"Hon har alltid funnits där och hjälpt mig tillbaka"

SÖDERTÄLJE (Hockeysverige.se)

I serien Talang 2020 reser vi idag hem till Max Elfving i Södertälje. Ett hem som pulserar i hockey. Brorsan Kim spelar i SSK:s U16 och mamma Åsa Elfving var en av svensk damhockeys stora namn under 1990-talet. Bland annat deltog hon 1998 i den första OS-hockeyturneringen för damer. Med andra ord var Max Elfving redan som mycket ung första gången i en ishall.

– När jag var i Scaniarinken första gången? Det minns jag faktiskt inte eftersom jag var så liten då. Däremot har jag sett bilder där jag stod med en liten stötta på isen, men jag har annars inga minnen av det, berättar Max Elfving och fortsätter:
– Det jag minns är då jag var på skridskoskolan där. Då kan jag ha varit runt sex år. Vi var även alltid med laget i anslutning till träningar och tittade på Södertäljes matcher.

Att det blev hockey för den 16-åriga forwarden var nog ganska naturligt med tanke på mamma Åsa.

– I och med att mamma spelat hockey halkade jag in på ett bananskal. Jag har även spelat lite golf och fotboll, men det är mer att jag testat på olika sporter. Egentligen har det alltid varit hockey som gällt för mig.
– Det som lockade med hockeyn skulle jag säga är mycket det sociala. Hela min familj förutom pappa har varit involverad i hockeyn på isen. Min morbror och nästan hela mammas sida har också spelat hockey. Jag tycker också att det är mer lagkänsla i hockeyn än i andra sporter.

Max Elfving.Foto: Ronnie Rönnkvist

"VAR UPPE OCH KOLLADE HOCKEYGYMNASIET"

Morbror är Per Elfving som spelat en A-lagsmatch för Modo, men framförallt var han framgångsrik på isen då han spelade för Husum och Hammarby.

Åsa Elfving fick sitt genombrott i hemmaklubben Modo och givetvis har det lockat Max att en dag kanske spela där även om Södertälje är den klubb han brinner för.

– Jag var där uppe och kollade på hockeygymnasiet, men jag fick ingen plats. Samtidigt fick jag en plats här nere och kände då att det var skönt att få vara kvar här hemma.
– Vi är annars där uppe varje sommar och jul eftersom vi har ett sommarställe där. Dessutom bor morfar kvar där.

Upplever du att Södertälje idag är en hockeystad eller har fotbollen tagit över?
– Jag känner att det är en hockeystad, men jag är ju hockeyspelare så det är naturligt att jag känner så med tanke på dom som är i mina kretsar, säger Elfving med ett leende och fortsätter:
– Hockeyn är den sport jag förknippar Södertälje starkast med. Det känns som det är mycket kring den och det är coolt att hålla på med hockey här.

En integreringsfråga som kanske är svår för dig att svara på, men det är många med utländsk bakgrund i Södertälje, känner du att ni får med er dom i hockeyn?
– Nej, tyvärr inte. När jag var mindre hade vi några som testade på, men dom fastnade aldrig. Jag vet inte, men dom kanske kände att dom inte riktigt passade in.
– Nu har jag ändå sett några fler med utländsk bakgrund i Scaniarinken och det är kul. Det finns också för nyanlända att testa på att åka skridskor i Scaniarinken lite då och då. Det vore i alla fall bra om flera började.

MYCKET TID PÅ SKOTTRAMPEN  

En som har betytt mycket för Max Elfving som hockeyspelare är ett år yngre lillebrorsan Kim.

– Jag skulle säga att han betytt jättemycket. Vi har spelat i samma lag fram till för tre år sedan. Även åren efter det har jag tränat och spelat lite med honom.
– Vi har alltid sporrat varandra. När vi tränat med varandra har det alltid varit 100 procent tävling. Det blir något extra att tävla mot brorsan.

Har det smällt några gånger då ni lirat på skottrampen bakom huset?
– Ja, några gången med bandyklubbor och allt möjligt (skratt). Det blir lite bråk ibland, men framförallt är det bra att ha en brorsa att träna med.

Max Elfving på skottrampen.Foto: Ronnie Rönnkvist

Mamma Åsa har under Max och Kims uppväxtår varit tränare för deras lag i Södertälje.

– Det stämmer att mamma varit tränare för mig och hon har betytt jättemycket. Det är hon som hela tiden har haft hand om oss i hockeyn. Pappan har suttit lite vid sidan och filmat så vi har kunnat se på matcherna efteråt.
– Jag har varit mycket skadad. Alltid då jag varit det har hon hjälpt till och fått mig att fortsätta kämpa vidare. Det har ibland varit tungt då jag varit borta länge, men hon har alltid funnits där och hjälpt mig tillbaka.
– Framförallt har jag varit ljumskskadad och det var en säsong då jag slog upp den hela tiden. I princip blev det en hel säsong där jag inte kunde köra någonting. U15-säsongen var värst. Då var jag borta hela den. U16-säsongen hade jag en hjärnskakning och en AC-ledskada.

Hur hanterade du det mentalt för att komma tillbaka?
– Det var jobbigt såklart, men jag hade många bra ledare runtomkring mig och kompisar som stöttade, var schyssta och ville hjälpa till. Det var nog mycket det som gjorde att jag ville komma tillbaka.
– När det gick dåligt kunde jag ändå komma till träningen och känna att jag hade mina kompisar där.

HAFT PROBLEM MED HJÄRNSKAKNINGAR  

Första hjärnskakningen fick Max Elfving tidigt förra säsongen, men han har även drabbats av en på den här försäsongen.

– Just nu känns det bra, men man tappar lite tempo och spelsinne varje gång man är borta. Självklart har det varit obehagligt när jag haft hjärnskakningarna, men så här efteråt har det inte varit någon fara, säger Elfving som i helgen fick göra säsongsdebut med Södertäljes J18 mot SDE Hockey. En match som SSK vann med 5–1.

Kan du känna en oro direkt efter att du tillfrisknat från en hjärnskakning och ska ut på isen igen?
– Kort efter en skada kan jag bli lite orolig då det kommer en kille i full fart. ”Ska jag slänga iväg pucken nu eller ska jag tacklingen?”
– Klart att det spelar in lite, men ju längre jag spelat desto mer har jag vågat. Man vänjer sig av med det där.

Hur mycket träning har du fått på att ta emot en tackling?
– Vi har gjort det några gånger, men har inte varit något återkommande.

BRA FÖRUTSÄTTNINGAR I SÖDERTÄLJE  

Max Elfving fick även vara med mamma Åsa då hon var med som ledare för Damkronorna.

– Ja, en del gånger fick vi åka med, vilket var kul. Jag har bland annat någon bild där jag sitter i knäet på Kim Martin (Hasson).
– Det jag minns bäst är annars då vi var med mamma till Linköping med U18-landslaget, men jag var fortfarande ganska liten då så jag minns inte så jättemycket av det.

Åsa Elfving.Foto: Ronnie Rönnkvist

Har alltid målbilden funnits hos dig att vilja satsa på hockeyn?
– Ja, det har den. Hockeyn har alltid varit det största.

Vart vill du nå med den och hur ska du nå dit?
– Jag skulle vilja leva på hockeyn, vilket även är mitt mål. Självklart är NHL en dröm, men skulle jag komma till SHL eller Hockeyallsvenskan skulle jag även vara väldigt glad över det. Hur jag ska nå dit? Genom att träna, skrattar Max Elfving som även känner att han ha dom mentala bitarna för att vilja satsa på att nå hela vägen.
– Ja, det tycker jag. Jag borde ha härdat huvudet någonting under alla skadeperioder och motgångar.

Upplever du att det finns bra förutsättningar i Södertälje för att kunna satsa?
– Ja, i år känns det verkligen som det finns bra förutsättningar. Det känns riktigt bra. Vi har bland annat fått en väldigt bra tränare i Taro Nihei. Han och (Mattias) Beck är bra. Det känns som dom är ett bra team.

Har du själv hunnit utvecklats den här säsongen med tanke på dina skadeproblem?
– Ja, en hel del. Framförallt har jag utvecklat spelförståelsen väldigt mycket, hur man ska hitta nya lösningar och så vidare.

Om du inte kan leva på hockey, kan du tänka dig att som mamma bli läkare eller jobba inom sjukvården?
– Ja, det tror jag nog. Jag har praoat på sjukhuset och det var väldigt kul. Jag fick hjälpa människor och vara med när det händer saker. Jag har i alla fall funderat på det några gånger, avslutar Max Elfving.