Old School – Uno ”Garvis” Öhrlund

”Det dumpas för mycket i dagens hockey”

Hockeysverige.se’s serie om hockeylegender går vidare – nu med ännu en av världsmästarna från 1962 – den gamle Västeråsstjärnan Uno ”Garvis” Öhrlund, som bland annat har ett och annat att säga om dagens hockey.
– Det är nästan en annan sport. De dumpar bara in pucken nu, säger han.

I tidigare Old School-reportage har hockeysverige.se:s läsare mött Lennart ”Klimpen” Häggroth, Nils ”Nicke” Johansson, Uffe Sterner, Bert-Ola Nordlander och ”Garvis” Määttä som alla blev världsmästare 1962 i Denver, Colorado och nu reser Old School till Västerås och träffar Uno ”Garvis” Öhrlund. En spelare med fantastisk speluppfattning och ett utpräglat målsinne. Han var faktiskt ganska omtalad för sitt luriga backhandsskott.

Först måste jag fråga om man heter Uno Öhrlund så måste väl smeknamnet ”Garvis” härröra från något annat?
– Jag fick väl namnet när jag var 10-11 år och jag var en liten lintott. Sen spelade jag fotboll på den plats som då kallades vänsterinner liksom den stora ”Garvis” (Henry Karlsson) i AIK så någon såg väl någon likhet där kan jag tro.

Du är inte en spelare från Västerås IK:s egna led om jag inte har helt fel?
– Jag började när jag var 14-15 år i IFK Västerås och gick väl över till Västerås IK när jag var 17 år i något som kunde liknas av en värvning. Ett av mina fina minnen från de åren när jag nästan direkt togs ut till spel med juniorlandslaget, något jag inte tidigare ens hade kunnat drömma om.

Vilka övriga storheter fick du dela landslagsuppdraget med då?
– ”Lill-Stöveln” Öberg från Gävle var med och sen var Yngve Klingberg och Åke Rydberg de båda Djurgårdarna med. I mål stod Kjell Svensson från Södertälje men vilka övriga var minns jag inte så där direkt men vi vann de så kallade Nordiska Mästerskapet.

Jag antar att du inte bara spelade ishockey som ung?
– Nej jag spelade fotboll först i Västerås SK och senare i IFK Västerås innan Västerås IK Fotboll tog över mig. VIK var ganska bra på fotboll vid den här tiden. Men jag spelade även bandy för Svartådalen något år då vi kvalade upp till division 1.

Hur var rivaliteten mellan de olika idrotterna i staden vid den här tiden?
– Visst ryckte de olika sporterna i oss grabbar och ville vi skulle välja just deras sport. Men så småningom fastnade jag för hockeyn som kom att gå förbi bandyn i popularitet. Bandyn var då den stora sporten i Västerås men när vi avancerade upp till högsta serien och spelade slutspel, så var det runt 10 000 åskådare på våra hemmamatcher. Så höga publiksiffror hade nästan aldrig bandyn.

När du kom till Västerås IK, 1955, vilka var klubbens stora stjärnor då?
– Det fanns inga stjärnor då i Västerås då haha… Lite sanning ligger det i de måste jag ändå säga. Västerås IK var då mest ett lag av arbetshästar då.

Stockholmslagen hade dominerat hockeyn stort ända fram till mitten på 1950-talet. Hur sågs klubbarna utanför huvudstaden rent generellt bland hockeypamparna?
– Jag vill nog inte påstå att det var så märkvärdigt, utan lagen från Stockholm var lite som storebröder och vi i Västerås fick ihop ett bra gäng som kunde slå både Djurgården med alla sina stjärnor och senare även Brynäs under deras storhetstid.

Vilken är annars din största framgång med Västerås IK?
– Det måste vara säsongen 61/62 då vi var uppe i SM-final mot Djurgården. Vi fick storstryk i den ena matchen med 8-2 men hemma på Rocklunda spelade vi lika har jag för mig, inför närmare 14 000 åskådare. Vi var alldeles för många i Västerås som hade för stor respekt för Djurgårdens alla stjärnor och inte kom upp i den standard som vi brukade. I Djurgården minns jag att Leif Fredblad fick sitt stora genombrott mott oss och jag tror han gjorde tre mål. Annars hade Djurgården killar som ”Lill-Stöveln”, Rolle Stoltz, Tumba, Lasse Björn, ”Knivsta” Sandberg, ”Tjalle” Mild med flera, så det var ett tufft motstånd.

Guld i VM-debuten

Du vann VM-guld i din första VM-turnering som spelades 1962 i Denver Colorado. Vilket är ditt mest bestående minne från den turneringen?
– Det var väl främst att jag fick något av ett genombrott i den turneringen och på de sju matcherna gjorde jag elva mål. Jag var uttagen som center, men Sven Tumba kom med som sista och 17:e man och han kunde verkligen inte spela på någon annan position än just center så jag fick flytta ut på en kant.

Du spelade i samma kedja som Tumba då förstår jag?
– Tumba var center och jag och ”Garvis” Määttä spelade på varsin kant. Det gick fantastiskt bra för oss och totalt gjorde vår femma 25 mål framåt och släppte inte in något bakåt.

Uppriktigt sagt – vad sa Tumba när han fick två ”Garvis” i samma kedja? Han måste ha blivit alldeles exalterad?
– Haha… ja du… han är en härlig kille som var ett lyft att få spela med. Tumba åkte bara i mitten med klubban i isen så fick vi andra jaga pucken efter sargerna och skicka in den till honom. Men han var en fantastisk hockeyspelare.

Vad betydde Lennart ”Klimpen” Häggroth för ert VM-guld?
– ”Klimpen” räddade oss i framförallt matchen mot Kanada. Jag har aldrig tidigare sett ett så fantastiskt målvaktsspel som han presterade i just den matchen. Han slajdade både hög och lågt och var helt suverän. Så hans spel betydde nog 50 procent av guldet.

Det blev två VM-turneringar och ett OS ytterligare för dig. Vilken av dessa har du de trevligaste minnena ifrån?
– Det måste vara ifrån OS-turneringen i Innsbruck 1964 då jag gjorde båda målen mot ryssarna. Tyvärr räckte inte det till utan vi förlorade med 4-2 men Sverige gjorde en fantastisk match och ryssarna hade ett väldigt bra lag med Alexandre Ragulin, Viktor Kuzkin, Lotkev och hans kedja sen hade dom lille Konovalenko i målet.

När debuterade du i Tre Kronor för övrigt?
– Det måste ha varit 1957 eller 1958, fast jag har inget minne av att det var något större genombrott för mig (”Garvis” debuterade mot Finland. Vinst med 3-2 och ett mål från hans klubba). Men jag var på väg att spela VM redan 1959 i Prag, men en sprängolycka där jag skadade handen stoppade mig då.

”En annan sport idag”

Fyra VM-turneringar och 85 A-landskamper måste väl även betyda att flera klubbar ville ha dig i ”stallet”?
– Det var väl lite på gång då jag fick förfrågan från bland andra

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) Dagens Västerås.

Brynäs, Djurgården och Södertälje, men jag ville stanna kvar hemma i Västerås där jag trivdes bra.

Var det någon gång aktuellt med spel i NHL eller någon annanstans i utlandet? Flera av spelarna från din generation var över och provspelade med olika NHL klubbar.
– Nej jag fick ingen sådan förfrågan.

Det blev ett år i Tingsryd också. Hur hamnade du där?
– Jag hade varit så länge i Västerås så jag ville testa på något annat så när Ragnar Sandberg, för övrigt farbror till Åtvidabergs FF:s fotbollsstjärna Roland Sandberg, kom med ett anbud och Tingsryd ställde upp på de krav jag hade så slog jag till. Jag blev bara där en säsong och då vann vi kvalet upp till Allsvenskan efter att ha slagit Husqvarna i deras nya ishall, Rosenlundshallen. Det var ett mycket roligt år nere i Småland.

Vad hände efter 1970 då du slutade i Västerås?
– Först spelade jag ett år i Surahammar med Pelle Bäckman och det kanske var det roligaste av alla hockeyår. Vi gick upp i allsvenskan då också, men jag hoppade av för att, liksom i Tingsryd, jag inte riktigt tyckte att vårat lag räckte till i Allsvenskan. Sen försökte jag mig på någon sorts tränarkarriär och det var jag riktigt dålig på haha… Det passade inte mig alls, men jag var i IFK Arboga, Morgårdshammar IF och Skogsbo SK.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?
– I stort sett har jag ingen kontakt alls och jag går knappt på Västerås hemma matcher i ABB Hallen. Jag har tröttnat lite på den nya hockeyn och saknar finessen i spelet. Det är alldeles för mycket att man dumpar pucken i anfallszon och sen jagar in och försöker vinna tillbaka pucken, istället för att spela sig in. Men allt går så mycket snabbare idag och är nästintill en helt annat sport än när jag spelade.

Om du avslutningsvis får plocka ut ett All Star team bland de killar du spelat med, hur skulle det se ut?
(”Garvis” tittar på ett foto på väggen med ett så kallat stjärnlag som röstades fram 1964)

– Jag blev uttagen som både höger- och vänsterforward det året med Tumba i mitten. Roland Stoltz och ”Nicke” Johansson var backar, ler ”Garvis” och fortsätter; ett All Star team måste innehålla Nisse Nilsson och ”Sura-Pelle” Pettersson. De får även Ulf Sterner med sig. På backplats måste jag ha ”Stoltzarn” som var fantastiskt bra på sitt sätt och bredvid honom blir det Bert-Ola Nordlander. Som målvakt väljer jag ”Honken” Holmqvist.

Legendfakta

Uno ”Garvis” Öhrlund
Född: 1937
Forward
Moderklubb: IFK Västerås
Landskamper: 85 A – 2 J
OS Silver: 1964
VM Guld: 1962
VM Silver: 1963
VM Brons: 1965
Sveriges All Star team: 1964
Allsvensk poänligavinnare: 1964
Klubbar som spelare: IFK Västerås, Västerås IK, Tingsryds AIF, Surahammars IF, IFK Arboga, Skogsbo SK, Morgårdshammar IF

Text: Jante Abrahamsson