Stor preview - inför nattens finalrysare

Junior-VM säsongen 2020/2021 kommer gå till historien. På isen har den där sista lilla gnistan saknats, dels på grund av publikens frånvaro och dels på grund av att spelet på isen kanske inte nått de förväntade höjderna. Men med tanke på allt kaos och alla negativa skriverier som omgärdat turneringen kan jag lova att ingen kommer glömma den här upplagan av mästerskapet.

Kanada samlades extremt tidigt, eftersom alla juniorligor ändå låg nere, men tvingades stänga ned sitt läger i två veckor efter att spelare testat positivt.

Sverige tog sedan de negativa rubrikerna redan innan man laget hade samlats efter att William Eklund och Karl Henriksson testat positivt för corona. Sen rullade det på, med Albin Grewe och William Wallinder - och med stora delar av coachstaben. Däribland Tomas Montén. Sen, väl i Edmonton, bröt team manager Jonas Fransson mot karantänsreglerna och skickades hem. Helt plötsligt blev presschefen Linus Hugosson team manager - och stod som en av tre ledare i båset. 

I det tyska laget testade tio personer positivt för corona efter att de kommit fram till Edmonton, och i de inledande matcherna av turneringen fick man bara ihop fem backar och nio forwards. De föll bland annat med 16-2 mot Kanada innan de plötsligt ryckte upp sig (när de fick ihop fullt lag) och imponerade stort under slutdelen av turneringen.

Sverige imponerade mot Tjeckien, gjorde det okej mot Österrike, presterade riktigt bra mot Ryssland - och sen tog energin slut. Efter det smärtsamma uttåget mot Finland mordhotades en spelare. Turbulensen liksom bara fortsatte.

Men nu, efter allt kaos och elände, står vi inför det som brukar betecknas som en drömfinal. Visst, inför turneringen målades Kanada-Ryssland upp som gigantmötet, men under turneringens gång har det känts allt mer tydligt som att Kanada och USA varit de två bästa lagen. Ryssland har varit alldeles för dåliga när de varit dåliga.

Kanada går in i nattens final som storfavoriter - men är de så överlägsna som man kan tro?

Målvakter:

Kanada: 5

USA: 5

Inför turneringen var målvaktsspelet Kanadas stora frågetecken. Devon Levi hade aldrig gjort en juniorlandskamp men spurtade sig in i laget och tog förstaspaden. Han har tackat för förtroendet genom att hålla tre nollor. Visst, han hjälps av att Kanada har ett extremt välfungerande grundspel, men Levi har sannerligen gjort sitt. Därför förtjänar han högsta betyg.

Spencer Knight har kanske inte varit så bra som man hade trott på förhand, han byttes exempelvis ut mot Ryssland i premiären, men jag skulle ändå föredra honom före Levi i detta läge. Han är en riktig matchvinnarmålvakt som skulle kunna stjäla en match från Kanada i det här läget. Därför får även Knight högsta betyg.

Backar:

Kanada: 5

USA: 4

I mitt tycke är det turneringens två bästa backsidor som möts i finalen. Där håller jag Kanadas snäppet högre, både offensivt och defensivt. De har turneringens bästa backpar i Jamie Drysdale-Bowen Byram, och har de bara energin skulle jag inte tveka att matcha dem massor. Jag har också imponerats av Braden Schneider som jag inte visste speciellt mycket om inför turneringen. Kanada kan egentligen slänga in vilken back som helst, när som helst, och känna sig trygga. I vissa matcher har Kanada knappt släppt till en målchans.

USA:s backsida är också riktigt bra, men kanske inte lika mångsidig som Kanadas? Cam York har som väntat varit den ledande backen, men jag gillar också Drew Helleson som verkligen varit en positiv överraskning hos mig. Han lär få finna sig i att spela massor mot Kanadas toppkedja med Dylan Cozens och Connor McMichael i spetsen...

Forwards: 

Kanada: 5

USA: 4

Kanada har turneringens bästa forwardssida. De har i princip fyra kedjor som hade kunnat fungera som "leading line" - trots att storstjärnan Kirby Dach inte ens kom till spel. Dylan Cozens (16 poäng!!!!), Connor McMichael, Jakob Pelletier. Peyton Krebs och Philip Tomasino skulle alla kunna göra anspråk på en plats i all star-laget. Alex Newhook har också klivit fram med viktiga mål och Dawson Mercer har växt fram till något av en personlig favorit hos mig.

Quinton Byfield har varit direkt dålig i flertalet matcher - men nog fasen har han kvalitéer för att kunna kliva fram i en sådan här match? Skulle även han vakna till liv lär Kanada ha en ostoppbar offensiv.

USA:s spets är lika bra som Kanadas. Kedjan med Arthur Kaliyev, Trevor Zegras och Alex Turcotte har varit extremt dominanta genom hela turneringen. Men sen...sen faller det av. Inte på något extremt sätt, övriga forwards är också kompetenta, men man får inte alls samma "lagmaskinkänsla" av USA. De drivs mer av individuella spelares briljans - och känslan är att de är mer beroende av sin toppkedja än vad Kanada är av sin (även om en sån som Matthew Boldy stundtals varit riktigt bra och nyttig).

Samtidigt tycker jag att USA har JVM:s bästa spelare i Trevor Zegras. Han har enligt mig varit bättre än Dylan Cozens, även om Cozens 8+8 är närmast löjligt starka papper.

USA har också lite sparkapital i spelare som Cole Caufield - men han har varit direkt osynlig i en stor del av turneringen.Matthew Boldy, Trevor Zegras och Cole Caufield.Bildbyrån

Special teams:

Kanada: 4

USA: 5

Kanada är "bara" tredje bäst i powerplay med 33,3 procent. I boxplay är de fyra med 76,5 procent. USA är bäst av alla i PP med drygt 42 procent och är preciiis före Kanada i BP-statistiken. Där är de alltså tredje bäst.

Det är väldigt jämnt också här, alltså, men är det på något område USA är bättre än Kanada är det i special teams. Om Kanada har någon liten, liten svaghet är det i boxplay (där de alltså ändå är nästan exakt lika bra som USA är). Man måste gräva ganska djupt för att kunna hitta något som ens liknar en svaghet hos värdnationen, som ni märker.

Hittills har lagen haft ungefär lika bra disciplin också. Kanada har ådragit sig 17 tvåminutersutvisningar på sina sex matcher. USA har ådragit sig 15 stycken på lika många matcher.

Fem mot fem-spelet

Kanada: 5

USA: 4

Sex matcher in på JVM har Kanada fortfarande inte släppt in ett enda mål i lika styrka.  De har TRETTIOFYRA-NOLL i målskillnad i spelformen. 

Det är helt sanslöst. 

Visst, man spelade i en ganska blev grupp och mötte väl inte något riktigt bra lag förrän i natt (Finland var fruktansvärt bleka i gruppmatchen på nyårsafton) men det är ändå ett helt otroligt facit. Snacka om att man hittat ett spelsystem som fungerat så här långt. De har mer eller mindre varit felfria under hela turneringen.

USA har blandat och gett lite mer. Nio av lagets 34 mål har kommit i powerplay. De har alltså "bara" gjort 25 mål i lika styrka, att jämföras med Kanadas 35. USA skapar dock något mer, och har faktiskt skjutit fler skott på mål i turneringen än vad "Lönnlöven" har. De har dessutom, generellt, mött fler svåra lag på vägen fram.

Som ni märker är USA lite sämre än Kanada på nästan allt. Men det är för det mesta ganska små skillnader. Åtminstone skillnader som är så pass små att de åtminstone kommer ha chansen att välta den givna guldfavoriten i nattens rysare.

Totalbetyg:

Kanada: 24/25

USA: 22/25

Bildbyrån