En av Modos stora guldhjältar: ”Tror guldet var viktigt för staden”

I veckans Old School Hockey möter vi en av Modos största och kanske viktigaste importer genom alla tider: Den finländske centern Mikko Leinonen.
Han kom till Ö-vik 1977 och var sedan en av lagets bästa spelare vid första SM-guldet 1979.

Idag är Mikko Leinonen 65 år och 2019 gick han i pension efter att ha jobbat som General Manager för Tammerfors-klubben, Tappara över 25 år. Här får ni möta den pratglade finländaren i Old School Hockey.

Det var också i Tappara och Tammerfors hockeykarriären började.

– Jag är ju född i Tammerfors. Det är hockeystaden i Finland med både Tappara och Ilves. Under början av 60-talet spelade alla i stan ishockey så då började jag också spela i Tappara. Jag fick min uppfostran av gamla stjärnor i Tappara, säger Mikko Leinonen till hockeysverige.se.
– Jag spelade med en pojke vars pappa spelade både i Tappara och i landslaget. Han lärde oss mycket och det var så jag fick min fostran och inspiration till att spela hockey. Den har hållit i sig även längre fram.

Den finske landslagsspelaren som lade grunden till ditt hockeykunnande, vem var det?
– Erkki Hytönen (VM och OS-spelare under 1950-talet). Hans son heter Kari Hytönen och tränade med Tapparas A-lag, men sedan fortsatte han till Metsis-nivå.

”FÖRLORADE MOT SVERIGE MED 16-1”

Mikko Leinonen debuterade med Tappars A-lag i SM-liiga säsongen 1973/74.

– Vi hade väldigt bra juniorer samtidigt som vi hade många bra spelare i förstalaget. Pekka Marjamäki spelade där liksom Hannu Haapalainen, men vi hade flera även spelade på landslagsnivå. Jag hade lyckan få platsen direkt i Tapparas A-lag.
– Det var inte bara jag som kom upp från juniorerna vid den här tiden utan det var flera som kom upp, Martti Jarkko, Antero Lehtonen, Lasse Litma som alla är födda mellan 1953 och 1956. Det hjälpte mig mycket att få spela med så pass bra spelare och framförallt hjälpte det mig att komma in i laget.

Det måste ha varit ganska tufft att ta en plats i laget
– Ja, det var tufft för tränaren att ta ut laget och framförallt ställa över spelare när vi hade ett så bra lag som vi hade. Vi spelade jämt mot bra svenska lag och hade även en bra tränare i Kalevi Numminen som också var landslagstränare under 1970-talet.

Du gör 39 poäng på 35 matcher under din debutsäsong. Hur hanterade du det som 18-åring?
– Framgångarna berodde på att jag spelade i samma femma som fyra mer eller mindre landslagsspelare. Jag spelade först med Pertti Ansakorpi och Pertti Koivulahti. Andra året spelade jag med Martti Jarkko och Jukka Alkula. Jarkko var poängkung i finska ligan och det andra året var kanske mitt bästa. På den tiden var det en av finsk hockeys bästa femmor och som backar hade vi Hannu Haapalainen och Pekka Valkeanpää. Dom båda spelade också i landslaget. Målvakt var ju Antti Leppänen och som var publikfavorit. Kanske inte så teknisk som målvakt, men han behövde heller inte göra så mycket eftersom vi ofta spelade på andra sidan av planen, ha ha…
– Som jag sa tidigare så hjälpte dom mig ganska snabbt med hur jag skulle komma upp på elithockeynivå. Första och andra säsongen var bra, sedan fortsatte det framåt mycket tack vare att jag hade en bra tränare. När jag sedan spelade med så bra medspelare så ville man ju inte heller vara sämre än dom, skrattar Mikko Leinonen.
– Tappara hade ett bra lag på 1970-talet och vi vann både 1975 och 1977. Efter att jag slutat vann Tappara även 1979, 1982 och 1984, 1986, 1987, 1988. Allt började då med att Tappara blev ett bra organiserat och tränat lag och då kanske vi var det bästa laget i Norden. Vi kunde slå dom svenska klubbarna när vi var utomlands och spelade, vilket inte var så vanligt. Det berodde mest på att vi just hade så många väldigt bra spelare.

Vid inofficiella JVM 1974 gör Finland en mycket bra turnering. Trots förlust mot Sverige med 9-4 och Sovjet 6-2 slutar laget tvåa. Mikko Leinonen blir lagets bästa poängplockare med 5 poäng på lika många matcher. Även Tom Pietilä (pappa till slalomstjärnan Maria Pietilä-Holmner), Jukka Koskilahti och Veli-Matti Ruisma, som alla tre senare hade framgångsrika karriärer i Sverige, fanns med i laget.

– Det var första gången på många år som alla lagen samlades till ett JVM och jag minns att turneringen spelades i Leningrad. Thomas Gradin var med och flera andra svenskar som jag senare spelade mot i Sverige. Vi förlorade mot Sverige med säkert 16-1 eller något, skrattar Leinonen.
– Det jag minns bäst från den turneringen är att vi förlorade mot svenskarna och slog kanadensarna.

”BÄST FÖR MIN KARRIÄR ATT SPELA I SVERIGE”  

Efter säsongen 1976/77 väljer Mikko Leinonen att lämna Finland och Tappara. Ny klubbadress kom att under två säsonger bli Modo.

– Jag tänkte ganska tidigt när jag gick i skolan att jag skulle flytta till Sverige och lära mig det svenska språket. Vi hade Montreal-fabriken ganska nära Tammerfors. Ansakorpi, som jag spelade med i Tappara, kände killarna som hade importen och som levererade alla Montreal-klubbor till Sverige då. Bland annat spelade Modo med dom klubborna och genom det så fick jag och Modo kontakt.
– Jag kom över till Sverige på sommaren och jag minns att jag tänkte efter ett par dagar att det är bäst för min karriär att spela i Sverige, lära mig svenska och få arbeta på Hägglunds & söner.

Tommy Sandlin. Foto: Bildbyrån

Vad visste du om Modos tränare, Tommy Sandlin, som kom samtidigt till klubben som du?
– Jag kände till att han var en bra tränare, men när Sandlin och jag kom till Modo samtidigt hade jag ungefär upplevt samma sak i Tappara under fyra år redan. Det var inget nytt för mig då Sandlin började träna Modo så pass hårt. Redan från början tyckte jag att han var en bra tränare och jag visste självklart att han vunnit mycket och varit framgångsrik i Gävle tidigare.
– Det hjälpte mig mycket att komma in i svensk hockey när jag förstod vad han ville nå och hur han ville att vi skulle träna. Vi kom också tillsammans väldigt bra och båda siktade på att Modo skulle bli bäst i Sverige. Tommy fick också med sig alla andra spelare i laget i att man måste ändra på något om man ska vinna någonting.

”MYCKET GLAD ATT HA VARIT MED I FÖRSTA GULDLAGET”  

Under Modos guldår 1979 spelade Mikko Leinonen i kanske seriens bästa kedja. Som kedjekamrater hade han Ulf ”Nubben” Norberg och Tommy Själin. Vilket blev en av nycklarna till att Modo gick till final där man slog Djurgården med 2-1 i matcher.

– Vi tre spelade ganska mycket ihop, men anledningen till att vi vann var, tycker jag, att Tommy Sandlin fick oss att komma ihop som en grupp där alla ville vinna och trodde på att vi kunde vinna mästerskapet i Sverige. Vi var även ganska bra redan 1978, men då gick vi inte till final.
– Sandlin var väldigt krävande och ställde stora krav på oss killar på träningarna. Man ska också komma ihåg att det var väldigt många talangfulla spelare i Modo vid den här tiden. Så det gällde att få femmorna att spela ihop och göra sakerna som alla visste att man måste göra för att vinna.
– Vi en bra målvakt i Sune Ödling, Limpan (Roger Lindström) var också viktig och dessutom hade vi Tomas Jonsson som då fortfarande var en ung kille. Även Hannu Niemi från Finland var med. Hade man kunnat fortsätta hålla ihop det här laget tror jag att man hade kunnat vinna mer, men det var många som slutade i Modo vid den här tiden.
– I Modo har man en väldigt bra ungdomsverksamhet och det tror jag är viktigt för ”Ö-vik”. Ser man till hur många killar som gått till NHL därifrån så är det ganska många om man jämför med det antal människor som bor där.

Modo förlorade första finalmatchen mot Djurgården med 6-4 för att sedan ligga under med 3-1 efter första perioden i den andra finalen. En match som man sedan vände till seger med 6-4 innan man i Scandinavium vinner den tredje och avgörande finalen med 8-3.

– Djurgården hade ett mycket bra lag med ”Myggan” Wallin, Bosse Berglund och dom här. Trots allt hade vi ett överläge på Djurgården hela tiden. Vi hade haft underläge i många matcher redan innan finalerna som vi vänt. Vi visste att om vi bara spelar på det sättet som vi hade tränat på så vinner vi.
– Det var ganska lätt i finalerna när alla vet vad man ska göra och då gör det samtidigt tillsammans. Då blir det kul att spela och det tror jag var anledningen till att det gick som det gick mot Djurgården.

Hur var festen i Göteborg den kvällen?
– Jag tror alla vara ganska nöjda med hur säsongen avslutades i Göteborg. Det hade varit kul att få vinna i ”Ö-vik”, men vi hade kul i Göteborg också, skrattar Leinonen.
– Det här var första gången Modo vann guld och jag är mycket glad att fått vara med i det första guldlaget. Jag tror också att det här guldet var viktigt för staden eftersom man hade gjort mycket jobb på ungdomssidan. Det är alltid lättare att vara ungdomsledare i en vinnande förening.

Mikko Leinonen var en av Modos bästa spelare vid SM-guldet 1979. Foto: Bildbyrån

STACK TILL NHL  

Det så kallade matchvinnande målet i finalen, som kom att betyda 3-2 till Modo stod Mikko Leinonen för.

– Jag tror att det var en 3-mot-1, men någon gång måste man också skjuta. Det var en djurgårdsförsvarare mellan mig och målet vilket hjälpte mig lite eftersom målvakten (Peder Nilsson) inte såg skottet. Det var en mycket spännande match och det var tillfälligheterna som avgjorde. Vi hade en del tur också, men turen kommer inte av sig själv utan du måste förtjäna den.

Varför återvände du till Finland och Kärpät efter säsongen?
– Jag kunde ha fortsatt i Modo och jag hade också lite snack med Stockholmslagen, men jag visste att Kärpät hade ett bra lag. Vi hade också spelat med Modo mot Kärpät under säsongen och jag kände mycket folk i Uleåborg. Kärpät hade kommit upp från Metsi-liigan till SM-liigan det året och jag fick bara en känsla just då att jag skulle fortsätta spela i Uleåborg.
– Jag visste att Reijo Ruotsalainen var en mycket bra spelare och jag fick spela med honom där. Sedan gick jag och Reijo till Rangers ihop. Det var lätt att spela med honom, men vi var i samma situation som i Modo när Sandlin kom dit. Kärpät hade också en mycket bra ungdomsverksamhet och det var många som blev landslagsspelare från det laget. Man hade dessutom en bra tränare som var från Tammerfors, Kari Mäkinen.

Efter säsongen 1980/81 lämnar Mikko Leinonen Kärpät för spel i NHL och New York Rangers.

– Jag spelade några matcher i Springfield under den första säsongen. Det var så att jag spelade mest i Rangers fjärdefemma i början. När jag inte fick så mycket istid då snackade jag med Herb Brooks och fick spela där nere sex matcher för att få spela mycket. Jag tyckte att det var bättre eftersom jag inte var så van att spela i fjärdefemman.
– När jag kom tillbaka till Rangers spelade jag på nästan alla positioner. Bland annat som back i powerplay.

Var det en speciell känsla att spela i klassiska Madison Square Garden?
– Jag kommer inte ihåg på rak arm, men det var säkert spännande, ha ha…

Mikko Leinonen i Rangers-tröjan. Foto: Arkiv

Hur upplevde du guldcoachen från OS 1980, Herb Brooks?
– Herb var mycket bra och gjorde ett bra jobb i Rangers. Han förstod europeisk hockey och man kunde snacka med honom om spelet och han visste hur vi europeiska spelare ville spela. Herb försökte få in europeiskt system i Rangers, men det var otroligt svårt. Vi hade några killar som hade varit i OS-laget, men dom flesta var kanadensare och dom hade aldrig spelat på det sättet.
– Herb utvecklade spelet till att bli både kanadensiskt och europeiskt i Rangers eftersom han inte kunde få igenom allt som han hade tänkt sig.
– Anders Hedberg var i Rangers då och Ulf Nilsson, även om Ulf var skadad hela tiden. Det var inte så många europeiska spelare i laget och vi hade kanske bara fem sex spelare som kunde spela på det sättet som Herb ville.

Mikko Leinonen spelade även fyra matcher med Washington innan han återvände till Finland och Kärpät för att avsluta karriären som spelare där.

– Den säsongen hade jag spelat i Kärpät. I slutet av säsongen ville Washington signa mig och det var därför som jag var där en och en halv månad.
– Det var roligt att spela med Bengt-Åke Gustafsson och en av matcherna som jag var där spelade jag i samma kedja som honom. Han var helt klart deras bästa spelare. Det var i alla fall kul att se en annan organisation. Rangers var också mycket bra och kanske den bästa organisationen i NHL på den här tiden. Craig Patrick, som också var med i olympiska laget 1980, var General Manager i Rangers och visste också hur vi europeiska spelare ville spela.
– Det blev mycket att jag träffade Anders och Uffe i New York och vi hade mycket roligt ihop. Kent-Erik Andersson kom dit mitt sista år i klubben efter en trejd med Minnesota.

”VINNER DU INTE MEDALJ BLIR DU BESVIKEN”  

Mikko Leinonen VM-debuterade 1978. Finland slutade på en sjundeplats av åtta lag. Leinonen, som då var 23 år, gjorde ingen stor turnering och skrapade bara ihop en assistpoäng.

– Det var i Prag och hela det finska laget hade det svårt. Prag på 1970-talet var också lite annorlunda mot hur det är idag. Media var mycket hårda mot oss men på något sätt lyckades vi klara oss kvar i A-gruppen.

Mikko Leinonen spelade både VM och OS för Finland. Foto: Werner Schulze/IMAGO/Bildbyrån

OS i Lake Placid 1980 kom istället att bli en stor turnering för både Finland och Mikko Leinonen. Finland slutade på fjärdeplats och han själv svarade för 10 poäng.

– Det kanske var första gången som vi hade en bra chans att vinna medaljer. Hade vi slaget USA i sista matchen hade vi vunnit brons. Vi hade tidigare i turneringen spelat bra mot ryssarna och det var oavgjort länge, men det var svårt att stå emot Michailov, Charlamov och dom här killarna (Förlust 4-2).
– Vi gjorde en bra turnering och det var kul att spela i olympiska spelen i Lake Placid och man kunde se att den finska hockeyn var på väg att utveckla sig. Men vinner du inte medalj så blir du ändå besviken.

Det gick väl även väldigt bra för dig personligen?
– Ja, vi hade en bra första kedja (Mikko Leinonen, Jukka Porvari och Markku Kiimalainen), men hela laget spelade bra eftersom vi var nära medalj.
– Kalevi Numminen, som jag haft i Tappara, var coach och jag kände honom bra. Det är ju så att tränaren måste tro på spelarna och på det sättet var det också i Lake Placid. Litar också spelarna på tränaren så är det ofta en bra mix.

Vilken kontakt har du idag med dina kompisar från åren i Modo?
– Vi har träffats några gånger och har hållit lite kontakt. Det jobb jag hade i Tappara tog så mycket tid att jag inte har hunnit åka till ”Ö-vik” och se på hockey. Jag hoppas att få chansen att åka upp och se någon Modo-match snart. Jag har varit i nya rinken, men det var sommartid då. Det är en väldigt fin arena, men det vore kul att kunna se på hockey där också.

TV: Thomas 'Bulan' Berglund i Wikegård VS