Du var med och vann guld med HV71 1995.
– Det stämmer, men vi hade fullt sjå att ta oss till slutspel den säsongen. Vi vann många matcher i slutet av serien genom att vi spelade bra och det var något som vi tog med oss in i slutspelet samtidigt som vi fick slå lite ur underläge. Det är inget ovanligt att ett lag som just brutit en vinnande trend är väldigt svårslagna. Väl i finalspelet mot Brynäs vann vi med 3-2 i matcher. Johan Lindbom gjorde det avgörande målet i femte matchen.
– Vi hade flera väldigt skickliga spelare individuellt så som Esa Keskinen, Marko Palo med flera. Fast framförallt var vi ett ganska komplett lag där det fanns ”snipers”, bra defensiva spelare, hårt jobbande spelare och två ganska bra målvakter (Peter Åslin och Boo Ahl).
Efter HV 71 blev det först spel i Norrtälje innan tre utlandsäventyr väntade i form av tyska Timmendorfer, Kärpät och London.
– Timmendorfer var innan min andra vända i Leksand och efter det hade jag tänkt att varva ner med att träna Rimbo i division 2. Men ”Olle” Öst ringde mig efter att Leksand hade spelat en match mot Frölunda och förlorat. Han sa att målvaktsspelet inte höll riktigt utan han ville att jag skulle inställa mig på Leksands träning dagen därpå. Det var den 31 januari, alltså sista dagen innan förbundet stängde det så kallade transferfönstret. Jag spelade väl en del matcher efter att jag kommit tillbaka till Leksand, men vi räckte inte till i slutspelet mot Modo som slog ut oss i kvartsfinalen.
– Året därpå fick jag en förfrågan om att flytta till norra Finland och spela för Oulu Kärpät. Klubbens ambition var att ta sig upp i högsta ligan. Men för min och familjens del var det en väldigt speciell tid. Inget ont om finländare, tvärtom så är det trevliga människor, men där uppe talade man knappt engelska vilket gjorde att situationen blev ganska svår.
– Efter jul det året fick jag en förfrågan från London Knights och min tanke var direkt att, fan vilket häftigt äventyr det här kan komma att bli. Dels då att spela hockey i England men även för både mig och familjen att bo i London under en tid.
Ditt snitt bakåt var 5.52 i London Knights.
– (Skratt) Ja, det var väl inte speciellt bra spelare i den ligan och försvarsspelet hade väl mer att önska. Men det var en väldigt kul tid och alla åren i olika länder har gett oss alla i familjen en bra livserfarenhet.
Var det aldrig aktuellt med spel i NHL?
– När jag var 19 år och spelade i AIK fick jag en förfrågan från St. Louis Blues, som hade draftat mig tidigare samma år, om jag ville skriva på ett treårskontrakt med organisationen. Vid den här tiden skulle man som målvakt helst ha gjort ett antal elitseriesäsonger och spelat minst ett par VM innan man stack över till skillnad mot i dag. då väldigt många målvakter åker över redan i tjugoårsåldern.
– Jag ångrar inte på något vis den karriär jag har haft här hemma i Sverige, men visst hade det varit kul att få prova på hur det hade varit att spela i NHL.
VAR MED OCH VANN SVERIGES FÖRSTA JVM-GULD
Peter Åslin debuterade i Tre Kronor i december 1985 på Weiswassers uterink mot gamla Östtyskland.
– Det var så dimmigt att man inte ens såg pucken före den hade kommit över blålinjen och isen var alldeles gul av alla utsläpp från fabrikerna runtomkring. Vi vann tillslut matchen med 4-2 och det var faktiskt Jonas Bergqvist som avgjorde med att sätta 4-2-målet i mitten av den tredje perioden.
Vid VM 1986 i Moskva blev du ”ryssdödaren” och ”silverhjälten” efter att bara spelat en match i turneringen.
– Jag hade spelat en hel del matcher med Vikingarna (B-landslaget) den säsongen och hela tiden varit med och nosat på landslagsplatsen. Jag åkte med till Moskva som tredjemålvakt. Mot Kanada, som var turneringens näst sista match, skadade sig förstamålvakten Peter Lindmark och Åke Liljebjörn fick hoppa in och spela.
– Två dagar senare skulle vi spela en ren final mot Sovjet och Åke hade ett ganska dåligt facit mot ryssarna och hade släppt in nio eller tio mål dom senaste matcherna mot just Sovjet. ”Curre” Lindström och ”Olle” Öst, som var förbundskaptener då, ville röra om det lite för ryssarna och slängde in mig i målet.
– Min spelstil passade väl bra just mot lag som gillade att snurra och passa mycket i stället för att skjuta direkt. Matchen gick väldigt bra för både mig och laget, men trots 2-2 inför sista perioden lyckades ryssarna vinna med 3-2 och vi fick silver.
Du har ett VM-guld, tre VM-silver och ett OS-brons. Vilken har varit den roligaste av turneringarna att spela?
– Att vinna VM-guld, SM-guld, eller ett DM-guld för den delen, är självklart väldigt roligt. Men att få vara med och spela OS i Calgary 1988 och uppleva allt runtomkring var en alldeles speciell känsla.
Under dina år i landslaget och Leksand, vem har varit den ”galnaste” vid sidan av hockeyn?
– Det var en riktigt bra fråga, Ronnie…
– ”Matte” Hessel, som jag spelade med i både AIK och Tre Kronor, var en härlig spillevink som sällan var tyst och som alltid hade nya upptåg på gång. En annan är Robert Burakovsky, som jag spelade ihop med i Leksand. Två härliga killar men det finns många, många fler.
När Sverige vann sitt första JVM-guld, 1981, fanns Peter Åslin med i laget.
– Vi spelade i tyska Füssen och bodde på ett fantastiskt fint hotell. Sovjet, som vi mötte i finalen, var storfavoriter till att vinna hela turneringen, men vi vann finalen med 3-2 efter att Håkan Nordin, Peter Sundström och (Roger) ”Bullen” Hägglund gjort våra mål.
– Intresset för JVM var ganska bra redan då och det var ganska bra med folk på läktarna. I ena hallen som vi spelade i fanns det ingen vägg på ena sidan. Det var sexton minus ute så vi frös ganska bra där ute på isen, för att inte tala om killarna som satt på bänken (Anders ”Acke Johnson satt med en extra tjock så kallad pilotmössa neddragen för öronen då han var reserv i första matchen mot Västtyskland).
– Det fungerade bra och våra killar var vana hemifrån att spela på uterink eftersom dom flesta killarna växt upp med just uterinkar.
Varför lyckades ni så bra i det här JVM:et?
– Jag tror att det handlade om att mer eller mindre alla killarna var ordinarie i sina elitserielag. Vi hade en bra mix av spelare där alla hade en bra erfarenhet med sig från seniorhockeyn, men framförallt så hade vi ett väldigt talangfullt lag.
Du delade målvaktsjobbet i JVM med ”Lasse” Eriksson från Brynäs. Hur fungerade det?
– Det fungerade jättebra. Jag spelade tre av matcherna och ”Lasse” fyra. Inför finalen mot Sovjet lottade vi faktiskt om vem som skulle spela och det blev ”Lasse”.
Peter Åslin tränade efter sin aktiva tid först Rimbo innan Bengt ”Firre” Gustafsson lockade honom till Enebyberg som B-juniortränare under en säsong. Efter flytten till Leksand agerade även Peter assisterande tränare i Leksands A-juniorer, där sonen David spelade.
David Åslin avslutar med att berätta om vad pappa Peter har betytt för honom som hockeyspelare.
– Oerhört mycket. Pappa såg mer eller mindre alla matcher jag spelat under hans sista fyra år. Han bilade runt i hela Sverige för att se mig spela. Det här betydde givetvis väldigt mycket för mig och pappa var alltid ett väldigt stort stöd. Vi pratade mycket hockey, men vi kunde prata om allt med varandra.
– Jag vet att pappa fortfarande ser mina matcher där uppifrån och han verkligen ville att jag skulle komma igång med hockeyn så snabbt som möjligt igen efter hans bortgång.
Den här artikeln handlar om: