Sven Tumba ur tiden

Blev 80 år gammal

Sent i natt somnade en av Sveriges största hockeyprofiler in. Sven Tumba blev 80 år gammal och avled efter en tids sjukdom. För att hedra hans minne återpublicerar hockeysverige.se i dag den Old School-intervju som Ronnie Johansson gjorde med legenden i april 2008.

Vår kanske största ishockeyspelare eller ska vi kalla det ishockeyprofil genom alla tider föddes i Stockholm 1931. Då kom han att heta Sven Johansson med mellannamnen Olof och Gunnar. Under sin uppväxt kallades han bland annat för ”Essingeskräcken” för nog var Sven Tumba, för givetvis är det honom ni ska få träffa i dagens Old School, ganska bråkig, eller sprallig, som barn.

Minns du själv när smeknamnet Tumba kom till?
– Ja. det var en enkel fråga ha ha… det var som så att jag bodde några av mina första år i Vretarna ute i Tumba söder om Stockholm och spelade min första hockey där på sjön Aspens glans-is även om det var bandy som gällde för mig från början. Fast första adressen för mig var Svarvargatan på Kungsholmen och senare bodde vi även en sväng på Stora Essingen. Men då vi flyttade till Viggbyholm norr om Stockholm kom jag att bli killen från Tumba. Alltså föddes mitt smeknamn ”Tumba” som jag idag har tagit som mitt efternamn.

Under din tid i Viggbyholm, var det då organiserad hockey eller var det kvartersgäng som delade upp och ”lirade”?
– Det var kvartsgäng i första hand. Ni vet då var bandy den stora sporten fast det har aldrig varit något för mig direkt. Vi tog oftast ”grickorna” och åkte på Värtan eller Rönningesjön. Jag minns att en av killarna som var med var hovsångaren Roffe Björling, han var faktiskt en riktigt lovande målvakt. Den ända klubb som fanns där ute då var IK Vigg men jag var aldrig med där. Men som junior blev det spel i Viggbyholms IF och jag minns att vi mötte dåtidens storlag IK Göta i JDM på Östermalms IP och tog ledningen med 1-0 och jag själv hade gjort målet. Men det var väl allt jag gjorde i den matchen och vi förlorade till slut med 9-1.

Blev det även fotboll i ungdomen då du trots allt har ett stora silver med Djurgården i fotboll?
– Jo då, fotbollen har nästan hela tiden legat mig lika varmt om hjärtat som ishockeyn.

Var det aktuellt med någon annan ishockeyklubb än Djurgården då du skulle lämna Viggbyholm?
– Jo då, jag var och tränade med Nikolai som var en hockeyklubb från Gamla Stan och IK Göta. Men det var Djurgården som kom att gälla för mig. Mycket var det ungdomsledaren i Djurgården Filip Karlssons förtjänst att det blev Djurgården då han stöttat mig under åren man åkte omkring på Stadions is och lira hockey. När han frågade ”Nenne” om han ville testa på Djurgården så behövdes ingen betänketid.

Hur togs den sprallige Tumba emot när du klev in i Djurgårdens omklädningsrum första gången?
– Det borde du kanske fråga mina polare från då om, men jag tycker det ska vara lattjo att lira hockey, så jag tror de flesta tyckte jag var en kul typ.

Vad gjorde ert lag i Djurgårdens så pass bra som ni nu kom att bli?
– Vi var jättestarka under många år och vann SM-guld i ett kör. Djurgården hade redan när jag kom dit ett väldigt bra lag men jag tillförde nog det här med att springa på skridskorna istället för att åka så vi fick bra fart i spelet. Men vi hade även mycket bra backar, ta bara killar som Lasse Björn, Rolle Stoltz, Eddie Wingren, Ove Malmberg med flera. Vilka fantastiskt duktiga backar och fina killar. Det var tack vara att vi hade så bra backar som jag kunde tillåtas att snurra runt uppe i anfallszonen lite som jag ville, haha…

Är det sant att Rolle Stoltz tyckte det var bäst att du höll dig utanför egna zonen. För kom du innanför så blev du motståndarnas bästa spelare?
– Ha ha… ja visst så det var bäst att jag höll mig där framme och gjorde baljor. Ni vet hur stora Lasse och Rolle var, så det de sa lydde man.

Vad är dina starkaste minnen från landslagsdebuten?
– Fem mål mot USA som vi senare skulle spela 3-3 mot i VM. Det blev väldigt uppmärksammat för jag vet inte någon som gjort fem mål i sin landslagsdebut varken tidigare eller senare. Jag var bara 19 år då och hade inte gjort en enda match med Djurgårdens a-lag. Jag var fruktansvärt nervös och jag skulle spela center mellan Hans ”Stöveln” Öberg och ”Hogge” Nurmela. Jag fick lära mig mycket om ishockey av dessa båda och idag känner jag stolthet att fått lira med så fina killar i landslagsdebuten som dom båda och Arne ”Brand-Johan” Johansson, ”Plutten” Andersson med flera.

Vilket av VM-gulden värde sätter du högst?
– Egentligen vårt silver 1963 på hemmaplan som borde ha varit guld men massa konstiga nya regler ändrade på förutsättningarna under turneringen så det blev bara silver. Det var en mysko turnering. Men annars var guldet 1957 något alldeles speciellt då vi vann före ryssarna på deras hemmaplan. Ryssarna hade väl sitt bästa lag någonsin då men vi hade också bra lag även om vi blev nedskrivna i pressen innan turneringen. Jag lirade ihop med ”Eje” Lindström från Wifsta (Timrå) och ”Garvis” Määttä från Skellefteå. Finalen i Moskva är en klassiker, då vi tog ledningen med 2-0 ryssarna vände till 4-2 innan vi kämpade oss upp till 4-4.

Hur bemöttes ni av den ryska publiken efter att ni vunnit över deras hjältar?
– Den ryska publiken var fantastisk mot oss, jag fick nog kyssar över hela kroppen efter matchen ha ha… Lasse Björn sjung ”Helan går” på prispallen och banketten var riktigt häftig med ryssar, tjecker, polacker och så vidare och det gick helt enkelt att tacka nej när dom ville skåla. Min värsta fylla någonsin… Spelade ingen roll hur ofta man bedjande om ”Nicht mehr”.

Nära NHL-kontrakt – före Salming

Du var även nära ett proffskontrakt med Boston Bruins?
– Jag debuterade med Boston i en träningsmatch mot New York

Foto: Sven Tumba i Bostons tröja.

Rangers och visst var man lite darrig inför matchen. Skulle de slå halvt ihjäl mig eller hur skulle det gå? Vi spelade 1-1 och jag gjorde målet. Men efter min andra match skulle jag lira med deras farmarklubb Québec Aces och det var succé och jag erbjöds ett kontrakt på svindlande 50 000 dollar men ishockeyn där över passade inte mig, eller rättare sagt jag var inte mogen för den sortens ishockey så jag vände hemåt.
– Det var då jag spelade killarna i Boston ett ”spratt” och efter en träning var jag först in i omklädningsrummet. Där stod killarnas glas med löständer i och då fick jag för mig att byta ut övergommar mot undergommar o s v. jäklar vad dom pillade för att få dit tänderna ha ha… Men de kom väl på vad som hade hänt och jag fick peka ut vems som var vems sen trodde jag nog att ”Tumba” skulle få stryk av alla kanadensare. Men istället utbröt ett ”asgarv”. Det var det mest oförskämda det varit med om men samtidigt det roligaste, haha…

Du gjorde dig känd över att alltid få mycket stryk men du gnällde aldrig. Vad hade du för grundfilosofin i botten vad det gäller ditt agerande på planen?
– Jag vet inte om jag hade någon speciell filosofi men det hjälper inte att gnälla, tvärtom då blir det bara värre. Jag stack ut näbben ibland och jag var lite av en stjärna då så det var bara att tåla leken.

Många säger att du blev alldeles för splittrad över alla som ryckte i dig under slutet av din aktiva tid. Håller du med om den bilden?
– Jo men så var det. Jag var med i tv (Tumbas hockeyskola), radio (Timmen Tumba med mera), sålde och marknadsförde grejor till höger och vänster så visst blev jag blev splittrad. Det är aldrig bra att ta med sig jobbet in i rinken, för då blir man alldeles för splittrad och så var det för mig vilket fick mig att sluta med hockeyn.

Avslutade i Malmö

Hur kom tanken upp på spel i Malmö FF i ishockey?
– Jag skulle ner och spela golf i Malmö och därnere hade dom en

Foto: Sven Tumba.

längre golfsäsong än hemma i Stockholm. Det var Folke Lindström som kom hemifrån Stockholm som värvade ner mig 1967. Det var mycket folk på matcherna men vi fick knappt ihop fullt lag vissa matcher så det blev väl ingen riktig ordning. Men det var kul med golfen det året och jag spelade mycket på Falsterbo då.

Du var även framgångsrik fotbollsspelare, var det även aktuellt med fotbollsspel i MFF?
– Nä, nä det var aldrig tal om det.

Om du får plocka ut ett All Star team med från alla du spelat med, hur skulle det se ut?
– Om jag börjar med kedjan så måste Nisse Nilsson definitivt vara med. Sedan får det bli Uffe Sterner och myself. Backarna är för mig självklara, Rolle Stoltz och Lasse Björn. De var två riktiga klippor både i Djurgården och landslaget. I mål var det värre… Kjelle Svensson, ”Flodan” (Thord Flodqvist), ”Honken”… Det får bli ”Klimpen” (Lennart Häggroth) för hans fantastiska match i Colorado 1962 då vi vann guld.

Hur mycket kontakt har du med dina ishockeyvänner i Sverige?
– Det är mycket kontakt! Nyligen var jag hemma och begravde min vän ”Tjalle” Mild och då träffade jag många av mina gamla polare. Sedan är det golftävlingen Rolle Stoltz minne ute på Tortuna i Västerås den 14 juni och då träffas vi många gamla hockeyvänner. Det är kul att man hedrar en så fin kille som Rolle med den här tuneringen.

Text: Ronnie Johansson