Han har spelat både Canada Cup och VM – men framför allt bröt han ny mark under sin tid i New York Rangers. Hardy Åström berättar om sin framgångsrika karriär.

Hardy Åström var tillsammans med Göran Högosta Sveriges första målvakter i NHL. De flyttade över till New York-klubbarna Rangers respektive Islanders efter VM-succén i Wien 1977. I dag ska ni få träffa en av de båda i Old School NHL, nämligen Hardy Åström. Han fyllde 60 år i vintras och har lämnat New Yorks gator och Manhattan bakom sig sedan många år. I dag bor Åström ett par mil utanför Örnsköldsvik.
– Jag har ett väldigt bra liv idag också. Mina båda grabbar, som nu är vuxna, bor nere i Ö-vik, berättar Åström och fortsätter:
– Själv bor jag och min sambo här i Österbursjö. Visst spelade jag i NHL under den tid då man inte fick speciellt många dollar eller då dollarn var värd speciellt mycket. Men jag brukar säga att det jag har fått vara med om inom hockeyn är mer än vad många ens vågar drömma om.

Varför blev du just målvakt?
– Tja, det blev väl bara så när vi lirade landbandy som barn hemma i Luleå där jag växte upp. Men faktiskt, och hur otroligt det än kan låta, var jag back i den första matchen som jag spelade. Men det gick väl inte så bra så tränaren ställde in mig i målet i stället.

Minns du än i dag första seriesegern med Luleå AIK i division 4, 1966?
– Jag gjorde debut som fjortonåring i Luleå AIK och då har jag för mig att vi spelade i division 3. Debuten var mot Haparanda och i deras lag spelade bland andra Lars-Göran Tano som jag senare skulle spela tillsammans med i IFK Luleå.
– Man var jämt uppe på Malmvallen. Där fick man hjälpa till att skotta snö eller spola isen och till och med göra rent omklädningsrummen innan motståndarlagen kom för att spela mot oss. Det var inte bara hockey utan jag spelade en del fotboll också. Just seriesegern du nämner minns jag faktiskt inte så noga. Men jag glömmer aldrig våra röda stickade tröjor med gula ok på ärmarna. I de tröjorna fanns det mycket kärlek till ishockeyn.

Var IFK Luleå och Luleå SK lite som storebröder till er i Luleå AIK?
– Ja, det kan man väl säga. Det var i de klubbarna som gräddan inom hockeyn i Luleå spelade. Kan jag ha varit sexton eller sjutton år tro då IFK Luleå värvade mig dit. Jag hade brutit ett finger minns jag och var faktiskt på väg att lägga av med hockey och i stället satsa på fotboll. Men IFK ringde och efter jag spelat någon B-lagsmatch där blev jag kvar.

Fick du direkt börja slåss med Christer Grahn om målvaktsjobbet i IFK?
– ”Slim”, som han kallas, vilken suverän kille. Han var målvakt i Luleå då jag kom med i deras A-lag. Vi hade mycket roligt tillsammans men tyvärr träffas vi för sällan nuförtiden. Det händer att vi springer på varandra någon gång och de tillfällena är alltid fantastiskt roliga.

Arkivbild.

Säsongen 1973/74 kvalade sig Skellefteå AIK upp i gamla Allsvenskan där lagets stora stjärnor hette Per ”Tjuven” Johansson, Christer Johansson, ”Krobbe” Lundberg, Lars-Fredrik Nyström och Hardy Nilsson. Målvakter var Roland Lestander, Göran Hallberg och Lars Ahlin. Men till återkomsten upp i Allsvenskan ville tränaren Per Lundström stärka upp på just målvaktssidan.
– Det var nog mera en slump att jag hamnade i Skellefteå. Jag har för mig att de var ute efter någon annan men det blev jag i stället. Det klubbytet är ett val som jag aldrig har behövt ångra.

Berätta om debuten i Allsvenskan.
– Södertälje hemma och vi spelade oavgjort (2-2 efter SAIK mål av Jerry Åberg och Torbjörn Nilsson medan SSK:s mål gjordes av Dick Yderström och Dan Landegren). Åren mellan 1974 fram till och med 1977 kommer jag ihåg med mycket glädje. Då var det samma intresse för Skellefteå AIK som idag ute på stan. Alla pratade hockey och fansen i Skellefteå var
Säga vad man vill om supportrarna till olika lag men det jag upplevde under mina år däruppe var något helt fantastiskt. Den här tiden och supportrarna gjorde att Skellefteå AIK alltid kommer att vara laget i mitt hjärta. Men jag vill lägga till att även Södertälje SK, där jag senare vann SM-guld, också har en speciell plats hos mig.

Skellefteå stod för en av svensk elithockeys stora skrällar genom åren då laget redan första säsongen i högsta serien tog sig till semifinal mot Leksand. Skellefteå förlorar dock båda semifinalerna (2-4 och 2-3) men ger de blivande svenska mästarna en rejäl kamp om finalplatsen.
– Nic Åslund skrev i Aftonbladet att vi var årets ”poplag” i svensk hockey vilket stämde ganska bra om man ser till intresset kring Skellefteå. Vi hade faktiskt ett fruktansvärt bra lag och självklart även lite flyt och en hel del tur. Tyvärr räcker det inte bara med skicklighet för att gå så långt som vi gjorde. Det krävs en del tur och stolpe in också.

‘Virus’

Blev du överraskad när förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg tog ut dig att representera Tre Kronor i Canada Cup hösten 1976?
– Det låg faktiskt till så här att jag höll på att packa inför en sommarhockeyturnering i Frankrike som jag lovat vara med på då det kom ett brev från Svenska Ishockeyförbundet. Där stod det att jag var uttagen till att spela i Canada Cup så det var väl bara att packa om väskan och ställa upp (skratt).
– Att få chansen att spela i det första Canada Cup någonsin var förstås jätteroligt och jag hade inte spelat speciellt många landskamper innan turneringen så visst blev jag överraskad då jag kom med.

Hur upplevde du turneringen?
– Det gick väl bra förutom mot finnarna. Vi ledde matchen med 4-1 men förlorade med 8-6. Jag var riktigt dålig och jag förstod aldrig varför ”Virus” inte bytte ut mig när puckarna började trilla in.
– Jag hade stått mot USA då vi vann med 5-2 och därefter mot Sovjet där vi spelade 2-2 och i förlustmatchen mot Kanada (0-4). Det hade gått bra hela tiden men jag förstod nog inte själv hur sliten jag egentligen var. Visserligen var det inte bara jag som var dålig i laget då vi spelade mot Finland men med facit i hand skulle jag blivit utbytt.

Innan premiärmatchen mot USA i Maple Leafs Garden fick Börje Salming en flera minuter stående ovation från drygt 16 000 åskådare. Ett klassiskt hockeyögonblick.

– Det finns knappt ord för det vi fick uppleva. Men efter ett tag började det faktiskt bli jobbigt eftersom man ville komma igång och spela. Man är så fruktansvärt koncentrerad just då.
– Att det var just Börje som fick de här hyllningarna kändes extra kul eftersom vi är jämngamla och kände varandra ganska väl uppifrån Norrbotten då han spelade i Kiruna och jag i Luleå. Vi var ut i Toronto och åt någon kväll tillsammans med Börje och då förstod man hur stor och hur fantastiskt populär han hade redan hade hunnit bli där i stan.

Var det under Canada Cup som proffsköparna började visa intresse för dig?
– Visst var det lite tissel redan då. Men det var först efter VM 1977 som det blev klart med New York Rangers. Nu vet jag att man som Skellefteå AIK:are inte ska alliera sig med ”björklövare”. Men det var faktiskt deras spelare Bruce Abbey som hjälpte mig med kontraktet.

Hardy Åström

Vid VM i Wien 1977 slutade Sverige på silverplats efter Tjeckoslovakien i en turnering som man minns för några uppmärksammade händelser.
– Vi började turneringen fantastiskt bra och slog faktiskt Sovjet två gånger (5-1 och 3-1) vilket var en riktig skräll. Det målvaktsspel som Göran Högosta visade upp i den här turneringen var något av det svettigaste jag har upplevt. Sedan blev vi rejält överkörda både målmässigt och fysiskt av Kanada i den andra matchen. Göran hade blivit skadad och jag hade spelat ett par matcher då och stod även den här matchen mot Kanada. Vi förlorade med 9-0 och till andra matchen i slutspelet var han tillbaka mellan stolparna igen.

Hur upplevde du kanadensarnas insatser mot Tre Kronor?
– Det var väl ingen höjdare eftersom de spelade ganska brutalt mot oss och de hatar verkligen att förlora så de tog till alla tänkbara metoder för att vinna sina matcher. Men det där har vi lagt bakom oss nu och glömt.
– Incidenten med Stig Salming i hotellets restaurang har i mina ögon blivit ganska uppförstorad. Visst skulle Phil Esposito fram och slåss med Salming och det var nära att det blev ett rejält bråk. Vi satt ju och åt och hann väl inte se så mycket av det där eftersom det aldrig blev något riktigt bråk.

Du kamperade tillsammans med Göran Högosta i landslaget under många år. Hur var er relation?
– Vi har alltid haft en bra relation och väldigt mycket roligt tillsammans. Ett kul minne jag har med Göran är från då vi båda spelade i varsitt farmarlag, han i Hershey och jag New Haven. Det var så trångt i spelarbåsen så vi som var reservmålvakter fick sitta där ismaskinen åker ut och in. När slutsignalen gick visste varken Göran eller jag hur matchen hade slutat eftersom vi satt och snackade gamla minnen i stället.

Arkivbild.

Efter VM 1977 får Hardy Åström sätta sig på flyget mot New York för sin första NHL-camp med Rangers.
– Rookiecampen minns jag mest för att vi åkte hur långt som helst med buss tvärs över landet för att spela träningsmatcher. Vi var från början runt sjuttio spelare och när det började dra ihop sig ritade man ett streck på en tavla och skrev New York på ena sidan av strecket och New Haven på andra. Därefter vilka som skulle vara i respektive lag. Jag hamnade i Rangers men det var några som rök ihop för att domeamnade i New Haven. Det var ju inget psykologiskt genidrag att göra så där förstås.

Doug Soetaert, Lindsay Middlebrook, John Davidson och Wayne Thomas. Det var inga dåliga målvakter du fightades om målvaktsspaden med.
– Nej, men jag upplevde mig inte som sämre än någon av dem. Däremot måste du vara bättre en de amerikanska målvakterna för att ta en plats.

Hur var NHL-debuten?

– Mot Montreal och Ken Dryden borta den 14 februari 1978, vinst med 6-3. Montreal hade vunnit fjorton matcher i rad men vi lyckades vinna och det gick riktigt bra för mig. Jag hamnade faktiskt på Sport Illustrateds omslag och i tidningen så var det ett reportage om mig. Både den tidningen och pucken från den matchen finns kvar här hemma.

Hur var det att nu dela omklädningsrum med Phil Esposito som under VM i Wien gått ganska hårt åt er i Tre Kronor?
– Phil var helt underbar att ha i ett lag, han var hur bra som helst mot mig och alla andra i laget. På banan var han en gris liksom Maloney och de här killarna. Men vid sidan om var han en bra vän och det som hände i Wien har jag inget minne av att vi ens pratade om.

Efter succén mot Montreal spelade Åström ytterligare en period innan coachen Jean-Guy Talbot ånyo petade honom. Kort därefter blev han nedflyttad till farmarlaget New Haven. Efter säsongen valde Åström att flytta hem till Skellefteå.
– Jag tyckte aldrig att jag fick en ärlig chans i Rangers trots att det gick väldigt bra för mig i New Haven. Jag minns att Anders Hedberg ringde den sommaren och tjatade på att jag skulle komma tillbaka. Men jag förblev en butter norrlänning och spelade för Skellefteå det året.
– Efter säsongen här hemma i Skellefteå ringde min advokat från USA och meddelade att jag blivit såld till Colorado Rockies där jag skulle få Don Cherry som coach.

Don Cherry.

Hur var Don Cherry som människa och coach?
– Det är väl ingen hemlighet direkt att han hatar svenskar (skratt). Vi hade ett väldigt tunt lag och efter säsongen fick han sparken. Jag stod ju 49 av de 80 matcherna och jag vill nog säga att det trots allt gick ganska bra för mig. Men när Cherry fick sparken skyllde han på mig i media. Jag hade varit för dålig därför fick han sparken. För några år sedan fick jag chansen att bemöta hans kritik i ett målvaktsmagasin borta i Kanada och det jag svarade honom då var att han borde haft en sådan makt att han kunde peta mig om jag var så dålig. Han talade emot sig själv med andra ord.
– Som tränare tyckte han nog att det var viktigare att kostymen satt snyggt än att vi i laget skulle vara bra förberedda inför matcherna. Han är inte på min topplista bland tränare i alla fall, men han ligger heller inte i botten.

Vilka ligger på din topplista bland tränarna?
– Timo Lahtinen gillade jag. Vi vann guld i Södertälje tillsammans 1985. ”Virus” Lindberg var en annan tränare som jag gillade liksom Pelle Lundström uppe i Skellefteå. Det fanns ytterligare många bra och jag hade även många bra ledare i ungdomslagen.

Nu var Hardy Åström även lagkamrat med för oss svenska ökände Wilf Paiement.
– Han var precis som Esposito, en underbar kille att ha i omklädningsrummet och vid sidan av isen. Men på träningarna kunde han bara köra rakt över en efter han skjutit, så det gällde att vara på tårna.

Hamnade du i några slagsmål under dina år i NHL?
– Det var några mindre, mot Boston bland annat. Men inga större grejer.

Varför blev det spel i Oklahoma City Stars i CHL och inte Calgary Flames dit du sålts inför säsongen 1981/82?
– Jag var helt enkelt för dålig (skratt). Det gick ganska bra för mig där och jag trivdes över huvud taget bra i Oklahoma. Men vi hade ett väldigt tunt lag där med och jag minns att vi spelade mot Edmonton Oilers farmarlag runt 25 gånger och de var riktigt bra och vann säkert 23 av våra möten. Det var ju lite enformigt och till slut blev det att vi morsa på varandra och sa lite skämtsamt ”Jaha, då var det dags igen. Hur har ni haft det sen senast?”
– Kari Eloranta spelade också i Oklahoma. Han tillhörde Calgary men han hade inte den här mentaliteten som Calgary ville ha. Han var så lugn och en fantastiskt duktig back. Kari bodde faktiskt hemma hos mig i Oklahoma när han åkte upp och ner mellan NHL och CHL.

Varför valde du Örebro när du återvände hem till Sverige efter säsongen i Oklahoma?
– Uppriktigt sagt var det inte många andra klubbar som visade intresse för mig. Hardy Nilsson hade varit i Örebro året innan och tyckte att jag skulle spela där. Även ”Krobbe” Lundberg spelade i Örebro då. Det var ett väldigt roligt år och det här var första gången det spelades en Allsvenska efter jul vilket är väldigt roligt att fått vara med om och dessutom spelades det är ganska bra hockey i den serien.
– Året efter flyttade jag till Ö-vik för att spela med Modo. Första halvan av den säsongen fungerade bra för mig. Men jag genomgick en ganska tuff skilsmässa under säsongen som gjorde att jag inte spelade speciellt bra mot slutet av säsongen. Hade jag varit på topp i stället kanske Modo hade kunnat undvika att åka ur.

Hardy Åström.

Säsongen 1983/84 hade tränaren i Södertälje SK, Timo Lahtinen, fått hem Anders Eldebrink från NHL. Dessutom hade Uffe Borg anlänt från AIK, Peter Wallin från New York Rangers, Hans Särkijärvi från Djurgården och Jarmo Mäkitalo. Säsongen därpå värvar SSK dessutom Anders ”Masken” Carlsson från Brynäs, Thom Eklund från Björklöven och Hardy Åström från Modo.
– Vilket gäng vi hade, skrattar Åström. Om Skellefteå är laget i mitt hjärta har ändå Södertälje en nästan lika stor plats. Vi hade en fantastisk mix av spelare och här kan man snacka om fajt på träningarna. Det var ingen som lade fingrarna emellan ute på isen. Men då träningen var slut så hade vi lagt alla tuffa strider åt sidan och var då ett jäkla bra kompisgäng i stället. Det var inte bara talang i det här laget utan nästan alla var verkliga vinnarskallar som avskydde att förlora. Att då få vara med det här gänget och vinna SM-guld var väldigt stort.
– Jag spelade ytterligare en säsong i Södertälje innan jag slutade spela. Under mina år i klubben bodde jag i Stockholm och där, liksom i SSK, trivdes jag väldigt bra.

Vad hände efter att du hade slutat med hockey?
– Jag tränade Kiruna ett par säsonger och efter det har jag bara haft några mindre tränaruppdrag. Jag var även ner en säsong som målvaktstränare i Södertälje. Det var Mats Hallin som ringde och frågade om jag kunde ställa upp. Så det blev en del pendlande mellan Örnsköldsvik och Södertälje.
– Numera är jag inte speciellt ofta in och ser på Modo. Jag följer oftast hockeyn från soffan hemma i stället.