Wallin om vägen tillbaka: ”Jag satt kvar i bilen och tårarna bara rann”

PODCAST. I avsnitt nio av NordicBets podcast Tek gästar Färjestads Rickard Wallin. Där berättar han bland annat om hur nära han faktiskt var att sluta 2014.
– De givna förutsättningarna var ju ändrade till gränsen att det var svårt att acceptera. Det var några matcher när jag åkte hem och körde in bilen i garaget, och jag kunde inte gå in för tårarna bara rann, berättar Wallin i podcasten.

Säsongen 2013/14 var tuff för Färjestads-ikonen Rickard Wallin. Han skadade sig och åkte på ett diskbråck och från att ha varit en flitig poänggörare gjorde han bara åtta poäng på 43 grundseriematcher. I podcasten Tek berättar han utförligt om den jobbiga tiden – och hur nära han faktiskt var att lägga av.
– Det är fortfarande en process faktiskt, att lära sig hantera det som det innebär att inte riktigt kunna göra de sakerna som jag kunde innan. Jag har min mentala coach Andy Swärd och hade jag inte haft honom i det läget så hade jag inte spelat hockey i dag, då hade jag slutat. Det står jag för till 110 procent, säger Wallin.

Pressen att prestera i ett Färjestad som gick på knäna gjorde att Wallin pressade sig till att spela tidigare än vad han borde.
– Även om jag tror jag spelade två och en halv vecka efter skadan så borde jag nog inte ha gjort det. Jag tyckte att jag behövde ta mig tillbaka, att jag behövde prestera. Vi hade börjat säsongen dåligt och jag behövde vara mig själv, jag behövde vara bra. Det slutade med att det bara blev sämre och sämre, jag tappade mer och mer muskelstyrka i benet och det gick inte att göra någonting av det jag ville göra.

Hur märktes det på isen?
– Jag fick ta säkerhetsavstånd hela tiden, jag blev bortlurad både på träning och på match, på ställen där jag visste vad som skulle hända men jag tog mig inte dit. Det var knäckande att känna det. Jag var med och tränade extra på juniorträningarna de matcherna jag inte spelade för att få igång grejerna. Och det var någon träning där ute som jag kände att jag liksom… jag var sämst på isen. Jag försökte hålla mig positiv att det kändes nog bättre, det här kommer, det var så jag hade hanterat alla mina andra skador i karriären. Man kämpar sig igenom, man bet ihop om det gjorde lite ont. Men man kan ju inte bita ihop om benet inte gör som man vill. Det blev bara sämre.
– I takt med det tappade jag självförtroende och la iväg puckar på fel ställen, höll inte i pucken, kunde inte vinna närkamper och lösa puckar som jag tycker har varit en av de grejer jag varit bra på. Det var ingenting som var som det brukade. Tillslut när jag tog ett beslut om att jag skulle bygga upp benet och ta mig tillbaka och fick en roll där jag egentligen bara skulle sköta min defensiva roll i en kedja längre ner, så fick jag helt enkelt börja om och bygga upp mitt spel igen.
– Mot slutspelet den säsongen började det i alla fall komma tillbaka lite grann, att känslan var okej och jag kunde påverka matcherna på mitt sätt igen. Jag hittade lite tillbaka till det jag kom ifrån. Så jag beslutet att jag ska ta mig tillbaka, kanske inte till den nivån jag var innan då jag var en av de ledande spelarna i Färjestad, men till en nivå där jag kunde vara nöjd med mitt eget spel och min prestation ute på isen. Den processen pågår fortfarande.

Publiken såg ju att det inte var den gamla Rickard Wallin. Hur påverkades du av det?
– De har väl precis som jag förväntat sig att mitt spel ska vara på en viss nivå. Även om inte alla tyckt att jag varit den bästa spelaren så har jag ändå fått resultatet som jag har varit nöjd med och en prestation som man kunnat sätta fingret på, jag fick jobbet gjort. Det var ganska långt därifrån ett tag och det är klart att jag fattade att folk tyckte ”vad är det som har hänt? vad håller han på med?” och samtidigt så önskar jag att folk hade känt hur jäkla dåligt det kändes. Och att jag ändå försökte spela var ju för att jag ville så väl, men det blev fel. Jag kunde inte vinna på något sätt, kändes det som, så det var tufft.

Hur mörkt, deppigt, var det när det var som värst?
– Det var riktigt illa några matcher. Andy Swärd har verkligen fått kämpa för att få mig att se det positiva och de givna förutsättningarna var ju ändrade till gränsen att det var svårt att acceptera. Det var några matcher när jag åkte hem och körde in bilen i garaget, och jag kunde inte gå in för tårarna bara rann. Andy hanterade min besvikelse många gånger, inte bara hjälpt mig med att lägga upp planen, utan också hjälpt mig att hantera när det känts som att jag inte orkar mer, att det räcker, det är inte värt det. Det var några gånger det var väldigt mörkt och väldigt jobbigt. Men jag tog ett beslut att jag skulle ta mig tillbaka till att jag kunde prestera någonting jag är nöjd med och det gjorde jag i slutspelet den säsongen och det gjorde att jag ville satsa vidare. Jag har lärt mig saker om mig själv, mitt hockeyspelande och lagbyggen och sånt där. Processen pågår fortfarande fast i en annan riktning än innan skadan.

Tänkte du att du kanske var slut?
– Ja, det tänkte jag. Och jag hade kunnat gå på dagen jag blev skadad och känna att jag gjort en bra karriär som jag kan vara nöjd med, men jag är inte nöjd. Jag kanske är knäpp i skallen, men jag tycker det här är fantastiskt kul och jag brinner fortfarande enormt också. Och jag lägger ner mer tid nu än när allt gick som bäst, både tankemässigt och fysiskt. Det känns skitkul att fortfarande få chansen att känna att jag utvecklas. Sen är det klart att jag hade velat att det kändes som för fem år sedan, att jag hade den känslan i kroppen igen. Det kanske är det jag strävar efter, till viss del, och det är helt okej bara jag känner att jag gör lite framsteg och hjälper laget. Och det tycker jag att jag gör i den rollen jag fått nu.

– Lyssna på podcasten i iTunes här