Old School – Håkan Loob

Kunde ha blivit est och Djurgårdare

Ni känner kanske till alla hans imponerade meriter – men nu ger hockeysverige.se också en djupare inblick i karrären för Gotlands störste. Som då han jagades på Calgarys träningsläger eller om hur nära det var att han gick till Djurgården som första elitserieklubb.
– Lasse Björn och Rolle Stoltz nobbade mig, berättar bland annat Håkan Loob.

En av Sveriges största ishockeyspelare måste Håkan Loob från Slite på Gotland klassas som. Han har nästintill vunnit allt som går att vinna som spelare, och då menar vi inte enbart DM för pojklag på Gotland. Utan läs och låt dig imponeras av följande: Olympisk Guldmedaljör 1994, Världsmästare 1987, 1991, Stanley Cup Mästare 1989, Svensk Mästare 1981 och så vidare. En längre lista på alla Håkan Loob utmärkelser kan ni finna längst ned i artikeln.

Mindre än känt än alla hans meriter, är att den lille gotlänningen var nära att bli estländare eller senare ikon i Djurgården istället för som nu, i Färjestad.

Du kunde lika gärna ha tillhört Estlands landslag idag om jag inte har helt fel?
– Ja, absolut! Det var som så att min farfar, farmor och deras fyra barn, däribland min pappa Paul flydde från Estland 1944 i en liten båt över Östersjön. Dom lämnade allt på den lilla estniska ön Kihnu under väldigt dramatiska former. Det var under andra världskriget och Estland var ockuperat av ryssarna.

Är pappas flykt från Estland något som du bär med dig med stolthet för farfars vilja att lyckats säkra familjen och kanske rent av Håkan Loobs ”vinnarskalle” bottnar någon stans här?
– Vi har diskuterat detta inom familjen och precis så är det, talangen från mor och inställning från far.

Vart inledde du ditt hockeyspelande som knatte?
– Jag och mina bröder Peter och Janne tog våra första skridskoskär på Bogevallen hemma i Slite Men det var med IK Graip som jag började spela hockey. Namnet Graip kommer efter en hoppslagning av Slite IF och Othems IF och själva namnet kommer från Tjelvar, som enligt sägnen ska ha varit den första människan på Gotland, vars barn, barn skall ha hetat just Graip.

Jag har hört att du redan vid 5-6 års ålder ådrog dig din första slashing över munnen. Dusterna med bröderna Anders, Peter och Jan måste ha varit relativt tuffa?
– Haha… det var ett stenhårt klimat att växa upp i men oerhört lärorikt.

Vad minns du av din A-lags debut i IK Graip?
– Inte mycket jag var bara 15 år då och vi spelade i division 2. Det var vi i Graip och Roma som var från Gotland. Alla övriga lag var från Stockholm. Vi åkte ur serien efter förluster mot till exempel IK Göta med 1-20 och året därpå fick det komma att bli spel i division 3 för mig och Graip.

Hur kom det sig att du hamnade hos Des Moroney i Karlskrona IK?
– Brorsan Peter hamnade där först genom att han skulle göra

Foto: Bildbyrån

Håkan Loob i Calgary under mitten av 80-talet,

värnplikten på KA 2 i Karlskrona. Peter blev en klippa i KIK:s försvar och när han berättade för Des om lillebror som gjort bra ifrån sig i pojklandslaget så dröjde det inte länge innan telefonen ringde. Den ända klubb som hörde av sig förutom Karlskrona var för övrigt Mora.

Du är fortfarande ett stort namn i Blekingestaden, hur var din tid i klubben?
– Fantastisk, och dessutom träffade jag min nuvarande fru Marie där.

Nästan Djurgården

Man hör ofta Hockeyligans starke man under många år, Tommy Töpels namn då man pratar om dig. Vad har han betytt för dig som hockeyspelare?
– Han tog fram mig från första början och det var han som såg till att jag fick chansen i pojklandslaget. Sedan körde han privata träningspass med mig hemma på Gotland som var enorm nyttiga för mig. Tack Tommy!

Tanken var väl egentligen att du skulle spela för Djurgården efter Karlskrona?
– Tommy tyckte det, men inte ledarna i Djurgården, han hade tipsat gamla storbackarna Lasse Björn och Rolle Stoltz, som då jobbade som talangscouter åt DIF, men de trodde honom inte och nobbade mig har Tommy berättat för mig. Så Tommy ringde då till Olle Öst som var sportchef i Färjestad då och tipsade om mig.

I Färjestad så tussades du ihop med Thomas Rundqvist och Tommy Samuelsson. Har ni allt genom åren hållit ihop?
– Ja förutom min utflykt till NHL och deras till Sydeuropa och dom grabbarna har betytt mer för min utveckling än någon annan.

Om du skulle beskriva de båda som hockeyspelare, hur skulle det låta?
– Mycket målmedvetna och ambitiösa och Tommy var den som fick mig att komma med på deras privata sommarträning tre-fyra gånger i veckan.

Din tid i Färjestad var fantastisk framgångsrik, var det lätt att komma in i klubben, eller familjen som det också kallades, eller krävdes det att man framförallt presterade tidigt?
– Man har alltid varit tvungen att visa rätt inställning till sin uppgift för Färjestad. När man väl gjort det så blir man alltid en i familjen kring klubben.

Du fick ta över Bengt-Åke Gustafssons Peugeot och hans lägenhet när du kom Karlstad?
– En Simca var det och tvåan, javisst haha… ”Benga” var redan då en storstjärna och en kille jag såg upp till så visst var det en höjdare när Tommy Samuelsson skjutsade mig till Karlskoga för att hämta bilen. Ni kan tro jag var stolt när jag körde hem bilen till Karlstad.

Hatramsor och knivöverfall

Jag måste ta upp ämnet SM-final spel mot Djurgården 1983. Jag minns det som en final mellan bröderna Loob och ökända Djurgårdsklacken ”Blue Saints”. Vad minns du mest från den finalserien, alla påhopp vid sidan av isen eller själva finalspelet?
– Jag kommer väl ihåg båda delarna. Att spela var kul, det andra kan

Foto: Bildbyrån

Håkan Loob med FBK-polare ger oss en inblick i 1987 års mode.

man väl inte säga att det var så festligt. Hela säsongen var annars väldigt bra för mig och jag gjorde 42 mål på 36 matcher och femman med mig, brorsan Peter, Tommy Samuelsson, Janne Ingman och Thomas Rundqvist var kanske den bästa jag spelat i. Men i finalserien så upplevde jag ibland situationen som otäck, speciellt på Hovet, och jag kan erkänna att jag tappade koncentrationen på matchen. Det var ramsor som ”Håkan Loob är homosexuell” och att jag skulle dö och så vidare…

Det sägs att du utsattes för en knivattack när du låg skadad i båset på Hovet?
– Jag hade knockats av Thomas Erikssons knä, inget oschysst, och när jag låg i båset omtöcknad av en hjärnskakning så kom det in en fickkniv i båset som någon kastat med fullkraft och det var inte särskilt svårt att gissa att kniven var avsedd för mig. Tack och lov så träffades ingen av kniven.

Leffe Boork, Djurgårdens tränare då, utmålades som lite bov i dramat kring hetsen mot dig (Dock ingen anklagelse i knivattacken) hur är er relation idag?
– Jag har inga problem med Leffe och jag tycker han har ett behagligt sätt när man träffar honom privat.

Vilken är din största framgång med Tre Kronor?
– OS-guldet 1994 i Lillehammer!

Straffläggningen i OS har blivit en klassiker, hur upplevde du den? Flera spelare som var med vittnar om att efter Magnus ”Sigge” Svensson gjort 2-2 målet i slutet av tredje perioden så kunde ni helt enkelt inte förlora?
– Så tänkte nog inte jag, för att detta var det sista jag gjorde i Tre Kronor så jag var skitnervös. I förlängningen vågade inget av lagen gå på offensiven, utan som alla nog minns så fick matchen avgöras efter straffar och förbundskapten Curre Lundmark hade bestämt att jag skulle slå den andra straffen. Det kom för mycket tankar och jag slog en dålig straff, men Peter Forsberg och Tommy Salo gjorde två magiska insatser, som gjorde att vi i alla fall kunde vinna.

Av alla förbundskaptener och tränare du haft genom åren, vem är den största eller vem har haft de bästa ledaregenskaperna?
– Conny Evensson som jag har haft både som förbundskapten i Tre Kronor och tränare i Färjestad. Jag kom senare att efterträda Conny som sportchef här i FBK.

Slashade Calgary-goon

När togs första kontakten med dig från NHL?
– Det var 1980 när jag draftades av Calgary Flames i nionde rundan. Ingen från Flames meddelade mig om att jag blivit draftad utan det läste jag i en av kvällstidningarna. Jag visste faktiskt inte vart Calgary låg utan det var bara att sticka hem och slå i världsatlasen.

Hur togs du emot i ”Cowboystaden” Calgary i inledningen?
– Ganska kallt faktiskt, som en i mängden som behövde bevisa något för att få chansen. I en av dom tidiga internträningsmatcherna var det en ung kille som åkte runt och skulle nita mig men jag lyckades glida undan hela tiden. När jag så gjorde en retfull tunnel på honom så brast det och han kastade handskarna och skulle slåss med mig. Jag kunde inte slåss så jag tog klubban och drog till honom över fingrarna och han skrek något fruktansvärt men efter det så slutade han jaga mig.

Du spelade bland annat ihop med Kent Nilsson i Calgary. Vad gjorde honom så stor i NHL?
– Kenta var en grymt stor talang och han vågade dribbla där andra ballade ur. Sedan hade Kenta ett jätteskott!

Du vann Stanley Cup sista året du var där. Vad minns du bäst, segerkänslan på isen eller paraden genom Calgarys gator?
– Allt kring Stanley Cup vinsten var så stort så att man blev alldeles

Foto: Bildbyrån

Håkan Loob i Tre Kronor, sent 80-tal.

hysteriskt lycklig! Men jag höll på att förlora balansen när jag skulle åka runt med Stanley Cup-bucklan och tänk om jag hade tappat den då…

Har du kontakt med kompisarna från Calgary numera, jag minns bland annat ett kärt återseende i Globen i mitten av 90-talet med din lagkamrat Doug Risebrough?
– Jag håller kontakten med några fortfarande, Jim Peplinski och Doug Gilmour till exempel.

Du kliver nu av ditt sportchefsjobb i Färjestad BK till förmån för Thomas Rundqvist. Vad ska Håkan Loob syssla med i framtiden?
– Jag blir VD i klubben och kommer att syssla mer med helheten än sporten.

Du har aldrig haft en dragningskraft att ta dig ner i båset och coacha ett lag?
– Nej, det har jag faktiskt aldrig.

Om du avslutningsvis får ta ut ett All Star team av alla du spelat med hur skulle de se ut?
– Målvakt: Pekka Lindmark. Högerback; Tommy Samuelsson Vänsterback: Nicklas Lidström. Center: Thomas Rundqvist. Vänsterforward: Joe Nieuwendyk Högerforward: vem skulle det vara… myself kanske?

Legendfakta

Håkan Loob
”Looben”
Född: 1960
Back
Landskamper: 133 A – 5 B – 32 J
OS Guld: 1994
OS 5:a: 1992
VM-Guld: 1987, 1991
VM-Silver: 1990
VM 4:a: 1982
Canada Cup Silver: 1984
JVM-Brons: 1979, 1980
JEM-Brons: 1980
Stanley Cup Mästare: 1989
Svensk Mästare: 1981
JVM:s All Star Team: 1980
Viking Award (Bäste svensk i NHL): 1988
Guldhjälmen: 1991, 1992
Guldpucken: 1983
Elitseriens poängligavinnare: 1983, 1991, 1992, 1993
Sveriges All Star team: 1983, 1985, 1990, 1991, 1992
NHL:s All Star Team: 1988
NHL:s All Star Rookie team: 1984
Klubbar som spelare: IK Graip, Roma IF, Karlskrona IK, Färjestads BK, Calgary Flames
Bor i Karlstad.