Slajdaren från ”Sura”

Old School Hockey – Tommy Salo

Han fick sitt internationella genombrott i och med OS-guldet 1994. Det var bara början på en framgångsrik karriär som gjorde Tommy Salo till vår mest meriterade målvakt genom tiderna. För Old School Hockey berättar han om vägen från barndomshemmet i Surahammar till framgångarna i NHL.

Svensk ishockeys mest meriterade målvakt är OS-hjälten från 1994, Tommy Salo. VM-guld, OS-guld, två VM-silver, fyra VM-brons, VM:s bästa målvakt två gånger, VM:s All-Star Team fyra gånger, IHL-mästare två gånger, IHL:s mest värdefulla målvakt, svensk juniormästare…

Vi stannar upp där och reser till brukshockeyorten Surahammar i Västmanland eftersom det var där Tommy Salo inledde sin hockeykarriär. Just generationen spelare i ”Sura” där Salo kom fram var extremt stark och tittar man i ålderskullarna omkring 1971 (Salos födelseår) hittar vi bland andra Daniel Rydmark, Mikael Karlberg, Patrik Ekholm och Johan Hult.
– Killarna du nämner umgicks jag en hel del med under mina uppväxtår. Inte Hult, men de andra. Vi spelade mycket landhockey tillsammans. Daniel Rydmark var den jag umgicks mest med och han spelade med 68-, 69- och 70-lage. Jag själv spelade i första hand med 70- och 71-laget, men det hände även att jag var med i 69-laget.

Säsongen 1988/89 ger Surahammars tränare Janne Svanberg dig chansen i A-laget, hur minns du tillbaka på seniordebuten?
– Jag spelade bara en match i division 1 den säsongen. Jag hade tränat med A-laget en gång i veckan och även varit reserv en del matcher. I sista matchen för säsongen, det var ju klart att vi Surahammar skulle åka ur då, fick jag hoppa in och spela. Vi spelade mot Falun och jag gjorde väl ingen vidare insats.

Du valde att lämna Surahammar efter den säsongen.
– Det stämmer. Jag flyttade till Västerås för att gå på hockeygymnasiet där. Egentligen var det ”Challes” pappa (Christer Karlberg) som hade flyttat till Västerås och tagit hand om deras J18-lag. Vi hade tidigare haft Christer som tränare hemma i Surahammar och efter säsongen 1988/89 värvade man helt enkelt över mig till Västerås.

Foto: Bildbyrån I Västerås tröja 1992.

Första säsongen i Västerås tillbringar Tommy Salo i klubbens J20-lag. Tränaren hette Göran B Lundberg och han tog laget till final mot Modo i Junior-SM. Ett Modo som för övrigt tränades av blivande förbundskaptenen Kent Forsberg.
– Finalspelet var uppe i Örnsköldsvik och vi hade ett grymt bra lag. Bland annat var Nicklas Lidström, Patrik Juhlin och Stefan Hellkvist med.
– Finalen ledde vi med 4-1 men tappade till 4-4 så matchen gick till sudden.

Där avgjorde Patrik Zetterberg till Västerås fördel.
– Jag har inget minne av att det skulle ha varit speciellt tufft för min egen del i just förlängningen, men jag minns glädjen väldigt väl då det var klart. Riktigt roligt och då att just slagit Modo i en final som spelades i ”Ö-vik” var extra speciellt.

Första säsongen i Västerås A-trupp fick du resa en hel del till Köping för spel i Westmannia. Säsongen 1991/92 var du till och med bofast i Köpingslaget. Vad kom den här tiden betyda för din utveckling som målvakt?
– Med facit i hand så var den väldigt bra. Jag låg i lumpen det andra året, men i och med att jag spelade i Westmannia fick jag ändå mycket speltid. Just för stunden var jag väldigt besviken att jag inte fick vara med Västerås i elitserien eftersom jag alltid varit sådan att jag vill spela så högt upp som möjligt.
– Vi hade trots allt ett väldigt bra lag med ”Challe”, Patrik Zetterberg, Henrik Pettersson och så vidare och tog oss också till play-off (utslagna av Team Boro). Även om det var tufft just då så var det här året väldigt bra för just min utveckling.

Var det under Västeråstiden du lärde känna Pär Hellenberg och Jonas Levén som du idag jobbar tillsammans med i Leksand?
– Jonas lärde jag känna på hockeygymnasiet i Västerås. Han var en jäkla rolig kille och en väldigt duktig målvakt. Jonas är ju ett år äldre än jag och var juniorlandslagsmålvakt dessutom.
– ”Hellas” var andramålvakt i Västerås efter Mats Ytter första året jag fick chansen i A-laget. När jag sedan kom tillbaka efter Westmannia fick ”Hellas” flytta på sig. Jag tog hans plats, men det har aldrig varit några problem mellan oss utan vi har hela tiden varit bra kompisar.

Trivdes under Mårts/Lundmark

Foto: Bildbyrån Segervrål efter OS-guldet 1994.

Säsongen 1992/93 etablerade sig Tommy Salo i elitserien och Västerås. Laget vinner elitserien, men blir utslaget av Djurgården i kvartsfinalen. Salo fick dock sitt stora nationella genombrott och uppmärksammades av förbundskaptenerna Curt Lundmark och Pär Mårts genom att de gav honom chansen i Tre Kronor.
– Den säsongen började väldigt bra och jag fick stå en hel del matcher i elitserien. I slutet av säsongen fick jag chansen i Tre Kronor. Vi spelade mot Norge i Oslo och vann med 5-0 (Markus Näslund 2 mål, Håkan Åhlund, Kenneth Kennholt och Fredrik Nilsson ett mål var).
– Jag har hela tiden strävat efter att ta ett steg uppåt i min utveckling så att jag fick chansen i Tre Kronor så pass tidigt ser jag bara som positivt. Att just få dra på sig landslagströjan har varit en stor dröm och även om det var ett stort steg tyckte jag bara att det var väldigt roligt att vara med.

Förbundskaptenerna Curt Lundmark och Pär Mårts har alltid haft ett gott öga till dig.
– Ja, jag har fått många chanser i Tre Kronor av Curre och Pelle. Det har alltid fungerat bra mellan oss och vi lärde känna varandra väldigt bra.

Hur upplevde du OS i Lillehammer säsongen därpå?
– Det var en resa i sig kan man väl säga. Jag hade spelat i Vikingarna (B-landslaget) en del matcher den säsongen och funderade inte mycket på att jag skulle få chansen att spela OS.
– Väl i OS följde jag första matchen från läktaren och trodde väl att jag skulle se resten av matcherna därifrån också. Andra matchen var jag reserv och inför tredje matchen, mot Frankrike, kom Mårts in på mitt rum och sa att jag skulle stå.
– Tanken var hela tiden att Håkan Algotsson skulle vara förstamålvakt i turneringen. Nu åkte han hem till Göteborg eftersom hans fru skulle föda. Då fick jag chansen i stället och Michael Sundlöv kom tillbaka och var andremålvakt resten av turneringen.

Tre Kronor gick till final mot Kanada och vann till slut efter både förlängning och straffar med 3-2. Hinner man som målvakt bli nervös i dom här ögonblicken?
– Det blir man helt klart. I första hand var jag väldigt nervös under själva förlängningen. När väl straffarna drog igång försvann nervositeten.

Var det tungt att få hela laget över sig under firandet efteråt?
– Då fick jag panik, skrattar Salo.

När hörde New York Islanders av sig och sa att det var dags för Tommy Salo att resa över till NHL?
– Under hela säsongen 1993/94 pågick diskussionen med Islanders om vilket sorts kontrakt jag skulle få. När OS och även senare VM spelades visste jag att efter säsongen skulle jag åka över.
– Steget över dit var ganska stort faktiskt och jag var inte riktigt mogen för spel i NHL. Nu var det lockout år i NHL så jag fick börja i farmarlaget Denver Grizzlies innan jag kom upp och spelade i NHL vilket jag tror var bra.

Enda klubben med två svenska NHL-målvakter

Foto: Bildbyrån 1996 började Tommy Salo etablera sig i New York Islanders, som i samma veva anammade de omåttligt impopulära ”fiskartröjorna”.

Även Tommy Söderström fanns där under några av dina säsonger i New York Islanders vilket var unikt eftersom det aldrig tidigare varit något NHL-lag som haft en första- och andremålvakt från Sverige.
– Vi umgicks ganska mycket jag och Tommy. Det gick så långt att tränaren sa åt oss att splittra på oss.
– I början var det Tommy och jag som delade på målvaktsjobbet i Islanders. Fast det gick inte speciellt bra för laget så jag skickades ner till farmarlaget igen. Tredje säsongen blev det tvärtom. Jag var i Islanders och Tommy i farmarlaget.

Du gjorde fyra och en halv säsong i New York Islanders, hur märktes traditionerna med fyra Stanley Cup-titlar i organisationen?
– Jag fick en väldigt bra kontakt med Butch Goring som var tränare i farmarlaget och dessutom med Al Arbour. Både var ju med under Islanders storhetstid på 1980-talet. Två väldigt bra personligheter.
– Annars märktes det inte speciellt mycket. Islanders var inte på topp under mina år i organisationen och vi gick inte heller till slutspel någon av säsongerna.

Foto: Bildbyrån På Long Island 1997.

Hur fick du beskedet att New York Islanders inhandlat Félix Potvin och att du då skulle flytta till Edmonton Oilers?
– Jag hade på känn att jag skulle trejdas innan deadline den säsongen. Därför packade jag extra mycket kläder när vi skulle åka till Vancouver och spela match kvällen innan deadline. Mycket riktigt fick jag beskedet där att jag var såld till Edmonton så det var bara för min del att resa vidare från Vancouver till Edmonton i stället.

Går det att beskriva hockeyintresset i Edmonton?
– Det var helt sjukt. Hela Kanada är för den delen galet i hockey. Det var hockey 24 timmar om dygnet vilket passade mig väldigt bra.

Tommy Söderström hade inte samma intresse för hockey har jag förstått?
– Nej det kan man inte säga direkt, skrattar Salo och fortsätter:
– Det går uppriktigt sagt inte att jämföra oss båda då det gäller intresset för hockey. Tommy var ju helt ointresserad av att se på hockey och följa vad som händer i olika ligor och matcher, men jag har alltid varit väldigt intresserad av allt som handlar om hockey.

Foto: Bildbyrån Här gör Tommy Salo upp med Dan Cloutier i en fajt 1998. Den slutade inte fördelaktigt för svensken.

Redan första säsongen i Edmonton Oilers konkurrerar Tommy Salo ut stjärnmålvakten Bill Ranford.
– Jag fick förtroende direkt i Edmonton och det var nog här jag hade mina bästa år som målvakt. Under fyra år i rad fick jag priset som Edmontons MVP (mest värdefulla spelare). Ett pris som fansen i Edmonton röstade fram. Det säger en del om hur det gick för mig där. Bill Ranford var på väg nedåt i sin karriär när jag kom till klubben, men vi fungerade okej ihop även om jag tog över som förstamålvakt.
– Vi gick till slutspel nästa varje år jag var i Edmonton, men varje år föll vi mot Dallas.

Varför lyckades ni inte slå just Dallas?
– Det var alltid tajta matcher, men det verkade inte spela någon roll om jag tog eller släppte in puckarna. Vi förlorade i alla fall.
– Jag tror anledningen till att vi inte gick längre i slutspelet var att vi hade lite för många unga spelare i laget. Vi var för orutinerade helt enkelt.

Trejdades till Colorado

Foto: Bildbyrån Tommy Salo upplevde karriärens bästa år i Edmonton Oilers.

I mitten av säsongen 2003/04 lämnade Tommy Salo Edmonton Oilers för spel hos Colorado Avalanche.
– Det var deras general manager (Pierre Lacroix) som ringde och sa att jag skulle komma till Colorado och ta hand om Peter (Forsberg).
– Det var helt okej i Colorado, men jag önskar att jag fått spela lite mer. Jag tycker inte att deras förstamålvakt (David Aebischer) var speciellt märkvärdig. Nu var han förstamålvakt och jag andramålvakt. Det var bara att acceptera att det var bestämt så redan innan jag kom till Colorado.

Varför valde du Modo när du återvände till Sverige efter den säsongen?
– Det var Peter Forsberg som övertygade mig om att jag skulle spela där. Peters pappa Kent var tränare och vi hade ett ruskigt bra lag med Peter, Mattias Timander, Mattias Weinhandl, Markus Näslund, bröderna Sedin, Per Svartvadet, Hans Jonsson, Andreas Salomonsson och så vidare.
– Plumpen var ju att vi inte tog oss längre i slutspelet. Annars trivdes jag väldigt bra både i Modo och i Örnsköldsvik.

Efter säsongen bestämde du dig för att sluta.
– Stämmer. Jag skulle flytta till Göteborg och då ringde Frölunda och frågade om jag inte kunde tänka mig att spela där en eller ett par säsonger.
– Frölunda hade vunnit SM-guld året innan och jag skulle komma in och ta över Henrik Lundqvist plats i laget. Vi gick till final även den säsongen och finalserien mot Färjestad. Tyvärr lyckades vi inte försvara guldet.

Hur upplevde du Göteborg som hockeystad?
– Fantastisk. Det är speciellt att spela i Frölunda och på Scandinavium. Jag trivdes fantastiskt bra under mina säsonger där nere.

Vid VM i Schweiz 1998 vann Tommy Salo sitt första VM-guld.
– Det är alltid svårt att säga vilket guld eller mästerskap som var roligast att få vara med om att vinna. Guldet 1998 var speciellt eftersom vi vann mot Finland med 1-0 och 0-0. Alltså höll jag nollan i båda finalmatcherna.
– Om det var min bästa insats i ett VM eller OS vet jag inte heller. Jag har spelat väldigt många internationella turneringar och det är svårt att säga när mitt spel fungerade som bäst.

Foto: Bildbyrån VM-guldmedaljör i Schweiz 1998.

Det kanske är på sin plats att sammanfatta Tommy Salos alla turneringar med Tre Kronor. OS 1994, VM 1994, World Cup 1996, VM 1997, OS 1998, VM 1998, VM 1999, VM 2000, VM 2001, OS 2002, VM 2002, VM 2003 och World Cup 2003. Vi kan väl lägga till JVM 1991.
– För mig har det aldrig varit ett problem att åka direkt från NHL till ett VM eller OS. Däremot skulle jag inte resa till en turnering om jag inte var sugen på att vara med.
– Varje gång jag tackade ja till spel i Tre Kronor har kände jag mig både spelsugen och bra förberedd. Att spela i Tre Kronor har jag alltid sett som en stor ära.

Vad hände med Tre Kronor vid OS 2002 då ni förlorade mot Vitryssland?
– Matchtiden var inte den bästa. Än hur vi försökte ställa om oss till att spela en match klockan elva på förmiddagen så fungerade det inte. Vi verkade inte vakna och även om vi hade det mesta av spelet så satte vi inte dit puckarna.
– Egentligen går inte förlusten att skylla på något annat än att det var en för dålig prestation av oss.

Hur upplevde du den här fladderpucken som ramlade in över din axel?
– Jag såg pucken först, men tappade den i blicken för en stund. Tanken var att jag bara skulle stå och få pucken men, äh det gick inget vidare. För dåligt som sagt var.

Nu jobbar du som sportchef i Leksand. Vad hoppas du kunna åstadkomma i det jobbet?
– Många saker givetvis. Först och främst att Leksand ska få fram så pass många egna spelare så stommen i laget ska kunna vara av egna produkter. Sen vill jag vara med och ta tillbaka Leksand till elitserien inom en snar framtid.
– Jag har alltid älskat utmaningar och därför älskar jag verkligen just det här med att tillbaka Leksand till elitserien. Ett Leksand som jag hade som favoritlag redan när jag bodde hemma i Surahammar.

Text: Ronnie Rönnkvist