Old School del tolv

I höst fick en tredje spelare sin tröja upphängd taket bredvid Peter Forsbergs i Örnsköldsvik. Den legenden möter ni nu här – en av 1960- och 70-talets absolut bästa backar i svensk hockey – Nils ”Nicke” Johansson.

Alfredshems IF bildades i Mars 1921. Så hette klubben från början som 1963 bytte namn till MoDo AIK och vidare 1987 till MoDo HK. Namnbytet från Alfredshem till MoDo ingick som en del i sponsringen av verksamheten från Mo & Domsjö AB som bildades av köpmannen JC Kempes båda söner redan 1873.

Idag finns inte bolagets namn kvar utan företaget heter numera Holmens Bruk. Starke mannen för namnbytet var den gamle hockeyhövdingen Sven-Olof Sandberg och under klubbens nya namn (MoDo AIK och HK) har man vunnit två SM-guld, 1979 och 2007.

Nu ska ni få träffa en legendarisk hockeyback som var med på den tiden klubben fortfarande hette Alfredshems IF. Han blev världsmästare 1962 i Denver, Colorado och han fick helt nyligen sin matchtröja hissad i taket på nya Swedbank Arena i Örnsköldsvik. Vi ska alltså ta er med hem till Nils ”Nicke” Johansson i Våröback norr om Varberg. Det sägs att ”Nicke” hade ett av de mest fruktade slagskotten i Allsvenskan. Något som tidigare förbundskaptenen för Tre Kronor, Ed Reigle, lärt honom.

Hur i all världen hamnade du i utanför Varberg, norrlänning som du är?
– Ja du, det var så att vi bodde en tid i en lägenhet i Göteborg men vi kände att tiden i storstaden fick vara över. Vi hade då ett 1700-talshus här som vi hade börjat renovera så då slog vi till och flyttade ut för gott. Ett lugnt härligt ställe utan trafik som passar utmärk för en gubbe som jag, haha.

Dina höfter fick ta en del stryk under din tid som hockeyspelare.
– Det är riktigt. Jag hade stora problem innan jag opererade båda höfterna fast nu mår jag ganska bra. Fast jag tappade mycket muskler på benen som jag byggde upp som spelare, så det är inte aktuellt med comeback som hockeyspelare, haha.

Nils ”Nicke” Johansson född 1938 i Örnsköldsvik. Var hockey den naturliga sporten att välja som grabb i Ö-vik när du växte upp?
– Inte alls. Det var faktiskt så att jag höll mest på med skidor ända upp till jag var 13-14 år. Så jag var ganska gammal innan jag började med hockeyn på allvar. Vi hade en kille från Alfredshems skidklubb som hette Karl-Erik Åström. Han tog OS-guld i Lake Placid 1950 på 18 km. Åström blev lite av förebild för oss grabbar som då ville bli skidåkare.

Du blev känd för din fina skridskoåkning ”Nicke”. Hur tränade du upp den när du började med hockey så sent?
– I början så blev jag faktiskt hånad för att jag var så dålig på skridskor. Men jag träna, träna och träna. Vi åkte ofta till Jämtland på träningsläger med Alfredshem och tränade på sjöisar, vilket är nyttigt för skridskoåkningen.

– Titta bara en sån som Lars-Göran Nilsson, som jag såg ni haft med här på Old School tidigare, han tränade på sjö isar och skulle säkert vara en av de snabbaste skridskoåkarna i elitserien idag. Vi tränade också mycket på Hornsjön innan de konstfrusna isarna hade kommit till Örnsköldsvik vilket självklart också var nyttigt.

Debuten i Alfredshems A-lag?
– Det var mot Wifsta/Östrands IF, de som idag heter Timrå. Jag kommer inte ihåg hur det slutade men jag var en så där 15 år då och det var gamla division två. Jag spelade ihop med ”Kabben” Berglund (Carlabel) på backen. Det var väl den enda plats de hade ledigt så jag fick bli back, haha.

Carlabel ”Kabben” Berglund, pappa till tidigare NHL proffset ”Bosse” Berglund, nämner du. Vad var hans betydelse för MoDo?
– Han var framförallt en föregångare vad det gällde konditionsträning, styreketräning och mjölksyreträning. ”Cabben” byggde upp ställningar som kom att bli hinderbanor vilka vi slet hårt på. Sen hade han och har för den delen med fortfarande en oerhörd energi som smittade av sig på oss grabbar. ”Kabben” Berglund tränade Alfredshem och MoDo under 22 säsonger från 1951 till 1973.

Av alla fina hockeyminnen från MoDo vilket värderar du högst?
– Det måste bli när vi gick upp i division ett första gången, 1958. Vi fick då äntligen konstfruset till sandgropen vid Kempevallen så vi nu kunde träna ordentligt. Det var ett fantastiskt lag vi hade då och alla visade en fin klubbkänsla.

Vilken kontakt har du med killarna från din tid i MoDo och klubben?
– Inte mycket. Jag var uppe nyligen i nya arenan då de hissade upp

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

Peter Forsberg.

min tröja nr 4 i taket bredvid ”Kabbens” nr 5 och Peter Forsbergs nr 21. Då sprang jag på några av de gamla kompisarna fast annars är det dåligt. Jag går inte heller på speciellt mycket hockey då jag har sex mil till Göteborg och man blir lite bekväm. Fast jag ser mycket hockey på TV. Där har jag repriser att se på så jag hinner med ha ha.

Du flyttade till Karlstad och spel i Färjestads BK efter VM 1970 på Hovet. Varför lämnade du MoDo?
– De stod mellan Frölunda och Färjestad. Ulf Sterner och Arne Strömberg hade varit på mig en tid för att få mig till Färjestad. Jag var på väg redan året innan vilket jag då berättat för MoDo som var berädda på att jag skulle flytta efter VM. Det fick räcka med 21 säsonger i MoDo. Jag behövde se något nytt.

Var det aldrig aktuellt med spel i utlandet?
– Nej, fast det här vet egentligen ingen om. Ni vet, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg var över och tränade med ryssarna till medias stora förtjusning. Tanken var att jag skulle åka dit också men jag var dum och sa nej

Det blev landslagsdebut som ung division två-spelare då UK-basen ”Pelle” Bergström plockade med dig efter att ha sett en match med Alfredshem mot IFK Umeå (Idag IF Björklöven) där du spealde hela matchen non-stop. Blev uttagningen av en division två-spelare stort i media?
– Nej det blev det inte. Jag hade redan tidigare spelat i J eller B-landslaget så det var ingen stor grej. Det var aktuellt att jag skulle åka till VM redan 1961 i Lausanne men då tog UK-basen ute en extra forward i stället. Så min VM debut kom 1962 i Colorado.

Du blev världsmästare 1962 i Denver, Colorado. Vad är ditt starkaste minne därifrån?
– Det är väl just att vi tog guldet. Sen var det ett äventyr för mig som knappt varit utanför Ö-viks gränser. Det hade blivit någon resa till Stockholm för spel mot Hammarby men mycket mer ställen än så hade jag inte varit på då. Sen kunde jag inte åka över till VM -62 med de andra grabbarna utan jag var hemma kvalspelade så jag fick åka över själv efter de andra. Bara det var ett äventyr i sig men jag hittade fram.

Din backpartner under VM -62 och för övrigt under större delen av din tid i landslaget var nu bortgågne Roland ”Rolle” Stoltz. Hur var han som backkollega?
– Han var väldigt bra. Han styrka var sin placeringsförmåga. Lars-Gunnar Björklund har skämtsamt kallat honom för väldens bästa långsamma back fast han var ganska snabb på skridskorna. Men han behövde sällan utnyttja sin skridskoskicklighet, då han oftast var rätt placerad då motståndaren kom.

Du har spelat 168 A-landskamper ”Nicke”. Var det självklart att alltid tacka ja till landslagsspel?
– Det var alltid en stor ära att få dra på sig Tre Kronors tröja. Jag kom ihåg hur nervöst det var innan förbundet talade om vilka som var uttagna. Det fanns inget större att vara med om som ishockeyspelare då. Man blev alltid väldigt glad att få vara med och spela mot tjecker och ryssar i Izvestija eller VM.

Du erhöll den fina titeln ”Rinkens Riddare” 1971 som ett bevis på ditt schyssta spel i rinken. Vad betydde det för dig?
– Det var kul men jag måste få berätta om den matchen då jag fick priset utdelat till mig. Vi mötte AIK och jag kom väl ihop mig med någon kille hos de och vi båda fick två minuter.

– På vägen till utvisninsbåset så skrattade jag lite för mig själv och då fick jag 10 minuter för osportsligt uppträdande, passande nog, haha. Men det värsta av allt var en domaren var min kompis som jag spelat med i Alfredshem, Olle Granberg.

Åter till MoDo. I dag liksom när du var grabb som formligen ”spottas” det fram talanger från MoDo. Vad är hemligheten till det tror du?
– Det är inte så enkelt att man bara kan säga att det är kultur. När jag var grabb var det nog så att det inte fanns så mycket att göra hemma i Ö-vik de mörka kvällarna mer än att träna. Lite är det nog så fortfarande fast nu har det fina hallar att träna i. Sen har MoDo haft fantastiskt bra ungdomsledare under många år som nu avlidne Åke Eklöf, som även var en mycket bra spelare, och Sture Andersson med flera.

Anders Hedberg, Thomas Gradin eller Peter Forsberg vem är den största talangen av de tre i dina ögon?
– Visst är ”Foppa” den största talangen. Jag har sällan sett en så komplett och överlägsen spelare. Han är en extremt stor talang. Hedberg och Gradin var fantastiska spelare de med.

Vilket lag av Färjestad och MoDo ser vi som svenska mästare 2007?
– Tyvärr tror jag inget av lagen vinner SM-Guld. Just nu verkar MoDo lite mätta fast å andra sidan har de ett fantastiskt lag och i Färjestad är det lite rörigt med tränare. Jag har sett HV 71 några gånger på TV i år och de har imponerat. Men skador kan ställa till det så man vet aldrig.

Legendfakta

Nils ”Nicke” Johansson
Född: 1938
Back
Landskamper: 168 A – 6 J
Världsmästare: 1962
VM Silver: 1963, 1967, 1969, 1970
VM Brons: 1965
OS Silver: 1964
Guldpucken: 1964
Guldskridskon: 1966
Rinkens Riddare: 1971
Klubbar som aktiv: Alfredshems IF, MoDo AIK, Färjestads BK
Klubbar som tränare: Färjestads BK J-lag, Hanhals BK, Mölndals IF
Bor idag i Våröbacka utanför Bua norr om Varberg.

Text: Jante Abrahamsson