Senaste nytt
MatchrapporterMannen bakom Hockeyns historia: ”Jag är fullständigt överväldigad”
Jens Lind är en av våra skickligaste sportjournalister i Sverige. Senast var han aktuell med Hockeyns historia, SVT-dokumentären som har fått en enorm respons. Hockeysverige.se satte sig ned med tv-personligheten för att få historien bakom historierna.
– Responsen har varit större än vad jag någonsin kunnat drömma om, säger Jens Lind.
STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
VM, SM-final, Stanley Cup… Jag tror ändå vårens ”snackis” inom den svenska hockeyn har varit det historiska dokumentet Hockeyns historia som gått på SVT i tre delar. Bakom serien står frilansjournalisten, Jens Lind. Han har bland annat jobbat med Sportspegeln, Stopptid, Packat och klart, men även med en rad uppskattade dokumentärfilmer.
Hur föddes idén med Hockeyns historia och hur gick arbetet bakom kulisserna till? Hur var egentligen mötet med Nisse Nilsson en kort tid innan hans bortgång eller helikopterturen till Salmi By för att träffa Börje Salming?
Hockeysverige.se stämde träff med Jens Lind i gamla skatteskrapan utefter Götgatan på söder i Stockholm för en intervju om det uppskattade projektet, Hockeyns historia.
– Jag ser mig främst som en berättare. Att det sedan råkar vara sport, det kunde varit något annat också, säger Jens Lind då vi slagit oss ner i varsin väldigt djup fåtölj med varsin kopp kaffe.
Frågan löd hur han ser på sig själv som journalist. Han utvecklar:
– Jag är sportjournalist, men jag trodde inte att då jag är 60 år gammal skulle hålla på med det här. Sport, ja, men det är människor det handlar om. Sport, då är det enormt bildmässigt, det finns en dramaturgi och det är spännande helt enkelt.
Vilken idrottsbakgrund har du?
– Som grabb gick jag ner till Ängby IP när det öppnade klockan åtta. Sedan var jag där hela dagen och spelade hockey. Jag spelade även fotboll både i Ängby och BP.
– Jag slutade ändå ganska tidigt. Hockey spelade jag upp till det att jag var runt 18 år, men fotboll slutade jag med tidigare. Jag var också hygglig i golf. Där spelade jag bland annat SM, men det här var på 70-talet, alltså otroligt länge sedan.
Är det idrotten eller historien som ligger dig närmast hjärtat?
– Är det en bra golftävling så tittar jag. Annars behöver det vara OS eller betyda någonting om jag ska titta. Jag kollade på Sverige mot Finland i hockey-VM, men jag tittar inte på Ryssland mot Italien 10-0. Så stort är inte intresset.
– Det är mer att jag vill hitta berättelserna. Klart att jag har ett sportintresse, men det är inte så att jag tittar enormt mycket.
Foto: Ronnie Rönnkvist
”JAG BLIR SÅ OTROLIGT NYFIKEN”
Jens Lind har bland annat gjort en uppmärksammad dokumentär om Greta Johansson som vann OS-guld i simhopp 1912 och sedan emigrerade till USA. Just att gräva och fördjupa sig i sådana berättelser har blivit lite av hans signum. Det tycks som något triggar igång hos honom då.
– Då går det inte att stoppa eftersom jag blir så otroligt nyfiken när jag inser att kommer inte jag göra det så kommer ingen annan heller göra det, säger Jens Lind med ett leende och fortsätter:
– Det finns en väldig kraft i det och att jag själv är road av att se hur långt jag kan nysta upp det här livet. Från att jag inte vet något till det blir en människa. Jag trodde inte att jag skulle komma så långt, men jag tyckte faktiskt att jag lärde känna Greta.
– Av hennes släkting i USA fick jag en brevkniv i silver som Greta suttit och hållit i under hela sitt liv, sprättat upp alla sina brev från Sverige. Det står Sverige på kniven och den har lite vikingar på sig. Så nära kom jag Greta.
– Ibland tar det sig uttryck att jag lägger ner så otroligt mycket tid att det nästan inte är rimligt, men jag ska inte hålla på med det här om jag ska räkna på det viset för då hittar man inte Greta. Det är en livsstil att leta historier.
Hur föddes idén till Hockeyns historia?
– Jag satt med dokumentärfilmschefen Ingemar Persson. Jag var precis klar med Greta och vi sa ”vad ska vi göra nu?” Jag sa ”SVT får tillbaka rättigheterna på hockey-VM, kanske kunde vi göra något om ishockey”. Mer än så var det inte.
– Vi pratade om att göra en film, åka runt i olika städer, Gävle, Karlstad, Stockholm… Jag började titta i arkivet och jag har ganska bra koll, men då började jag tittade noga på vad som verkligen finns om ishockey. Jag började med att slå in ordet ishockey och fick 23 000 träffar. Självklart kunde jag inte titta på allt det.
– När jag började titta förstod jag att det fanns mycket som inte ens jag hade sett. Jag tänkte att om jag tycker det här är kul kanske någon annan gör det också. Det är så jag brukar tänka.
STERNER BLEV NYCKELN
Jens Lind började då gräva lite djupare i hockeyns historia.
– Första 18 månaderna var det bara jag själv. Jag började tänka på vilka som jag måste prata med innan det blev för sent. Då ringde jag (Ulf) Sterner och han var pigg. Sterner var min idol. Jag var tio år när VM gick i Stockholm 1969. Det är kanske i den åldern man är som mest uppslukad av en sport. Jag var helt galen och såg allt.
– Sterner var lagkapten både 1969 och 70. När jag träffade honom utanför Karlstad såg han likadan ut. Han hade en otrolig spänst i steget. När han kramade min hand, han skulle kunnat krossa en kokosnöt och var verkligen urstark.
– Sedan säger han ”Jag har bara väntat på att du ska komma.” ”Vad menar du?” ”Jag har sett vad du har gjort…”. Han ville berätta och redan då hade jag kommit ganska långt.
Det blev många roliga och spännande dagar för Jens Lind tillsammans med Uffe och Pia Sterner i Grava-Rud utanför Karlstad.
– Jag var där vid fyra tillfällen under en veckas tid. När vi hittade hans filmer och förstod att han hade haft en filmkamera med sig under VM 1962… Samma sak var det med Sixten Jernberg också. Han hade också filmat. Sedan hade filmerna bara legat där och skräpat. Sixten hade inte haft tid att titta på dom, men det hade Sterner gjort med sina filmer, men inte visat dom för någon.
– För mig var det som att vinna högsta vinsten. ”Wow, här är dom busiga grabbarna i färg från 1962”. Annars har det varit samma arkivbilder från den här tiden som visats gång på gång. ”Den glider in i mål” och så vidare, men man kom inte nära spelarna. Det kunde vi nu göra med dom här filmerna, vilket jag tyckte var fullständigt fantastiskt.
I filmen öppnar Ulf Sterner en kista…
–”Fan, vad bilder jag har. Här har jag inte varit på 40 år.” Det stämde. Han hade inte varit där på 40 år. Till saken hör att det inte var den enda kistan han hade med grejer. Då förstod jag att det här kommer bli en film.
– Det kunde varit så att den enbart skulle handla om Uffe Sterner och han blev också huvudperson i första filmen. Där och då visste vi inte heller att det skulle bli tre filmer.
Pia och Ulf Sterner. Foto: Ronnie Rönnkvist
Har det varit annorlunda att jobba med ett så brett område som hockeyns historia?
– Svårigheten med det här jämfört med att följa en person eller ett skeende, under en turnering kan det räcka att vara med så händer det saker, är att här skapar vi historien själva. Jag plockade in Albert Svanberg. Materialet började växa jättemycket och jag ville ha någon jag kunde samarbeta med. Då var Albert helt rätt person.
”DET SKULLE HANDLA OM HOCKEYNS PIONJÄRER”
Albert Svanberg är inte bara en skicklig tv-skapare, han har dessutom spelat hockey på i elitnivå i bland annat Kiruna AIF.
– Han kan varenda siffra och göra bedömningen av varje resultat. Vi förstod att här måste vi ta bort viktiga saker ur svensk hockeyhistoria. Canada Cup 1984 där vi går till final är inte ens med. ”Kan vi motivera det?”
– Det gick att motivera eftersom vi sagt att det skulle handla om hockeyns pionjärer. Jag var ändå beredd på att det här var något som folk skulle bli förbannade på.
– Vi skrev historien som redan fanns, men man kan säga att det tog tid att klippa ihop den. Det måste se ut som ett alldeles naturligt sätt att berätta historien på, men så var det inte. Vi satt där och sa till varandra ”Vad ska vi göra av det här materialet?” och vi hade absolut kunnat göra en film till om tiden hade funnits.
Har du stängt dörren för det?
– Nej, det har jag inte gjort. Det kanske skulle kunna gå att göra en till i en annorlunda form. Intresset och berättelserna finns samtidigt som researchen är i stor utsträckning redan gjord.
Hur tänkte du då Uffe Sterner, Arne Carlsson, Nisse Nilsson, Börje Salming, Eje Lindström, ”Krickan” Bergstrand med flera när du skulle göra researchs på just dom?
– Ganska mycket gick vi på det jag kommer ihåg från det jag var barn. Det här var mina barndomsupplevelser.
– I och med att jag gjort Stopptid visste jag att dom fanns, men att dom är killarna och tjejerna skulle vara så pigga och fräscha hade jag ingen aning om. Man kan säga att jag gick tillbaka till det jag mindes och sedan började jag där.
– Söker man sedan på Arne Carlsson eller ”Strimma” (Lennart Svedberg) i arkivet kommer det alltid fram någonting. Sedan leder det ena till det andra. Samtidigt trodde jag att det exempelvis skulle finnas mer på ”Strimma”, men det var knappt några reportage gjorde om honom, vilket är väldigt märkligt. Han var annars en person det skulle kunna göras ett jättespännande program om i fall man får med alla aspekter om hans liv och karriär.
– Sedan började titta vilka som lever och var pigga förutom Sterner. Hans Tvilling 90 bast och Lasse Björn också han närmare 90 var två jag träffade och som var pigga. Jag satt även två dagar med Eje, vilket var jättetrevligt.
Juha Widing. Foto: Arkivbild
WIDING – EN FASCINERANDE HISTORIA
Just att hitta spelarna från exempelvis våra tidiga VM-guld är inte alltid så enkelt då nästan alla är borta idag.
– Jag utgick också från vilka bilder jag hittade i och med att det skulle vara TV. ”Bra VM 1957, här fanns det mycket, men vilka kan berätta?” (Sven) Tumba kunde inte berätta eftersom han är borta. Däremot hittade jag en intervju med honom där han berättar om hur det var under VM 1957. Vi korsklippte han och Eje. Eje i dag och Tumba från 1963.
– Den var vi nöjda med även om det inte var självklart innan vi kände att dom kunde prata över decennierna.
En uppmärksammad del från Hockeyns historia är storyn kring NHL-legenden Juha Widing från Grums i Värmland. Han avled blott 37 år gammal 1984 och har en mytomspunnen karriär bakom sig.
– Jag minns Jens tio år som satt och läste DN-sporten och ser att en svensk spelar i New York Rangers, men man får inte veta någonting mer om honom.
– Namnet Juha Widing hade jag koll på och jag visste att det bara fanns intervjuer med honom från Canada Cup, inget annat. Det var lite av en Greta-parallell. Han och några till var först, men jag visste inte att han var så bra. Widing var stjärna och fantastiskt bra.
– För tre år sedan tog jag kameran och åkte själv till Florida för jag var nyfiken på Widing. Så funkar jag, att jag väljer det smalaste spåret att börja med. Det andra i filmen var kanske förväntat att jag skulle ha med, men inte Widing.
– Jag träffade Mike Corrigan. Han var jättetrevlig och hade nästan inte ord för hur fantastisk han tyckte ”Whitey” var, men också hur otroligt sorgligt det var på slutet. Det var inte riktigt med i filmen allting om Widings sista år. Sedan åkte jag hem till (Kenneth) ”Jiggs” McDonald som var TV-kommentator. När jag hade det förstod jag att det här kunde jag gå vidare med eftersom det var två bra intervjuer. Vi hade den som en liten oväntad del. Sedan gick jag på Lasse Björn, Hasse Tvilling, Uffe och dom här. Widing-spåret fanns ändå där som något tittarna inte visste om.
Jens Lind åkte även ut till Grums för att lyssna hur folket där mindes Juha Widing.
– Ja, jag var där, men jag känner att där borde jag gjort mycket mer. Det är ju bara bilder från Grums. Den jag pratade med var Kaj Gustavsson och han mindes Widing, men jag borde haft med Dan Labraaten eller någon.
– Jag ångrar att jag inte gjord mer om honom. Det finns folk som hört av sig till mig och sagt att dom betalar med egna pengar om jag gör en film om Juha Widing. Det är inte heller helt omöjligt att man kan gå vidare med det.
– Nu har jag bara skrapat på ytan och visste inte att det var sådana förväntningar på honom då han senare kom till Los Angeles. Många trodde att han skulle bli NHL:s nästa superstjärna.
– Ett sådant ögonblick där jag kände att det här var riktigt roligt att göra research var då jag hittade ungdomsbilder på Juha. Det var ett program, Måndagsposten från 1960. Det som stod var Grums Ishockey. Jag beställde fram det. Nu stod det inga namn, men när jag såg den där ljusa killen på bilderna förstod jag att det var Juha. Jag skickade runt den bilden till bland andra Kaj som sa ”Det är Juha”. Det här var stort och jag kände ”wow”.
I jakten på spåren efter Juha Widing hittade Jens Lind ett reportage från en tidning i Winnipeg.
– Det beskrivs där när Juha kommer dit och får åka bil i två timmar med ägaren av Brandon Wheat Kings. Juha kunde inte engelska, men däremot hade han skrivit flera brev som imponerat på ägaren.
– Jag har träffat barndomsvänner till Juha som inte var med på filmen som säger ”Jag har svårt att tänka mig att han kunde någon engelska alls”. Någon måste ha hjälpt honom. Om det sedan var den engelska tränaren i moderklubben GAIS (Gordie Garant) eller vem det var vet jag inte.
– Lagledaren där borta sa att det fanns en attityd hos Juha som han gillade jättebra. Jag vet inte hur det gick till, men det skulle vara kul att veta hur det var att komma dit, juniortiden och allt det där.
Nisse Nilsson. Foto: Ronnie Rönnkvist
HANN TRÄFFA NISSE NILSSON
Ett annat uppmärksammat inslag i filmerna är då Uffe Sterner tar med sig Jens Lind och hans fotograf hem till en helt oförberedd Nisse Nilsson i Forshaga.
– Först ringde jag Nisse. Han sa att han inte ville göra några mer intervjuer. Vi satt hemma hos Sterner och jag sa ”Det är synd att jag inte kan träffa Nisse, han vill inte prata med journalister och han har ont”. Då säger Uffe: ”Så där säger Nisse hela tiden, vi åker dit. Det är bara sju kilometer härifrån”.
– Då hade jag fotografen Per Fritzell med mig och vi hängde på. Det var precis som det var i filmen. Uffe marscherar fram till dörren, knackar på och öppnar eftersom det är olåst och säger ”är gubben hemma, vi ska spela in här?”
– Rigmor (Nisse Nilssons fru) säger: ”Jag är inte sminkad.” Sedan går Uffe rakt in i köket, går ner på knä och säger ”Kung Nisse”. Jag säger till Per ”filma”. När vi sedan väl var där var det inga bekymmer för Nisse att börja prata. Uffe säger sedan ”Det är träning i kväll Nisse, du spelar offensivt och jag defensivt, är det okej?” ”Ja, det är okej”.
– Det var en fantastisk stund att få vara med om deras möte. Jag kommer förstås aldrig glömma det och jag minns att jag tänkte då jag stod där ”Händer det här verkligen?” Jag förstod att det jag just sett inte kommer hända så många gånger till.
Det här mötet skedde i september 2016. Den 24 juni 2017 somnade Nisse Nilsson, en av svensk hockeys största spelare genom alla tider, in.
– En nyckelmening i allting är då Nisse säger: ”Vi hade fribiljetter på alla arenor i hela världen och gratis resor. Vi fick se världen” Det här var i en tid när folk inte hade råd att resa och det här var det finaste tycker jag.
”DET VAR RENT RÖRANDE”
Kan du känna att vi är för dåliga på att lyfta fram våra gamla idrottsprofiler?
– Jag noterar att det är nuet det handlar om hela tiden och det som visats tidigare är samma gamla klipp. Det är få som på allvar går tillbaka för att höra hur det egentligen var. Det kanske ligger i nyhetsverksamhetens kärna att ha det senaste. Samtidigt är det här med historien absolut någonting vi tappar.
– Jag gissar också att det blev ett stort genomslag eftersom det blev berättelser som folk bara hade hört talas om lite grann, men inte visste så mycket om. Dom som hade historierna fanns ändå där hela tiden. Det var bara att knacka på och alla var så otroligt vänliga och villiga att hjälpa mig. Det var rent rörande.
Hur har responsen varit?
– Responsen har varit större än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag är fullständigt överväldigad. Det är ett så unisont hyllande av serien. Nästan ingen säger något negativt utan folk berättar istället hur berörda dom blivit av serien på olika sätt.
– Många tyckte det blev en historielektion genom nästan hela förra seklet. En resa genom Sverige och om vilka drömmar som fanns här före oss. Med tanke på att det var så lite ishockey i filmerna, alltså matcher, är jag glad att folk kunde fängslas av berättelserna. Nu var det historierna om dom som gjorde hockeyn till vad den är idag som berörde på riktigt. Det berörde både unga, äldre, dom som sett det i verkligheten, men också dom som inte hade en aning om historien.
– Att få in dom som kan allt och dom som inte kunde någonting, det är jag glad att vi gick i land med.
Det syns på dig.
– Ja, men verkligen (skratt). Jag var lite orolig för hur folk skulle reagera när man sticker ut hakan och gör något om ishockey och framför allt hockeyns historia eftersom det finns många historier och flera av dom är inte med här.
Vilken historia berörde dig mest vid sidan av det du berättat?
– Salming var ett fantastiskt fint möte. Att få träffa honom i Salmi, då förstod jag mycket mer vad som har format honom. Det här ligger så långt bort och utanför det svenska vägnätet. Jag är en stockholmare som bott runt om i världen, men jag har aldrig varit där uppe för att på riktigt förstå hur det är att växa upp där.
– Det var bara för mig att ta helikopter dit för att träffa honom. Sedan stod Börje där. Han började berätta hur det var att växa upp i Salmi och Kiruna.
– Han har hört av sig efteråt, vilket var jättefint, och jag tror att han är glad att vi berättat hans historia. Framförallt är Börje glad över att vi lyfter fram andra viktiga personer eftersom han brinner för att lyfta fram den svenska hockeyns historia.
– Jag är glad att jag fick träffa honom. Han är en mycket fin och ödmjuk kille, säger Jens Lind med ett leende.
Vad blir nästa projekt?
– Just nu jobbar jag på en film med Göran Zackrisson. Han var ett föredöme för mig då jag var på TV-sporten. Jag fick följa med då han spelade in och även då han klippte sina reportage. Då förstod jag att sport var ett fantastiskt ämne att berätta i. Han sa ”Här finns inga regler, du kan berätta hur som helst”. Åker du till Riksdagshuset och ska intervjua en politiker är det för, emot och ska vara på ett standardiserat sätt. Idrotten är enormt allvarligt men samtidigt en lek.
– Det är något jag tagit med mig väldigt mycket, avslutar Jens Lind innan han hoppar på cykeln för hemfärd genom söders gator.
