Fotbollsprofilen minns Ångermanlands superlag i TV-pucken 1988
En av hockeyårets stora höjdpunkter, TV-puckens slutspel, drar igång nästa vecka.
Med tidigare fotbollsstjärnan Magnus Powells hjälp minns vi därför tillbaka på Ångermanlands superlag 1988.
– Det var ett helt otroligt gäng och jätteroligt att så många blev bra, säger Powell till hockeysverige.se.
OBS! Den här intervjun gjordes ursprungligen 2022.
Nästa helg avgörs TV-pucken. Många stora spelare och lag har tagit sig igenom cupen med blandade framgångar. Ett av dom absolut bästa upplagorna som tog sig hela vägen till vinst var Ångermanlands lag 1988. I laget spelade bland andra Magnus Wernblom, Markus Näslund, Fredrik Bergqvist, Hasse Jonsson, Sasha Molin, Henrik Gradin, Andreas Salomonsson och inte minst Peter Forsberg. Coacher var Kent Forsberg och Rolf Burström.
En av lagets viktigaste spelare är inte nämnd ovan eftersom han inte hade en så jättelång hockeykarriär. Däremot kom han att bli svensk mästare i fotboll med Helsingborg 1999, men har även spelat för Örebro SK och ett par klubbar i Norge. Den vi talar om är alltså Magnus Powell. Powell är idag aktiv som fotbollstränare, och var fram tills nyligen huvudtränare för Östersund. Nästa säsong tränar han KI Klaksvik på Färöarna.
Han spelade även hockey för Husum i unga år och var målvakt i det lag som vann TV-pucken 1988.
– Klubben Husum fick ett uppsving då jag var liten samtidigt som det inte fanns så mycket annat att göra där. Det var hockey, fotboll och brottning som jag också höll på med och som var dom stora idrotterna där då, har Magnus Powell tidigare berättat för hockeysverige.se.
– Brorsan (Thomas Powell), som är två år äldre, spelade hockey och det var så jag på började spela. Jag var för liten och fick först inte vara med deras lag, men jag var där på varje träning. Till slut hade dom ingen målvakt och för att få tyst på mig så fick jag då ställa mig i målet.
– Det här innebar också att jag aldrig stod i min egen åldersklass utan hela tiden med dom som var två år äldre.
Debuterade i Allsvenskan som 16-åring
Pappa Ronnie Powell blev 1974 den förste utlänningen någonsin i fotbollsallsvenskan då han spelade för Brynäs.
– Han hade gått ut universitet i England. Pappersfabriken i Husum var intresserade av pappa och gav honom en plats där. Brynäs hörde att han var uppe i ”Ö-vik” och plockade ner honom till Gävle. Även mamma kom att jobba.
– Så blev det Husum för oss. Han valde bort ett proffskontrakt med Reading för att i stället gå på Universitet och sedan flytta till Sverige. Däremot är jag född i Gävle, men vi bodde inte länge där.
Då borde du nästan vara Brynäsare?
– Det är jag också. Jag har ett par målvaktströjor hemma som varit Åke Lilljebjörns och som jag fått byta till mig. Han var min stora idol då jag var liten.
– Jag stod faktiskt i Brynäs-klacken när dom mötte MoDo. På äldre dagar har det blivit mer och mer MoDo eftersom jag har många kompisar som spelat där och jag följt.
Hur länge höll du på med hockeyn?
– Fram till det att jag for ner till Örebro. Jag valde mellan MoDo och hockeygym eller fotbollsgym. Då valde jag ett hemortsalternativ i ”Ö-vik” med ÖFF (Örnsköldsviks FF) som siktade på att gå upp i Superettan.
– Jag blev sedan köpt av Örebro så jag debuterade i Allsvenskan då jag var 16 år. Det var att flytta ner dit eller spela hockey i Husum eller MoDo. Jag kände att jag var bättre och blev uttagen till något i fotbollen, vilket gjorde mitt val. Det var kanske bara jag och Jesper Blomqvist från den generationen i hockeyn och kom från Norrland som valde fotbollen.
“Ett otroligt gäng”
Laget Ångermanland ställde på benen vid TV-pucken 1988 var långt ifrån bara spelare från MoDo.
– Vi hade många bra. Bland annat var det spelare från Antjärn Härnösand, Järved med Markus (Näslund) och Sasha Molin. Flera var från Kramforsalliansen med (Magnus) Wernblom. (Jörgen) Sjölander och killarna från Sollefteå. Det var en bra mix.
– Sedan hade vi MoDo-gänget med Peter (Forsberg), ”Henke” Gradin och dom som redan var i MoDo och där hade Kent (Forsberg) som tränare. Markus, från Järved, och Fredrik Bergqvist, från Kramfors, var dom två största.
Hur skulle du beskriva drivet som var i den här gruppen och sammanhållningen med tanke på att ni var från så pass många olika klubbar?
– Det var ett helt otroligt gäng och jätteroligt att så många blev bra. Vi hade haft det ganska tufft under Folksam Cup året före. Sedan lossnade för många. Vi hade några stora killar som Wernblom och Bergqvist. Peter, ”Henke”, ”Salle” och dom här var små killar. Sedan var det Antjärns-gänget och Sollefteåkillarna som var dom stora och fysiska killarna.
– Vi hade en bra mix som blev väldigt bra. Det var ett otroligt gäng som ville hur mycket som helst.
Vilka var det som drev laget i omklädningsrummet?
– Wernblom och Fredrik. Redan då tyckte jag att Fredrik var en elitseriespelare. Han fick ”Lill-Strimma” (TV-puckens bästa back) det året och var nästan för bra då han var på isen. Även Wernblom var på den nivån.
– Vi hade Peter med tekniken, ”Salles” skridskoåkning. Även ”Henke” hade en väldigt bra skridskoåkning. Hasse Jonsson var bra på backen… Det var många som var bra.
– Lite som då jag var i Helsingborg och vi vann guldet, att det var många som ville leda först. Nu när jag är ledare och laget ska ut och löpa så ser jag direkt vilka som vill leda och dra. Jag skulle säga att hela det gänget vi hade i TV-pucken var som att alla ville vara först.
Hur var din roll vid sidan av isen i det här laget?
– Jag var yngre, en sen 74:a. Att vara förstamålvakt där ett år för tidigt var stort i sig så jag hade kanske nog med mig själv, skrattar Magnus Powell och fortsätter:
– Då var jag duktig i flera idrotter och spelade bland annat fotboll med ”Mackan” (Markus Näslund) i Arnäs och var kanske bättre än dom där. Vi möttes både i fotboll och hockey så det var ett gäng, eftersom jag spelade med min bror, jag egentligen hade spelat med och mot hela tiden.
– Det blev nästan konstigt är två i TV-pucken då jag skulle spela med spelarna i min egen ålder eftersom jag nästan inte alls hade spelat med dom.
– Jag kände flera det året vi vann. Vi var ett otroligt fint gäng som var med på alla läger och under uppbyggnaden. Det blev ett minne för livet som sitter kvar hos oss allihop.
“Fick besked tidigt att Kenta ville satsa på mig”
Ångermanland förlorade bara en match under TV-pucken. Det var mot Stockholm i gruppspelet. Det går att riktigt föreställa sig hur det lät i omklädningsrummet efter den matchen då Peter Forsberg var rasande.
– Det var verkligen vinnarskallar. Ni vet hur dom varit under hela elitseriekarriären. Tänk er då hur dom var som barn där man inte hade några regler. Det var ett gäng som ville vinna allting, vilket också var anledningen till att vi var så bra.
– Jag kommer ihåg en match när vi mötte Värmland. Vi hade problem, men vi vann ändå eftersom vi hade så många som kunde avgöra på olika sätt. Oavsett idrott har alla lag som vinner flera verktyg än andra lag. Stänger man på ett sätt är det andra som trivs och vi hade verktyg för allt.
Ångermanland vann över Värmland i semifinal och då det var finaldags väntade ånyo Stockholm som tog ledningen med 2-0. Stockholm reducerade, kvitterade och tog ledningen med 3-2. Ångermanland gjorde sedan 3-3 på straff genom Markus Näslund, som gjorde tre mål i finalen, och gick sedan ifrån och vann med 5-3.
– Vi fick en tuff start, men samtidigt hade vi ett otroligt ”go”. Jag var bara lite över 13 år då så det var väldigt kul att få vinna. Den tiden var ändå väldigt tuff. Jag behövde mycket hjälp med att vara fri från skolan och allt sådant.
– Vi spelade i Nobelhallen i Karlskoga. Det var många grejer jag minns som att det vore i går. Det var första gången jag som ung spelare fick vara i en stor manege med TV-intervjuer, ”Ankan” (Anders Parmström) och alla svar runt svensk hockey då. Det blev en helt annan sak då vi kom fram till slutspelet, men det var roligt.
Var det nervöst att ställa sig i kassen då du visste att säkert ett par miljoner satt hemma framför TV-apparaterna för att följa finalen?
– Jag kände mig liten och att jag kanske inte skulle vara där. Nu fick jag besked ganska tidigt i turneringen av Kenta att han ville satsa på mig, vilket såklart var jätteroligt.
– Andra året kände jag helt annorlunda. Då var jag en av spelarna som skulle driva laget och göra så att vi vann igen, men då åkte vi ut i kvartsfinalen.
Hur ser du på din egen insats under turneringen?
– Jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket. Min brorsa sa att jag låg på isen och simmade hela tiden (skratt). Jag var väl tidigt ute och djupt nere som dom är nu. Jag tänker att jag gjorde hyfsat ifrån mig med tanke på att jag var så liten.
– Jag var atletisk och hade den här vinnarskallen som jag alltid haft i fotbollen även i hockeyn fast jag målvakt. Min spelstil var att vara aggressiv och gå ut och täcka vinklar. Jag fysisk fast jag var liten.
“En fantastisk medmänniska som brydde sig om alla”
En person som Magnus Powell uppskattade mycket var coachen Kent Forsberg.
– Han var fantastisk. Det var tufft för både Peter och honom eftersom det snackades mycket hockey i hela Ångermanland. Då snackades det också om att Peter kom med bara för att…
– Jag tror Peter gjorde en ”chins” och var inte på topp i alla tester. Peter var inte en sådan spelare då utan det kom senare. Han var den som sent utvecklades på det fysiska, men kognitivt var han långt, långt mer framme än vad alla andra var. Till skillnad mot många andra som var det motsatta.
– I hela det här teamet Kent hade med sig var det många bra ledare. Väldigt tydliga och lugna. Det var inte högt och lågt utan hela tiden väldigt tryggt. Jag har tagit efter det ledarskapet väldigt mycket. Kent är norrlänning, lugn, trygg, rak och tydlig. Jag gillade det då, men han var också strikt då vi var yngre eftersom det också behövdes då många började redan bli stjärnor.
– En fantastisk medmänniska som brydde sig om alla. Just att han inte heller var emotionell för jag har haft svårt för sådana ledare under hela karriären. Jag tycker bättre om ledare som är långsiktiga och inte är så mycket upp och ner emotionellt.
Vilken kontakt har du med det här gänget idag?
– Allt för lite jämfört med vad hade velat ha, men det beror mer på vad man gör. Jag åkte i väg tidigt och bodde fem år i Örebro och lika många i Helsingborg, men jag har sedan varit hem, spelat golfmatcher, fotbollsmatcher, samlat in pengar…
– Jag har träffat ”Henke” då jag varit till Sundsvall på någon fotbollsmatch, Hasse, Timander… Många har minnen för livet från den här turneringen och träffas vi på stan blir det att man stannar och pratar en stund.
– Det är mer att jag träffat föräldrarna eller syskonen eftersom killarna själva hade åkte över till USA eller Kanada. ”Ö-vik” är ett litet ställe så man får höra hur det gått för dom. Jag är glad och stolt över killarna som åkt iväg och valt att göra sin resa. Till exempel Niklas (Sundström), ”Svarten” (Per Svartvadet) och alla. Otroliga hockeyspelare som kommit hem och gjort ett avstamp hemma. Det gör att jag är glad för att vara från ”Ö-vik”. Många av dom här spelarna har visat vad det innebär att bo på ett litet ställe i Norrland, att sedan komma hem och hjälpa till på hemmaplan. Det tycker jag är jättestarkt.
Ångermanlands pojklag möter Småland i kvartsfinalen av TV-pucken, på fredag.
Här hittar du allt om TV-pucken.
Den här artikeln handlar om: