SKOGLUND: Varför inte lägga ut publikfrågan på lokal nivå?

Skulle en lösning kunna vara att lägga ut hanteringen kring publikfrågan på mer lokal nivå? Om detta och mycket annat funderar Henrik Skoglund över nedan.

Igår lät inrikesminister Mikael Damberg och Kultur- och demokratiminister samt minister med ansvar för idrottsfrågorna (puh!) Amanda Lind meddela att vi högst troligt kan förvänta oss 500 personer på läktarna efter den 15 oktober. Det finns ett färdigt förslag och det ska klubbas den 8 oktober. Om nu inte Covid-19 börjar skena igen vill säga.

Jag blir faktiskt lite förundrad över att så många ledare inom elitidrotten har uttalat sig positivt om att vi troligtvis snart kommer få se en ökning från 50 till 500 personer. De menar att det är en bra start på vägen fram mot högre publikantal.

Ingalunda säger en enkel man från Månsarp. Det är inte alls en bra början. Elitklubbarna blöder och de blöder nu. Sedan kan man alltid diskutera varför de blöder. För dyra spelarlöner? I vissa fall är det garanterat så. I andra fall förhåller jag mig tveksam till det. Mora i allsvenskan exempelvis tycker jag har anpassat sin kostym efter verkligheten, men det ser ändå inte ut att räcka.

Under onsdagen kom dessutom den nedslående rapporten från revisionsfirman EY att 10 av 14 klubbar kommer hamna på negativt eget kapital i händelse av en helt publikfri säsong. Luleå och Djurgården är två av dessa klubbar, två klubbar som fått beröm för sitta sätt att dra åt svångremmen i dessa tider. Men det verkar alltså inte hjälpa ändå.

Det är ju knappt så man vågar sticka ut hakan i denna frågan längre. Tycker man att publikkapaciteten borde utökas så rusar det på mindre än en sekund fram självutnämnda statsepidemiologer som i bästa fall förklarar varför detta är totalt omöjligt. Dock utan att egentligen kunna servera någon avgörande poäng. I andra fall så kommer det anklagelser om att man önskar livet ur pensionärer för att man vill utöka publikkapaciteten. Bedrövligt debattklimat om ni frågar mig.

1. Jag har full förståelse och respekt för att liv och hälsa är prio ett i dessa tider. Jag tillhör dem som hela tiden har tyckt att regeringen och Folkhälsomyndigheten har skött detta på bästa sätt.

2. Jag har noll förståelse för den inkonsekvens som verkar råda. På Mall of Scandinavia och Ullared verkar det kunna få vara hur mycket människor som helst på samma gång. Likadant i i kollektivtrafiken. Ooops, jag drog tydligen en ”trött” jämförelse, något man tydligen inte får göra enligt de självutnämnda statsepidemiologerna, som tydligen gått och blivit vett- och etikettexperter också mitt upp i allt.

Från och med den 1 oktober kommer det bli ”fritt” fram med besök på äldreboendena. En sanning med modifikation ska sägas, så som jag har förstått det så är det upp till varje aktör att bestämma hur de tycker att besöken ska genomföras. Jag kan tänka mig att det fortsatt kommer vara en hel del restriktioner i samband med besök hos våra äldre.

I min egen hemstad, Jönköping, så har några påhittiga filurer under ett bra tag arrangerat bilträffar som samlar över 1 000 personer i många fall. Polisen har uttalat sig att de helt enkelt inte har resurser att upplösa dessa träffar, så de får fortgå.

Det är så ologiskt så man inte riktigt vet vart man ska ta vägen faktiskt. Jag har förståelse för polisens beslut, men det funkar alltså att genomföra illegala arrangemang där vi faktiskt inte vet ett endaste dyft om hur säkerheten kring social distansering bedrivs. Troligtvis bedrivs den inte alls. Samtidigt får inte idrotten genomföra lagliga arrangemang med 50 (I dagsläget) personer. En bransch som förmodligen skulle klara säkerheten några tusen procent bättre än bilträffarna, där jag dessutom räknar med att mängder av alkohol är inblandat. Vem har inte varit ung, klart jag vet hur det funkar!

I Finland kommer man släppa in 500 personer per sektion på arenorna via olika ingångar. I Schweiz kommer man tillåta två tredjedelar av den totala sittplatskapaciteten.

Men inte i Sverige. Inte i Sverige. Här ska Friends Arena få ta emot lika många åskådare som Liljas Arena i Nybro.

Detta då regeringen vill ha en sammanhållen linje i denna fråga. Svagt kan jag tycka. Jag menar inte att regeringen skulle varit ute och mätt avstånd mellan stolar och rader i alla våra ishallar, men varför inte lägga över ansvaret på detta till regionerna?

Regionerna vet ju lite mer hur det ser ut på deras egen hemmaplan. Om stockholmarna i majoritet tar sig till Hovet per tunnelbana i dessa tider när dessutom smittan ökar där, så kanske det inte är smart att just nu ha mer 500 på läktaren under ett tag.

Däremot i de områden av landet där smittan knappt inte ökar samt att en majoritet tar bil, apostlahästar eller cykel till arenorna, varför inte låta de släppa in fler människor?

Sedan kan man ha ett tak på exempelvis två tredjedelar av den totala sittplatskapaciteten, absolut. Men regeringen borde tillåta mer självstyre av regionerna i detta läge. Kan jag känna. Allra minst hade man ju hoppats på lite mer flexibilitet från de folkvalda.

En positiv grej med gårdagens besked var ju att SDHL och Hockeyettan nu i stora drag kan andas ut. Om vi kommer dithän att vi får 500 på läktarna. Men, nu ska ni få höra:

Det pratas ständigt och jämt om breddens betydelse för svensk ishockey. Med all rätta såklart. Men det pratas knappt aldrig om elitens betydelse för bredden. I min värld så lever nämligen de i symbios.

Mindre klubbar behöver något att sträva efter. Sen kanske det kan vara en utopi att Nässjö HC någon gång kommer kunna mäta sig med Frölunda och Färjestad. Men det är ju faktiskt rent tekniskt möjligt med tanke på att alla klubbar genom sportslig prestation kan röra sig genom seriesystemet.

I just exemplet Nässjö så har de faktiskt bara för några år sedan haft möjligheten att mäta sig med de stora, fast då på juniorsidan när deras J18-lag tillhörde den högsta divisionen och mötte bland annat Frölunda. Snacka om att få belöning efter allt hårt slit som ideella krafter lagt ner.

Jag är därmed lite oroad. Om ”drakarna” går omkull. Vad finns det då för de mindre klubbarna att sträva efter? På sikt. Likadant, vad kommer hända med SDHL och juniorhockeyn om SHL-klubbarna inte längre har möjlighet att pumpa in pengar i dessa delar av sin verksamhet?

Sammanfattningsvis: Liv och hälsa går före allt annat. Men jag är fullständigt övertygad om att det går att göra mer än vad som hittills gjorts för att rädda elithockeyn, utan att för den sakens skull riskera något gällande hälsoläget. Det är en balansgång, men ingen omöjlig sådan.