Sverige vs. Schweiz – två skilda lockoutvägar

”Sverige blir den enda vinnaren”

Det ena landet sa stopp, det andra sa välkomna. Sverige och Schweiz förväxlas ofta ute i världen, men när det kommer till ishockey har respektive toppliga tagit helt olika vägar i lockoutfrågan. Jag stämde träff med Internationella ishockeyförbundets informationschef Szymon Szemberg för att försöka få svaret på frågan vilket land som har tagit rätt beslut i NHL-konfliktens spår.

Szymon Szemberg har ett förflutet som sportjournalist på Göteborgs-Posten. Sedan flera år tillbaka är han boende i Schweiz där IIHF har sitt säte. Eftersom han följer både elitserien och NLA slaviskt passade jag på att ta ett snack med honom om fördelarna och nackdelarna med att ta in NHL-spelare under lockouten.

Medan Svenska Hockeyligan har sagt nej till korttidskontrakt med NHL-spelare har schweiziska NLA gjort tvärtom. De har med öppen famn tagit emot så många spelare de bara kan få plats med. Ligan kryllar av världsklasspelare som onekligen har gjort produkten mer attraktiv. Det har lett till ökade publiksiffror.
– Schweiz har högst publiksiffror i Europa i år. Publiksiffrorna har framför allt ökat på de ställen där lockoutspelarna har varit framgångsrika. Det återspeglas också i hur mycket utrymme ishockeyn får i media. Det har ökat, men kanske inte så mycket som man kan tro.

Szymon Szemberg räknar upp Biel, med Patrick Kane och Tyler Seguin, samt Zug, med Henrik Zetterberg och Damien Brunner, som två vinnare i NHL-invasionen. Båda lagen har upplevt ett ökat intresse kring sina lag. Att lagen dessutom har blivit framgångsrika till en följd av sina förstärkningar har naturligtvis gjort sitt till.
– Zug spelar en väldigt frejdig hockey och får med sig många utvisningar. Deras första powerplay-femma består av Damien Brunner och Raphael Díaz på point och Henrik Zetterberg, Linus Omark och Josh Holden som forwards… Så tacka sjutton för att de blir roliga att titta. Och alla mål som Tyler Seguin gör i Biel… De har väl aldrig haft ett lika roligt lag i Biel.
– Det är självklart att det för stunden är roligare att titta på, men frågan är om det genererar några långsiktiga effekter, om schweizisk hockey blir bättre på sikt. För det finns självklart nackdelar. Om jag återigen tittar på Zug så har de en väldigt duktig junior som har spelat i OHL, Lino Martschini. Det är en fruktansvärt duktig spelare, men han får naturligtvis begränsat med istid på grund av att de här kanonerna måste ha sin istid. Visst är det roligare att titta på ”Zäta”, Omark och de andra, men frågan är hur mycket det betyder för en spelare som Lino Martschini som ska vara med i JVM i Ufa.

Har du någon personlig uppfattning utifrån vad du har sett i Schweiz och Sverige, är det bra att ta in NHL-spelare eller inte?
– Det finns nog inget läge där jag är så himla splittrad som i det här. Det är fruktansvärt svårt. Som göteborgare, skulle jag vilja se Loui Eriksson i Scandinavium? Ja. Skulle jag vilja se Henrik Lundqvist i Scandinavium? Det är världens dummaste fråga – tro fan det! Skulle jag vilja se Daniel Alfredsson och Viktor Stålberg? Självklart!
– Men vi måste komma ihåg att allt detta är för stunden. Man vet inte hur mycket det här kortsiktiga nöjet kommer att kosta i slutändan, och det är där det hela avgörs. Vad kostar notan den dagen notan ska betalas? I synnerhet för en sådan klubb som Frölunda som för precis ett år sedan var insolvent och tvingades låna 20 miljoner för att över huvud taget kunna betala sina löpande räkningar. Ska man då gå in och betala svindyra försäkringar för NHL-spelare? Det är en oerhört svår diskussion. Och hur man än gör finns det några som tycker att man gör fel.
– Ska jag trots allt ta en ståndpunkt så tycker jag att elitserien gör rätt. Och jag tror att den dagen konflikten är över, så kommer det att finnas en vinnare i Europa, elitserien. Det är jäkligt svårt att se det nu eftersom man bara ser de negativa effekterna när alla pekar och säger ”Titta vad kul det är med Zäta”. Ja, just nu är det det…

En stor anledning till att klubbarna i Schweiz har kunnat ösa in NHL-spelare – trots de dyra spelarförsäkringarna – är att ekonomin sköts på ett ganska annorlunda sätt där. Alplandet har tack vare sina låga skatter lyckats locka till sig många stora och ekonomiskt starka företag. Det har gjort att sponsringen ligger på en helt annan nivå än i Sverige. Många schweiziska klubbar får hela sitt underskott betalt av ett enskilt företag eller i vissa fall en enskild person.
– Det gör att de schweiziska lagen ofta kan ta sig råd med excesser, alltså spektakulära spelare. Elitserien har däremot en betydligt stabilare grund, organisatoriskt och finansiellt. De flesta elitserieklubbarna har en förhoppning om att göra en balanserad säsong – det vill säga att budgeten går ihop. Vissa klubbar gör till och med en operativ vinst – Brynäs gjorde till exempel en fantastisk vinst i fjol.
– Det här med operativ vinst finns knappt i Schweiz. Den enda klubben som gör det är Bern och det är för att de har ett snitt på 16 000 åskådare och i princip är ett företag i restaurangbranschen. De äger 40 restauranger i och utanför arenan. De drar alltså in pengar på publik, sponsorer och en gastronomiverksamhet. Resten av klubbarna vet innan säsongen att de kommer att göra en förlust och där den enda frågan är hur stor förlusten kommer att bli. Om du frågar mig är det svenska systemet mycket hälsosammare. Här hemma finns det ett krav på att ställa upp en realistisk budget inför säsongen och sedan hålla sig till den. Samma krav existerar inte i Schweiz. Den stora skillnaden är också att i Schweiz, på grund av hur landet är uppbyggt, är det enklare att få det här senaste uttycket som folk kallar ”externa finansiärer”. Hos oss har du oftast de intäkter du har och de sponsorerna du har. I Schweiz är det lite mer casinobetonat – på gott och ont.

Text: Uffe Bodin