Old School – Stefan Karlsson

Vann åtta SM-guld med Brynäs

Mellan 1966 och 1980 blev Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson svensk mästare med Brynäs inte mindre än åtta gånger. Efter den sista SM-titeln, avslutade han en karriär som också innehöll sex VM-medaljer för forwarden.
– Det SM-guld jag minns bäst är nog det sista, säger Karlsson.

Dagens gäst i Old School är Stefan Karlsson från Gävle. Men för att vi ska få en koppling mellan honom och hockeyn så lägger vi till smeknamnet ”Lill-Prosten” och då vet säkert alla hockeyfantaster vem vi pratar om.

”Lill-Prosten” är uppväxt i Gävle och tillhörde under alla sina år som spelare i Sverige, Brynäs IF. Men idag avslöjar han bland annat att det var nog ”Godis” (Gävle GIK) som var den första klubben som låg varmast om hans hjärta.

Du är född i Gävle elva år innan stadens första hockeyguld (Gävle GIK 1957), hur var Gävle som idrottsstad att växa upp i då?
– Jag höll på med väldigt många idrotter som barn. Det var fotboll, hockey och friidrott i första hand och nog upplevde jag det som att Gävle var en fin idrottsstad för oss ungdomar.

Var det ”Godis” (Gävle GIK), Strömsbro, Huge eller Brynäs som var klubben du såg upp till som knatte?
– Jag gick först och främst och kollade på ”Godis”, som Gävle GIK kallades, när jag var barn så mina idoler fanns där i första hand. Det var ”Stöveln” Öberg, som alltid spelade i sin gula mössa, Valter Åhlén med flera.

Hur blev det aktuellt med spel i Brynäs för dig?
– När jag var kring 13-14 år så startade Brynäs en ungdomsturnering i Gävle som hette Arsenalen och det var där jag började spela hockey på riktigt. Sedan gick jag via Brynäs pojklag och juniorlag fram till A-laget så småningom.

Håkan Wickberg, ”Virus” Lindberg, Hans Dahllöf med flera kom fram som juniorer i Brynäs. Var det några av dom som du rent av umgicks med i pojkåren eller var det några andra av barndomskamraterna som senare blev elitspelare i Brynäs?
– Nej, jag umgicks väl inte direkt med någon av dom utan det var mera med Håkans bror Göran. Han spelade i Brynäs upp till junioråldern och var en ganska duktig back. Fast självklart inte lika bra som sin bror Håkan men efter han slutat spela själv så var Göran materialförvaltare i Brynäs under många år.

När fick du ditt första besked om att du var aktuell för spel i Brynäs A-lag?
– Jag var med uppe och tränade med a-truppen redan första året som Brynäs vann guld, det vill säga 1964. Men det var först säsongen därpå som jag tog en ordinarieplats i a-truppen. Jag var oftast artonde man det året och det innebar att man oftast fick sitta på bänken som reserv. Men det var ett ganska bra år för Brynäs och vi tog silver efter Västra Frölunda.

Vilka fick du omkring dig i kedjan i debutmatchen?
– Jag fick ersätta Kjell Larsson, som gått till Rögle, på högerflygeln bredvid Tord Lundström och Håkan Wickberg. Vi tre spelade många år tillsammans sedan.

Hur var det så kallade klimatet för en junior att komma upp till Brynäs omklädningsrum vid den här tiden?
– Jag tyckte det var bra att komma som ung upp till Brynäs a-lag. Visserligen var det väldigt hårt på träningarna ibland och när vi spelade internmatcher på träningarna var dom oftast bättre än vissa matcher i Allsvenskan. Men jag har alltid gillat den stämning och jargong som varit kring Brynäs.

Vann SM-guld åtta gånger

Hade legendariske ledaren Thure Wickberg (Håkan Wickbergs far) något finger med i spelet då det gällde till exempel laguttagningar?
– Det hade han säkert ha ha… Thure var en fantastiskt duktig ledare som

Foto: ”Lill-Prosten” 1967.

var väldigt omtyckt bland oss spelare. Han var ganska hård men alltid rättvis, rak och ärlig. Jag gillade verkligen honom som ledare och person. Man skulle kunna kalla honom för bossens boss i Brynäs under dom här åren.

Vad betydde han för Brynäs tror du?
– Thure betydde givetvis jättemycket för Brynäs som förening. Men det var inte bara han utan Thure omgav sig med flera bra ledare från den så kallade gamla skolan som lade ner sin skäl i klubben. Jag tänker på Breit Hellman som ansvarade för värvningarna, kassören Lennart Jansson, Henry Jansson som kanske var oftast Thures bollplank. Sen hade vi en fantastiskt bra lagledare i Bosse Hessel som vi killar uppskattade mycket.

Du vann SM-guld åtta gånger med Brynäs. Det första kom 1966 och det sista 1980, kan du plocka ut vilket som var det roligaste att vinna?
– Nej! Jag tror nog att det var lika roligt varje gång vi vann guld. Men dom tidiga gulden tog alla för givet att vi skulle vinna så dom år vi inte vann i början var lite halvfiasko. Men det guldet som jag kanske minns bäst var nog det sista, 1980. Vi var inte speciellt stora favoriter det året men vi vann den avgörande finalen på Hovet i Stockholm, tror jag att det var, mot Frölunda och det var enormt kul.

Lennart ”Tigern” Johansson var med under stora delar av Brynäs storhets era. Han spelade när du vann ditt första guld 1966 och coachade vid det sista. Vilka ledar egenskaper gjorde ”Tigern” så unik?
– Han var väl egentligen mer en pådrivare och hade en stark personlighet. ”Tigern” var visserligen med i landslaget några gånger men han var mer den peppande killen som kunde dra med sig ett helt lag mer än att han var en duktig spelare. Framförallt var han väl ingen hejare på skridskor ha ha… ”Tigern” var nog en av Thure Wickbergs viktigaste värvningar till klubben och en fantastisk kille.

Sen måste jag fråga dig om SM-finalen 1975 mot Leksand som ni förlorade efter sudden death. Det sägs att ni hade en puck inne under Göran Högosta och det var väl du som hade förpassat den dit? Vad tror du själv idag, var pucken inne?
– Ja herregud… Här kan man väl prata om en skandal! Jag tror alla på hela Scandinavium såg att pucken var inne utom domaren. Jag fick en törn av Högosta så jag flög över honom men jag ser ändå att pucken ligger inne i målet. Domaren kom med någon konstig bortförklaring att jag hade varit inne i målgården före pucken eller något liknande. Klart att jag blev förbannad då som vi missade SM-guldet på det domslutet.

Hur blev det aktuellt med spel i tyska Krefeld?
– Jag hade väl varit ordinarie i landslaget under fyra år då och jag var med landslaget i Tyskland innan VM på något uppladdningsläger fast jag inte kom med till VM senare för det helt enkelt fanns bättre spelare i Tre Kronor då. Men Lasse Lilja kom och hämtade upp mig på hotellet där nere och vi åkte till klubben och förhandlade och senare kom dom även upp till Sverige och pratade med mig. Så ungefär gick det till.

Vilken klass höll den så kallade Bundesliga då?
– Det handlade oftast om tre, fyra lag då. Det var vi, Berlin, Düsseldorf, Landshut med Erich Kühnackl. Men oftast var det fruktansvärt tuffa och fula matcher där nere bland annat när vi spelade mot lagen kring Bayern. Bad Töltz, Riesserse, Landshut och så vidare hade väldigt många kanadensare i laget och det smällde på riktigt ordentligt. Men det var ändå ett riktigt kul år.

Fanns det flera svenskar i Bundesliga under ditt år i Västtyskland?
– Det hade varit en hel del svenskar där tidigare. Men det året jag var i Västtyskland så var det bara Kjell-Rune Milton. Vi båda träffades där nere en del fast vi spelade för olika lag. Men vi höll ihop ändå.

Varför återvände du redan efter ett år till Brynäs och Sverige?
– Jag blev skadad nere i Tyskland efter att jag fått ett skott på ”knylan” så den sprack. Så under stora delar av säsongen så tränade jag inte ens utan jag spelade bara matcher. För dagen efter det att jag hade haft skridskor på mig så var foten alldeles svullen. Så när säsongen var över och det blev sämre och sämre i foten samtidigt som jag var väldigt dåligt tränad så ville jag åka hem.

Var det aldrig aktuellt med spel för någon annan klubb i Sverige?
– Efter Västtyskland så hade jag faktiskt ganska stor hemlängtan till Gävle så det var inget annat alternativ för mig än att spela i Brynäs. Jag hade väl direkt heller aldrig några anbud från andra klubbar mer än efter att jag slutat 1980. Men då var jag ganska trött och sliten efter ett tungt sista år där jag både varit skadad och dragit med en bihåleinflammation så jag tackade nej helt enkelt.

Hur var debuten i Tre Kronor mot Kanada i Ottawa 1967?
– Det var något riktigt kul och ett bra minne måste jag säga. Vi var över till Kanada över jul och nyår det året. Minns jag inte helt fel så gjorde jag väl också ett eller två mål på den turnén.

Arne Strömberg var förbundskapten vid den här tiden. Varför tror du han fick sådan respekt med sig som ledare bland er spelare?
– Arne var en mycket duktig tränare och en ledare som var av den gamla skolan han med. Det var senare han också som tog mig med till VM-turneringarna 1969 och 1970. Dom båda turneringarna gick här i Stockholm efter det att VM i Prag blev flyttat tack vare invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

Petades från OS

Du vann tre VM-silver och tre VM-brons, varav två silver vanns i Stockholm. Hur var dom här turneringarna att spela?
– Det var självklart väldigt kul att få vara med om att spela VM på

Foto: ”Lill-Prosten” anno 1973.

hemmaplan. Sedan var det en fantastisk stämning kring matcherna. Utan min bästa turnering var nog 1972 i Prag under Bill Harris ledning. Allt fungerade bra under den här turneringen för mig och jag blev bästa svenska poängplockare och hamnade ganska högt i den totala poängligan.

Men du var aldrig med i OS 1972?
– Nej Billy Harris tyckte väl att det fanns bättre spelare en jag. Fast jag gillade Billys sätt att coacha. Den var väldigt annorlunda men väldigt bra. Och anledningen till att gick bra i VM var kanske att jag inte spelade under just OS utan jag var hemma och tränade då i stället.

Turneringen 1972 i Prag blev du poängbäst i Tre Kronor och det var vid den här tiden som NHL och WHA lagen började söka spelare i Europa. Fick aldrig du någon förfrågan om att åka över?
– Nej jag fick aldrig någon förfrågan.

Hur ser annars Stefan ”Lill-Prosten” Karlssons liv ut idag?
– Jag jobbar på GEP Design som har huvudkontoret i Stockholm men jag är stationerad i Gävle. Så jag säljer profilkläder åt dom sedan tjugo år tillbaka. Jag går också på en del hockey när jag har tid men långt ifrån alla matcher här hemma i Läkerol Arena. Men jag föredrar att se vissa lag före andra som till exempel Frölunda eller Leksand när dom var i Elitserien. Men jag kanske inte springer benen av mig om det till exempel Luleå som kommer hit på besök. Men det handlar väl om att alla har olika tycke och smak. När det gäller Leksand så har det alltid funnits en form av ”hatkärlek” mellan klubbarna.

Hur fick du smeknamnet ”Lill-Prosten”?
– Pappa (Erik Karlsson 40 mål på 43 matcher för AIK) spelade fotboll i Gefle IF och AIK och han kallades för Prosten så det var naturligt att jag blev ”Lill-Prosten”. Men hur pappa fick namnet är lite kul. Hans bror Folke hade fått en svart lång rock som gick ner till ”knylarna” så han såg ut som en präst. Men Folke ville inte ha den så pappa fick ta över rocken och blev då prosten i stället för sin bror.

Som avslutning så vill vi veta hur ditt All Star Team med spelare du spelat med skulle kunna se ut.
– Jag har visserligen spelat med ”Honken” (Leif Holmqvist) men ”Wille” hade jag bakom mig under så många år så ”Wille” Löfqvist får det bli i målet. Som back måste jag ha Börje Salming med sen har jag visserligen spelat med ”Lill-Strimma” Svedberg fast den bästa backen vid sidan av Salming är nog ändå Stig Östling. Som kedja får det bli ”Stisse” Johansson från Södertälje och Tord (Lundström) och jag själv på högerflanken. Får jag ta med Håkan Wickberg som reserv? Håkan bor granne med mig och blir väl arg om han inte får vara med haha… Han var fantastiskt duktig han med.

Legendfakta

Stefan Karlsson
”Lill-Prosten”
Född: 1946
Forward
Landskamper: 143 A, 5 B, 6 J
VM Silver: 1969, 1970, 1973
VM Brons: 1971, 1972, 1974
Svensk Mästare: 1966, 1967, 1968, 1970, 1971, 1972, 1977
Sveriges All Star Team: 1970
Klubbar som spelare: Brynäs IF, EV Krefeld
Bor i Gävle

Text: Ronnie Johansson