WILD THING

Old School Hockey – Tomas Forslund

En fysiskt spelstil i kombination med en bössa till skott. Tomas Forslunds vildsinthet på isen gav honom smeknamnet ”Wild Thing” och tog leksingen både till landslaget och NHL. I dagens Old School Hockey bjuder Forslund på en skön berättelse om sin framgångsrika karriär.

”The Wild Thing”. Under det smeknamnet blev dagens gäst i Old School Hockey en publikfavorit bland fansen i Leksand. Tomas Forslund flyttade till Leksand som junior 1986 och gjorde sin sista säsong för klubben 2003. Däremellan gjorde han en kort NHL-sejour hos Calgary Flames, men även ett mycket lyckat äventyr i tyska Köln.

Som så många andra stora hockeyspelare i Leksand stod Tomas Forslunds hockeyvagga i Borlänge.
– Intresset för hockeyn var nog ganska rätt stort när jag växte upp. Tunabro hade varit uppe och vänt i högsta serien under några säsonger och det hade kommit fram flera riktigt bra hockeyspelare från stan så som Göran Högosta, Ivan Hansen och Roland Eriksson.
– Då vi grabbar i min ålderskull växte upp ville alla ha nummer 21 på ryggen eftersom alla ville vara Börje Salming. Han hade precis slagit igenom som hockeyspelare och drog då över till NHL vid den här tiden.

Var du Brynäsare i unga år?
– (Skratt) Antingen höll man på Brynäs eller så höll man på Leksand. Men jag var och har alltid varit leksing.

Vid TV-pucken 1983 ställer Dalarna upp med ett mycket starkt lag. Utöver Tomas Forslund hade laget blivande elitseriespelare som Pär Djoos, Johan Brummer, Mattias Andersson, Per Ljusteräng och Ola Rosander i truppen. Landskapslaget går hela vägen fram till final mot Stockholm.
– Så här i efterhand så minns jag nästan bara att vi förlorade finalen med 7-0. Naturligtvis betydde tv-pucken en hel del för mig som spelare. Bland annat fick jag chansen att första gången åka på ett landslagsläger. Det var med pojklandslaget uppe i Alfta, om jag inte minns helt fel.
– Jag spelade även fotboll i Tunabro och då jag aldrig riktigt kom med i pojklandslaget i hockey så började satsa lite mer på fotbollen där jag kom med i dalalaget. Ändå så måste jag nog säga att hockeyn hela tiden har varit den sporten som jag satsat på i första hand.

Det var inte många Leksandsspelare med i din generations tv-pucklag. Var inte Leksand den ledande föreningen på juniorsidan i länet just då?
– I just generationen spelare födda 1967 och 1968 fanns nog de bästa spelarna i länet hos oss i Dobel och i Mora. Det var, precis som du säger, inte speciellt många från just Leksand. Varför det var så vet jag faktiskt inte.

Hamnade i Leksand 1986

Foto: Arkivbild

Säsongen 1984/85 debuterar Tomas Forslund i division 1 med HC Dobel. Där blir han lagkamrat med bland andra Ola Sundberg och Jan-Ove Wiberg.
– Då var jag inte speciellt gammal, 16 eller 17 år. Det var ju jäkligt roligt att få vara med A-laget och spela. Tyvärr åkte vi ur ettan det året. Första matchen minns jag inte men första målet kommer jag så väl ihåg eftersom Ola Sundberg åkte fram till mig direkt efter målet och sa: ”Tomas, så där ska du spela i fortsättningen också”, skrattar Forslund.
– En av anledningarna till att jag lyckades relativt bra då jag kom till Leksand var nog för att jag stannade kvar i Dobel ytterligare en säsong och spelade seniorhockey, även om det nu var i division 2.

Varför blev det Leksand 1986?
– Bengt ”Fisken” Ohlson var förbundskapten för det yngre juniorlandslaget då. Han sa hela tiden att jag skulle komma till Leksand. ”Ja, ja självklart”, svarade jag eftersom jag verkligen ville spela i Leksand. Då sommaren kom hörde jag inget mer från Leksand samtidigt som Mora började tjata på mig om att jag skulle komma dit och spela i stället. Jag var jäkligt nära att skriva på för Mora men jag ville ju helst till Leksand. Jag berättade för Calle Goth på Falu-Kuriren vad som var på väg att hända och antagligen ringde han upp Leksand, för någon dag efteråt så fick vi besök hemma i mammas kök av Rune Mases, ”Fisken” Ohlson och Mats Åhlberg.
– Tänk er själva, Mats Åhlberg – min idol! – i mitt kök. Det var inte så svårt att bestämma sig då, haha…

Bodde du kvar i Borlänge under dina första år med Leksand?
– Nej, jag flyttade upp till Leksand och började jobba som vaktmästare, eller vad man nu ska kalla det för, på Furuliden. Första året tränade jag bara med juniorerna. På försäsongen året därpå så spelade jag några matcher med A-laget då det var en del skador, men sedan fick jag debutera på riktigt nere på Hovet mot Djurgården i november den säsongen.

Framgångsrik under Abris
Första säsongen i A-laget blev ett turbulent år. Carl-Gustaf ”Calle” Alander och Hans Jax var tillsatta att träna Leksand. Då laget gick rejäl kräftgång så sparkades Jax och Bengt ”Fisken” Ohlson kom in som tränare.
– Det var ju ingenting som jag direkt gick omkring och funderade på. Ni vet man var ju som en svamp som sög åt sig allt nytt runt omkring, det var ju en dröm som hade gått i uppfyllelse. Sedan kände jag ju ”Fisken” ganska bra från tiden i juniorlandslaget vilket gjorde den omställningen ganska enkel för mig. Något år efter ”Fisken” och ”Calle” så kom Christer Abris in som tränare.

Hur påverkade Christer Abris laget? Han tog ju er till final mot Djurgården 1989.
– Abris kom in i rätt tid kan man väl säga. Vi hade ett väldigt bra lag med en bra blandning av spelare med erfarenhet och många unga lovande spelare. Abris fick oss spelare att svetsas samman och verkligen tro på oss själva och det hände så otroligt mycket kul när han var med. Han är en otroligt skön människa. Det är mycket svårt att inte tycka om honom.
– Personligen spelade jag med Dan Labraaten mina första år i A-laget och han kom liksom Abris att betyda väldigt mycket för mig som hockeyspelare.

Foto: Bildbyrån

Leksand går till final mot Djurgården 1989. Första finalen spelas på den då nybyggda Globen i Stockholm.
– Vi kom tvåa i serien det året efter Djurgården. Trots det så hade vi haft lätt för Djurgården under säsongen och inte förlorat något av mötena mellan oss. Djurgården hade då börjat spela 1-3-1 och vi hade väl ingen speciellt uttalad taktik för att bemöta det spelet. Det var väl mest så att vi hade individuellt spelskickliga spelare så som Ivan Hansen, Robert Burakovsky, Heinz Ehlers med flera som lyckades lösa upp det här spelet.
– Vi vann första matchen på Globen med 5-4. Då lade Djurgården om sitt spel och det var ett helt annorlunda spelande lag som vi mötte i dom resterande tre matcherna. Något som vi inte hade något recept emot.
– Vi hängde med ganska bra i matcherna och det var väl egentligen bara i den fjärde matchen som det rann i väg och Djurgården vann den med 6-1.

Hösten 1991 spelas Canada Cup. Förbundskaptenerna Conny Evensson och Curt Lundmark plockar ihop ett stjärnspäckat Tre Kronor med spelare som Börje Salming, Ulf och Kjell Samuelsson, Tomas Sandström, Mats Sundin, Ulf Dahlén, Mats Näslund – och så Tomas Forslund.
– Jag hade debuterat i Tre Kronor redan 1989 och fått vara med i någon Izvestijaturnering borta i Moskva. Då fick jag spela tillsammans med ”Lill-Kenta” Johansson och Håkan Södergren, vilket var hur stort som helst då. Nu skulle jag alltså få spela med Börje Salming. Det var ju helt sjukt stort.
– Hur jag fick reda på att jag var uttagen minns jag fortfarande ganska väl. Jag var uppe på taket på Furuliden och målade när jag fick telefon. Då jag fick beskedet fattade jag nog inte först att jag var uttagen till Canada Cup. Sen gick väl tankarna mest i riktningen att jag var med eftersom jag hade just skrivit på för Calgary Flames i NHL.

Lindros bröt nyckelbenet på Tuffe Uffe
Efter förlusten i premiären mot USA vinner Sverige mot Sovjetunionen med 3-2. I tredje omgången väntar Wayne Gretzky, Paul Coffey, Mark Messier, Scott Stevens och hela det övriga kanadensiska laget på Tomas Forslund och Tre Kronor. Kanada vinner matchen med 4-1, men svenskarna gör en mycket fin match och spelar stundtals ut dom mer etablerade stjärnorna. Bland annat vinner Tre Kronor skotten med 13-2 i andra perioden, men Bill Ranford i Kanadas mål (reservmålvakt var för övrigt Sverigebekante Ed Belfour) håller tätt förutom vid ett tillfälle.
– Nu minns inte jag alla detaljer från den här matchen men mitt mål har jag ju sett några gånger på tv. Kanada hade ett grymt bra lag och vi möttes även i semifinalen. Då vann Kanada, som sen vann finalen i Canada Cup, med 4-0. Så mitt mål blev det enda som Tre Kronor gjorde på Kanada under hela turneringen.

Foto: Arkivbild

– Eric Lindros var 18 år då och ganska ny i dom här sammanhangen. I första matchen tacklar han ”Uffe” Samuelsson så illa att nyckelbenet går av och han kan givetvis inte spela mer i den turneringen.
– Det var häftigt att se hur stor Börje Salming var borta i Toronto. Bland annat så var vi och såg på baseball med Toronto Blue Jays. Då vi sitter där på läktaren ställer sig publiken upp och jublar. Vi fattar ingenting för än vi ser att jumbotronen zoomat in Salming på raden bredvid. Vi var även inne i Maple Leafs Garden när dom höll på med något reparationsarbete högt uppe i taket. När Börje kliver in i den tomma arenan hör man någon skrika högt uppe ifrån taket ”Welcome home, Salming”.

Hur hamnade du i NHL?
– Jag visste faktiskt inte att jag hade blivit draftad innan en polare ringde till mig och sa det, haha…
– ”Danne” Labraaten hade förvarnat mig lite grann så jag hade väl det lite på känn trots allt. Under säsongen därpå så hade jag en del kontakt med Calgary och då säsongen här hemma var slut bjöd klubben över mig till Kanada för att i två veckor följa laget under slutspelet. Jag var med och tränade med laget och bodde på fina hotell så jag var inte svår att få till att skriva på då jag var där på plats.

NHL-debuten?
– Jag tror att första matchen var mot Edmonton Oilers och då blir jag nersopad av Scott Thornton i deras lag. Jag hade smällt på en Edmonton-spelare och strax därefter får jag en jäkla smäll i huvudet så jag åker i backen. När jag tittar upp ligger Thorntons handskar bredvid mig så det var bara att resa sig upp och hålla i honom, haha…
– Sedan kom Gary Roberts till min räddning och tog hand om Thornton. När jag kom till båset sa min coach ”Welcome to the big league!”.
– Första målet gjorde jag på självaste Grant Fuhr i Toronto Maple Leafs. Ribba in!

”Som att pendla till ‘Mallis’”

Foto: Arkivbild

Forslund kom inte bara att spela i NHL och Calgary Flames under sin tid i Kanada utan även med farmarlaget Salt Lake City Golden Eagles i IHL.
– Första säsongen spelade jag i 20 av lagets 21 första matcher i NHL innan jag blev skadad. Läkarna trodde först att det var en yttre ledbandsskada i knäet. Men då inte knäet blev bättre upptäckte dom vid en ny undersökning att korsbandet nästan var av. Väl tillbaka hade jag kunnat följa laget från läktaren under en tid och förstod bättre hur jag skulle spela. Det var under dom sista 18 matcherna det året som jag gjorde de flesta av mina poäng också. Andra året så kom Dave King till Calgary som coach och det var inte speciellt bra för mig.
– IHL där Salt Lake City spelade var faktiskt bättre än vad AHL var då. Det var många äldre riktigt bra spelare som kom dit för att spela. Bland annat minns jag att San Diego hade ett väldigt bra lag under dom här åren (i laget fanns bland andra John Anderson, Scott Arniel och dom två svenskbekanta spelarna Greg Brown och Jarrod Skalde, reds. anm.)
– Vi hade inte något speciellt bra lag utan det var rena ”Slapshot” med slagsmål och andra tokigheter. När vi hade fyra eller fem av våra slagskämpar avstängda slängde vi bara fram fem nya.
– Tiden i Salt Lake City var jäkligt kul och ni kan väl tänka er själva då 25 killar i 18- till 25-årsåldern ska bo och spela hockey tillsammans.

Hur lång resa är det mellan Calgary och Salt Lake City?
– Det är som att flyga till ”Mallis”, så du pendlar ju inte direkt varje dag, skrattar Forslund.

Varför stannade du inte kvar i NHL?
– Bra fråga! Jag hade kontrakt ytterligare en säsong och jag pratade ofta med min agent Don Baizley om att jag ville trejdas från Calgary. När jag kom hem till Sverige efter den säsongen började Olle Öst tjata om att jag skulle skriva på för Leksand så länge. Jag kunde bryta kontrakten om det kom upp något annat erbjudande innan midsommar. Men då hade ju inte ens den årliga draften varit borta i NHL.
– Nu blev det i alla fall Leksand och jag kan väl så här i efterhand ångra litegrann att jag inte stannade kvar för att se vad säsongen där borta kunde ha gett mig.

När du återvände till Leksand så fick du tre säsonger med nyligen avlidne Wayne Fleming som coach.
– Tre jäkligt roliga år och vi hade många riktigt bra spelare och som helhet ett väldigt bra lag. Sen var det jäkligt surt att vi inte gick till final 1994. Men Modo med Peter Forsberg i laget slog ut oss och en stor anledning till det var att Fredrik Andersson i Modos mål spikade igen fullkomligt. Modo gick till final det året men förlorade till Malmö.

Hur upplevde du Wayne Fleming som coach?
– Helt suverän! Det är väl lätt att svara så när det gick bra för en själv med honom som coach. Wayne hade en jäkla pondus och även om han inte alltid visste svaren på frågorna lyckades han övertyga oss om att det svar han gav alltid var rätt.
– Så förberedda som vi var inför varje match har jag aldrig varken tidigare eller senare varit.

”Domaren stank sprit”
Efter tre säsonger i Leksand så flyttar Tomas Forslund till Tyskland för spel i Kölner Haie 1996.
– Något år tidigare så hade jag fått en förfrågan om att spela i Schweiz men det tyckte jag var för tidigt i min karriär. Sen ringer Köln och frågar om jag var intresserad av att komma dit ner. Va fan, jag kan väl testa ett år eftersom det trots allt även är ganska bra pengar att tjäna.
– Det blev fem säsonger i Köln och vi trivdes väldigt bra. Alla bemötte oss väldigt väl och Köln är en förbannat fin stad.

Foto: Arkivbild

Hur stod sig tyska DEL hockeymässigt?
– Vi åkte bland annat till Metallurg och vann och då ska man veta att det var då det lag i Ryssland som satsade hårdast. Tyvärr var det för många kanadensare i ligan som var där bara för att larva sig och spela Allan. Något som inte dom tyska spelarna uppskattade direkt. I början kunde även dom gamla hallarna som man spelade i vara som en kväll på krogen. Det var bira hos alla på läktarna och cigarettröken låg som en dimma i hallen, haha…
– Jag minns en match då Patrik Carnbäck kom fram till mig innan matchen och sa att domaren nog var full eftersom det stank sprit om honom. Antagligen så stämde det bra för domaren var verkligen usel.

Efter fem år i Tyskland återvänder Forslund till Leksand som då ligger i allsvenskan.
– Avancemanget upp till elitserien det året, SM-finalen 1989 och då vi klarar oss kvar i elitserien 1991 efter den här kvalseriefinalen mot Frölunda är mina starkaste Leksandsminnen. Visserligen blev jag skadad redan efter tolv minuter i första seriematchen det året så jag kom tillbaka först i slutet av säsongen.
– Men hur laget bara körde på och hur vi bara vann match efter match var imponerande. Känslan var att inga kunde stoppa oss den säsongen.

”En kulen natt i ett omklädningsrum i Norge”. Berätta varför talar dom spelare som var med i den landskampen mot Norge om det, Tomas?
– (Skratt) Jag tror att det var inför VM 1994 som vi spelade mot Norge och lyset slocknade i hallen. Vi gick in i omklädningsrummet för att vänta på att strömmen skulle komma tillbaka. Vi tände några stearinljus så vi kunde se varandra. Det var ju lite dämpad stämning så jag föreslog att vi skulle sjunga lite för att lätta upp stämningen. Jag drog igång med ”En kulen natt”. Alla skrattade först men då Curre Lundmark och Pelle Mårts kom knallande utanför omklädningsrummet undrade dom vad som föregick eftersom hela laget sjöng ”En kulen natt, natt, natt, min båt jag styrde”, haha…
– Vi låg under när strömmen gick men sen gick vi ut och kvitterade och det tror jag var sångens förtjänst.

Du spelade tre VM-turneringar mellan åren 1994 och 1996. Hur såg du på att dra på dig tröjan med Tre Kronor på bröstet och representera Sverige i ett VM?
– Jag spelade faktiskt 112 A-landskamper men bara tre VM och ett Canada Cup. Sen var jag även med i Goodwill Games som var ganska stort. När jag togs ut till mitt första VM, 1994, så var det väldigt stort givetvis.
– Vid VM 1995 i Globen hade Curt Lundmark verkligen fått ihop ett jäkla bra gäng som tog oss till final mot Finland. Vi hade haft ett jäkla bra flyt fram till finalen och jag var helt övertygad om att vi skulle vinna. Men ”Curre” Lindström hade även han fått ihop ett jäkla bra gäng där Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen fick sitt genombrott, Knatte, Fnatte och Tjatte. Vi förlorade till slut med 3-1.

VM i Wien 1996 var inte lika framgångsrikt. Hur kom det sig?
– Jag vet faktiskt inte, men det handlar om väldigt små marginaler. Vi hade fått hem många ganska bra proffs (Mattias Norström, Kenny Jönsson, Daniel Alfredsson, Mikael Nylander, Niklas Andersson och Markus Näslund) där bland annat bara Markus Näslund spelade en match innan vi blev utslagna.
– Det handlade om en match i kvartsfinalen mot USA som var skillnaden mellan succé och fiasko. Sedan var det lite nytt då Kent Forsberg hade tagit över efter Curt Lundmark som förbundskapten.

I dag bor Tomas Forslund i Borlänge och jobbar på Göthes. Så sent som förra säsongen var han med som hjälptränare i Leksand under kvalserien.

Text: Ronnie Rönnkvist