Old School – Kjell Dahlin

Lämnade Montreal för tidigt

1986 var Kjell Dahlins år. Då blev forwarden från Timrå inte bara Stanley Cup-mästare med Montreal Canadiens – utan gjorde också en lysande rookiesäsong i NHL och kom med i All Rookie Team.
– Det firades i minst en vecka, det var som om vi blivit presidenter, säger Dahlin om titeln med Les Habitants.

I dagens Old School ska ni få stifta bekantskap med en av våra tidiga Stanley Cup-mästare, nämligen, Kjell Dahlin. Han vann tillsammans med grannen hemma på gatan i Timrå, Mats Näslund, titeln redan 1986.

Idag är han 45 år och jobbar inom Färjestad BK och berättar för hockeysverige.se att ett av hans största misstag i livet var när han valde att bryta kontraktet med Canadiens och flyttade hem till Karlstad.

När man växer upp i Timrå, är det givet då att man på något vis har en koppling till hockeyn?
– Jo men så är det. Sundsvall är en bruksort där det mesta handlar om fabriken och hockeyn så var man idrottsintresserad så blev hockeyn en naturlig del. Vi var flera killar på samma gata som lirade hockey och vi hade exakt tre km till ishallen

Vad betydde din bror Anders Dahlin och att han spelade hockey i Timrå när du började med hockey?
– Jag vet inte om just att Anders spelade hockey påverkade mitt val av idrott, utan det var mera att alla på gatan hemma i Timrå spelade. Sen kom jag och Anders från en hockeyfamilj så det föll sig naturligt att jag skulle bli hockeyspelare.

Ni är väl fler i familjen/släkten som spelat i Timrå IK eller Wifsta/Östrands IF?
– Anders var äldst av oss syskon och jag var yngst. Men vi har även en mellanbror, Hasse, som spelade i Timrå upp till junioråldern innan han bytte klubb till Bergeforsens SK i gamla division två. Vår pappa Alfons Dahlin och vår farbror ”Charlie” spelade också i Wifsta.

Du var bara 16 år när du fick debutera i Timrås A-lag säsongen 1978/1979. I laget fanns din bror Anders, nyligen avlidne Håkan Pettersson, Matti Pauna, Henrik Sandström med flera. Vad kommer du idag ihåg av själva debutmatchen?
– Vi mötte Järved eller Kramfors i gamla division 1 och jag började på bänken. Håkan Nygren var vår tränare då och mitt under matchen så sa han att – Den där Dahlin han är så jävla dålig så vi sätter in en annan Dahlin i stället. Han menade skämtsamt att brorsan inte var lyckad och det var på hans plats jag fick göra debuten.

Även Peter Andersson (senare NHL-proffs i bl a Washington och Quebec) debuterade samma säsong. Var Timrå ett bra val för er yngre spelare om man ville få chansen att visa upp sig?
– Jag och Peter växte upp vid rätt tid i Timrå kan man säga. Vi hade åkt ur elitserien och stjärnor som brorsan och Mats Näslund hade lämnat laget och flyttat till Brynäs. Visserligen värvade Timrå några nya spelare men i första hand var man tvingade att flytta upp juniorer i a-truppen och det var vi unga killar tacksamma för givetvis.

Det var tidigare landslagsmannen Håkan Nygren som tränade Timrå och lyfte upp dig i A-laget. Vad kom han att betyda för dig som hockeyspelare?
– Det var med stora öron och ögon som man lyssnade och såg på honom när man kom upp som junior. Han kunde vara lite burdus i båset på ett bra vis men kanske inte den bästa taktikern.

Vem var annars den som var drivande i laget under din uppväxt?
– När jag debuterade så var det i första hand Håkan Pettersson, Stefan Pettersson, Matti Pauna och senare kom även Jari Kaski från Finland och tog stort ansvar.

Säsongen 80/81 så blev du utsedd till Sveriges bästa junior och fick väl en jordglob antar jag? Vad kom den här utmärkelsen att betyda för dig?
– Ja det fick jag ha ha… jag fick åka ner till Stockholm och ta emot den av Arne Grunander. Jag visste inte ens att jag var omnämnd i diskussionen när jag fick reda på att jag fått priset. Vi hade åkt ur Elitserien med Timrå den säsongen men vår tränare Olle Åhman hade släppt fram unga spelare som mig, Micke Johansson, Anders Wikberg och Staffan Erixon (Pappa till Sebastian Erixon i Timrå och Christopher Erixon i Skåre) och vi alla hade gjort en bra säsong trots allt. När jag väl förstod att det var jag som skulle få priset så insåg jag nog hur stort det var.

Draften inte så stor 1981

Samma år blev du draftad av Montreal Canadiens i NHL – fick du sätta på dig kostymen och åka över till den så kallade draften?
– Draften var ingen stor grej i Sverige vid den här tiden och vi unga killar

Foto:

I Timrå 1981.

hade inte så bra koll på NHL utan jag minns att jag kom hem efter en träning och Anders satt vid köksbordet och sa att det var Montreal som tog dig i draften. Mer än så var det inte.

När fick du första indikationen på att Montreal var intresserade av dig?
– Det var vid Junior-VM i Kanada 1982 som jag första gången fick en bekräftelse på att dom var intresserade och samma sommar fick jag en lunta på 100 sidor från klubben om hur jag skulle sköta min sommarträning.

Och den följde du slaviskt?
– Ha ha… nja, jag följde Timrås träningsprogram till 100% kan man nog säga.

Innan du reste över till NHL så fick det bli spel i Färjestad under tre säsonger. Hur gick värvningen ner till Karlstad till?
– Det var vid sista matchen när det stod klart att vi skulle åka ur och Frank Neal, som då spelade i Färjestad, kom fram och sa att dom var intresserade av mig. Alla trodde att jag skulle spela i Brynäs då som brorsan spelade där. Men jag var ner hit till Karlstad och förhandlade med Olle Öst och sen bestämde jag mig. Jag ville inte byta till en storstad utan ville spela i en småstad som hade en välskött förening vilket Färjestad hade. Sedan fanns Conny Evensson, som jag hade haft som tränare i juniorlandslaget, i staden och även om han inte tränade Färjestad då så påverkade det mitt val liksom att Magnus Roupé flyttat till Färjestad. Vi var kompisar redan i juniorlandslaget.

Som nybliven NHL-spelare, bara 22 år gammal, så gjorde du 71 poäng på 77 matcher och togs ut i NHL:s All Rookie team. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse?
– Det var speciellt att bo i Montreal och en fantastisk upplevelse. Hela staden lever för hockeyn. När jag åkte över dit så kände jag ingen press på mig utan skulle jag ta en plats i laget så var det bra.

– Redan efter mitt andra år i Färjestad så skrev jag på handlingar för spel i Montreal. Jag cyklade ner till posten och la dom på lådan. Därefter så cyklade jag upp till Olle Öst och berättade att jag skulle spela i Montreal kommande säsong. Efter att vi pratat om för och nackdelar en lång stund så cyklade jag tillbaka till posten och kom dit kvart i sex och posten stängde sex. Jag fick lösa ut brevet och stoppa övergången så jag kunde spela för Färjestad ytterligare en säsong.

Minns du i vilken kedja du spelade under debut säsongen i NHL?
– Det var fyra spelare inblandad i samma kedja. Det började med jag, Bobby Smith och Ryan Walter. Sedan tog Mats Näslund över Bobbys plats och då fick Ryan gå in som center och sedan tog man bort Ryan och då kom Bobby in som center och så vidare…

Ni vann Stanley Cup med Montreal redan första säsongen. Vilka känslor har man efter den avgörande finalen?
– Vi vann Stanley Cup på bortaplan i Calgary och när vi kom hem till flygplatsen i Montreal så var det bara att släppa väskorna och ta skydd ha ha… Det firades i minst en vecka med bland annat en kortege genom hela huvudgatan i Montreal. Den började vid stadshuset längst ner i stan och gick upp till Forum som ligger i övre delen av staden. Vi satt två och två i varje bil och det regnade konfetti över oss under hela resan. Det kändes som vi var presidenter som vunnit valet. Längst bak åkte en flakbil med lagkaptenen Bob Gainey, hans båda assisterande kaptener Larry Robinsson samt Mats Näslund. Mellan sig hade dom Stanley-Cup bucklan.

I laget fanns din kompis från Timrå, Mats Näslund, hur viktig var han för den här segern?
– Han slog poängrekord för Montreal det året och vann givetvis den interna poängligan. Mats utsågs också till hela provinsen Quebecs populäraste idrottsman, vilket kanske talar om hans betydelse för att Montreal kunde vinna Stanley Cup.

Hur väl kände ni varandra innan du flyttade över till Montreal?
– Vi bodde på samma gata hemma i Timrå så visst kände vi varandra väl och han hjälpte mig mycket med att skaffa hus och liknade i Montreal. Vi bodde inte så långt ifrån varandra där så det blev ofta att vi samåkte till matcherna och träningarna. Jag tror det var skönt för våra fruar att vi bodde så nära varandra där borta och det var ofta som min fru hjälpte Eva och Mats med barnpassning, även om dom hade annan hjälp med barnpassning.

Ångrar hemflytten

Det blev bara tre säsonger i NHL innan du återvände till Färjestad, hur kom det sig?
– Jag hade 1+1 år kvar på kontraktet och det är två saker jag ångrat i mitt

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

Mats Näslund – Dahlins svenske lagkompis i Montreal.

liv. Dels är det valet av gymnasiet i skolan och dels är det att jag åkte hem från NHL för tidigt. Visserligen hade jag bara spelat 48 matcher den sista säsongen men det hade ändå gått ganska bra. Ska man vara något kritisk till Montreal så var det till dialogen för oss spelare med tränarna och visste jag varför jag spelade så lite så kanske allt hade blivit annorlunda. Men jag hade tre fantastiskt fina år i Montreal och dom är jag glad över att fått varit med om.

Var det aldrig aktuellt med någon annan klubb än Färjestad när du återvände hem?
– AIK hade Anders Hedberg som sportchef då och dom låg väl på men min fru kom från Karlstad och det sociala med vänner och liknade spelade in i valet av klubb.

– Redan efter en säsong här hemma så hade jag ett kontrakt låg klart med Vancouver Canucks men jag resonerade som så att hade jag en gång återvänt till Sverige så var det för att stanna. Så jag tackade nej.

Du var självskriven i juniorlandslagen under din tid som junior, men fick egentligen ingen riktig chans att etablera dig i Tre Kronor. Hur kom sig detta tror du?
– Mina tre bästa år som hockeyspelare var i Kanada och som vi gick långt i slutspelet varje år så blev jag inte aktuell. När jag sedan kom hem så tackade jag nej 4-5 gånger till landslagsspel på grund av min ryggskada och efter det så var jag inte aktuell igen.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?
– Jag har en rätt stor kontakt med hockeyn idag som ungdomsansvarig i Färjestad. Jag ser i stort sett varje match som a-laget spelare här hemma och ett stort antal juniormatcher.

Slutligen så vill vi att våra Old School gäster plockar ut ett All Star team från dom spelare som ni spelat tillsammans med så Kjell, hur ser ditt lag ut?
– På backsidan är Larry Robinson given, och även om Peter Andersson var fantastiskt bra så väljer jag ”Bulla” Berggren. Målvakt… det står mellan ”Pekka” Lindmark och Patrick Roy. Roy var inte ordinarie i Montreal för en i januari det år vi vann Stanley Cup men efter det var han fantastisk. Men jag väljer nog ”Pekka” ändå. Forwards får bli Håkan Loob, han gjorde mål på allt. Jag minns i en match mot MoDo när dom punktmarkerade honom, men ändå så gjorde han tre mål. Mats Näslund måste också vara med liksom Thomas Rundqvist.

Legendfakta

Kjell Dahlin
Född: 1963
Forward
Landskamper: 11 A – 16 B – 44 J
JVM 4:a. 1983
JVM 5:a: 1982
JEM Brons: 1980, 1981
Stanley Cup-mästare: 1986
Sveriges Bästa Junior: 1981
NHL All Rookie team: 1986
Klubbar som spelare: Timrå IK, Färjestad BK, Montreal Canadiens, Grums IK
Bor i Karlstad

Stanley Cup-firandet 1986