Old School – Per-Erik Eklund

En gång Philadelphia Flyers bäste

1991 utsågs han till Philadelphia Flyers mest värdefulle spelare. Under en karriär som varade sjutton år på elitnivå, hann dessutom Per-Erik Eklund med att vinna två SM-guld, VM-guld och utses till elitseriens mest värdefulle spelare 1995.
– Det gick bra för mig i Philadelphia efter att Mike Keenan lämnat, säger Eklund.

Dagens Old School-gäst hittar vi i fotbollsklubben IF Brommapojkarna i Stockholms västra förorter. För det var där som Per-Erik Eklund inledde både sin fotboll- och ishockeykarriär.

Idag berättar Per-Erik för hockeysverige.se:s läsare bland annat om hur han upplevde tragedin med Pelle Lindbergh i Philadelphia Flyers och varför Stocksunds IF kom att bli en sådan fantastisk plantskola för just hans åldersklass i ishockey.

Per-Erik, du var elitspelare i fotboll och ishockey ungefär samtidigt som junior, vilken nivå höll du som fotbollsspelare?
– Jag var med en säsong i Brommapojkarnas a-lag när dom låg i serien under Allsvenskan. Det var samma år som AIK hade ramlat ur Allsvenskan så vi spelade i samma serie den säsongen (1981). Totalt gjorde jag 11 a-lagsmatcher.

När bestämde du dig för att det skulle bli hockey?
– Jag väl 17-18 år då och fick väl mest spela ytterback i BP, vilket inte var det roligaste för en mittenmittfältare. När då AIK hörde av sig och ville se mig i deras a-lag i hockey så kändes det mera lockande. Det hade inte fungerat att spela både elitfotboll och elitishockey samtidigt. Sedan gillade jag hockeyn bättre som det var mera fart och fläkt i det spelet.

Du, Tommy Lehman, Tommy Albelin, Pelle Martinelle, Mikael Cederholm, Björn Thorsell, Pontus Molander med flera klev upp i Elitserien ungefär samtidigt från Stocksund norr om Stockholm. Vad gjorde just den här generationen ”Stockan” lirare så framgångsrika?
– Den som var målvakt i mitt ”Stockan” var Mats Ytter som senare spelade i både Djurgården och Västerås och honom får vi inte glömma bort. Det var egentligen inte så många som var från själva Stocksund som lirade i det laget. Till exempel så kom jag tillsammans med Tommy Albelin och hans brorsa Christer från BP till Stocksund och dessutom kom ett helt lag dit från Sollentuna HC. Men den viktigaste biten för den kullen var att Verner Persson kom dit som tränare och att det alltid fanns träningstider tillgängliga för oss. Verner liksom flera andra i ”Stockan” var riktiga eldsjälar och ordnade så vi kunde träna redan vid sex-sju på kvällarna istället för sena tider som oftast var vanliga att träna på i Stockholm då.

När blev det aktuellt med spel för AIK?
– Jag var nästan klar för Hammarby först faktiskt. Det var så att jag och Hammarbys tränare då, Leffe Boork, hade bestämt ett möte på ett fik inne i stan efter skolan. Men Leffe dök aldrig upp. Men även Lasse Norman och AIK hörde av sig så det blev spel där i stället.

Har du fått någon förklaring till varför Leif Boork inte dök upp?
– Ja, det fick jag efter någon vecka, Leffe hade skrivit på som tränare för Djurgården så det var förmodligen anledningen till att han inte kom till mötet.

Hur var jargongen i AIK vid den här tiden för det fanns ganska starka personligheter som till exempel Gunnar Leidborg, Peter Gradin, Mats Hessel, ”Råttan” Edberg med flera i truppen då?
– Man togs emot på ett tufft men ändå bra sätt. Det var riktigt tuffa träningar dom åren i AIK och det small ganska bra vilket var väldigt nyttigt för oss yngre. Men jag tycker vi hade en mycket bra grupp vid sidan om och rent socialt så förekom det aldrig att någon hamnade utanför eller något. Utan vi höll verkligen ihop laget, annars skulle det aldrig ha gått så bra som det gjorde dom här säsongerna.

Dubbel svensk mästare

Du blev svensk mästare med AIK säsongen 83/84, men var även med 25 matcher guldåret 81/82, vad tror du var den viktigaste ingrediensen i laget som gjorde att ni räckte hela vägen fram dom åren?
– Jag tror den främsta anledningen var att laget innehöll allt, vi hade ett

Foto: Bildbyrån

I Leksand 1998.

bra målvaktsspel, Gunnar Leidborg var målvakt vid båda guldåren och var fantastiskt bra. Sedan hade vi bra backar, hårt jobbande spelare och den där spetskompetensen som gör laget komplett. Men klubben var även väldigt bra styrd uppifrån under dom här åren samtidigt som vi hade bra tränare. Första guldet hade vi Dan Hobér och vid andra guldet så hade vi Per Bäckman.

Den sista av guldåren fick du även ta emot Guldpucken som ett bevis på att du var det årets bästa spelare i Sverige. Vad betyder en sådan utmärkelse eller en utmärkelse som Guldhjälmen som du erhöll elva år senare?
– Om vi börjar med Guldpucken så tror jag inte att man riktigt fattade vilken stor grej det var att få den då. Det var så mycket annat samma säsong med SM-guld och OS-spel samtidigt som jag var ganska ung. Det är väl först nu efteråt som jag förstår vad stort det är att bli utsedd till Sveriges bästa spelare, även om det mest är journalister som sitter i juryn ha ha… Guldhjälmen fick jag det år jag kom hem från NHL. Jag ville visa att jag inte var slut som spelare och det var väl ett bra kvitto på att så inte var fallet. Sedan är det extra kul att få Guldhjälmen som det är spelarna själva som röstar fram vinnaren.

Du draftades av Philadelphia Flyers redan 1983, men åkte över först inför säsongen 85/86. Hur bestämdes det att just det här tillfället att åka över var det rätta för dig?
– Egentligen var det klart att jag skulle åka över redan året innan, men även här var ”Boorken” inblandad. Han var förbundskapten då och jobbade hårt på att bygga ett landslag med unga spelare för framtiden och jag ingick i den satsningen. Men nu var inte det hela anledningen utan i första hand handlade om att jag inte kände mig mogen för att åka över redan 1984 utan ville skaffa mig ytterligare ett års rutin från Elitserien.

Ganska tidigt på debutsäsongen så körde din lagkamrat i Flyers, Pelle Lindbergh, ihjäl sig. Hur tog ni till er det här fruktansvärda beskedet?
– Jag hade precis lärt känna Pelle som jag bara kommit dit några månader innan olyckan skedde. Men Pelle var väldigt populär och hade fått pris som NHL:s bästa målvakt året innan så visst tog det rejält på oss spelare i laget. Det var många av Flyers killar som hade spelat ihop med Pelle under många år och lärt känna honom väldigt bra.

Var det svårt att ta sig över tröskeln och gå vidare för laget resten av den här säsongen?
– Det var riktigt tufft just efter att det hade hänt men alla i laget kände Pelle som person och vi visste att han skulle ha önskat att vi körde på för fullt trots hans bortgång. Så vi blev nog ännu starkare som grupp efter det här tragiska.

Bäst i Philadelphia 1991

Vilket var ditt bästa år av dom nio som du tillbringade i NHL?
– Jag utsågs till MVP i Philadelphia Flyers säsongen 90/91. Hela laget

Foto: Bildbyrån

Pelle Lindbergh.

gjorde en halvdålig säsong, men min kedja med Mike Ricci och Rick Tocchet fick väldigt mycket beröm trots att det gick tungt för laget. Men det gick överhuvudtaget väldigt bra sedan Paul Holmgren tog över som coach efter Mike Keenan i Flyers. Under dom tre år som Holmgren var vår coach så gav mig väldigt stort förtroende och lät mig spela mycket i både powerplay och boxplay.

I Flyers fanns Bobby Clarke som inte var känd för att älska svenska spelare direkt.
– Det var inga problem alls utan jag tror Bobby Clarke gillade mig skarpt ha ha… Han respekterade mig för det sätt jag spelade på, även om jag inte var lika tuff i spelet som honom. Bobby är en kille som gillar att snacka så det var väldigt vanligt att han och jag redan på morgonen innan matcherna tog en kopp kaffe ihop och pratade om allt möjligt.

Hur tog du beskedet att du hade sålts till Dallas Stars din sista säsong där borta?
– Jag hade redan tagit beslut om att flytta hem efter den säsongen så Dallas ville ha mig till slutspelet det året. Dallas fick mig gratis just för att det var bestämt att jag skulle sluta i NHL. Hade jag fortsatt så skulle Flyers få ekonomisk ersättning.

Varför blev det Leksand och inte AIK när du återvände till Sverige?
– Jag hörde väl egentligen ingenting från AIK då jag skulle flytta hem. Men som jag bott alla somrar i Leksand och pappa kommer från Hjortnäs så hade väl Leksands IF bättre koll på att jag skulle flytta hem och var snabbast med kontraktsförslag. Sedan har Leksand alltid betytt mycket för mig genom mina somrar här uppe men även om också AIK som klubb ligger nära mitt hjärta.

Du gjorde fem säsonger i Leksand innan du lade skridskorna på hyllan. Var det stor kontrast på Leksand som klubb jämfört med AIK?
– Leksand hade haft några tuffa år med spel i kvalserien och liknande. Men då jag kom dit så hade Olle Öst blivit sportchef och han hade tagit dit Wayne Fleming och några bra utländska spelare som till exempel Greg Parks och flera stabila bra svenska spelare. Så det började väl bli ordning i Leksand då efter dom tuffa åren. AIK kändes redan direkt som en mer etablerad klubb då jag kom dit 1981, men det hann gå några år där i mellan så det är inte rättvist att jämföra.

När du kom till Leksand så fick du Wayne Fleming som coach, vad tror du han betydde för Leksands utveckling som klubb?
– Wayne fick klubben att ändra attityd lite mer mot den kanadensiska kan man väl säga vilket jag tror var jätteviktigt just då. Sedan fick han ihop han ihop ett väldigt bra lag med Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist som kunde bilda stomme i laget under flera år framöver.

Vem är annars den ledare som betytt mest för din utveckling som spelare?
– Verner Persson med det han lärde mig under dom viktiga unga åren. Sedan har man val snappat upp lite här och där, Hobér var en väldigt duktig is- tränare. Han var inte alldeles olik Mike Keenan som jag hade i Philadelphia Flyers. Båda hade väldigt bra träningar men var sämre på det psykologiska planet. Även Leffe Boork har betytt en hel del för mig under dom första åren i Tre Kronor med sitt lite nytänkande.

Lite kort om Tre Kronor också för redan som 20-åring fick du chansen att spela i Canada Cup mot Wayne Gretzky och flera andra storheter. Vad betydde den här turneringen för dig?
– Den turneringen betydde väldigt mycket för mig och vi gick till final mot

Foto: Bildbyrån

Mot Martin Strakas Pittsburgh 1993.

Kanada som hade ett lag fyllt av stjärnor som jag bara hade läst om i tidningarna tidigare. Jag tror att vi gjorde en så bra turnering för att vi hade killar som Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Kenta Nilsson med flera som spelade borta i NHL då och dom visade ingen som helst respekt för dom andra länderna. Vi andra rycktes väl med i den här respektlösheten, vilket gjorde att vi till slut höll på slå Kanada i finalen.

Men du kan även titulera dig som världsmästare efter guldet i Åbo 1991. Kan du med facit i hand peka ut varför Tre Kronor vann det året?
– Vi hade en bra tränare i Conny Evensson, precis som guldåren i AIK, så hade vi ett bra målvaktsspel. Men framförallt hade vi ett väldigt bra lag med unga stjärnor som Mats Sundin och Nicklas Lidström, men även viktiga ledartyper som Kjell Samuelsson, Håkan Loob, Thomas Rundqvist och Jonas Bergqvist.

Vilka ledaregenskaper har dåvarande förbundskapten Conny Evensson som gjorde att ni blev ett så unikt lagbygge på kort tid det året?
– Conny var väldigt lugn men kunde även vara mycket bestämd när det var något som inte fungerade som han ville. När han höjde rösten förstod vi att det var allvar. Conny var mycket omtyckt bland oss spelare.

Vilken är annars din spelmässigt bästa turnering?
– Jag tror det var i Bern 1990 då vi tog silver som jag nog gjorde min bästa VM-turnering.

Du har inte släppt hockeyn efter att du slutat som aktiv. Hur ser Per-Erik Eklunds hockeyliv ut idag?
– Det stämmer, först scoutade jag för Phoenix i fyra säsonger. Sedan hoppade jag in som tränare i Leksands juniorlag. När det sen blev turbulent i Leksands a-lag så hoppade jag in som assisterande till ”Pirro” Alexandersson. Det blev väl två säsonger totalt. Men då ”Pirro” fick sparken så blev jag huvudansvarig en tid innan Curre Lundmark kom in och tog över. Därefter har jag börjat jobba som scout åt Montreal Canadiens.

Hur mycket hinner du se din son Daniel Eklund spela i Borlänge Hockey?
– Egentligen alldeles för lite. Men tyvärr så krockar oftast hans matcher i division 1 med Leksands matcher eller andra matcher som jag måste följa i mitt jobb som scout. Sedan har min femåriga grabb börjat spela i Björnligan här i Leksand och mina två döttrar tävlar i slalom. Den äldsta, Nathalie, vann JSM i slalom senaste säsongen och går nu på skidgymnasiet i Malung.

Så kommer vi till ditt All Star Team med spelare som du har spelat med.
– Ron Hextall får i alla fall stå i mål. Gordie Howes som Mark Howe tar vi på ena backplatsen och Tomas Jonsson på den andra. I kedjan får det bli spelare som jag har fungerat bra ihop med så vi börjar med Tim Kerr so förmodligen fortfarande har rekordet i antal gjorda powerplay mål på en säsong, 34. Sedan fungerade jag väldigt bra ihop med Tomas Forslund så dom båda får köra på varsin kant och sedan spelar jag i mitten. Men jag kan väl få ha med Peter Gradin som reserv också?

Legendfakta

Per-Erik Eklund
”Pelle”
Född: 1963
Forward
Landskamper: 126 A, 9 B, 31 J
OS Brons: 1984
VM Guld: 1991
VM Silver: 1986, 1990, 1995
VM 6:a: 1985, 1996
Canada Cup Silver: 1984
JVM 4:a: 1983
JVM 5:a: 1982
JEM Brons: 1983
Guldpucken: 1984
Guldhjälmen: 1995
Vinnare av Elitseriens poängliga: 1995
Sveriges All Star Team: 1984, 1995
Klubbar som spelare: IF Brommapojkarna, Stocksunds IF, AIK, Philadelphia Flyers, Dallas Stars, Leksands IF
Bor i Leksand