Old School – Håkan Wickberg

Spelade med alla från Salming till Tomas Jonsson

Han blev svensk mästare sju gånger med Brynäs och har spelat med hockeylegender från olika generationer, som Börje Salming och Tomas Jonsson. Numera har han sin tröja hissad i taket i Läkerol Arena hemma i Gävle.
– Det var en stor upplevelse för mig, säger Wickberg.

I dagens Old School ska ni få träffa en av Brynäs IF:s viktigaste spelare under hela uppbyggnadsperioden från kvartersklubb i mitten av 1950-talet – till ledande klubben inom svensk ishockey på 60- och 70-talet, nämligen Håkan Wickberg. Han är uppväxt i Gävle med bland andra ”Virus” Lindberg, Mats Hedenström och Tommy Sandlin som närmsta lekkamrater.

Pappa Thure var den drivande i klubben till sin tragiska bortgång 1974, strax efter slutsignalen mot Timrå I Gavlerinken, endast 54 år gammal.

Med tanke på att pappa din var legendariska Brynäs ledaren Thure Wickberg, fanns det ens någon tvekan om att sonen Håkan skulle bli hockeyspelare?
– Nej egentligen inte, jag är född med idrott och höll på med nästan allt. Det var förutom ishockey även bandy i allsvenskan med Skutskär, fotboll i Brynäs som låg i division två och sedan spelade jag pingis så jag var ganska allround. Men ishockeyn blev sporten nummer ett när jag som femtonåring fick debutera i Brynäs A-lag i division två.

Vad betydde Thure för ishockeyutvecklingen i Gävle och Brynäs?
– Han betydde nästan allt under de år han jobbade i klubben. Det började med att han skulle jobba med ”Godis” (Gävle GIK) och IFK Gävle men han tyckte de var societetsklubbar och han ville som arbetargrabb jobba i det tysta och då passade Brynäs honom väldigt bra.

Du måste ha varit med kring alla runda bordsamtal hemma då klubben diskuterade alla talanger som senare blev stjärnor. Hur hittade Brynäs egentligen killar som Bröderna Salming, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson (Kiruna), Janne Lyck (Insjön), Hasse Sjöberg (Grängesberg) långt utanför Gävle?
– Alla var intresserade i klubben och tipsade om olika spelare runt om i Sverige. Sen lärde pappa känna en kille uppe i Harads i Norrland som heter Anders Engström någon gång kring VM 1960 och han låg bakom värvningarna av Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Stig och Börje Salming. Vi kallade honom för Brynäs Norrlandsögon.

Det måste ha varit oerhört tufft när pappa gick bort efter en match mot Timrå i Gavlerinken på väg till en intervju med Mac Gänger på TV-sporten?
– Visst var det så men det är så många år sedan nu… fast jag minns att klubben inte ville att jag skulle spela matchen efter mot Leksand men man ville inget hellre än att spela. Men visst blev inte säsongen sig lik efter pappas bortgång och Leksand blev svenska mästare istället det året.

Foto: Bildbyrån Håkan Wickberg.

Vad betyder Nynäsplanen för dig?
– Det var där jag lekte jämt som barn… lekte förresten var det nog mest bandy och ishockey vi spelade där. Killarna som spelade i ”Godis” höll till på Borgaskolansplan och vi på Nynäsplans naturis. Sen kom isstadion 1957 och jag minns så väl invigningen av den då jag skulle göra någon uppvisning på skridskor men det blev inställt som det var sådan fruktansvärd snöstorm.

Uppväxt med ”Virus” och Sandlin

Det vara flera av er killar från ungdomsåren på Nynäsplan som lyckades bra i era hockeyliv?
– Ja, det måste jag säga. Det var ”Virus” (Lindberg), Mats och Lars Hedenström, jag och Tommy Sandlin som jag på så där på en gång som höll till där.

När fick du debutera i Brynäs a-lag?
– Jag var 15 år men själva debuten har jag inga direkta minnen ifrån. Fast matchen efter skulle vi till Hedemora och spela, men jag vaknade upp med 39,5 i feber men jag sa inget till någon som jag var så otroligt glad över att bara få vara med.

Brynäs var inte det naturligt stora klubben i Gävle när du var grabb utan både Gävle Godtemplare och Strömsbro IF var egentligen bättre. Var det aldrig aktuellt med spel i de klubbarna för dig?
– Nej, nej, eftersom farsan skötte allt i Brynäs så kom det inte ens på tal.

Är det sant att ni knappt pratade med ”Wille” Löfqvist och Bertil ”Masen” Karlsson i början för att de kom från Strömsbro IF, d v s fel sida om ”Testebo-river”?
– Det stämmer inte alls utan vi var och är bästa kompisar. Det finns så många konstiga osanna historier om Brynäs på den här tiden, men Wille brukar berätta att Brynäs skulle köpa ett par benskydd av Strömsbro IF och då fick dom honom på köpet haha… Wille är en härlig kille men det har aldrig funnits några problem mellan oss.

Av alla sju SM-titlarna, vilken värde sätter du högst?
– Den första 1964 naturligtvis men sen har vi slarvat bort flera SM-guld mellan åren 1964 och 1974. Till exempel 1969 då vi förlorade den avgörande matchen nere i Göteborg och tack vare det så vann Leksand guldet. Även 1965 då Frölunda vann känns så här i efterhand som att vi slarvade bort.

Ni i Brynäs fick ofta en stämpel på att vara lite halvgalna, vad handlade oftast det om?
– Ishockeykulturen i Gävle och att alla var fruktansvärda vinnare. Det hände ganska ofta att våra internmatcher i Gavlerinken var tuffare och bättre än vad själva allsvenska matcherna var. Här lades nog mycket av grunden i Brynäs framgång.

Börje Salming berättade tidigare i Old School om att han och brodern Stig slogs på träningarna, var det här vanligt förekommande?
– Vi hade riktiga allsvenska domare som dömde våra intermatcher för annars kunde det spåra ur och visst stämmer det att ”Stigge” och Börje slogs rejält ibland men det hela bottnade i just det faktum att alla ville verkligen vinna.

När blev det debut i Tre Kronor för Håkan Wickberg?
– Det var när Johanneshov i Stockholm invigdes 1962. Vi mötte Norge och vann med 8-1 och jag spelade i samma kedja som Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg och Kjell Larsson. Det blev två mål från Wickbergs klubba.

Du hade väl först Arne Strömberg, men även Billy Harris och Kjell Svensson som förbundskaptener. Vilken av dessa har haft den mest naturliga förmågan att lyfta killarna till framgång?
– Jag har för mig att jag även hade ”Sura-Pelle” som förbundskapten något år men som svar på din fråga så var Arne Strömberg fantastisk. Han hade ett helt annat sätt att leda Tre Kronor än de övriga. En ledare av den gamla skolan kan man säga som inte var rädd för att ta i där det som bäst behövdes för stunden. Men de var bra killar alla de ledare nu nämner.

Av alla VM-turneringar vilken var din personligt största framgång?
– Personligen vet jag inte… jag var nog mer en spelare som tänkte på laget men jag vann två VM-silver och det 1970 i Stockholm var kanske roligast. Sen gjorde vi ett mycket fint OS i Sapporo 1972 som vi var nära att vinna i silver i, men med något måls marginal så slutade vi fyra.

Nu avlidne Tommy Sandlin har genom hela din karriär funnits som en röd tråd, både som spelare och senare då du var assisterande tränare åt honom i Brynäs. Vad har han betytt för din utveckling inom ishockeyn?
– Haha… det är jag som lärt Tommy att vara tränare. Vi var barndomskamrater och kände varandra mycket väl. Tommy tränade först ”Godis” juniorer innan han kom till oss i Brynäs. Han var väldigt läraktig och duktig. Själva coachningen skötte vi själva i varje femma, men han lade upp fantastiskt bra träningar.

Spelade med Tomas Jonsson

Du gav dig själv på en kortare sejour som huvudtränare i både Sandviken och Örebro samt assisterande i Brynäs. Kände du att Håkan Wickberg inte hade mer att ge åt hockeyn eller varför valde du inte att satsa vidare som tränare?
– Det var för jobbigt allt runt omkring. Telefonen ringde jämt med journalister som ville ha svar som jag inte ens hade själv. Sen tog det för mycket tid med att lägga upp träningar, kalla in ersättare när folk är sjuka och så vidare. Hade det bara varit för själva träningen och matchandet så skulle jag nog annars kunnat fortsätta.

Var det aldrig tal om spel i NHL?
Nej, jag var för gammal när det blev vanligare med att åka över dit. När Inge Hammarström och Börje Salming åkte över 1973 så var jag drygt 30 år och skulle operera ett trasigt knä så det blev aldrig aktuellt.

Men du spelade även en säsong i Falu IF, med en då 15-årig Tomas Jonsson som senare kom att bli Stanley Cup-mästare, Svensk mästare, OS- och VM-guldmedaljör. Kunde man se redan då att han var något utöver det vanliga i ishockeyrinken?
– Jag träffar fortfarande Tomas någon gång ibland faktiskt. Jo visst såg man redan då att han kunde gå hur långt som helst. Han var storstjärna i TV-pucken och redan då ganska omtalad.

Foto: Bildbyrån Håkan Wickberg hyllad.

Nu fick du nyligen din tröja hissad i taket på Läkerol Arena. Vad betydde den händelsen för dig?
– Det var en mycket stor och uppskattad upplevelse. Det är åt Brynäs som man hela tiden har jobbat, OS, VM och landslag är inte riktigt samma sak, och att då få denna uppskattning var fantastiskt kul.

Går det att beskriva i ord känslorna när man står där på isen och ser när tröjan går i topp?
– Just när jag stod på isen så var det så mycket folk överallt så då var kanske inte känslan så speciell men när jag fick beskedet… ja det var stort. Jag är mycket glad och stolt över den uppskattningen.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?
– Det händer att jag är nere i hallen och tittar på någon träning ibland och kanske hälsar på Wille Löfqvist, Micke Sundlöv eller någon som jobbar där nere. Men jag passar mig för att lägga mig i, utan nu måste den här generationen se till att det fungerar bra i Brynäs IF.

Följer du matcherna på plats?
– Inte alla men jag ser en hel del under året ändå.

Och vilken kontakt har du med dina vänner från åren i Brynäs?
– Alla som bor kvar här som Hasse Dahllöf, Inge Hammarström, Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström, ”Bylle” Bylund, ”Kulan” Johnsson, Janne Lyck med flera, springer man på allt som oftast vilket är mycket trevligt. Brynäs ordnade ofta jobb och ett bra socialt liv utanför ishockeyn åt sina spelare som gjort att dom flesta valt att stanna kvar i Gävle.

Om du avslutningsvis får plocka ut ett All Star team med de killar du spelat med. Hur skulle de utformas?
– Som målvakt får det bli Wille som var jäkligt bra under så många år. Backar får bli ”Strimma” Svedberg och Börje Salming. Kedjan får bli jag, Tord Lundström och Inge Hammarström. Annars var min stora idol som ung Sven Tumba och till någon landskamp petade jag honom i Tre Kronor och det var stort för mig haha…

Legendfakta

Håkan Wickberg
”Wicke”
Född: 1943
Forward
Landskamper: 163 A – 21 B – 2 J
VM Silver: 1970, 1973
VM Brons: 1965, 1971, 1972, 1974
OS 4:a: 1968, 1972
Svensk Mästare: 1964, 1966, 1967, 1968, 1970, 1971, 1972
Guldpucken: 1971
Sveriges All-Star team: 1968, 1970, 1971, 1972
Klubbar som spelare: Brynäs IF, Falu IF
Bor i Gävle.

Text: Jante Abrahamsson