KÅGSTRÖM: En sällsynt miss – men ingen ska klandras

Erik Forssell har i vanliga fall fin träffprocent på sina hockeyallsvenska värvningar.
Marcus Eriksson blev en sällsynt miss – men ingen ska klandras för att det inte flög i SHL för 39-åringen, menar Rasmus Kågström.

Skellefteå AIK och Erik Forssell har en rätt bra träffprocent när det kommer till sina hockeyallsvenska värvningar.

2019 hämtades Jesper Frödén in från AIK och ett par år senare spelade han i NHL med Boston . Året därpå värvade man Arvid Söderblom från Tingsryd (eller ja, tekniskt sett från Frölunda) och en säsong senare spelade han NHL-matcher med Chicago. Därefter hämtades Linus Karlsson och Filip Roos in från BIK Karlskoga och en säsong senare hade de skrivit på varsina NHL-kontrakt med Vancouver respektive Chicago.

Lägg därtill att man hämtat in Max Lindholm från AIK som under sina år i Skellefteå blivit Tre Kronor-spelare och Anton Heikkinen från Mora som i dag ligger trea i den interna skytteligan. För att inte nämna Jonathan Johnson som förvisso haft en jobbig säsong, men som under sin tid i Skellefteå vuxit ut till en toppcenter i SHL.

Värvningen av Marcus Eriksson blev inte i närheten av lika lyckad för Skellefteå AIK – men då var den inte heller som någon av de andra värvningarna från Hockeyallsvenskan.

Den negativa spiralen gick inte att stoppa

Skellefteås strategi har varit tydlig: identifiera spetskompetens i Hockeyallsvenskan, ge den tid och struktur att växa och inom kort står man där med en ny, bärande spelare. Den tiden fanns aldrig med Marcus Eriksson. Han kom till Skellefteå som 38-årig SHL-debutant, samtidigt som han till skillnad från de andra exemplen var inne på karriärens upplopp.

Till en början gick det okej. Fem poäng på de nio första matcherna var fullt godkänt, men här någonstans tog historien en förutsägbar vändning. Skellefteå började förlora, Erikssons istid sjönk, självförtroendet försvann och den negativa spiralen gick inte att stoppa.

Således var det bra av bägge parter att till slut dra av plåstret.

I en annan värld kanske det funnits ett mer tålmodigt upplägg, ett mer harmoniskt lag, en annan sorts roll. Men verkligheten i Skellefteå var en annan. Eriksson gled längre och längre ner i hierarkin och i samma stund han placerades på läktaren blev situationen ohållbar.

Finns ingen att klandra

Kanske var det dömt att misslyckas på förhand? Kanske hade det hjälpt om Skellefteå hade haft en någorlunda harmonisk säsong? Kanske borde tålamodet ha varit större? Kanske borde Marcus Eriksson ha tagit bättre vara på sina chanser?

Oavsett vilket så tycker jag inte att det finns någon att klandra i det här fallet. Jag tycker att det var uppfriskande av Skellefteå att ge den då 38-årige poängkungen chansen att debutera i SHL. Jag tycker också att det var häftigt att Eriksson tog chansen att göra det, då han säkerligen hade kunnat ha en betydligt bekvämare situation i Södertälje eller någon annan allsvensk toppklubb den här säsongen.

Värvningen var en sällsynt miss, helt enkelt.

Få lär vara lika revanschsugna

Marcus Eriksson har i sin tur skött hela den här situationen så proffsigt det bara går att göra genom att komma till hallen varje dag med ett leende på läpparna, utan tillstymmelse till bitterhet över sin position när det sannerligen hade kunnat vara lätt att göra det motsatta

I Södertälje får nu Eriksson en rejäl chans till upprättelse. Dels för sin motiga säsong i Skellefteå, dels för sin svaga avslutning i SSK förra säsongen. Trots att han vann den hockeyallsvenska poängligan förra säsongen blev han i det närmaste osynlig när kvartsfinalserien mot BIK Karlskoga drog i gång. Med andra ord finns det lite oupppklarade affärer för 39-åringen i Södertälje.

Få spelare lär vara lika revanschsugna som Marcus Eriksson den här våren när säsongen snart går in i det sitt bästa skede.