I fjol en inte överdrivet framstående allsvensk spelare i AIK. Nu klar för spel för New Jersey Devils i världens bästa liga. Jesper Bratts resa till NHL saknar motstycke under de senaste 21 åren. 

Okej, jag ska först och främst ta ett djupt andetag för att inte ge upphov till hybris här. Jesper Bratt har fortfarande inte spelat en enda NHL-match, en uttagning i en 23-mannatrupp i ett av NHL:s sämsta lag innebär inte per automatik en guldkantad karriär och det blir sannolikt bara nio matcher innan han skickas till juniorligan OHL. Men det finns ändå så mycket i den här historien som är unikt att jag inte kan låta bli att banka på den stora trumman.

För när Jesper Bratt spelar sin första match med New Jersey Devils – förhoppningsvis redan i den SVT-sända premiären mot Colorado Avalanche på lördag kväll – kommer han att bli unik under 2000-talet. Ingen spelare som har draftats lika sent som Bratt (162:a spelare i sjätte rundan) har nämligen NHL-debuterat som junior sedan säsongen 1995/96. Då fick Roman Vopat (vald som 172:a spelare 1994) och Richard Zednik (249:e spelare 1994) speltid som juniorer för St. Louis respektive Washington.

Vi startar Bratts resa i Buffalo kring midsommar förra året. NHL-draften avlöpte på många sätt planenligt med att Auston Matthews gick som etta till Toronto och Patrik Laine som tvåa till Winnipeg. På läktaren i KeyBank Center satt Jesper Bratt förväntansfullt och hoppades bli vald någorlunda tidigt. Vanligtvis åker inte svenska talanger över på draften om de inte anses ha väldigt goda chanser att väljas i de två eller möjligtvis tre första rundorna. Bratt fanns lite överallt på rankingarna och tog en liten chansning i hopp om att åtminstone kunna bli vald bland de 90 första spelarna. Han fick vänta längre än så. Faktum är att 18 svenskar hann plockas innan New Jersey Devils slutligen valde AIK-forwarden som 162:a spelare.

”RUNDORNA BARA GICK OCH MAN SATT OCH VÄNTADE”

När Jesper Bratt hade varit nere vid Devils bord, skakat hand, fått sin tröja och sin keps, dök han upp i den mixade zonen. Han sa det inte rakt ut, men kroppsspråket antydde en förvirrad kombination av lättnad och besvikelse. Lättnad över att äntligen ha fått allt överstökat, besvikelse över att han blev vald betydligt senare än han hade föreställt sig.
– Det var nervöst. Rundorna bara gick och man satt och väntade. Det var riktigt skönt när de ropade upp namnet till slut, sade han till mig med vad som nästan kan beskrivas som en suck av lättnad.

Fjolårssäsongen som följde var på intet sätt spektakulär. Bratt kom exempelvis inte med till JVM och sköt bara sex mål på 46 matcher i Hockeyallsvenskan. Medan andra ynglingar som Elias Pettersson och Jonathan Dahlén exploderade i samma liga fick Jesper Bratt det inte att lossna på samma förväntade sätt.

För ganska precis ett halvår sedan stod jag och intervjuade Bratt utanför en barack till omklädningsrum i Nyköping. Han hade just krönt sin ganska ojämna säsong med att ta J20-brons med AIK under SM-helgen. Då pekade allt på att han skulle bli kvar i AIK i Hockeyallsvenskan i ytterligare en säsong.
– Det vore otroligt kul att få stanna en säsong. Nu är det inte riktigt klart med tränare och så där än, så det får vi se, men det är absolut ett otroligt roligt alternativ, sade han då.

INTE FÖRST FRÅN ALLSVENSKAN – MEN FÖRST AV SITT SLAG

Men New Jersey Devils hade andra planer för 19-åringen. I maj skrev klubben ett rookiekontrakt med Bratt och initialt lät det som att man hade planen att spela honom i farmarlaget Binghamton i AHL. När sommaren sedan kom draftades han av storlaget London Knights i juniorligan OHL, en klubb som har varit med om att fostra NHL-stjärnor som Rick Nash, Corey Perry, Patrick Kane, Max Domi och Mitch Marner. En till synes bra landningsplats för Bratt som verkade ha kört fast i Hockeyallsvenskan.

När Juniorkronorna deltog i World Junior Summer Showcase i Michigan i månadsskiftet juli/augusti kunde man se klara framsteg i Jesper Bratts spel. Han gjorde fyra poäng på de fyra matcherna han spelade och var, i alla fall i min värld, en av de mer framstående svenskarna i turneringen. Hans fart, driv och teknik gjorde honom till ett ständigt hot och det fanns en antydan till att han var på väg att ta ett stort kliv i sin utveckling.

Men att han skulle gå från det till att vara aktuell för, eller ens konkurrera om en NHL-tröja… Nej, det kändes i ärlighetens namn otänkbart. Det är en annan anledning till att Jesper Bratts resa i det närmaste saknar motstycke i svensk NHL-historia. För tittar man på de spelare som tidigare tagit klivet från Hockeyallsvenskan till en NHL-debut är det i princip uteslutande spelare som har kommit till respektive lag med stora förväntningar på sig. Patrik Berglund, Mikael Backlund, Oliver Ekman Larsson, Filip Forsberg och David Pastrnak var alla mer eller mindre klassade som supertalanger, draftade i första rundan, medan en spelare som Michael Raffl redan var en seniorspelare när han gick från Leksand till Philadelphia Flyers 2013.

BÄSTA LIKNELSEN – OSCAR MÖLLER

Den bästa jämförelsen med Jesper Bratt jag kan hitta är Oscar Möller. Hösten 2008 slog han sig högst oväntat in i Los Angeles Kings NHL-trupp och kom att spela 40 matcher med klubben som junior. Möller var inte heller ett ”top prospect”, utan vald i andra rundan av draften 2007. Skillnaden där är att han hade fördelen att ha gjort två juniorsäsonger i Nordamerika och WHL innan han slog sig in i Kings.

Nu blev Möller – även om han har haft en fantastisk karriär så här långt – aldrig någon fullfjädrad NHL-spelare. Sin tidiga debut till trots. Och det är väl någonstans där man hissa varningsflagg. Bara för att man slår sig in i NHL som 19-åring finns det inga garantier för att man får en bra NHL-karriär. Det finns det otaliga exempel på.

Med det sagt har Jesper Bratt redan gjort mycket mer än någon någonsin kunnat förvänta sig av honom. När han väl står ombytt i Devils-skruden på blålinjen medan nationalsången basuneras ut inför hans första NHL-batalj har han redan trotsat oddsen rätt rejält genom att vara den lägst draftade spelaren att NHL-debutera som junior den här sidan 2000-talet. Det skulle jag ändå kalla en rätt så jäkla bra start.