Timrå – ett historiskt perspektiv: ”Mer motiverat som SHL-lag än Karlskrona”

Timrå är åter en SHL-klubb. Hockeysverige.se lät journalisten Lars Nylin berätta om klubbens långa resa, den berg-och-dal-bana de upplevt – och utmaningarna med kliver till SHL.
– Framförallt hoppas jag att vi inte blir genant och energi-dränerat avhängda. Det skulle vara viktig att vara med i bilden för det kan komma ett jäkligt starkt Leksand, AIK eller någon annan klubb underifrån.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Timrå är tillbaka där många anser att klubben hör hemma, det vill säga i hockeyns finrum, SHL. Resan tillbaka dit har kantats av konkurshot, bärande spelare som lämnat och så vidare. Lägg därtill att Timrå faktiskt aldrig vunnit ett SM-guld. Närmast var klubben den bedriften 1974 då laget bestod av spelare så som Olle Åhman, Håkan Nygren, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson, Håkan Pettersson, Christer Sehlstedt, Finn Lundström, Bo ”Bulla” Berggren, Åke ”Tåget” Söderberg med flera. Tränare var legendaren Erling ”Eje” Lindström.

En som följt Timrå sedan slutet av 1960-talet är journalisten Lars Nylin. Han har både våndats och känt glädjerus kring laget i hans hjärta Timrå IK.
– Jag hamnade i Timrå någon gång 1966, 67. Jag kommer från Alnö utanför Sundsvall. Min pappa kommer från Norrköping men flyttade till Sundsvall i slutet av 1950-talet och var hockeyintresserad. Dessutom var han hockeydomare på Division tre-nivå, men även måldomare. Han och några polare till honom började åka in till Timrå för att se matcherna, berättar Lars Nylin när hockeysverige.se träffar honom för en lunch på Hornsgatan i centrala Stockholm.
– Timrå började just då röra på sig som klubb. Det hade varit Wifsta/Östrand innan som visserligen varit uppe i högsta serien under några säsonger, men som aldrig tog nästa steg. Laget var oftast, sexa, sjua, åtta på högsta nivå.
– Mot slutet av 1960-talet började Timrå bli mycket bättre. Bland annat hade klubben ett briljant juniorlag som vann Junior-SM två år i rad (1968 och 1969). Laget innehöll ”Bulla” Berggren, ”Tåget” Söderberg och det här gänget. Dom blev ordinarie i A-laget runt 1969 då jag var elva år och började gå på hockey. Därifrån till det jag flyttade till Stockholm 1978 var jag ett väldigt dedikerat fan.

Det fanns tider även då Lars Nylin hade lite extra jobbigt när han var på Timrås matcher.
– Den enda gången det var jobbigt var då min pappa var måldomare och Timrå-spelarna var arga på honom då han gjort något misstag. Det var stängsel mellan spelarna och måldomaren vid den här tiden så vi på läktaren hörde allt som sades. När mina egna idoler skällde ut pappa då jag stod bredvid var lite jobbigt. Annars var det en ganska bra resa och tid.
– Mellan 1972, 73 fram till 1975, 76 någonting var Timrå bra och brottades bland annat med Brynäs som var av hög europaklass då.

Blev du ännu mer ett Timrå-fan när du flyttade till Stockholm?
– Både ja och nej. Timrå hade runt 1978 och 1983 någonting ett antal rundor när man gick upp och åkte ur igen. Speciellt säsongen 1981/82. Jag hade börjat jobba som musikjournalist då. Vid den tiden träffade jag många band från Sundsvall som var Timrå-fans. Dom kom ner till Stockholm och bodde hos mig för att vi sedan skulle gå på hockey tillsammans. Då var det en period då jag åkte upp mycket till Timrå också så vi möttes upp även där. Det kunde vara 20 personer som åkte ut från Sundsvall till Timrå och som var rockfolk. Då var jag jäkligt dedikerad även om jag var placerad i Stockholm.
– Efter det hade Timrå en 20-årig historia på en lägre nivå. Vi var till och med i flera omgångar på väg att åka ner till tredje nivån med sammanslagningarna (Sundsvall och Timrå). Jag tappade aldrig Timrå som mitt lag även om det var nära då det var Sundsvall/Timrå till det att Timrå gick upp igen säsongen 1999/00. Då började det samtidigt komma fram en samhörighet kring Timrå via nätet.

Med tanke på din bakgrund, kan du sätta ord på känslan då Timrå gick upp igen?
– Hela känsloruschen började med Leksandsmatcherna. Det kändes först som Leksand var ett nummer större. Sedan vände det där till att Timrå kändes stabila och trygga. Jag hade skrivit på sociala medier att Timrå skulle ha 30 procents chans mot Karlskrona. Efter Leksandsmatcherna ändrade jag det till 50/50.
– Under första Karlskronamatcherna kändes det åter som att dom var ett nummer större och att det inte skulle finnas en chans för Timrå. Jag kände ändå inte någon uppgivenhet eftersom jag hade blivit rusig av Leksandsmatcherna. Samtidigt kände jag att en förlust mot Karlskrona, trots dom här ekonomiska nyheterna, som att vi ändå kunde komma tillbaka igen. Sedan kom det här slutskedet.
– Vi var ungefär 200 personer på O´Learys i Gamla Stan. Hälften dansade och kramade om varandra och alla jublade, Kavan bars in och allt vad det var. Det blev mer en salig och religiös sportupplevelse än när, som jag varit med om många gånger, ”Giffarna” (GIF Sundsvall) har gått upp. Det här var den bästa sportupplevelse jag haft förutom vissa landslagsupplevelser.

Ur ett samhällsperspektiv, vad betyder avancemanget för Timrå Kommun men även Sundsvalls kommun?
– Fast Timrå kommun funnits till hjälp och kommunfullmäktiges ordförande både har hyllats och nästan anhållits för sitt stöd till Timrå IK med arenaaffärerna hit och dit så tycker jag, som är jättejävig, att kommunen underskattat värdet i Timrå IK för Timrå Kommun.
– Runt 70 procent är tillresta på en match. Som en energipunkt för en så liten kommun är det nästan att jämföra med Leksand, Degerfors och några andra orter i Sverige när vi pratar hur mycket laget betyder för orten och ortens varumärke.
– I Timrå finns det starka rörelser mot Timrå IK, men jag tror att dom är stark i minoritet. Ett lokalval skulle kunna avgöras av hur politikerna ställer sig till Timrå IK. Så är det inte i exempelvis Sundsvall där det även är många andra starka idrotter.

Timrå IK var nära konkurs och Sundsvall Hockey har dragit sig ur all elitverksamhet. Det man undrar är om det verkligen finns utrymme och underlag för att bedriva elithockey i Timrå och Sundsvall.
– I Sundsvall och Timrå finns det definitivt utrymme med sina 110 eller 120 000 invånare…

Finns det ekonomiska stödet från kommunerna och företagen?
– Där är ett frågetecken. Rent hypotetiskt skulle man kunna säga att det skulle finnas väl på nivå som Växjö, Karlstad eller vad det nu kan vara för orter om det fanns ett lag nära Sundsvalls city med en fin och bra hall.
– Då har vi lokalkärleken och det omöjliga i att bryta det här historiska mönstret. Nu vet jag inte hur mycket HV71 från början var ett Huskvarnalag och hur mycket Jönköpingslag. Där har man landat i ortbetraktarens lag utan frågetecken. Något sådant skulle kunna hända i Sundsvall och Timrå.
– Nu gjorde man ett sådant försök när högsta serierna generellt vacklade. Kanske skulle SHL inte känna igen sig i den historiebeskrivningen, men jag upplevde att det var så. Det var ett antal år i skiftet 89,90-tal när man inte fick ordning på hur det skulle se ut i dom högsta serierna. Framförallt var andranivån som ett konkursbo. Det var en tid då lag kunde vinna med 17-1 eller 19-2 i Division 1. Lag som Clemensnäs var uppe som kunde ha 90 åskådare i snitt. Det var en annan tid. Där skulle Sundsvall och Timrå göra ett gemensamt lag, men sådana sammanslagningar har som legio misslyckats både i fotboll och hockey.  
– Här brister jag lite i kunskap, men hade Timrå suttit helt vid rodret tror jag att det hade blivit bättre. Det här gillar dom inte att höra i Sundsvall, men Timrå var bättre på att driva verksamheten. Men då ville starka personer i gamla klubben Tunadal till och med att matcherna skulle spelas i Gärdeshallen eftersom laget inte hade mer publik. Nu blev det aldrig så utan matcherna spelades i Timrå. Idag känns det här som en omöjlig tanke eftersom det knappt finns någon hockey i Sundsvall.

Det har även talats om att bygga en ny evenemangsarena, men dom planerna har lagts på is enligt Lars Nylin.
– Nu är det nästintill ristat i sten att Timrå IK inte får flytta från Timrå Kommun i och med att kommunen tog över hallen igen och så vidare. Det finns inte heller någon politisk vilja i Sundsvall att bygga en hall med åtta, tio tusen platser.
– Det var snack ett tag om att bygga en hall i hamnen eller i Birsta Handelsområde som finns mellan Sundsvall och Timrå, men det finns ingen politisk vilja till det nu. I stället har det varit väldigt klart att elitidrott inte ska få kommunal stöttning om dom inte kan förtjäna den.
– Däremot tror jag, vilket kanske är naivt, att Timrå huserar ett lag som snittar runt 4 800 åskådare. Timrå är mer motiverat som ett SHL-lag än Karlskrona eller ännu mer Oskarshamn eller likande alternativ. Det däremot inte att jämföra med exempelvis Växjö och det stödet den klubben har.

Hur viktig har traditionens makt varit i Timrå och som gjort att man är tillbaka i SHL idag?
– Den har varit oerhört viktig. Timrå är hockey och hur illa det än har varit så har traditionen varit något att luta sig mot. Det låter som floskler och överdrifter i våra kommersiella tider och det har funnits tider då Timrå inte haft en egen produkt i laget. Ändå har hockeyladan varit ortens centralpunkt och man ska hålla på med hockey i Timrå.
– Nu har det blivit bättre på alla punkter. Den sportsliga ledningen är delvis lokal samtidigt som laget har haft ett antal lokala spelare. Ungdomssatsningen har skapat en känsla av att halva laget är från orten, men så har det inte varit. Jacob Olofsson är från Norrbotten, Jonathan Dahlén från Östersund och så vidare, men det har blivit en känsla att dom är från orten. Traditionen har renoverats efter att verkligen varit i brygga.

”Nubben”.

Hur viktigt var det att få hem Kent ”Nubben” Norberg som sportchef igen?
– Jätteviktigt. Han är klubben. Visserligen är ”Nubben” från Härnösand, men han är ändå en traditionsbärare och gör så mycket mer för klubben än vad det krävs av en sportchef på den här nivån. Det känns som han har Timrå i blodomloppet.
– Även om han har haft andra jobb på annat håll så har han hela tiden varit dedikerad till Timrå. Jag ska inte säga att det var förra sportchefen Stefan Lindqvist fel att det blev som det blev tidigare utan det var även en överilad klubbdirektör, Thomas Johansson, som for iväg och överspenderade med 300 000 kronors kontrakt och pensionsförsäkringar som hette duga. Hade inte ”Nubben” gått till Frölunda finns det ändå mycket som talar för att vi skulle kunnat hanka oss kvar i elitserien. Han hade och har en annan förmåga att trolla med knäna och hitta fynden i sista sekund.

Finns det här riktiga publika stödet för Timrå igen nu då laget är tillbaka i högsta serien?
– Det krävs nästan att Timrå ska sälja 4500 säsongsbiljetter för att det ska vara 3000 på läktarna även om laget ligger på sista plats. Nu har vi varken Modo, Leksand eller ”Löven” (Björklöven) att möta. För att sälja ut NHK Arena krävs det ganska mycket även om det går bra.
– Nu är det bättre Tv-pengar, vilket kan rädda mycket, men jag är jäkligt rädd för att om det tidigt pekar mot playoff bara blir 2700 på läktaren och 3300 i publiksiffra.

Går det att komma runt det här?
– Ja, genom att lyckas skapa en hyfsad känsla för att gå på hockey för att bli underhållen så det inte bara är ångest och genant. Då tror jag det ändå kan vara 4000 på läktaren och 1000 fler betalande betyder också en jätteskillnad på ekonomin. Det finns inget annat patent än att inte ligga sämre än tolva, inte 14:e som Karlskrona för då får vi även deras publiksiffror också.

Jonathan Dahlén lämnar Timrå liksom Henrik Haukeland. Dahlén i sig drog ett antal hundra åskådare per match. Nu lämnar han och många andra starka profiler laget vilket oroar Lars Nylin lite.
– Ja, vi hade ett jätteplus både publik och mentalt i laget att ha Jonathan. Det finns också en viss fara att man lutar sig för mycket mot honom. Sedan var han exceptionell mot exempelvis Leksand där han var inblandad i mer eller mindre varje mål. Den grejen, både sportsligt och profilmässigt, oroar.
– Sedan har jag en naiv förhoppning om att någon av superlöftena tar ett steg och, kanske inte når Jonathans nivå, men blir en profil som man vill se.

Hållander och Olofsson.

Vem eller vilka ser du skulle kunna ta det stegen nästa säsong?
– Exempelvis Jacob Olofsson eller Filip Hållander, att någon av dom tar det här steget. Båda har potentialen att bli, inte Jonathan Dahlén eller Elias Pettersson, men nivån under. Dom har (Magnus) Pääjärvi (Anton) Lander potential.

Vilka förväntningar har du på Timrå nästa säsong?
– Naturligtvis tror jag att vi blir 13:e eller 14:e lag. Mycket handlar det om hur det går för tillexempel Mora och Rögle. Nu säger ryktena att Rögle ser väldigt lovande ut. Optimisten i mig säger att vi ändå kan bli tolva, men jag har oerhört svåra att vi skulle bli bättre än den placeringen.
– Framförallt hoppas jag att vi inte blir genant och energi-dränerat avhängda. Det skulle vara viktig att vara med i bilden för det kan komma ett jäkligt starkt Leksand, AIK eller någon annan klubb underifrån.

Skulle det rent av vara förödande för hockeyn i Timrå om laget åker ur SHL igen?
– Jag vill tro att Timrå har en annan grund numera med ett antal 17-18 åringar som ändå kanske skulle bli kvar med hjälp av deras agenter om satsningen ser rimlig ut inför en återkomst till Hockeyallsvenskan.
– Däremot kan jag inte se att om Timrå åker ur att laget kommer tillbaka direkt för det kommer inte bli någon Leksandssatsning då. Då blir det säkert mitten av Hockeyallsvenskan för Timrå under en eller två säsonger igen.
– Jag tror ändå på ”Nubbens” trollspö. Det känns som nästa varenda spelare i laget har potential att ta nästa steg och jag tycker att alla nyförvärv känns väldigt bra. Sedan är målvaktsfrågan väldigt central och helt avgörande.

Hur ser ditt Timrå All Star team ut?
– I mål och väldigt given (Peter) ”Pekka” Lindmark. Backar, (Lennart) ”Lill-Strimma” Svedberg är faktiskt helt given. Sedan skräller jag lite med den andra backen eftersom Anton Strålman var en stor favorit hos mig.
– Anfallare, Bo ”Bulla” Berggren såklart. Han är given nummer ett för mig. Sedan vill jag ha med Mats Näslund. Jag säger även Henrik Zetterberg.