Rönnberg om resan till toppen: "Tyckte att jag kunde allt"

Roger Rönnberg inledde sin tränarbana redan som tonåring. Sedan dess har han jobbat sig upp till den absoluta toppen med landslagsjobb, SM-guld och CHL-titlar.
Här berättar den 49-årige norrbottningen om sin långa tränarresa.
– Största skillnaden från förr är att jag då tyckte att jag kunde allt. Nu inser jag att jag inte kan så mycket och vill lära mig mer, säger han till Hockeysverige.se.

GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)

Roger Rönnberg står för ett modernt ledaskap i svensk hockey. Nu är Luleå-sonen inne på sin åttonde säsong med Frölunda. Men hur blev den idag 49-åriga före detta backen i Bergnäset ledare och hur har hans syn på ledarskap förändrats genom åren? Hockeysverige.se reste till klassiska Frölundaborg för att träffa Rönnberg och rota lite extra i den ämnet.

– Jag började spela i Bergnäsets AIK som 12-åring, så jag började spela organiserat ganska sent, berättar Frölundatränaren och fortsätter:
– Då jag var 19 år och låg i lumpen tog jag och en kompis över ett J18-lag. Laget hade haft en ganska sträng och hård coach. Att ta över det laget, känna att jag kunde påverka och ändra miljön i den gruppen, få den att växa, där någonstans fastnade coachingen hos mig.

När du säger påverkar, tänker du då på att folk lyssnade på dig eller kan du utveckla hur du upplevde det?
– Inte lyssnade. Det var med att jag kunde förändra hur killarna mådde. Vi fick bygga upp människor så dom kunde må bra och spela bättre.

Hur länge spelade du själv hockey?
– Till det jag var 18 år. Sedan var jag även spelande tränare i division 3, alltså på en lägre nivå, under en säsong.

Jag kommer ihåg när jag stod på den där läktaren att jag som 13-åring knappt hade fötterna i backen en enda gång eftersom det var så trångt

Hade du en ledande roll i omklädningsrummet redan som ungdoms och juniorspelare?
– Jag tror att jag var lagkapten, men det var en ganska kort karriär från 12 till 18 år. Sex år, det måste vara en av kortaste karriärerna man kan ha, säger Rönnberg med ett skratt.

Bergnäset är för mig Sven-Åke Lundbäck och skidåkning, är det en sport som även du höll på med som ung grabb?
– Det var bara fotboll och ishockey, ingen skidåkning.

Vilka förebilder hade du under uppväxten?
– Det var framförallt alla hockeyspelare i Luleå Hockey. Dom var gudar för mig på den tiden då jag växte upp.

Blev du inspirerad då Freddy Lindfors tog upp Luleå till elitserien för första gången?
– 1984, jag var 13 år. Det var ett enormt hockeyintresse i hela staden kring Luleås matcher. Det var till stor del en ståplatspublik i hallen. Jag kommer ihåg när jag stod på den där läktaren att jag som 13-åring knappt hade fötterna i backen en enda gång eftersom det var så trångt. Man satt fast och det var en otrolig atmosfär.

Det här var också något som kickade igång Roger Rönnbergs hockeyintresse ännu mer.

– Ja, ja… Absolut. Det här lade nog grunden till ett hockeyintresse för alla som växte upp i Luleå vid den här tiden.
– Idolerna var också den generationen av hockeyspelare med (Veli-Matti) Ruisma, L-G Niemi, L-G Pettersson… Alla stod för något där uppe och jag hade full koll på dom gubbarna.

Hur hamnade du i Luleås organisation som coach?
– Samtidigt som jag tränade Bergnäset, som senare blev Brooklyn Tigers, började jag hjälpa (Lars) ”Osten” Bergström på hockeygymnasiet. Jag jobbade då parallellt med det hockeylaget och hockeygymnasiet.
– Jag fick sedan frågan om jag ville kliva in på juniorlag i Luleå på heltid och tog den chansen.

“HANS VAR EN STOR MÄNNISKA”

Säsongen 2006/07 fick sedan Roger Rönnberg frågan om han vill kliva in som assisterande coach i Luleås elitserielag.

– Då hade jobbat ungefär sex år med juniorverksamheten. Jag hade bra kontakt med Jens (Hellgren) och Micke (Andersson) som tidigare hade varit i A-laget, men även (Ulf) Taavola som var innan dom.
– Jag minns inte så specifikt just den dagen då jag fick frågan, men det var saliga Hans Norberg, som då var sportchef i Luleå…
– Det snacket kommer jag aldrig att glömma. Han såg mig i ögonen och sa att han trodde på mig och tyckte att jag skulle få den här chansen. Han sa att han sett min entusiasm och att jag jobbade hårt.

Just det här enskilda samtalet med Hans Norberg har också betytt mycket för Roger Rönnberg som ledare.

– Det har betytt mycket. Hans Norberg var en av förebilderna jag såg på när jag var ung och som då spelade i vårt A-lag.
– Han var en människa som varit med om en tragisk olycka som gjorde honom rullstolsbunden. Trots det var Hans en av dom mest positiva och genuina ledare som jag haft. Man kunde alltid lita på honom och han backade alltid upp sina egna.
– Han var enormt lojal, men även hockeykunnig och hade ett jättefint hockey-öga. Att då få känna att han trodde på mig betydde mycket.

Även om Hans Norberg var en förebild och idol som spelare så är det efter hans tragiska olycka som han växte ännu mer som just förebild för Rönnberg.

– Han var absolut en förbild som spelare, men kanske ännu mer som ledare efter allt det han varit med om. Alltså det tuffaste en människa kanske kan vara med om, att bli förlamad.
– Sättet han hanterade det på. Han var stark, positiv och gnällde aldrig över sin situation utan spred alltid glädje och energi runt om kring sig. Hans var en stor människa.

Hans Norberg.

“NU INSER JAG ATT JAG INTE KAN SÅ MYCKET”

Den Roger Rönnberg som klev upp i Luleås A-lag 2006, hur skiljer sig han sig mot den ledaren du är idag?
– Största skillnaden från förr är att jag då tyckte att jag kunde allt. Nu inser jag att jag inte kan så mycket och vill lära mig mer.

Kan du utveckla hur du tänker kring just den biten?
– Då tyckte jag att jag hade svaren på allt, hur man skulle coacha, hur man skulle träna, hur vi skulle spela. Jag insåg inte hur komplext det är att leda 22 människor, ett hockeylag plus ett coachteam.
– Om man på riktigt ska se till att bli effektiva ihop, jag mätte mycket av min coaching med vad jag själv gjorde. Inte vad effekten av det jag gjorde blev.
– Det är också den stora skillnaden, att jag ser på ett ledarskap annorlunda idag. Ett ledarskap är inte vad jag gör utan vad jag får mina spelare, mitt lag och organisation runt laget att göra. Att frigöra allas förmåga och få dom i ett tillstånd där dom kan utvecklas i sina förmågor är mitt jobb. Inte att prata till dom så jag mår bra.

Jag brukar likna Frölundas organisation som ett Formel 1-team

Att vara coach på din nivå, är mjuka bitarna många gånger viktigare än själva hockeykunnandet?
– Jag tror att båda sakerna är viktiga. Man behöver både och för att komma framåt. Allt är viktigt för oss.
– Jag brukar likna Frölundas organisation som ett Formel 1-team. Jag tror inte Formel 1-teamet tycker någonting inte är viktigt kring det som rör bilen och föraren. Samma sak är det för oss i Frölunda, allt är viktigt att förfina.

Roger Rönnberg tillsammans med Kristofer Näslund.

När du kom upp och innan det fanns det flera elitcoacher som var ganska tuffa i sin attityd, har det här förändrats under åren?
– Frågan är vad som är tufft? Jag tror att mina spelare tycker att jag är ganska krävande och noggrann. Jag hoppas att dom säger så i alla fall. Däremot tror jag alla känner att vi är i samma båt och att vi ror båten tillsammans.
– Jag vill alltid stå upp och skydda mina spelare. Kilarna ska se att jag finns till för dom och inte tvärtom. Det är ett sätt att se på sig själv som ledare, att vara en tjänande ledare i istället för att spelarna ska tjäna mig. Där tror jag att det har förändrats rätt mycket senaste 15-20 åren.

Det verbala, har du blivit en lugnare coach i båset?
– Ja, det tror jag. Jag skulle inte säga att jag är lugn, absolut inte. I min kontakt med spelarna är jag mer lugn och vill vara tydligare i båset. Inte bomba spelarna med tusentals ord.
– Min utmaning är fortfarande att inte reta upp mig på domarna. Där kan jag tappa mitt lugn. I kontakten med spelarna lyckas jag ofta, tycker jag själv i alla fall, vara lugn.

“KONTINUITETEN ÄR JÄTTEVIKTIG”

Snart åtta säsongen i Frölunda, hur viktig har just kontinuitet varit för att kunna bygga någonting?
– Kontinuiteten är jätteviktig. Jag tror att jobbar man på ett tvåårskontrakt så bygger man något första året. Andra året börjar du se dig om vart du ska. Långsiktiga strukturer blir då inte viktiga att bygga i en klubb.
– Är man i en klubb i åtta år och har fem år kvar så är allt som rör det långsiktiga jätteviktigt. Det är var vid sår då som vi sedan får skörda. Att bygga upp dom strukturerna i klubben. Jag tror att det absolut viktigaste vi gör i klubben är att jobba med kontinuitet.

Vad är ett realistiskt perspektiv för att bygga ett slagkraftigt lag, pratar vi ett, två, tre år?
– Kortsiktigt går det nog att bygga upp ett slagkraftigt lag på två år, det tror jag. Att vinna eller vara topplag i ett år det tror jag går jättefort.
– Att bygga en organisation och ett lag som är med varje år och tampas, vår ambition är att varje år försöka vinna och vara ett topplag, det tar tid att bygga upp. Att inte få den här svackan som många organisationer får.

Kan du förstå en tränares frustration då han eller hon får lämna efter 15 omgångar med motivationen att resultaten inte blivit som förväntat?
– Det förstår jag absolut. Jag tycker oftast det är alldeles grunda antaganden och analyser när en tränare får sparken.

Hur är relationen mellan er tränare i SHL?
– Den är oftast väldigt respektfull. Vi är kollegor och tränarna som varit många år i ligan känner varandra utan och innantill. Om jag ska ta fram ett ord så är det just respektfullt.
– Alla förstår hur tufft det här yrket är och hur små marginaler det är mellan succé och fiasko. Den respekten förstår dom flesta.

När du och din tidigare tränarkollega i Frölunda, Robert Ohlsson, står i varsitt bås, är ni ”ovänner” några timmar eller finns det en ömsesidig respekt även då?
– Den respekten finns alltid. Jag går inte till en match med en tro att driva något med att hata den andra…

Hata är väl både fel och ett för starkt ord i sådana här sammanhang?
– Exakt. Det skapar ingen bra energi. Samtidigt håller vi på med i elitidrott. I slutändan handlar det om att vinna till varje pris. Vi behöver inte vara bästa vänner under en match eller slutspelsserie.
– Vi pratar inte alls med varandra mellan matcherna i en slutspelsserie, men när röken har lagt sig tycker jag att i princip alla mina kollegor i SHL klarar av att vara ödmjuka, respektfulla och kan mötas öga mot öga.

Jag tror att en av viktigaste uppgifter en ledare har är att skydda sitt lag.

Du har själv varit på några heta presskonferenser efter en tuff match med mycket känslor, vad bubblar i dig då du går där ifrån?
– Jag tror att en av viktigaste uppgifter en ledare har är att skydda sitt lag. Träffar jag på en aggressiv kollega som möter mig med aggressivitet så förstår jag att han gör det för att skydda sitt eget lag.
– Det är väldigt sällan det är på en personlig nivå det bråkas. Vi är satta i våra yrkesroller för att skydda våra lag.

“MINST FEM ÅR TILL”

Roger Rönnberg är nu alltså inne på sin åttonde säsong i Frölunda. Trots att han är från Norrbotten trivs han bra i sin ”nya” hemstad.

– Ja, jag trivs fantastiskt bra. Göteborg har blivit vår hemstad. Mina barn växer upp här och min fru jobbar i stan. Dessutom har vi jättegoda vänner här.

Vad gör du helst vid sidan av hockeyn?
– Antingen padel, golf eller långa skogspromenader med min hund.

Åtta år, hur länge blir du kvar i Göteborg och Frölunda?
– Minst fem år till och så länge fansen står ut med mig, säger Roger Rönnberg med ett leende och avslutar:
– Så längre jag känner att föreningen växer och utvecklas. Den dagen jag känner att vi står still, inte utvecklas och går åt fel håll, då är det dags att för någon annan att ta vid.