Old School – Stefan ”Skuggan” Nilsson

90-talets spelgeni

Från slutet av 80-talet fram tills 2003, var Stefan ”Skuggan” Nilsson elitseriens kanske största passningsgeni. Förutom SM-guldet med Luleå 1996, hann centern även med att plocka på sig tre VM-silver med Tre Kronor under 90-talet.
– ”Osten” tog upp laget till en helt annan nivå, säger Nilsson om SM-guldet.

Under årets första söndag i september så ska ni i hockeysverige.se:s serie Old School ni få träffa Stefan ”Skuggan” Nilsson som var Luleå Hockey trogen under hela sin karriär i Sverige. ”Skuggan” var aktiv så sent som år 2004 då han spelade för Luleå Hockey och har under sina tre VM-turneringar aldrig blivit vare sig bättre eller sämre än tvåa med Tre Kronor.

Idag berättar ”Skuggan”, som fyllde 40 år i april, bland annat om var smeknamnet ”Skuggan” kommer ifrån.

Hur stark var hockeyn i Luleå redan när du växte upp?
– Jag är så pass gammal så att jag till och med spelade för IFK Luleå innan man slog ihop med Luleå SK och bildade Luleå Hockey. Redan då var hockeyn stark här i Luleå och den har väl egentligen alltid varit så. Efter det att man byggde Delfinen (Ishallen) här i Luleå så har hockeyn bara blivit ännu starkare. Men i början så var även konkurrensen från fotbollen (IFK Luleå) stark och dom spelade i Allsvenskan så sent som säsongen 1970.

Fanns rivaliteten kvar då mellan Kiruna, Boden, Piteå och Luleå eller vilka kan man säga då var storebror i Norrbotten?
– Ja visst fanns rivaliteten mellan klubbarna kvar då mellan Luleå och främst Kiruna och Boden. Men idag jobbar jag som säljare och är ute i Norrbotten och reser en hel del och träffar mycket folk. Och det jag upplever är att rivaliteten är borta numera och dom allra flesta klubbar jobbar för att få fram bra spelare som kan komma att spela med Luleå i Elitserien.

Var det någon eller några av dina barndomskamrater som tog sig vidare upp till Elitserien?
– Roger Åkerström och jag spelade ihop från juniorlaget upp till debuten a-laget. Så man kan nästan säga att jag och Roger följt varandra åt hand i hand under hela hockeykarriären.

Hur fick du beskedet att det skulle bli debut med Luleå i Elitserien?
– Det är många år sedan nu, närmare bestämt säsongen 84/85. Vi mötte AIK hemma i Delfinen (6-6) och jag fick hoppa in i slutet av matchen. AIK hade ett bra lag då med killar somPer-Erik Eklund och Peter Gradin så det väldig nervöst minns jag. Men framförallt så var det Matti Ruismas avskedsmatch i Luleå och den känns speciellt kul att få varit med och spelat i.

Av 17 A-lagssäsonger med Luleå HF och 573 matcher Elitserien, är SM-guldet den absolut finaste upplevelsen du haft som spelare i klubben?
– SM guldet är en ganska given etta och det är ett stort avstånd ner till det som kommer tvåa. Det är helt klart det största jag varit med om i hela min idrottsliga karriär. Dels hade vi ett fantastiskt bra lag och dels så var mottagandet hemma på Kallax (Flygplatsen utanför Luleå) och firande ute på stan senare något helt fantastiskt.

Varför tror du att ni nådde hela vägen fram till guldet 95/96?
– Vi hade redan tidigt bestämt oss för att Luleå skulle bli etta och vinna SM-guld genom att vara bäst förberedda av alla lag i Elitserien genom att helt enkelt träna bäst. ”Osten” Bergström, som var vår tränare då, tillät inte att det skulle finas några träningar där spelarna kunde vara loja utan det var full fokus jämt. Det visade sig på träningarna också då det kunde vara riktigt hetsigt och tufft ibland, men bara på isen. Efter träningarna tycke alla att det var roliga träningar och uppskattade att det var ganska tufft därute.

Seriösare med ”Osten”

Vilken betydelse hade er tränare Lars ”Osten” Bergström för den här framgången?
– Vi hade varit i SM-final redan 1993 med Lasse Lindgren och Freddy

Foto: Bildbyrån Tre VM-silver blev facit i Tre Kronor.

Lindfors, men ”Osten” tog upp laget till en helt annan nivå. Han fick klubben att jobba mycket seriösare både på och vid sidan av isen. Till exempel så blev borta matcherna mer seriösa vid sidan av matcherna då det infördes liggtider och så vidare. Visserligen hade vi väldigt bra spelare i laget också men just den här lite nya inställningen tror jag var avgörande.

Av alla ledare du haft i Luleå under åren vem har varit den som har betytt mest för din utveckling som hockeyspelare?
– Min pappa (Lars-Åke ”Bobban” Nilsson) som tränade mig fram till A-juniorena. Han var tuff mot mig och dom andra spelarna i laget under träningar och matcher. Men då vi kom hem så pratade vi nästan ingen hockey alls utan vi hade alltid en bra distans till den i hemmet.

Du flyttade inför säsongen 97/98 till Österrike för spel i Klagenfurter och senare till La Chaux de Fonds. Vad var det som lockade dig ut i Europa?
– Det var så kallade Bosman-tider då och jag var i lite av en kontraktskonflikt med Luleå då. Jag förde en dialog med Luleå där det bestämdes att jag skulle få åka ut i Europa och tjäna en hacka. Om SM-guldet var nummer ett i min karriär så var åren i Österrike, där jag också blev mästare, nummer två. Jag har aldrig ångrat att jag åkte dit och spelat utan jag och familjen trivdes fantastiskt bra där både på och vid sidan av isen.

Robert Nordmark, Roger Öhman, Jan Mertzig, Christer Olsson och Örjan Nilsson fanns alla i Klagenfurter. Vilken status höll ni svenska spelare i klubben?
– Svenska spelare höll en väldigt hög status och klass i Österrike. Vi i Klagenfurter hade båda åren som jag var där ett bra lag som kanske skulle tillhöra toppen av lagen i Hockeyallsvenskan här hemma. Alla matcher var kanske inte av toppkvalité men det var en rolig hockey som spelades där och det känns alltid kul att få chansen att göra mycket poäng.

Såg österrikarna det som en liten ära att klämma dit någon av er svenskar i sarghörnen eller hur såg man på att ni kom ner och dominerade deras liga?
– Det fanns inget sådant därnere, utan det var otroligt fina ledare och spelare som vi möttes av därnere som fick hela min familj att verkligen känna sig välkomna dit.

Efter två säsonger i Österrike så flyttade du och Roger Öhman till Schweiz för spel i La Chaux de Fonds. Vad av denna flytt för du hade väl ett tre- års kontrakt med Klagenfurter?
– Spel i Schweiz var helt klart ett felval av mig. Österrikiska ligans regler skulle göras om och dom meddelade oss svenskar att en av oss skulle behöva lämna klubben. Då hade den här schweiziska klubben redan hört av sig så jag trodde att det inte skulle vara så stor skillnad på Klagenfurter och La Chaux de Fonds. När jag kom dit så visade sig att det var ett ganska dåligt lag och en tråkig stad att bo i. Så min familj flyttade hem tidigt och jag fick hemlängtan till Luleå och att få spela där igen.

– När jag kom hem säsongen 01 så var jag fruktansvärt spelsugen. Och det kom kanske att bli mitt bästa år som hockeyspelare. Jag spelade ihop med ”Jonte” Hedström och Anders Burström och det var en otroligt rolig säsong.

Du har alltid tillhört Luleå här i Sverige. Har det aldrig funnits några spännande kontraktsförslag från andra klubbar i Elitserien?
– Det har det absolut och främst då när jag flyttade hem från Schweiz så var flera föreningar här hemma i Sverige som var heta och ville ha mig dit. Men jag valde tryggheten före pengarna. Jag hade fått betydligt bättre betalt i dom andra klubbarna än vad Luleå erbjöd mig, så det var inte för pengarnas skull jag flyttade hem.

Är det för många idag som saknar en riktig klubbidentitet?
– Jag vill inte hänga ut spelare som byter klubb för pengarnas skull. Tvärtom så kan jag till en viss del förstå dom som kan dubbla sin lön genom att hoppa runt bland lagen. Det går inte att jämföra hur det var när jag spelade i Luleå mot idag, då vi kunde behålla samma spelare år efter år och bra krydda med några toppspelare från utlandet.

Kontrakt stoppade NHL-spel

Du draftades redan 1988 för Vancouver Canucks. Varför tog du aldrig chansen att sticka över och testa på NHL-spel?
– Vancouver var över tidigt och hälsade på mig här hemma i Luleå, men då

Foto: Bildbyrån Säsongen 01/02 – en av Nilssons bästa, enligt honom själv.

satt jag fast i ett kontrakt med Luleå som jag helt enkelt inte kunde bryta. Sen hade vi en bra dialog i några år innan dom klippte banden för att dom antagligen inte tyckte jag var tillräckligt bra längre ha ha… Efter det så var det aldrig aktuellt med spel där borta, men hade jag kunnat bryta kontraktet med Luleå tidigare så hade jag nog tagit chansen.

Du var VM-spelare 1993, 1995 och 1997. Den sista av turneringarna var du dessutom lagkapten. Vilken av turneringarna har du idag närmast ditt hjärta?
– VM 1993 i München var väldigt bra arrangerat och det var även mitt första VM så det blev lite speciellt. Däremot var nog VM 1995 den största besvikelsen för vi hade verkligen velat vinna på hemmaplan. Men istället förlorade vi till Finland i finalen.

Alla tre turneringarna som du spelade i slutade med silver för Tre Kronor. Vilket år känns så här efteråt som det VM:et som Tre Kronor låg närmast ett guld?
– I Helsingfors 1997 så spelades finalserien i bäst av tre matcher. Vi vann den första mot Kanada men sen orkade vi inte riktigt att vinna en ytterligare. Så det måste jag nog säga är det silvret som var närmast att bli guld. I München så förlorade vi till ryssarna som var riktigt bra i finalen och 1995 så var faktiskt Finland det klart bästa laget så det var inget att snacka om. Deras ”knatte- kedja” med Jere Lehtinen, Saku Koivu och Ville Peltonen samt Jarmo Myllys i mål dominerade deras lag stort.

Vilken Tre Kronor spelare har du imponerats av som ledare på och vid sidan av isen under dina tre VM-turneringar?
– Jag har träffat så många sköna personer i Tre Kronor… men tyvärr så har jag aldrig fått förmånen att spela tillsammans med Mats Sundin. Han har jag hört att väldigt bra ledaregenskaper. Thomas Rundqvist var lagkapten under VM 1993 och han utstrålar en väldigt stor pondus och trygghet som spelare och ledare för Tre Kronor. Så Thomas kanske är den spelare som haft dom bästa ledaregenskaperna av dom jag har spelat med.

Hur ser Stefan ”Skuggan” Nilssons liv ut idag?
– Jag jobbar med vår nystartade firma Zlapshot Business Partner där vi bland annat hjälper Luleå Hockey på marknadssidan. Till helgen så drar TV-pucken igång och sedan 2 1/2 år tillbaka är jag med och hjälper till där också, men i övrigt så är jag mest involverad i basketen här uppe.

Basket?
– Basketen är stor i Luleå och det finns faktiskt 17 föreningar här. Båda mina döttrar spelar så då har jag klivit in lite som tränare där också.

Var kommer förresten smeknamnen ”Skuggan” ifrån?
– Det har hängt i sedan jag var 7 eller 8 år gammal. Pappa jobbade på en idrottsplats och då följde jag efter honom än vad han gjorde. Då sa Åke Wikman, som var ledare i IFK Luleå, att jag följde efter pappa som en skugga. Det var därifrån namnet kom.

Sedan måste jag fråga dig något om din spelstil. Du är känd för att vara nästintill genialisk i dina framspelningar. Är det något man kan träna upp eller är det bara något som finns där i ryggmärgen?
– Jag tror att man inte kan träna upp spelsinnet, för det måste nog vara medfött. Men däremot kan du säkert träna upp spelförståelsen. Det jag var väldigt noga med att träna när jag var aktiv var mitt passningsspel. Att verkligen försöka hitta passnings- vägar och slå bra passningar som hittade fram till mina lagkompisar. Tyvärr tycker jag att det slarvas en hel del inom ungdomshockeyn vad det gäller just passningsspelet, så vi får hoppas på ett bättring där.

Avslutningsvis – så det obligatoriska All Star team med spelare som du spelat med. Hur skulle det se ut?
– Som målvakt är Jarmo Myllys självklar liksom Timo Jutila på backsidan. Mattias Öhlund får bli den andra backen. Bland forwards så måste Mika Nieminen vara med. Sen har jag aldrig mött en så bra målskytt som L-G Pettersson för eller senare så han kommer med och givetvis också ”Micke” Renberg.

Legendfakta

Stefan Nilsson
”Skuggan”
Född: 1968
Forward
Landskamper: 65 A – 7 B – 34 J
VM Silver: 1993, 1995, 1997
JVM 5:a: 1988
JEM Silver: 1986
Svensk mästare: 1996
Österrikisk mästare: 2000
Klubbar som spelare: IFK Luleå, Luleå HF, Klagenfurter AC, HC La Chaux de Fonds
Bor i Luleå

Text: Ronnie Johansson